Objektiv moral eller värdenihilism?
Föreställningen att det finns objektiv moral har ifrågasatts av värdenihilismen. Men denna har nu kokat ner till en endast delvis korrekt semantisk teori. Modern värdeteori har inneburit att nihilismens attack slagits tillbaka.
En kort översikt om värdeteorin eller meta-etiken är befogad för att orientera om möjligheterna till att fastställa objektiva mänskliga rättigheter och hur man kan förhålla sig till den etiska relativismen. Det finns en viss debatt om detta i kommentarerna till mina två bloggposter om detta. Jag håller mig till Christian Dahlmans terminologi med vissa inslag från Lars Bergströms.
Kampen står mellan dem som menar att det finns en objektiv moral och dem som är anhängare av någon form av värdenihilism, emotivism eller subjektivism. Under 1900-talet dominerades den praktiska filosofin av den s k meta-etiken - med början från 1911 då Axel Hägerström gjorde upp med metafysiken i sin installationsföreläsning "Om moraliska föreställningars sanning". Därefter grundades den s k Uppsalaskolan som blev mycket inflytelserik inom juridiken. Man talade om den skandinaviska rättsrealismen och rättspositivismen. "Det finns ingen lära i moral, blott om moral" menade Hägerström.
Denna lära kallades länge meta-etik men numera också värdeteori. Den utgör en avdelning inom värdefilosofin där en annan är 'normativ värdefilosofi' eller moralfilosofi. Detta ämne kallades tidigare 'etik' eller moralens teori. Men idag betyder ordet etik en sammanfattning av de moraliska normer som olika yrkesgrupper håller sig med, gärna i form av enkla listor.
Värdeteorins tre kategorier
Värdeteorin har kommit fram till att frågan huruvida det finns någon objektiv moral kan delas upp i tre delfrågor som berör 1) semantik, 2) ontologi ("verklighetslära") och 3) kunskapsteori.
Vad innebär omdömet "Det är orätt att mörda"? Detta kan analyseras i de tre kategorierna och det är inte alltid nödvändigt att man måste hålla sig med alla tre uppfattningarna från den ena eller andra sidan - objektivism eller subjektivism.
1) Semantik: deskriptivism eller non-deskriptivism? Ett moraliskt omdöme kan språkligt antingen hävdas handla om någont objektivt faktum och kallas då semantisk deskriptivism, eller så handlar det inte om någonting alls utan är ett uttryck för den talandes känslor (mord - usch!). Det kallas semantisk non-deskriptivism eller emotivism (populärt värdenihilism).
2) Ontologi: objektivism eller subjektivism? Detta område handlar om hur verkligheten ser ut. Finns det något värdefaktum som man kan göra anspråk på att beskriva? Sådana teorier kallas objektivistiska (här innefattas termen värderealism). Förnekar teorin detta är den subjektivistisk. En semantisk non-deskriptiv teori förnekar alltid att det finns värdefakta. Så vitt jag kan se kan en deskriptiv teori också vara subjektivistisk. Om ett omdöme anses beskriva t ex ett gillande är detta ett faktum utan att utgöra ett värdefaktum.
3) Kunskapsteori: kognitivism eller non-kognitivism? Detta område kallas också epistemologi. Kan vi få moralisk kunskap och hur går det i så fall till? Kognitivistiska teorier hävdar detta och anvisar fundamentism resp koherentism som metoder. Non-kognitivistiska teorier förnekar antingen att värdefakta existerar eller att om de gör detta så är det mer eller mindre omöjligt att få kunskap om dem.
Det finns härtill en rad underavdelningar till de olika kategorierna. Jag skall här inte gå in närmare på dessa. Istället ger jag några exempel på teorier.
Några teorier klassificerade
Hägerströms teori är semantiskt non-deskriptiv, vilket var den stora upptäckten som "värdenihilisterna" red högt på under 1900-talet. Men ontologiskt har Hägerström inte kommit med något ordentligt bevis för att värdefakta inte existerar. Eftersom han förnekade dessas existens blir hans teori automatiskt non-kognitivistisk - man kan inte nå kunskap om något som inte existerar.
Utilitarismen är semantiskt deskriptiv, ontologiskt objektivistisk och här finns det en klassisk variant som kallas naturalistisk - det är den naturliga egenskapen att alstra lycka/anti-lycka som avgör (Bentham, Mill). En annan variant är non-naturalistisk (G E Moore) och det är enligt min mening osäkert hur utilitaristisk denna 'intuitionism' egentligen är. Kunskapsteoretiskt är den första kognitivistisk eftersom lycka skulle gå att mäta och den andra likaså genom den 'moraliska intuitionen'. Men räcker detta? Hur får vi kunskap om att vi bör handla så att det är lyckosaldot som skall maximeras? Och intuition verkar vara en föga reliabel metod att nå kunskap.
Immanuel Kants moralfilosofi är semantiskt deskriptiv, ontologiskt objektivistisk men kunskapsteoretiskt relativt non-kognitivistisk. Hans metod att ställa upp maximer, som kan upphöjas till allmän lag, är enbart ett approximativt sätt för att verkligen göra det rätta. Dessutom är det en föga reliabel metod eftersom en liten förändring i formuleringen av maximerna ger helt andra resultat i samma situation - se mitt exempel med järnvägsbron.
Robert Nozicks teori om rättigheter är deskriptiv, objektivistisk men kunskapsteoretiskt obestämd - vi får anta att den är intuitiv. John Lockes teori är däremot kunskapsteoretiskt kognitiv (basen förnuftsresonemang) men med vissa oreliabla inslag (hänvisningen till transcendenta krafter). John Rawls' teori är slutligen deskriptiv, ontologiskt konstruktivistisk (ideell) och kunskapsteoretiskt starkt kognitiv genom att den eventuellt går att testa empiriskt.
Hur är det då med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Jag vill hävda att dess grund är non-deskriptiv eftersom den utgör en lista på sådant som politiker i olika länder vill uttrycka sitt gillande av. Den är subjektivistisk eftersom den inte gör några egentliga anspråk på att beskriva något verkligt och i synnerhet som deklarationen innehåller de motstridiga punkterna i gruppen 1-21 i relation till 22-30, som skulle omöjliggöra varje sådant försök. FN:s deklaration har helt enkelt som funktion att tillhandahålla ett underlag för moraliserande.
Objektiv moral kan ha evidens
En slutsats av värdeteorins analyser blir att den utrerade värdenihilismen är felaktig. Det går inte att hävda, att det faktum att äldre tiders moraliserande uttalanden enbart utgör emotiva eruptioner, också skulle innebära att alla moraliska omdömen är detsamma som känsloyttringar. Den nihilistiska semantiska teorin är alltså alltför långtgående.
