Är det goda större än det rätta?

Bör man uppge friheten för att öka lyckan? Eller väger frihet mer än guld? Frihet är inte enbart ett medel för lyckan utan ett egenvärde. Kanske friheten är en kollektiv nyttighet.

Är frihet, rättvisa och jämlikhet enbart medel för att maximera det goda? Eller kan dessa värden vara önskvärda i sig oavsett vilka konsekvenserna blir för det goda? Det behövs av debatten att döma en ytterligare analys av frågan om friheten är ett medel för lyckan.

Frihet inte ens ett instrumentellt väde

Utilitaristiska filosofer har vanligtvis inte betraktat frihet, rättvisa eller jämlikhet som relevanta begrepp för ett handlande i syfte att uppnå lycka, lust eller nytta (det goda). Därför representerar dessa begrepp egentligen inte ens instrumentella värden för uppnåendet av det goda.

Men man behöver inte betrakta detta från ett utilitaristiskt perspektiv. Låt oss analysera utilitaristernas paradexempel med tandläkaren. U föreskriver att det är bra för ens lycka att gå till tandläkaren och utsätta sig för ett visst lidande för att uppväga ett större lidande. Om man av staten tvingas att göra det "rätta" har det inget minusvärde i en utilitaristisk lyckokalkyl.

Tvång ett minusvärde i reviderad utilitarism

Här kan vi som icke-utilitarister invända att man själv som myndig person borde få bestämma när man vill gå till tandläkaren. Tvingas man av staten blir det ett minusvärde i lyckokalkylen och friheten blir då ett instrument för ens egen "egentliga" lycka. Så vill utilitaristerna inte se problemet.

Man kan ana orsaken till U:s ovilja att betrakta frihetsinskränkningar som minusposter i kalkylen. Det innebär ju för den politiska utilitarismen att det som betraktas som det moraliskt riktiga kommer att belastas med en minuspost som kullkastar hela kalkylen när 'det goda' måste genomdrivas med tvång. Av detta följer att många som inte betraktar sig som utilitarister ser frihet, rättvisa, jämlikhet etc som fristående värden som faktiskt kan åsamka en själv visst lidande. Om detta lidande sedan uppvägs av mera lycka i det långa loppet är en fråga som är främmande för icke-utilitarister.

Vilket "etiskt paradigm"?

I slutändan faller frågan tillbaka på vilket etiskt paradigm man håller sig inom. Med det menar jag de större system inom moralfilosofin som idag förekommer inom den filosofiska diskursen. Tidigare brukade dessa delas upp i två kategorier kallade teleologisk resp deontologisk etik. Denna indelning i ändamål och "bör göra" är numera inte så vanlig eftersom det finns fler kategorier.

Jag finner det fruktbart att urskilja följande fyra "paradigm": Konsekvensetik, pliktetik, rättighetsetik och dygdetik. Utilitarismen är en konsekventialistisk etik som vanligtvis är monistisk (den bygger på en enda grundprincip: att maximera "det goda"). Om frihet inte är "det goda" blir friheten automatiskt underordnad. Frågan är hur mycket.

Inom rättighetsetiken betraktas friheten som en av de grundläggande rättigheterna (dessa kan inses intuitivt eller härledas). Frihet har därför ett egenvärde för individen oberoende av konsekvenserna för "det goda".

Det rätta övertrumfar det goda?

Frågan är därför om "det rätta" övertrumfar "det goda". En antydan till detta är U:s svårigheter att hantera värden som frihet, rättvisa och jämlikhet. Den centrala diskussionen gäller oftast den vanliga rättvisan och formuleras i termer som: "får man straffa en oskyldig?"För att komma ifrån detta problem har 'regelutilitarismen' lanserats (genom att följa vissa regler maximeras lyckan). Den anses inte ha löst problemet. Dessutom har det under senare år uppstått en diskussion om 'externa preferenser' som synes kräva ännu större avsteg från den ursprungliga U. Samuel Brittan erkänner att U måste ta hänsyn till friheten och inte kan vara monistisk och Ronald Dworkin lanserar "rättigheter som trumf".

Jag drar den preliminära slutsatsen att värden från andra etiska paradigm svårligen kan inkorporeras i U - inte ens som instrumentella värden. U är handlingsinriktad. En nyttig handling som minskar friheten kan inte evalueras med avseende på friheten. Att gå till tandläkaren före tandvärken är moraliskt lika riktigt även om staten tvingar fram detta. Tvånget minskar inte 'det goda'. U:s argument i just denna fråga är dock frihetligt men av ett helt annat skäl. Det effektivaste sättet att uppnå det goda är att låta individen själv avgöra när hon bör gå till tandläkaren - inte att tvånget minskar det goda.

Frågan är om det är fruktbart att diskutera tvång och frihet på utilitaristernas villkor med en minuspost för lyckan när tvång måste tillgripas. Det måste i praktiken vara utomordentligt svårt att mäta hur mycket frihetsinskränkningar i olika fall minskar lyckan.

Man säljer friheten i praktiken = moral?

Är då inte det empiriska faktum att folk är villiga att uppge delar av sin frihet för att få litet mer lycka ett bevis för att det goda är större än det rätta? -Nej, det är det inte om det inte finns ett moraliskt rättfärdigande av principen (annars gör man sig skyldig till det 'naturalistiska misstaget' - man förväxlar är och bör).

Men kan inte transaktionen mindre frihet-mera lycka rättfärdigas? -Den teori som kan göra detta är utilitarismen. Eftersom U har kommit till korta hänger frågan i luften. Därför kan man fråga sig om det är fruktbart att utveckla fihetsaspekten i lyckotermer. Är det inte bättre att utgå från en rättighetsteori som istället kompletteras med nyttoresonemang än tvärtom?

Det rätta kanske är en kollektiv nyttighet

Men man behöver inte ens utveckla rättighetsteorier för att hitta invändningar mot att det goda skulle vara större än det rätta. Det finns rader av sentenser och ordspråk som anser att frihet skall sättas före lycka, ett exempel från Danmark:

"Bättre vara en fri luffare
än en fångad kung."
(Danskt ordspråk)

Varför förekommer så många uppmaningar i denna stil? Jo, naturligtvis för att det ligger en närmast oemotståndlig lockelse att uppge (till att börja med) en del av sin frihet för att få litet mer lycka. Man kan då fråga sig: Är det så att frihet är en 'kollektiv nyttighet' som man försöker upprätthålla med moraliska incitament? Det kan förklara varför det till synes ofta framstår som "rationellt" att uppge litet frihet för mera lycka. Men om många gör så hamnar vi i ett ofritt samhälle som är sämre för de flesta. (Kan analyseras inom ramen för 'Fångarnas dilemma'.)

Analysen förutsätter att vi kan hantera 'det goda' i åtminstone ordinalt mätbara termer. Att detta skulle betyda att vi måste bli utilitarister tror jag dock är en förhastad slutsats.