Det första rättighetsförsöket

Hugo Grotius utkom 1625 med en kort redogörelse för människans plikter i en civiliserad stat. Det har betraktats som ursprunget till de mänskliga rättigheterna. Han stipulerar rätten till självförsvar, tillägnandet av existensmedel, plikten att inte skada andra eller stjäla. Men denna ansats står sig inte inför en modern, tvångsinfluerad kritik.



Organicistisk politisk teori ser staten som en naturlig utveckling från familjen. Den utgör en organism med ett huvud - fursten - och en kropp som är underställd huvudet i blind lydnad. I familjen är överhuvudet bestämmande. Familjefadern har nästintill äganderätt över familjemedlemmarna och har rätt att bestraffa dem inom vida gränser utan att någon utanförstående har rätt att ingripa.

Hugo Grotius 1583-1645

Detta är tingens ordning i ett samhälle som legitimerar denna ordning med tradition och religiös sanktion. Denna inriktar sig i sin tur på att ordningen syftar till ett högre ändamål. Detta kunde vara att uppnå människans fulländning eller att uppgå i Gud etc.

När det religiösa fundamentet började spricka under religionskrigen på 1600-talet öppnades en möjlighet att legitimera statsordningen på ett helt annat och mera individualistiskt sätt. En 'värdepluralistiskt' inställning fick insteg. Man anser att det var den holländske juristdoktorn och advokaten Hugo Grotius (eller de Groot, 1583-1645) som först introducerade ett mera rationalistiskt synsätt. Några föregångare fanns som Francisco Suárez och Johannes Althusius men en del bedömare vill förlägga den verkliga brytningen med det gamla tänkandet till Thomas Hobbes (1588-1679). Grotius publicerade sitt berömda verk De juri belli ac pacis 1625 och Hobbes sin Leviathan 1651.

Som titeln antyder (Om krigets och fredens rätt) inriktade sig Grotius på folkrättsliga problem. Men i ett förord till detta verk framlägger han också en syn på universella principer som skulle gälla under alla förhållanden, även under krig och oberoende av teologiska förhållanden. Denna syn bygger på den s k 'naturens lag' som har rötter hos stoikerna och Thomas av Aquino. Men även om Grotius föreställer sig att det är Gud som gett människorna en längtan efter gemenskap (appetitus societatis) så ger detta förhållande upphov till ett behov av fredlig samexistens oberoende av Guds vilja.

Det är inte så, menar Grotius, att det som Gud vill är det definitionsmässigt rätta. Tvärtom är det så att Gud vill det rätta därför att det är rätt. Inte ens Gud skulle kunna vilja att två plus två inte blev fyra. Den naturliga lagen gäller även med den hypotetiska tanken att Gud inte skulle existera. Hugo Grotius menar att den naturliga lagen är grundad i människans förnuft. Förnuftets påbud pekar ut de gärningar som utmärks av moralisk låghet respektive moralisk nödvändighet. Dessa vill Grotius se som plikter och han identifierar fyra lagar:

1) Det är en plikt att försvara sitt eget liv

2) Det är en plikt att skaffa sig och behålla det som är behövligt för livsuppehållet

3) Det är en plikt att inte skada andra

4) Ingen får ta något som har tagits i besittning av någon annan

Dessa naturliga lagar ligger inbäddade i människans natur och sist ocjh slutligen är det en plikt att leva i enlighet med sin natur. Vad som kan ifrågasättas är ändå om vi med förnuftet idag skulle komma till samma insikt eller den motsatta. Låt oss testa denna ansats.

1. Är det en plikt att leva? Även om efterkommande naturrättsteoretiker som John Locke (1632-1704) övergett plikt-formuleringarna och ersatt dessa med formuleringar i rättigehetstermer menar man ibland ändå att man inte har rätt att begå självmord eller sälja sig som slav. Detta bygger dock på ett återinförande av teologin i resonemanget.

Den viktigaste implikationen av lag nr 1 är att varken fursten eller medborgarna saklöst kan angripa någon som har en plikt att försvara sig. Lag nr 1 är inte formulerad som t ex att "det är en plikt att offra sitt liv om härskaren, översteprästen eller nästan oundgängligen kräver det". Förnuftet kommer tydligen efter viss eftertanke enligt Grotius fram till att detta inte är den korrekta formuleringen av den första lagprincipen. Den strider mot människans naturliga längtan efter självbevarelse.

2. Om det är en plikt att försvara sig mot vilda djur eller rövare mfl så är det naturligen också en plikt att inte passivt svälta ihjäl. Det gäller att skaffa sig medel för ett visst välbefinnande under restriktionerna som nämns i 3) och 4). Lag nr 2 är inte formulerad som t ex "det är en plikt att förse härskaren, översteprästen eller nästan med de med medel som dessa oundgängligen behöver". Med ett något mer sofistikerat resonemang skulle någon kunna hävda att det är denna alternativa formulering som bäst tillgodoser människans självbevarelse.

3. Eftersom Gotius var ute efter regler för fredlig samexistens var det viktigt att påbjuda att man inte fick skada sin nästa. Locke hade en formulering som gick ut på att man fritt fick förfoga över sitt handlande så länge man inte skadade andra. Sannolikt avsågs kroppsliga skador eftersom de ekonomiska omnämns i lag nr 4.

4. Om fred var syftet är det svårt att se att lag nr 4 skulle ha kunnat formuleras t ex som "alla får ta vad som tagits i besittning av andra om de oundgängligen behöver det". Här finns dock markproblemet som ett undantag. Om några har tagit i besittning all produktiv mark är det ett historiskt faktum att det blir bråk. Detta problem försökte Locke senare lösa med sitt famösa "Lockes förbehåll".

Slutsatsen av denna kritiska granskning blir att Hugo Grotius gjorde för sin tid ett vågat försök att formulera de viktigaste grundsatserna för ett civiliserat samhälle. Men inför dagens mera hårdföra tvångsförespråkares kringgående argumentation räcker inte Grotius' ansats. Visserligen återkommer John Locke 1690 med en mera rättighetsorienterad modell, men samtidigt blandar han in transcendentala krafter som inför senare tiders skeptiker blivit ett bygge att försöka krossa. Under tiden utkommer Thomas Hobbes 1651 med en individualistiskt förankrad teori för diktatur.

Locke om rättigheterna 27/4