Men även på det ontologiska planet brister nihilismen. En delvis korrekt semantisk teori bevisar inte att det i verkligheten inte finns värdefakta. Hägerströms argument att objektiva moraliska föreställningar inte kan existera i tid och rum, falsifierar inte den objektivistiska ståndpunkten. Föreställningen att 7+5=12 existerar inte heller i tid och rum, men kan ändå hållas för objektivt sann.
Emellertid är inte värdenihilismens tillkortakommanden ett tillräckligt bevis för att objektiv moral existerar i verkligheten. Att en så formidabel attack som nihilismen kunnat slås tillbaka ökar förvisso sannolikheten att värderealismen har evidens. Vad som återstår är en utveckling av de argument som kan ge stöd för uppfattningen att det finns åtminstone viss objektiv moral.
Hur relatera till värderelativismen? 20/4
posted by Danne Nordling @ 21:09
21 comments
21 Comments:
Att 7+5=12 (är sant) har vi ju själva bestämt. Matematiken kan ses som en (synnerligen rolig, måste jag säga) lek med siffror, bokstäver, symboler. Leken har vissa regler. Dessa regler har vi bestämt själva (delvis på ett sådant sätt att matematiken ska fungera bra som metod för att erhålla kunskap om verkligheten, de är alltså pragmatiskt valda). Och olika regler gäller för olika delar av matematiken, i vanlig plan geometri är det exempelvis sant att a+b+c=pi, där a, b, c är vinklarna i en godtycklig triangel, något som oftast är falskt vid sfärisk geometri (just i det här fallet skulle man väl visserligen kunna klaga på att det är två olika sorters trianglar). Vanligtvis är det inte tillåtet att dela med 0, men inom vissa delar av matematiken är det det (det här exemplet är dock alldeles utmärkt). Et cetera.
På samma sätt kan vi förstås sätta upp ett antal (moraliska, om man nu vill kalla dem det) regler, och se varthän det leder. Detta kan göras på en mängd olika sätt, men det finns inget som tyder på att något sätt skulle vara mer riktigt än något annat. Precis som inte något system av grundläggande axiom är mer riktigt än något annat, inom matematiken. Det vi däremot kan göra är att, som man gjort inom matematiken, "pragmatiskt" välja ut ett antal regler, om vi känner för det. Dessa kan vi exempelvis göra till lagar. Men djupare än så är det inte.
Jag ställer mig frågan: objektiva värden i vilken kontext då? Vi kan ju ta ett exempel.
Det finns en stam i Kalahari-öknen som lever och - nåväl - överlever på det som öknen ger. De är skickliga på att hitta mat och vatten i öknen, men de får aldrig egentligen något överflöd.
Den här stammen har en sed. När en människa blir gammal och skröplig så går den människan ut i öknen, eller så fördrivs människan av resten av stammen. Alla är övertygade om att det är en alldeles förträfflig sed, och det ses som en heder att ge sig av utan att bråka. De som måste fördrivas mister all respekt inför stammen.
I stammens, och stammens individers, kontext finns det ju ett antal goda orsaker att upprätthålla seden. Skröpliga människor som inte kan bidra till stammen konsumerar knappa resurser, och om man lät dem leva så skulle de på sikt hota stammen. Ur både stammens och stammens individers synvinkel upplevs det som ett objektivt värde att stammens gamla offrar sig för stammens överlevnad. Den här uppfattning är i stort sett universell i stammen.
Ur en västerländsk synpunkt är ju den här seden grym och förkastlig. Det vänder sig i alla, och envar västerlänning skulle känna ett behov av att få stammen att upphöra med ofoget. Varje människa har ju en okränklig rätt till sitt liv.
Vems värde är det då som är det objektiva rätta? Stammens eller västerlänningens? Och eftersom vi måste fråga så är ju inte värdet universellt utan relativt. Och jag tror att alla värden som upplevs som absoluta i själva verket är relativa.
Forts...
(var lite för ivrig att klicka på skicka)
Men värderelativism är ju inte nihilism som förnekar själva existensen av värden. Jag tror med andra ord inte att konflikten står mellan nihilismen och objektivismen, utan mellan värderelativismen och objektivismen. Och i den konflikten tror jag att objektivismen har svårt att hävda sig.
7+5=12
Jag skulle inte vilja se matematiken som enbart en lek med siffror. Den utgör en prognosmetod som både är tllförlitlig och nyttig för människan.
Men om vi tar Hägerströms parti mot Marc-Wogau så skulle ditt argument gå ut på att matematik är ett språkspel. Vi har semantiskt bestämt att 7+5=12 men omdömet saknar referens eftersom det inte kan "existera i tid och rum". Det har inte mera relevans än en "papegojas pladder" som Hägerström uttryckte saken.
Låter det trovärdigt? Nåväl,låt oss ta analogin med geometrin istället. Vi försöker utröna en "objektiv geometri" och kommer fram till samma resultat som Euklides. Det är ett system som är koherent och det bygger på några få fundamentala axiom. Det visar sig också vara synnerligen användbart vid byggandet av hus och liknande. Då kommer Riemann och ställer på pin kiv upp ett konkurrerande geometriskt system som utifrån andra axiom blir lika koherent som Euklides geometri.
Kan vi då dra din (2:53) slutsats att "det finns inget som tyder på att något sätt skulle vara mer riktigt än något annat"? Skulle Riemanns geometri vara lika bra för att bygga hus? Det är vad Hägerström borde hävda.
OK, jag kan hålla med om att det finns ett relativistiskt element i denna analogi. Riemanns geometri har faktiskt viss användbarhet när det gäller att hantera Einsteins relativitetsteoris problem. Olika system är bra för olika områden. Det ställer oss inför den etiska relativismens frågor, som Björn tar upp och som jag skall återkomma till.
/DNg
Men matematiken är just det. "Tillämpad matematik", användande av matematik för att lösa verkliga problem är en annan sak. Hur långt är det till månen? För att ta reda på det kan vi använda oss av bl a matematik. Dvs lek med siffror som visat sig vara bra vid problemlöning. Ska det vara tillåtet att dela med 0? Ska det man får om man delar med 0 kallas oändligheten? Ska oändligheten vara ett tal? Inget svar på de frågorna är mer riktigt än något annat, vilka regler vi bestämmer oss för beror på vad det ska användas för.
Jag vet inte vad du menar med att 7+5=12 skulle sakna referens. Verkar mest vara att införa onödiga begrepp för att göra det hela svårare än nödvändigt. Den som vill kan förstås jämföra det med papegojpladder, men jag förstår inte meningen med att göra det. Matematiken är utformad så att den kan användas som hjälpmedel vid problemlösning, det är inte pappegojpladder. Så vari likheten mellan de skulle ligga ser jag inte, trots att matematik bara är en lek med siffror och bokstäver; matematik är en lek med noga utvalda regler, det gör den så bra vid just problemlösning.
