tisdag, november 07, 2006

Arvet efter Persson cementeras av LO

Utanförskapet ökade plötsligt med 50 procent de första åren på 90-talet. Regeringens teori om nya jobb bygger på att hindren på arbetsmarknaden tas bort. Men LOs låglönekrav förvärrar lönestrukturen. Arvet efter Perssons misslyckade jobbpolitik i diagrammet riskerar att permanentas.

Den borgerliga regeringens strategi för att skapa nya jobb består av utbudspolitik. Man tror att arbetslösheten i vid mening är strukturell. Det finns enligt denna teori en latent efterfrågan på arbetskraft som åtminstone uppgår till 300 000 nya jobb. Detta kan också enkelt konstateras i nedanstående diagram som innefattar alla som försörjs med sociala ersättningar omräknade till heltidekvivalenter: sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa, i ams-åtgärder och socialbidragsförsörjda.


Vi ser att under två årtionden efter år 1970 steg summan från en halv miljon till ca 700 000 (varför?). De första åren på 1990-talet skedde sedan ett hopp uppåt till drygt en miljon. Där fastnade utanförskapet till synes för gott. Detta har skett trots att 90-talskrisen för länge sedan är överstånden och trots att det inte är samma personer som nu står utanför som för 15 år sedan. Det är arvet efter Göran Persson.

Jag skulle vilja turnera synen på arbetsmarknaden som en teori om "det omanifesterade arbetsutbudet". Denna teori implicerar att 90-talskrisen medförde en strukturell förändring av arbetsmarknadens funktionssätt. Denna strukturella förändring ligger bakom permanentningen av utanförskapet på en 50 procent högre nivå än tidigare. Sedan spelar det inte någon större roll om man kallar merantalet utanför för arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Det är rimligen inte så att det finns någon strikt orsak till att fler skulle ha medicinska skäl att befinna sig utanför nu än tidigare. Klassificeringen av merantalet är bara ett sätt att dölja den verkliga arbetslösheten.

Teorin om det omanifesterade arbetsutbudet säger sedan att lösningen på problemet är att avlägsna hindren för dem som egentligen vill och kan arbeta att få ett arbete. Några av hindren är följande: De som söker arbete hittar inte något eftersom Ams är dåliga på förmedling ("matchning"). De som vill anställa hittar inte personal eftersom många hellre vill leva på bidrag än arbeta. De som skulle vilja anställa vågar inte eftersom den ekonomiska risken är för stor genom regelverket på arbetsmarknaden. De som kunde bli större arbetsgivare är inte intresserade eftersom skatterna och lönestrukturen gör det otillräckligt lönsamt att expandera.

Det är en vacker teori som tydligen omfattas av merparten av arbetsmarknadsforskare. Säkerligen är den också partiellt riktig i den meningen att om det finns ett latent behov av att anställa så finns det många hinder av just denna typ som försvårar en sysselsättningsökning. Men jag är inte övertygad om att teorin är tillräcklig för att bilda grunden för att långsiktigt flytta ner summan i diagrammet ens till drygt 700 000. En indikation på detta är att alla åtgärder som regeringen tänker vidta för att minska hindren bara föutses ge 42 000 jobb på tre år.

Nåväl, om vi nu håller oss till huvudteorin är en väsentlig mekanism som hindrar framväxten av nya jobb den utplattade lönestruktur som gör det olönsamt att anställa oerfarna och mindre kompetenta personer på ett nytt jobb. Dessa ingångslöner skall höjas extra mycket eller med 910 kronor i månaden enligt LO:s lönekrav som lades fram igår.

Alla skall ha minst 825 kr/mån mer vilket för den som tjänar 25 000 blir 3,3 procent. De som tjänar mer än snittet får alltså avstå till förmån för de lågavlönade. Men när dessa jobb blir mer kostsamma blir risken för utslagning större - antingen genom rationaliseringar eller genom att hela företaget flyttar utomlands. Det är inte så att högavlönade betalar för lågavlönade.

Framförallt kommer Göran Perssons testamente i form av fortsatt bidragsberoende att bli ännu mer påtagligt med en jobbdödande lönestruktur. Kan det vara så att LO ser ett läge att cementera arvet efter Persson för att den borgerliga regeringen inte skall lyckas skapa ens ett begränsat antal nya jobb? Bidrag är ju fortfarande en försörjningsmöjlighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

12 Comments:

At 07 november, 2006 14:36, Blogger Bohem said...

På tal om utanförskap, hur räknas korttidssjukfrånvaron på åttiotalet in i det hela?

Vi intervjuade SAAB chefer i början av 90-talet och de påstod att i slutet av 80-talet var mer 30%-40% var sjukfrånvarande på måndagar och 20% på andra dagar. När karensdagarna infördes runt '91 föll sjukfrånvaron till runt 3%. Hur stor överbemanning tvingades arbetsgivarna ha före karensdagarna?

 
At 07 november, 2006 16:18, Blogger Danne Nordling said...

Som du ser av det tillplattade diagrammet så gick sjukfrånvaron upp under andra hälften av 80-talet. Här ingår rimligtvis också korttidsfrånvaron.

