Socialismen i 'kommunistiska manifestet'

Socialismens egen definition av socialismen finns underligt nog enbart i "det kommunistiska manifestet" från 1848. Där skissas ett samhälle utan privat egendom, konkurrens, lönearbete och med planering och arbetstvång med oklara incitament. Socialismen som politisk teori har tydligen inte utvecklats sedan dess.

År 1847 skärptes den ekonomiska depressionen i Europa. Det kanske skulle kunna medföra att Bryssel-ekonomen Karl Marx kunde få rätt i sina förutsägelser om kapitalismens undergång. Styrelsen för "Bund der Gerechten" i London ("De rättfärdigas förbund") hade nu ändrat sin inställning till Marx, som fått kritik från styrelsen något år tidigare för sina utrensningar av Weitling och Hess m fl ur det lilla kommunistpartiet i Bryssel. Man ville nu dels få till stånd en sammanslagning av olika föreningar och Marx' eget parti till en ny organisation och dels få fram ett program eller "trosbekännelse" för denna.

Friedrich Engels utarbetade snabbt ett första förslag bestående av en "katekes" med 25 frågor och svar. Ett problem uppstod när även förbundet i Paris tänkte skicka in ett förslag utarbetat av Moses Hess. I ett brev till Marx i oktober 1847 förklarar Engels emellertid att han med något oegentliga metoder som styrelseledamot i Paris-förbundet lyckats få sitt eget förslag skickat till London i stället för Hess'. När Marx och Engels infann sig i London förklarade de att "katekesen" borde omarbetas till ett "manifest" och det nybildade "Kommunistiska förbundet" godkände detta samt gav uppdraget till dem.

Manifestet börjar med orden: "Ett spöke grasserar i Europa - kommunismens spöke". Man slår fast att kommunismen redan erkänns som en makt och redogör för hur den feodala eller skråmässigt drivna industrin undanträngdes av manufakturen. Det nya systemet som de kallar "bourgeoisien" beskrivs kritiskt som ett fruktansvärt klassvälde som åstadkommit obönhörliga omvandlingar av det idylliska samhället. Det är synd om proletärerna:

"När arbetarens utplundring genom fabrikanten så till vida är slut, att han erhåller sin arbetslön utbetald, så kastar sig den övriga delen av bourgeoisien över honom, husägaren, krämaren, pantlånaren osv."

Fler och fler ur medelklassen blir proletärer, eländet ökar och till slut går en del av den härskande klassen över till den revolutionära klassen, proletärerna. Till slut blir bourgeoisien ur stånd att härska "emedan hon icke ens är i stånd att tillförsäkra sina slavar existensen i deras slaveri, emedan hon är tvungen att låta dem nedsjunka i ett läge, vari hon måste nära dem, i stället för att bli närd av dem." Hon producerar då framförallt sina egna dödgrävare. "Hennes undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga."

Efter detta empiriska och deterministiska prognosavsnitt övergår man till att beskriva kommunismen i defensiva termer. Kommunismen bygger inte på idéer från någon "världsförbättrare". Det närmaste målet är "störtandet av bourgeoisiväldet". Men det är ändå resultatet av en faktiskt existerande klasskamp. Läsaren frågar sig om det är någon grupps vilja att störta kapitalismen eller en "försiggående historisk rörelse". Det är nog viljan som spökar eftersom man sedan skriver att kommunisterna kan "sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens avskaffande".

Om detta också betyder lönearbets och pengarnas avskaffande, som tidigare socialister krävt, är oklart. Lönearbetet är en förutsättning för investeringarna som är meningslösa. I det kommunistiska samhället är investeringarna däremot blott ett medel för en "rikligare utveckling av arbetarens levnadsprocess". Det är inte längre fråga om en förökning av investeringarna och sannolikt är lönearbetet därför inte nödvändigt.