Jag är inte Hägerström, men varför skulle Hägerström hävda att vissa metoder för husbygge inte skulle kunna vara bättre än andra (bättre exempelvis i betydelsen att vi får det hus vi vill ha)? Något så dumt har jag svårt att tänka mig att han skulle ha hävdat. Huruvida detta leder till relativism beror på vad man menar med relativism, finns olika varianter av moralisk relativism. När jag hör ordet tänker jag på något i stil med "gladiatorspel var rätt på romartiden men är fel nu". Det är som att säga "det var fel att dela med 0 förr, men nu, i vår matematikskt överlägsna kultur, är det rätt". Att det skulle vara så finns det fortfarande inget som tyder på, vi väljer matematiklekens regler själva, nu som förr. På samma sätt kan vi sätta samman vilket system av (moraliska) regler som helst, det finns inget som är riktigt.
Personligen tycker jag att samhället bör vara sådant att allas intressen tas till vara. Det är inte Det riktiga moralsystemet, men eftersom jag helt enkelt inte vill att vissas intressen ska ses som viktigare än andras*, kommer jag försöka försvara systemet om någon kritiserar det.
* Precis som jag till exempel inte vill dö. Jag hävdar inte att det är den Riktiga handlingen att fortsätta leva, men jag tycker livet är helt okej, finns inte mycket mer att säga om det.
Moralisk relativism
Värdeobjektivismen har sin starkaste motståndare i värderelativismen - inte i värdenihilismen. Det är nog en ganska korrekt beskrivning av läget idag. Betyder det att objektivismen kanske måste kapitulera och erkänna att vi inte kan få vägledning från värdefilosofin när det gäller att utforma staters författningar och lagstiftning? Låt oss lista några praktiska fall:
Barnamord*
Stöld
Mord
Avtalsbrott
Nekrofagi
Änkebränning
Gerontocid*
Slaveri*
Könsstympning(*)
Organextrahering(*)
Genocid(*)
Jag har markerat sådant beteende som kan hävdas vara för det allmänna bästa med asterisk: *. Där det objektiva underlaget för detta lätt borde kunna ifrågasättas har jag satt asterisken inom parentes: (*).
Björns exempel härovan med gerontocid (alla gamlingar avlivas)för gruppens bästa leder också till rättfärdigandet av barnamord med ungefär samma motiv. Även slaveri kan rättfärdigas (efter strid) eftersom det är bättre att bli förslavad än avlivad. Tidigare kulturer har praktiserat detta i stor omfattning. /kategori A/
Men könsstympning, organtransplantering från en viss grupp till en annan samt folkmord (t ex tutsier mördas av hutuer) är inte på samma sätt till fördel för hela gruppen även om den dominerande retoriken hävdar något åt det hållet. /kategori B/
Härtill kommer nekrofagi (att äta avlidnas kroppar) och änkebränning. Nekrofagi betraktades redan av de gamla grekerna, men inte av en indisk stam, som en ryslighet i Herodotos berömda exempel på relativism. I nutid har Maciej Zaremba anfört ett exempel med minkföda för att illustrera samma ryslighet (i tro att det exemplifierade objektivism). Men ingen kan fastställa det rätta sättet att hantera avlidna och eftersom ingen påverkas direkt av om några håller sig med olika seder är det inte viktigt att åstadkomma likriktning.
Änkebränning bygger på liknande religiösa föreställningar om livet efter detta. Mannen bör få med sig sin hustru i dödsriket. Tänk vilken vånda som skulle uppstå om man visste att britterna skulle beröva en ens hustru när man avled! Men det gjorde dom och idag är det ingen stor fråga.
Kvar blir en kärna av moraliska förbrytelser i form av stöld, mord och avtalsbrott etc. Finns det någon kultur som överser med dessa brott om någon vuxen individ riktar dem mot gruppens medlemmar? Är det så långt värdeobjektivismen kan komma?
För att komma längre måste åtminstone kategori B kunna tillbakavisas. Vilka objektiva argument finns det mot folkmord, kannibalism, organrån och könsstympning?
/DNg
Relativismen kan ju dras tillbaka till själva fundamentet för allting, nämligen mänsklig perception. Då kan man fråga sig om den mänskliga perceptionen är ett objektivt mått på hur universum är beskaffat. Eftersom moral är, i grunden, en perceptionsfråga så blir det en relevant iakttagelse att universum egentligen inte iöverensstämmer med hur en människa uppfattar universum.
Vi ser ju färg, form, textur. Vi uppfattar ljud i ett visst spektrum, ljus i ett visst spektrum. Om våra känselorgan hade varit beskaffade annorlunda hade vi naturligtvis haft en annan uppfattning om vår omgivning, och därmed hade ju också vår moral varit annorlunda. Därmed är ju moralen i sin grund relativ.
Sen listan av försyndelser. Det finns ju alltid rationella skäl för var och en av de där hemskheterna. Om man ser en gudom som en objektiv entitet med inflytande i våra liv kan var och en av de där sakerna rationaliseras ur ett individperspektiv genom att man inte vill reta upp den där objektiva, faktiska gudomen. Man kan ju rationalisera allt, och eftersom man kan rationalisera vad som helst så kan man alltså vända ont till gott och gott till ont (om vi nu ska bege oss till sådana moralistiska saker). Massoffren i Aztekernas tempel kunde rationaliseras ur ett behov av att bevara världen för alla individer in i nästa världscykel därför att aztekernas gudar uppfattades som faktiska objektiva entiteter.
Jag känner för att dra in mera vetenskaplig filosofi eftersom jag tycker det har relevans för själva grundförutsättningarna för originalinlägget...
Jag tror att filosofin måste ta en lite mera komparativ hållning ibland eftersom filosofin annars kan låsa in sig i hörn där just objektiva sanningar skapas av slentrian därför att människan har en gemensam perceptionsgrund. Kriteriet för objektiva sanningar måste ju, enligt min förståelse av begreppet, existera universellt - även utanför människans perception.
Jag har just svårt att tänka mig - och det är kanske på grund av de begränsningar som inträder just därför att jag är en människa med en människas uppfattningsförmåga - några objektiva "sanningar". Även konkreta saker som en stjärna, atomen, själva tillvarons natur är sådan att människan inte kan ha någon uppfattning om den som ens närmar sig den objektiva sanningen om tillvarons väsen. Dimensioner, partiklar, ljuset, tiden, rymden är inte på det sättet som vi uppfattar det. Vilket för in oss på komplexitet och Gödels bevis om det inkompletta.
