Dimridåer kring omfördelning

Omfördelningen är bara 18 procent för en "medelperson". Skatterna och välfärden omfördelar mest mellan olika skeden i livet, säger regeringens utredare. Det är en missvisande bild. De som utsätts för omfördelningen betalar i själva verket 75 procent extra i skatt.

Omfördelning av medborgarnas inkomster genom skatter och offentlig sektor är ett mycket kontroversiellt ämne. Därför finns det ingen ordentlig redogörelse för hur denna omfördelning egentligen ser ut. Och på grund av detta kan det också utvecklas myter om gigantiska inkomstklyftor i det land som enligt objektiva mått hör till världens mest utjämnade länder.

Det mått på ojämnhet som forskarna oftast använder är den s k Gini-koefficienten, som kan anta värden mellan 0 (fullst utj) och 1 (en pers får allt). Detta mått är obegripligt för de flesta och därför blir det uttolkarnas beskrivning som avgör vad folk skall tycka.

Men nu har två utredare från finansdepartementets Långtidsutredning försökt göra en populariserad framställning i SCB:s tidskrift Välfärd nr 3/05 (pdf). Där beskriver de ojämnhetsmåttet på i princip två olika sätt: först för den fördelning som vi möjligen själva kan se i en taxeringskalender och sedan som resultatet av skatter och bidrag med hänsyn till försörjningsbörda och utslaget som jämförelser mellan livsinkomster.

Det visar sig då att den ojämnhet vi ser till stor del är skenbar och beror på att vi tjänar olika mycket under olika delar av livet. Nästan 60 procent av ojämnheten i inkomstfördelningen försvinner när vi går över till livsinkomster. Tar vi sedan hänsyn till skatterna, försörjningsbördan och offentlig service försvinner ytterligare 55 procent av den kvarvarande olikheten. Kvar av de ursprungliga skillnaderna blir 18 procent - 82 procent av de synbara skillnaderna försvinner alltså vid en närmare analys.

Dimridåer kring konkreta omfördelningen

Dessvärre är utredarnas klarhet inte densamma när de skall redovisa skatternas mm omfördelande effekter. De gör detta utifrån en statistisk medelperson som här verkligen inte existerar när det gäller två grupper som ställs mot varandra. Det är ju så att den ena gruppen förlorar och den andra vinner. Att då plocka ut hur mycket den mindre gruppen förlorar och slå ut detta på samtliga medborgare ger ju ingen meningsfull bild av omfördelningen för dem som drabbas av förluster. Dessutom kan de som i själva verket är vinnare uppfatta sig som förlorare för att de inte förstår vad medelvärdet uttrycker.

En sålunda tänkt genomsnittsinkomsttagare betalar omkring 6,8 miljoner kronor i skatt under hela sitt liv (inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och indirekta skatter). Enligt utredarna är 82 procent av detta belopp pengar som antingen kommer tillbaka redan samma år (45 procent) eller senare under livet (38 procent). Resten, eller endast 18 procent, betalas in utan att komma tillbaka och utgör genuin omfördelning, vilket sägs visa att systemet mest omfördelar under livscykeln för samma individ. (Sanningen är istället att medianpersonen vinner något istället för att förlora 18%.)

En riktig genomsnittsinkomsttagare är dock inte en person som betalar mera i skatt än han eller hon får tillbaka som offentliga tjänster eller transfereringar. Det är bara en minoritet som är nettoförlorare på skatterna och den offentliga sektorn. Man kan från Långtidsutredningens rapport SOU 2003:110 grovt beräkna att det är ungefär en tredjedel av medborgarna som är förlorare på systemet. Det är de som betalar den genomsnittliga omfördelningen på 18 procent av den genomsnittliga skatteinbetalningen på 6,8 mkr.

Från rapporten kan man också uppskatta att omfördelningseffekten blir en förlust på 2,4 mr kr per person i medeltal i den övre tredjedelen. Dessa personer förlorar alltså 2,4 mkr utöver den förlust på 6,8 mkr, som behövs för att täcka den genomsnittliga förbrukningen av offentliga resurser.

Den omfördelning som utslaget på en statistisk medelperson bara är 18 procent blir alltså i genomsnitt för nettoförlorarna 27,5 procent (2,4 av 8,8). Eller annorlunda uttryckt: en omfördelande skattehöjning på 38 procent.

Det blir ännu värre om man räknar bort den årliga rundgången av förmåner och skatter som utredarna kort också redovisar i rapporten (de 18 procenten stiger då till 32). Denna rundgång är delvis en funktion av att många transfereringar är beskattade. Drar vi bort rundgången på 3,2 mkr för den övre tredjedelen från skatten på 8,8 mkr minskar basen för relationstalen och en i viss mening sannare bild av omfördelningen kan ges.

Resultatet blir att den tredjedel som utsätts för omfördelningen nu betalar 43 procent av sina nettoskatter till omfördelning - inte 18 procent som regeringens utredare låter påskina. Om vi uttrycker detta relationstal som ett pålägg kan man säga att de som utsätts för omfördelning får betala 75 procent högre skatt på sin livsinkomst än om de inte hade tvingats att betala för andra.