I det kommunistiska samhället är kapitalet osjälvständigt och opersonligt. Det innebär upphävandet av bourgeoisins personlighet och frihet. Med frihet menas "den fria handeln, friheten att köpa och sälja". "Försvinner schackrandet försvinner även den frie schackraren." Den fria konkurrensen upphävs.

Marx och Engels försvarar sig sedan mot anklagelsen att "med privategendomens upphävande skulle all flit och driftighet upphöra och en allmän lättja inträda". Men något motargument presenteras inte, utan man vitsar med att då skulle det borgerliga samhället också ha gått under eftersom de som arbetar inte "förvärvar" och de som inte arbetar "förvärvar". Här fuskar man bort den verkliga kruxpunkten för socialismen - incitamentsproblemet, som rimligtvis var den grundläggande orsaken till sovjetimperiets fall.

Därefter försvarar man familjens avskaffande, det sociala skyddet för barnen, kvinnogemenskapen (männen skall ha fri tillgång till sex) och upphävandet av fäderneslandet. Reformavsnittet avslutas med en lista men dessförinnan passar man på att framhålla "kommunismen tar bort de eviga sanningarna, han avskaffar religionen, moralen" istället för att revidera dem.

Manifestet förutser att proletariatet kommer att vidta tio "despotiska ingrepp" i de mest framskridna länderna:

1. Jordegendomen förstatligas
2. Starka progressiva skatter
3. Arvsrättens avskaffande
4. Konfiskation av emigranters egendom
5. Förstatligande och monopolisering av bankväsendet
6. Transportväsendets förstatligande
7. Ökning av antalet statsägda fabriker. Plan för jordbruket
8. Lika arbetstvång, industriella arméer för jordbruket
9. Förberedelser för att utjämna skillnaden mellan stad och land
10. Offentlig och obligatorisk barnuppfostran, inget fabriksarbete
    

De flesta av punkterna återfinns redan i Babeufs lista som Engels torde ha kommit i kontakt med via sitt tidigare samröre med Moses Hess. Av någon anledning är listan mindre radikal än Babeufs och den tidigare beskrivande texten i manifestet. I listan återfinns inte avskaffandet av den fria konkurrensen och upphävandet av privategendomen generellt. Sannolikt skall man tolka listan som de första åtgärderna mot ett mera totalt införande av kommunismen.

Den tredje delen i manifestet innehåller en ganska tidsbunden polemik mot konkurrerande socialistiska läror. Utan namns nämnande kritiseras Moses Hess och hans "verklighetens filosofi" eller "sann socialism". Denna "flyger med en vinge" och är spunnen av spekulativ spinntråd, "genomdränkt av sliskigt känslopjunk". Vreden drabbar särskilt dess försök att opartiskt upphöja sig över alla klasstrider och nästan all kommunistisk litteratur i Tyskland tillhör "denna smutsiga och vansläktade litteratur".

Några syftningar på Thomas More och Campanella finns också som "lär en allmän asketism och en barbarisk likställighet". Babeuf nämns bara inom parentes och St Simon, Fourier och Owen får en mindre kritisk, ja nästan välvillig behandling. Marx och Engels erkänner att de lämnat värdefullt material till arbetarnas upplysning (upphävandet av familjen, motsättningen mell stad o land, arvsrätten och lönearbetet samt statens förvandling till blott förvaltning av produktionen). Men detta är ännu blott utopistiskt till sin karaktär.

Vilken slutsats skall vi då dra av den socialism som presenteras i manifestet? Resten av Marx' och Engels' stora produktion innehåller egentligen inte några ytterligare anvisningar utan handlar om prognosfrågor. Är det modern socialdemokrati eller statssocialism som författarna har framför ögonen?

Avskaffandet av privategendomen, konkurrensen, lönearbetet, familjen och införandet av planering och arbetsplikt pekar nog på det senare systemet. Som politisk teori för rättfärdigandet av detta pretentiösa krav synes manifetet vara alltför magert. Det är en prognos. Därför har den socialistiska politiska teorin inte utvecklats sedan mitten av 1800-talet.