Hur som haver, hur man än vrider och vänder på det objektiva så måste man alltid dra slutsatsen att det objektiva är relativt för ens egen uppfattning om saker och ting - och detta är giltigt både på mikronivån (själva den biologiska funktionen av vår uppfattning) och på makronivån där vi ska jämka den mänskliga uppfattningen med andras uppfattningar. :)
"Kvar blir en kärna av moraliska förbrytelser i form av stöld, mord och avtalsbrott etc. Finns det någon kultur som överser med dessa brott om någon vuxen individ riktar dem mot gruppens medlemmar?"
Det finns en rad samhällen som åtminstone kollektivt sanktionerar denna typ av moraliska överträdelser. Nämligen alla som tar upp skatt med tvång. Om de som har makten vill ha pengar till något som inte ligger i alla betalandes intresse hjälper inte några moraliska principer eller rättigheter.
Matematik och moral
Man kan fråga sig vad Hägerström egentligen ville. Å ena sidan ville han krossa uppfattningen att moralen hade någon rationell grund, den byggde på vidskepelse och känslor. Å andra sidan erkände han att många moraliska sedvänjor var nyttiga - t ex föreställningen att man måste hålla avtal, som befordrade handeln.
Det hela utmynnade i att man inte skulle kunna argumentera i värdefrågor, vilket hämmade den politiska filosofins utveckling under en stor del av 1900-talet.
Analogin moral-matematik kanske är följande: matematik är "egentligen" bara en meningslös lek med siffror, som inte har någon grund i verkligheten. Den som har sådana pretentioner är vidskeplig och känslomässig. Det hindrar inte att denna lek ibland råkar ha goda konsekvenser - den befordrar t ex husbyggandet. Men gör man anspråk på att geometriska spekulationer representerar det "rätta" sättet att bygga hus grundar sig detta på ovetenskaplig metafysik. Denna metafysik måste krossas för att hus skall kunna byggas på andra sätt. Äganderätt och avtalstrohet är på samma sätt metafysiska och måste krossas för att de utgör ett hinder för att organisera samhället på ett annat sätt.
Antag att Hägerström föreställde sig geometrin i praktiken som en uppsättning tumregler. Genom snören som läggs diagonalt kan man lägga grunden till ett hus så att det får räta vinklar. Det är ju bra men bygger på vidskepelse som visat sig nyttig. Hantverkaren som säger "dra snöret diagonalt till hörnen" har inte uttalat sig om verkligheten. Någon verklighet kan inte finnas för husgrunders placering och om det som inte finns kan vi inte heller få någon kunskap om.
Den objektivistiska invändningen skulle då bli: "hantverkarens direktiv är inte papegojpladder - de bygger på beprövad erfarenhet". "Kanske det" säger nihilisten "men det är bara en tillfällighet och har ingen egentlig anknytning till verkligheten". Då visar objektivisten upp ett teoretiskt geometriskt bevis för att denna tumregel alltid kommer att resultera i räta vinklar. Den i geometri först okunnige nihilisten inser nu att det finns en verklighet bakom tumreglerna och att vi någorlunda enkelt kan finna det rätta sättet att bygga ett hus. Och så är det i alla tider och på alla platser.
Problemet är dock fortfarande att relativisten kan hävda att det duger bara om man vill byga ett rektangulärt hus. En rund hydda för ett stenåldersfolk kan inte byggas med räta vinklar...
/DNg
Du verkar ha missförstått en del av vad jag skrev. Först är det nog bäst att sluta sitta och spåna om vad Hägerström skulle tyckt om olika saker, det kanske är intressant ur en historisk synvinkel, eller något sådant.
Det om husbygget stämmer inte riktigt. Matematik är bara en sifferlek - men verkligeten, vår fysiska verkliget, existerar (i någon betydelse, den existerar ju även om det skulle vara så att vi lever i en datorsimulering) [ja självklart kan man förneka det, men det följer ju inte av att matematik är en sifferlek, verkar vidare synnerligen osannolikt]. Och genom att utforma matematiken på ett visst sätt så kan matematiken användas som ett redskap för att lyckas med husbyggen (att utforma matematiken till detta kanske inte är särskilt svårt, eller kanske, men det är oväsentligt i sammanhanget).
Huruvida det är en tursam slump som gör att samma matematik fungerar bra vid husbyggen idag likväl som imorgon är en annan fråga (som vi egentligen skulle kunna lämna därhän), men eftersom inget tyder på att så skulle vara fallet (finns inga indikationer på att gud varje morgon skulle kasta tärning för att avgöra om det hela ska ändras eller inte) finns inget skäl för någon alls att tro att så är fallet (oavsett vad man vill kalla sig, relativist, objektivist, vad som helst-ist). Samma matematik funkar tydligen alltid bra som metod för att erhålla information om verkligheten, förefaller smartast att lita på att den fungerar för stenåldersfolk också.
Huruvida denna "värdenihilism" (gillar inte ordet, många filosofiska termer verkar av någon anledning vara så otydliga att de blir, om uttrycket tillåts, värdelösa) gör argumentation i värdefrågor omöjligt kan jag inte svara på.
Till att börja med är det ofantligt dumt att se *det* (att det inte finns några "objektiva moraliska värden") som ett argument mot "värdenihilism". "Om inte gud finns blir ju religiösa diskussioner meningslösa. Så alltså säger vi att gud, han finns nog, antagligen". En smula ologiskt. "Om inte estetiska värden existerar blir ämnet estetik tråkigare, så nu säger vi att de existerar, den som är emot är en förrädare som vill ta död på estetiken som ämne!". Om "värdenihilism" nu leder till att dessa diskussioner blir meningslösa, ja då får det bli så. Det är en smula korkat att fortsätta tro att jorden är platt efter det visats att den inte är det, bara för att jordens oplatthet leder till att man inte meningsfullt kan fortsätta diskutera om hur tjock denna jord-pannkaka är. Av någon märklig anledning använder sig till och med kändisfilosofer av det här ologiska resonemanget, ibland (förutom Tännsjö, för han använder det hela tiden).
Men jag anser inte att "värdenihilismen" leder till att "moraliska" diskussioner blir *helt* meningslösa. Om man till exempel utgår ifrån att man vill se allas intressen som lika viktiga kan man ju fortfarande undersöka varthän det leder; vilken ideologi som bäst gör det, huruvida olika företeelser ska vara lagliga eller inte, ifall demokrati är lämpligast, det finns säkert massa former av diskriminering kvar att upptäcka (och bekämpa) etc. Det man kommer fram till kommer förstås inte ha den form av universella objektivitet som vissa tydligen vill ha, eftersom man exempelvis utgår ifrån att allas intressen är lika viktiga, men sådan objektivitet finns det inget som tyder på att man kan uppnå (lika lite som i matematiken).
