Etisk relativism bör motarbetas

Moraliska frågor borde inte på fundamentala områden vara mer kontroversiella än frågan om jorden är rund eller platt. Men då kommer relativisterna med kritik om "de mänskliga rättigheternas imperialism". Det minst resurskrävande sättet att förbättra för människor är dock att sluta göra ont värre.

Det finns så vitt jag kan förstå tre vägar som leder till att man får lida ont. 1) Otur i naturliga förutsättningar, 2) Medmänniskor som gör ont, 3) En ondskefull statsapparat.

1. Otur kan naturligtvis betyda att man råkar ut för en olycka eller naturkatastrof. Men det kan också innebära att man föds på en karg del av jorden eller i ett annars fattigt samhälle eller familj. Dessutom kan man i det genetiska lotteriet råka få egenskaper som inte medför att man blir produktiv eller attraktiv för andra. Fysisk svaget och svag intelligens, brist på musikalisk, konstnärlig eller idrottslig talang, brist på social kompetens, tilltalande utseende, afffärsbegåvning osv leder till att man riskerar att få lida ont av fattigdom och umbäranden.

2. Som om det inte var nog med naturens gensträvighet så kan ens medmänniskor göra ont värre. De kan för det första (a) mörda, råna, stjäla och bedra. För det andra kan de (b) bete sig på liknande sätt på grund av vidskepliga föreställningar. Och för det tredje kan de (c) ha lagt sig till med moraliska sedvänjor som påbjuder ondskefulla handligar som de "egentligen rätta". Ofta tycks dessa rikta sig mot kvinnor: änkebränning och könsstympning är flagranta exempel.

3. Slutligen kan själva statsapparaten bidra till ytterligare ondska ovanpå allt annat elände. Staten kan antingen ses som en förtryckarapparat för de styrande eller som den mekanism som skall skydda medborgarna från varandras ondska. I båda fallen finns det ett visst incitament för staten att hålla medborgarnas inbördes stridigheter nere - antingen som ett sätt att bättre kunna suga ut sina undersåtar när de inte slåss med varandra, eller därför att staten är till för medborgarna och inte tvärtom. Men om de styrande förläst sig på Hobbes, Machiavelli eller Lenin blir det inte trevligt för medborgarna trots ev välmening.

En del människor vill minska ondskan med hjälp av staten. Andra vill utöva makt och säger att de vill minska ondskan med hjälp av staten - de koncentrerar sig mest på den första vägen. Att få framgång på det första området kräver resurser som i sin tur ofta kräver att man tar lätt på den tredje vägen. Om folk har ihjäl varandra på det andra området är inte lika viktigt att bekämpa.

Man kunde tycka att det enklaste och minst resurskrävande sättet att minska ondskan för det första är att staten själv minimerar sitt eget våld och tvång och för det andra håller nere medborgarnas inbördes stridigheter. Det har gjorts lama sådana försök genom att högtidligt stipulera de mänskliga rättighetrna. Men det har gått inflation i rättighetsdeklarationer och de har blandats ihop med social välfärdspolitik av materialistiskt och resurskrävande slag. Vem bryr sig därför om orealistiska rättigheter?

På område 2 c har det nu gått så långt att mellan 113 och 200 miljoner kvinnor i världen har svepts bort av av övervåld, "brandolyckor" i hemmen och försummad sjukvård. Det skriver Sofia Nerbrand i SvD idag 3/4. Hon relaterar uppgifter från Unicef och berättar om ett BBC-reportage från Afrika som visade hur en gravid 14-årig flicka måste dela taxi med ett antal andra personer på väg till förlossningen, varvid dessa hänsynslöst nog ville komma först fram till andra mål med påföljd att den lilla flickan aldrig hann fram utan avled.

Synen på medmänniskorna i olika länder styrs av moraliska föreställningar. I vissa länder eller kulturer tycks det vara mer eller mindre accepterat att kvinnor "misshandlas, våldtas, omskärs, dör i barnsäng, mördas, säljs som sexslavar osv". Det borde man kunna visa vara en felaktig moral som strider mot "de mänskliga rättigheternas universalism". Men istället urskuldar man andra länders och kulturers moraliska föreställningar med hjälp av den meta-etiska lära som kallas etisk relativism. Det som är sant för oss behöver inte vara sant för andra. Det finns ingen objektiv moral och om den till äventyrs finns kan vi inte få kunskap om den, säger många.

Med detta synsätt blir västerlandets moraliska pretentioner "de mänskliga rättigheternas imperialism" som Huntington uttryckte saken i sin bok om civilisationernas krig. Han hör till värderelativisterna även om han erkänner att alla moraliska system ändå har en gemensam kärna. Det finns de som är värre och menar att ett omdöme om det som är moraliskt fel antingen bara betyder (rent semantiskt) att man ogillar företeelsen ifråga, eller rentav bara är ett uttryck för gillandet resp ogillandet: Omskärelse - usch! Sex - fy! Martyrdöd - hurra! (emotivism). Eftersom gillandet eller det verbala uttrycket för detta kan vara olika i olika länder och kulturer blir värdesubjektivister och emotivister ofta värderelativister.

Det är naturligtvis bekvämt att vara relativist vilket i början av 1900-talet kom att skällas som "nihilism". Det var kanske något missvisande eftersom värdenihilismen är en ontologisk ståndpunkt (ontologi ~ verklighetslära) i frågan om huruvida värden har faktisk existens. Och i denna fråga hade "värdenihilisterna" i den s k Uppsala-skolan (Hägerström m fl) inte tillfört några nya rön på samma sätt som de lyckats med på det semantiska området.

Även om de flesta vid förra sekelskiftet, som uttalade sig i etiska frågor, bara moraliserade på det mest tarvliga sätt (luftade sina emotioner), betyder inte detta att det är bevisat att man moraliskt lika gärna får tycka att det är rätt som fel att stympa någons könsorgan [ext]. Värdeobjektivismen säger att det finns en riktig och en felaktig ståndpunkt i denna fråga likaväl som det finns det i frågan huruvida jorden är rund eller platt.

Den etiska relativismen bör därför bekämpas. Det är viktigare för mångas omedelbara välbefinnande än andra relativistiska stridsfrågor såsom uppfattningen att läran om "intelligent design" skulle vara jämbördig med Darwins utvecklingslära.