Jag var kanske alltför kortfattad för att du helt skulle förstå vad jag menade. Analogin mellan matematik/moral och verklighet/nihilism borde först utgå från att moralisterna hävdar att de har rätt med hänvisning till att transcendentala entiteter ställt sig bakom deras lära.
Vi tar husgrunden som exempel. Någon ifrågasätter hantverkarens "spekulation med snören" och han hänvisar till att så skall man göra enligt hantverkarskråets skyddshelgon - varje annat sätt är en synd mot Gud. Nihilisten kan nu komma med en vetenskaplig utläggning som visar att vad förmenta helgon och gudar har för uppfattning är vidskepelse. OK, vilken slutsats drav vi av detta?
Vi skulle idag säga att hantverkaren lika hårda kan ha rätt. Men nihilisten vill dra slutsatsen att alla uttalanden om hur man åstadkommer räta vinklar är meningslösa. Det hindrar inte att det är praktiskt att använda vinkelhakar vid husbyggen. Men att använda "geometriska spekulationer" för detta är bara vidskepelse.
Detta visar att nihilisten har fel.
En annan analogi som Konrad Marc-Wogau anfört mot Hägerström är att matematiska satser kan vara sanna utan att existera "i tid och rum". Vad H själv hade för uppfattning förtäljer inte historien. Han hävdade på det ontologiska planet att sanna moraliska föreställningar inte kunde existera just därför. Och då är det intressant att spinna vidare på analogin med matematiken.
Har Hägerström kommit med ett slutgiltigt verklighetskriterium för "sanna föreställningar"? Om de inte finns i tid och rum kan de inte existera. Existerar Euklides' geometri? Eftersom vi hävdar att den är sann och har relevans för mänskligt liv är vi inte ontologiska subjektivister. Vi är inte överens med nihilisterna.
Men vi kan ju testa din ståndpunkt istället (att nihilisterna har rätt, men att meningsfull diskussion ändå är möjlig). Om vi då fortsätter analogin finner vi att den rationella diskussionen bör handla om hur vi konstruerar bättre vinkelhakar. Hur kan vi förbättra precisionen vid tillverkningen, hållfastheten mot senare skevheter och hur kan vi skapa längre skänklar för att öka precisionen vid husbyggen? Det är praktiska problem som filosofer inte borde befatta sig med.
Detta hindrar inte att "geometristerna" får fortsätta sina metafysiska spekulationer om sina overkliga världar. Men de skall inte komma och göra anspråk på att de besitter en högre rätt att fastställa räta vinklar än vinkelhaksmästarna. Då har de (enligt nihilisterna) gjort anspråk på att vidskepelse återigen skall få påverka människornas liv. Det är den 'satta rätten' som gäller (vinkelhakarna) och inte vidskeplig metafysik. Därav benämningen "rättspositivism" (positionerad rätt, ius positum).
/DNg
Svar till Björn 10:46:
Relativismens begränsade relevans
Att människans tankevärld är en produkt av perceptioner och hjärnans konstruktion är i praktiken något absolut och inte relativt. Vi kan inte i en relevant diskussion anta att människan är annorlunda konstruerad. Men likväl kan vi hävda att "rätt" beteende är relativt.
Den intressanta frågan som relativisterna implicit ställer är frågan huruvida vi lika gärna skulle kunna lägga oss till med helt andra moralsystem i vårt moderna samhälle. Av objektivismens hittillsvarande oförmåga att hantera en del egenartade våldsbeteenden i primitiva kulturer kan hävdas följa att liknande beteenden kanske borde vara tillåtna hos oss. Det finns ju ögonskenligen inte någon absolut regel som förbjuder t ex människooffer för att blidka gudarna. (Aztekerna offrade flera procent av befolkningen.)
Om vi återgår till analogin med husbyggena kan vi alltså fråga oss om man vid grundläggningen skall fråga en överstepräst som efter att ha förrättat ett människooffer dekreterar att här och här skall hörnen på huset ligga. En relativist måste betrakta detta förfaringssätt som lika moraliskt riktigt som att mäta ut hörnen med vinkelhakar eller med diagonalsnören.
Nihilisten kan då utdöma prästmetoden och diagonalsnöremetoden som vidskepliga och ovetenskapliga. Egentligen borde han också utdöma vinkelhakemetoden likaså. Men den är redan påbjuden av härskaren eller majoriteten i rådsförsamlingen. Den har som "positiv rätt" ett företräde.
Hägerström och hans anhang var inte omedvetna om de "moraliska" sedernas variationer i världen. Eftersom människooffer kunde utgöra den "positiva rätten" i andra länder måste nihilismen rimligtvis också vara praktiskt relativistisk. Men den som här hos oss skulle vilja införa människooffer för att det var "rätt" skulle få nihilisterna emot sig. Det finns inte något som är objektivt rätt, skulle de hävda.
En relativist som inte är nihilist är därför rimligen farligare. Det som är rätt på plats X kan ju också vara rätt i Sverige. Vad är det för etnocentriska fasoner att förhäva oss mot dem som anser människooffer vara rätt? De kanske representerar en mera genuin och ursprunglig kultur som befinner sig mer i samklang med människans innersta natur än vår konstlade civilisation byggd på västerländska förtryckarinstitutioner?
Mot detta kan hävdas att vi med vetenskapens framsteg kan skilja mellan en hel det hävdade föreställningar i avseendet huruvida de är sanna eller falska. Vidskepelse och religion är falska. Vissa moraliska föreställningar är falska. Att vi inte (ännu) kan göra någonting åt detta är inte konstigare än att religiösa föreställningar ännu får leda till mycket elände utan att vi gör något åt det.
Denna slutsats gäller också som svar till Anonym 2. Om frihet och motstånd mot slaveri är de moraliskt riktiga ståndpunkterna blir det moraliskt fel att ha ett system även med partiellt slaveri.
Objektivitetsproblemet inom den praktiska filosofin borde gå att hantera och därmed skulle vi kunna förvisa relativismen till för oss mindre relevanta frågor. På detta område räcker det att konstatera att vi i västerlandet är människor med människors uppfattningsförmåga och därmed förmågan att skilja mellan objektivitet och subjektivism av olika slag.
DNg
Det känns som att du upprepar samma felaktigheter igen. Nu gillar jag som sagt inte ordet värdenihilist (än mindre ordet nihilist), så låt oss prata om mig istället. Jag tycker *inte* att det är meningslöst att tala om hur man skapar föremål med räta vinklar. Varför skulle jag tycka det? Ett föremål som har en rät vinkel ser ut på ett speciellt sätt, och självklart finns det bra och dåliga metoder för att skapa sådana objekt. Sannolikheten är inte stor att man får ett hus med räta vinklar om man låter en amatör bygga det, större om en expert gör det. Mycket självklart, det vet varje människa som har erfarenhet av verkligheten (som existerar!). Så du har inte alls visat att jag har fel (det är möjligt att du skapat en fullständigt dåligt tankesystem som du kallar nihilism, och som du sedan visat är felaktigt, men hur stor är den bedriften?, det du vill är väl inte att visa att den som hävdar att vinkelhakar inte existerar har fel?).
Vadå Euklides geometri är sann? Vad innebär det? Euklides geometri är sann därför att vi hävdar att den är sann och därför att den har relevans för mänskligt liv? Och därför är du inte överens med "nihilisterna"? Jag förstår ingenting (här snackar vi verkligt pappegojpladder), tala tydligare.
"Detta hindrar inte att "geometristerna" får fortsätta sina metafysiska spekulationer om sina overkliga världar. Men de skall inte komma och göra anspråk på att de besitter en högre rätt att fastställa räta vinklar än vinkelhaksmästarna. Då har de (enligt nihilisterna) gjort anspråk på att vidskepelse återigen skall få påverka människornas liv. Det är den 'satta rätten' som gäller (vinkelhakarna) och inte vidskeplig metafysik. Därav benämningen "rättspositivism" (positionerad rätt, ius positum)."
Högre rätt att fastställa räta vinklar? Så här otydligt borde det nästan enligt lag vara förbjudet för ekonomer att uttrycka sig. Ja vem som helst kan förstås säga "det här är en rät vinkel" om vilken vinkel som helst. Det är ju bara ord, vem som helst får skapa egna språk (lagligt i Sverige åtminstone). Men om vi med rät vinkel menar en vinkel som ser ut på ett speciellt sätt, då handlar det ju om saker som existerar i verkligheten, då kan man ha fel om man kallar en viss vinkel för rät. Det rör sig om verkligheten, det som visat sig existera, (till skillnad från gudar, tomtar, troll, Objektiva Moraliska Sanningar et cetera).
För att sammanfatta det hela i några meningar. Du verkar inte se skillnaden mellan den fysiska verkligheten och moraliska påståenden. Det verkar som att du tror att om man menar att "massmord är fel" inte har någon objektiv sanningshalt så måste man därför tycka t ex att det inte kan finnas olika bra sätt för att skapa vissa sorters vinklar. Men det är ju lika orimligt som om en kristen skulle hävda att bara för att man inte tror att gud existerar så kan man därför inte tro att något annat existerar heller. Finns ingen som helst logik i det. Fysiker har visat att toppkvarkar, elektroner och massa andra saker existerar. Religiösa, och anhängare av moralisk objektivitet har dock efter tusen år av slit inte kommit fram till något som tyder på att gud/objektivt sanna moraliska värden skulle existera. Behövs det 1000 år till? Väck mig när ni är klara...
En gång i tiden trodde många att när Gud inte längre existerar så är allting moraliskt tillåtet. Min uppfattning är att religion och moral inte skall blandas ihop. Därför blir det återkommande missförstånd eftersom du tycks behandla dem som samma fenomen.
Du är tydligen ontologisk icke-objektivist. Men vad betyder det semantiskt att säga att en handling är moraliskt fel? Antingen är du semantiskt sett subjektivist eller nihilist (emotivist) - dvs ett sådant omdöme uttrycker ett ogillande resp utgör känslan för avsky.
Att vissa värderande omdömen faller inom någon av dessa semantiska kategorier förnekar nog ingen idag. Men härav följer inte att alla moraliska omdömen är meningslösa som du tycks tro. Om vissa kan ha en semantisk mening är nästa fråga om de också kan ha en ontologisk mening.
Antag att nihilisten har en begränsad världsuppfattning. Då kan vi konstruera en analogi där värdefilosofin ersätts med husbyggande och geometri. Denna analogi är ganska enkel men du envisas med att missförstå den. Du måste kunna skilja mellan vad jag framställer inom ramen för denna och vad jag verkligen menar. Dessutom blir det totalt fel om du tror att vad jag lägger i munnen på nihilisterna är något som jag själv menar.
Det intresanta med nihilisternas argumentation är att den ontologiskt är synnerligen torftig. De har inte bevisat att objektiv moral inte kan existera, såsom de själva har annonserat och som många mera okritiska har accepterat. Av detta följer dock inte att objektivisterna har rätt. De måste komma med positiva bevis. Det kanske inte visar sig vara så enkelt. Men då finns den konstruktivistiska (ideella) objektivismen kvar. Vi kan som Rawls i viss mån har demonstrerat själva komma fram till ett system som åtminstone kan tillämpas av dem som accepterar premisserna.
/DNg
Jag anser inte att religion och objektiv moral är samma sak. Man skulle, precis som du säger, kunna tänka sig att det ena existerar men inte det andra. Ja faktum är att det "moraliska" handlande många religiösa förespråkar är egoism; ha inte sex utanför äktenskapet, för då hamnar du i helvetet, var smart, tänk på dig själv, och ha inte sådant sex, så får du leva i paradiset efter att du har dött.
Dock finns en likhet mellan dem, och det är att deras anhängare trots tusen år av letande (eller några hundra, om man anser att rationellt filosofiskt resonerande i princip började under upplysningen, hur som helst en väldigt lång tid) inte har kommit med några hållbara argument. Ingenting, eller väldigt lite, tyder på att gud existerar, ingenting, eller väldigt lite, tyder på att objektiva moraliska värden existerar. En annan intressant likhet är att många religiösa ansåg (anser?) att utan gud så kommer samhället att bli kaotiskt, samma sak verkar en del anhängare av objektiv moral tro - utan objektiva moraliska värden (eller folks tro på dem, rättare sagt) kommer folk bli mer egoistiska (ja kanske till och med nihilistiska, i en mindre trevlig betydelse). Sådan tro har som sagt ingen inverkan alls på huruvida dessa verkligen existerar eller ej (vilket Tännsjö som sagt har svårt att förstå), men jag tror att de har fel (men det hör inte hit, så jag väljer att inte förklara varför), vidare tror jag att de flesta människor redan idag är ganska egoistiska.
Jag vet inte om jag brukar säga att något är moraliskt fel särskilt ofta, däremot att olika personer bör handla på olika sätt (vilket väl är samma sak, fast mindre pretentiöst). När jag säger att någon inte bör handla på ett visst sätt säger jag det för att jag tror att handlingen är sådan att den inte tar lika hänsyn till allas intressen. (Om man vill kan man ju kalla det utilitarism (någon variant av det...), men jag säger inte att utilitarismen skulle vara objektivt riktig). Mer än så är det inte. Det behöver inte vara så att jag känner avsky inför en handling som jag tycker inte bör utföras (kan vara tvärtom, jag kan tycka att ett krig känns avskyvärt, men ändå stödja det).
Den som vill skulle väl kunna säga att jag intar en universalistiskt preskriptivistisk hållning, eftersom jag försöker ta lika hänsyn till allas intressen (vilket vid praktisk handling fungerar sådär, jag tar förstås mest hänsyn till mina egna intressen), och tycker att det vore trevligt om även andra började ta mer hänsyn till andras intressen. Men jag hävdar inte att det skulle vara "den rätta" metoden, det är inte objektivt rätt att inta en UP hållning. Men bli gärna UP. Och använd gärna vanliga matematiska metoder, de fungerar bra vid problemlösning.
Självklart är det svårt att visa att något *inte* existerar. Jag kan inte visa att kristendomens gud inte existerar, jag kan inte visa att det inte finns en tekanna i omlopp kring månen, jag kan inte visa att det inte bor människor på mars. Den som hävdar att tekannan finns där får faktiskt komma med argument för detta. Har någon sett den? Har man upptäckt att alla andra månar i det här solsystemet har en tekanna i omlopp, och att det därför vore märkligt om inte också jordens måne hade det? Kände Neil Armstrong en doft av Earl Grey strax innan landning? Tills tekannefolket kommer med bra argument, gärna fotobevis, minst, väljer jag att tro att de har fel. Samma sak gäller för alla andra som påstår saker. Och särskilt när de letat länge. Efter den trettionde månexpeditionen för att hitta tekannan är jag ännu mer skeptisk än innan. Efter den trehundrade är *ännu* mer säker på att den inte finns. Ju mer anhängarna av de olika sakerna misslyckas med att visa att något är på ett visst sätt, desto större är sannolikheten att det inte är på det sättet.
OK religion och moral är olika saker. Men du verkar mena att man semantiskt kan tro att man uttalar sig om något verkligt medan det ontologiskt faktiskt förhåller sig med stor sannolikhet att detta "något" inte finns. Det är vad jag skulle klassificera som deskriptivism och subjektivism.
Vanligtvis har man ansett att denna variant semantiskt beskriver ett 'gillande/ogillande'. Men det borde också vara möjligt att se det som att man beskriver sin faktiska föreställning eller "tro" i moraliska frågor - alltså inte sina känslor, majoritetens känslor och givetvis inte att det utgör själva känslan.
När det sedan kommer till frågan om grunden för ens föreställning så skulle den alltså vara ontologiskt subjektiv därför att det inte finns värdefakta. Då har man avvisat Kants imperativ, lyckan o likn, intuitionen, samvetet och förnuftsbaserade rättigheter som anspråk på att det finns något verkligt att diskutera.
Då skulle vän av ordning kunna hävda att det inte heller är meningsfullt att uttala sig om moraliska frågor på det semantiska planet. Vad enskilda personer har för genomtänkta moraliska uppfattningar behöver inte skilja sig från vilket löst känslomässigt tyckande som helst. Så har subjektivisterna argumenterat och därför ansett att diskussioner om värdefrågor meningslösa.
Det är en alltför långtgående uppfattning. Ett värdeomdöme måste inte med semantisk nödvändighet vara deskriptivt meningslöst. Det pekar på att man borde kunna komma fram till intersubjektiv enighet. Så långt har den politiska filosofin hunnit idag.
Jag skulle vilja driva denna sak något längre. Med omfattande intersubjektiv enighet kommer vi att närma oss något som skulle kunna kallas "praktisk objektivitet". I själva verket är det kanske detta som en del moralfilosofer eftersträvat när de med förnuftsresonemang velat konstruera eller "upptäcka" förment absoluta objektiva principer.
Att en rad försök misslyckats beror kanske på att man tagit sig an ett alltför stort projekt. Att vinna enighet om att vissa våldsamma gräsligheter bör fördömas är lättare än att få enighet om vilka plikter att göra gott som vi borde anamma.
/DNg
Min syn i lite spridda tankar:
0. Empiri, empiri, empiri. Vad som är "sant" i någon metafysisk mening är ofta ett stickspår - vad som är *användbart* är i regel mycket mer intressant. Matematiken är hyperrelevant eftersom även de mest hyperteoretiska matematiska konstruktioner har visat sig vara extremt användbara i praktiken - det är därför människor bryr sig om matematik. Moralfilosofin å andra sidan är framförallt ett språkspel som sällan kommer fram till något nytt eller nyttigt. (Dock skapar själva fältet en pervers incitamentsstruktur, som tenderar att växla mellan extrem subverivitet eller konformism beroende på omständigheterna - Se: Tännsjö, Singer)
1. Ingen religion = Ingen objektiv moral i operativ mening. DNg verkar mest grunda sina axiom på svensk konsensus - dvs. svenskar är extremt avogt inställda till att döda improduktiva äldre, därför är det objektivt fel, etc. Att dessutom helt separera religion från moral gör väl DNg till en av världens minsta minoriteter...
2. Visst finns det saker människor universellt tenderar att i genomsnitt rygga tillbaka från. Men det är just det - ett genomsnitt. (Ett objektivt genomsnitt - men det är nog ganska svårt att kalla detta för "objektiv moral" i DNg:s mening.
3. Moral går ut på att låsa fast människor vid ett visst handlingssätt - rigid moral skapar förutsägbarhet och motverkar opportunism, vilket ofta kan vara mycket bra.
4. DNg låter också sina värderingar färga de rent praktiska bedömningarna av olika moraliska fenomen. Dessutom verkar han ha "det allmännas bästa" som någon sorts baseline - utan att definera "det allmänna" speciellt hårt. I fallet med slaveri blir detta mycket tydligt - han bortser från att det kan vara jättebra för den förslavande gruppen att göra slaveri moraliskt helt ok - helt bortsett från vad de förslavade tycker. (Se: Rom)
Några kommentarer till 'dobeln':
0) Jag skulle efterlysa en vettig gränsdragning mellan ontologi och metafysik. Ett praktiskt användbart sanningsbegrepp är just vad som är nyttigt och intressant. Jag håller inte med dig om att moralfilosofin inte kommit med något nyttigt. Historiskt har föreställningen om naturliga rättigheter och därefter den tidiga utilitarismen bidragit till civilisatoriska framsteg. Kanske kan Rawls' och Nozicks teorier också resultera i något nytt och intressant för samhällsutvecklingen.
1) Att skilja på religiös moralism och moralfilosofi är nog inte så ovanligt som du tycks tro. Att moralen skulle kunna bli mer rationell är något som den moderna praktiska filosofin sysslar med redan. Detta gäller speciellt den politiska filosofin. Jag är inte alldeles ensam.
3) Framförallt borde moralen vara tydligare när det gäller att reglera hur människor får skada varandra - individuellt och genom politiken.
4) Det är i allmänhet inte mina egna värderingar som jag låter komma till tals i denna debatt. När det gäller att ta ställning till relativisternas och nihilisternas resonemang gäller det att formulera deras bästa argument. Och jag ser gärna att någon annan kan komma med kraftfulla motargument.
En värderelativist kan anföra att slaveri var nödvändigt för ett historiskt samhälles existens. (Det går också att motivera utilitaristiskt.)
Mot ditt argument att de förslavade inte tycker att det är kul att vara slav kan relativisten för det första säga att några måste offra sig för att samhället skall kunna bestå - alternativet kanske är samhällsupplösning och sämre förhållanden för alla, även slavarna.
För det andra kan relativisten anföra att alternativet till slaveri efter strid enligt tidens sed var att avrätta alla fångar. Då är det väl bättre att bli slav?
Har du några bra motargument?
/DNg
"0) Jag skulle efterlysa en vettig gränsdragning mellan ontologi och metafysik. Ett praktiskt användbart sanningsbegrepp är just vad som är nyttigt och intressant. Jag håller inte med dig om att moralfilosofin inte kommit med något nyttigt. Historiskt har föreställningen om naturliga rättigheter och därefter den tidiga utilitarismen bidragit till civilisatoriska framsteg. Kanske kan Rawls' och Nozicks teorier också resultera i något nytt och intressant för samhällsutvecklingen."
Håller helt med om att ett användbart sanningsbegrepp är riktigt viktigt. Jag vill dock helst hålla ett sådant rent ontologiskt (det är rent av min huvudpoäng). De exempel du anför gjorde det inte lättare att förstå världens beskaffenhet. Det är mycket möjligt att vissa moralfilosofiska konstruktioner har underlättat samhällsutvecklingen på olika sätt i en riktning de flesta av oss uppskattar - detsamma kan sägas om t.ex. Kristendomen. Gör det Kristendomen "sann" på något meningsfullt sätt? Jag menar att vi urholkar sanningsbegreppet om vi anammar den användning du föreslår. (Även t.ex. fascismen tillförde onekligen något "nytt och intressant för samhällsutvecklingen"...)
"1) Att skilja på religiös moralism och moralfilosofi är nog inte så ovanligt som du tycks tro. "
Att skilja på dem är inte kontroversiellt - att försöka skapa tjocka (eller ens tunna) branddörrar mellan dem är dock i mitt tycke ett misstag. Som jag ser det är ideologi, religion och moralism nära förbundna och går in i varandra på otaliga sätt. Religion är ju just ett sätt (bland annat) att försöka upprätta en i verklig mening objektiv moral. Den troende kan alltid besvara frågan "varför" i moraliska frågor med klara, objektiva förhållanden. "Den allsmäktige guden har bestämt att otrohet är en synd och ska bestraffas med stening", etc. Hard to argue (för den som inte är teolog åtminstone...). I jämförelse framstår den enda möjliga sekulära objektiva grunden för moral (biologi) som rätt urvattnad.
"3) Framförallt borde moralen vara tydligare när det gäller att reglera hur människor får skada varandra - individuellt och genom politiken."
Gärna för mig. Men det har inte så mycket med "objektiv moral" att göra utan hamnar mer i lådan "svenska liberaler filosoferar"... (Men visst, de flesta fungerande moralsystem reglerar åtminstone fysiskt våld på olika sätt och i olika grad.)
"4) Det är i allmänhet inte mina egna värderingar som jag låter komma till tals i denna debatt. När det gäller att ta ställning till relativisternas och nihilisternas resonemang gäller det att formulera deras bästa argument. Och jag ser gärna att någon annan kan komma med kraftfulla motargument."
Jag tror att det är viktigt här att skilja mellan normativt och deskriptivt. Jag är själv inte värdenihilist i bemärkelsen att jag inte erkänner några moraliska värden. Jag tror dock inte att det rent deskriptivt finns särskilt många "objektiva moraliska värden" - bara "objektiva genomsnittliga moraliska tendenser" hos människan.
Därför anser jag också att de objektiva värderelativisterna faller i samma fälla som de objektiva värdeobjektivisterna. Båda grupperna talar om "värden" som om de vore något universellt och objektivt ("Vi måste respektera att deras kultur *är* lika mycket värd som vår", etc.), när stödet för en sådan position i själva verket är mycket begränsad.
Sedan kan man naturligtvis vara värderelativist av privatmoraliska ("jag tycker så synd om stackars förtryckta icke-europeiska folk!" eller rent pragmatiska skäl ("det blir enklare om vi inte lägger oss i andras angelägenheter"). Men det är ju lite av en annan femma.
"En värderelativist kan anföra att slaveri var nödvändigt för ett historiskt samhälles existens. (Det går också att motivera utilitaristiskt.)"
Visst, men det finns inte särskilt mycket objektivt att hämta här, förutsatt att vi inte torterar själva begreppet "objektivt" tills dess att det erkänner, s.a.s. Jag är inte ute efter att debattera slaveriets moral - snarare ville jag bara illustera att det finns massor av sätt att se på slaveri, och att det är tufft att hävda att något av dem är "objektivt korrekt", eller dyl.
Till Björn.
Kom över dina rader om de olika uppfattningarna angående rätt och fel beträffande stam/västerland. Det du anger som ett argument för relativismen håller inte för en ordentlig prövning. Argumentet du har anfört kallas på svengelska 'argumentet från oenighet' och det säger bl.a. att en oenighet mellan A och B talar emot existensen av värdefakta. Vem har rätt? Problemet med argumentet är att man först måste ta reda på huruvida parterna är genuint oeniga. Man måste ta reda på om de är oeniga beträffande exakt samma sak. Detta är ofta inte en enkel sak att göra. För det andra måste man ta reda på om någon av parterna lider av något kognitivt tillkortakommande. Detta är troligtvis omöjligt att ta reda på, eller åtminstone väldigt svårt. Dessa villkor är inte uppfyllda i ditt exempel och det är inte heller säkert att det går att använda argumentet från oenighet på ett lyckat sätt över huvud taget. Men om man nu ska hänvisa till det som du gör så skulle en objektivist kunna kontra med att det i sådana fall inte finns ett rätt svar på vem som mördade Olof Palme - personerna som är insatta i mordet är oeniga. Och det finns i sådana fall inte heller ett rätt svar på hur kvantfysiken fungerar. Om man nu tänker att det inom icke-etiska domäner finns en starkare konvergens betäffande lösta oenigheter över tid så kan objektivisten peka på dessa domäners försprång jämfört med metaetikens när det gäller mätmetoderna och beskaffenheterna hos det som undersöks. Så argumentet från oenighet fallerar.
Skicka en kommentar
<< Home