Det som ännu inte förklarats är hur förtidspensioneringarna kunde öka så mycket mellan 1970 och 1989. De står för en stor del av den totala ökningen med ca 200 000 under denna period. Många år efter 90-talskrisen återkom denna ökning av fötridspensioneringarna, nu från en högre nivå.
/DNg

 
At 07 november, 2006 16:24, Anonymous Per Fredö said...

Vi har ett latent utanförskap, som ingår i statistiken,och där fusket är omfattande.
Åtskilliga går helt enkelt på a-kassa därför att ersättningen är hög och det är bekvämt. Dessutom har vi en arbetsförmedling som inte klarar av att förmedla vanliga jobb.

De som går på a-kassa-eller är förtidspensionerade vilket också är en del av utanförskapet-kan sedan kombinera det med extraknäck av skilda slag eller jobba åt sig själv i stället för att köpa tjänster.

Vi har här en priviligierad grupp,som politikerna helst inte vill tala om.

Danmark har byggt upp en arbetsmarknd där olika nyckelgrupper som här hamnar utanför får jobb och det beror bl a på att man saknar den typen av anställningstrygghet vi har här.

Till skillnad från Sverige så har andelen långtidssjukskrivna halverats medan den här fördubblats.

Ett land som USA har permanent kvartal för kvartal ökad sysselsättning. Det måste finnas förklaringar även till det.

Nu vill LO de facto öka arbetslösheten genom att ställa orimligt höga lönekrav.

 
At 07 november, 2006 16:24, Anonymous Tom said...

Regeringen har i och för sig inte anbefallt några radikala åtgärder, så effekterna kanske blir modesta även de.

Istället för att försöka reformera hela vår åderförkalkade marknad kanske vi kan imitera tredje världen: vad sägs om att inrätta mycket lågbeskattade exportzoner av modell Estland, Shenzhen mfl, i form av garanterat låga bolagsskatter, löneskatter, osv under en period på 15-30 år, och se ifall det hjälper? Den som vill vara än mer kontroversiell (och varför inte?) kan ju också teckna bort kollektivavtal, minimilön, osv.

Det kanske ter sig som en skräckvision för många, men dessa åtgärder har onekligen lett till hög tillväxt och dynamism i mindre regioner över hela världen. Värt att prova?

 
At 07 november, 2006 21:46, Blogger Per-Olof Persson said...

Den amerikanske ekonomen Mancur Olson kom fram i sin forskning att de delar av USA som hade svaga fackföreningar hade en högre ekonomisk tillväxt och en högre ökning av sysselsättningen.

Det stämmer visserligen att löntagare som arbetar i företag med starka fackföreningar också har högre löner och bättre förmåner. Men erfarenheten från USA är att dessa företag prisas ut från marknaden. Kostnaderna blir för höga och företagen lägger ner eller flyttar.

Företag som GM och Ford har försökt lösa situationen med att försöka bli så stora som möjligt. Genom att skapa stordrift har dessa företag försökt minska kostnaden per personbil. Denna strategi har krävt att företagen ständigt varit tvungna till att låna enorma belopp. Men strategin har misslyckats och konkurshotet är överhängande.

Det logiska problemet med låglönesatsningar och med kollektivavtal är att individen själv måste producera ihop till sin lön och sina förmåner. Individen kan i grunden aldrig bli försörjd av arbetsgivaren eller av andra löntagare.

Alla arbetsgivare har en viss begränsad mängd pengar och därför måste dessa använda sig av monetär kalkylering. Bokföringen visar de historiska intäkterna och de historiska kostnaderna. Med kalkylering försöker man spå de framtida intäkterna och kostnaderna.

Vi behöver inte använda oss av några avancerade teorier från nationalekonomin. Det hänger enbart på skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna om något ska produceras eller om en individ ska anställas. Därför kan det enbart fungera med individuella avtal.

Av historiskt intresse kan vara att kapitalismen skapades i Venedig omkring år 1200. Kapitalismen är beroende av monetär kalkylering för att kunna fungera. Det som hände vid denna tidpunkt var att de arabiska siffrorna med nollan infördes samt att den dubbla bokföringen uppkom.

Nu kunde man plötsligt räkna procent och avkastningen på investeringar. Nu blev det betydligt lättare att avgöra om ett affärsprojekt var lönsamt. Varje anställd är ett affärsprojekt för arbetsgivaren.

 
At 08 november, 2006 01:53, Anonymous Attila said...

Intressant. Du kritiserar ofta alliansens jobbpolitik. Jag är nyfiken på vad du själv skulle föreslå för att stimulera fram fler jobb?

 
At 08 november, 2006 12:39, Blogger Danne Nordling said...

Jag är skeptisk till Alliansens jobbpolitik eftersom den för det första vilar på ett auktoritetsresonemang: "åtgärderna kommer enligt undersökningar av liknande politik i andra länder att leda till kraftigt ökad sysselsättning" utan närmare förklaring hur. För det andra är politiken utformad som om det inte finns några dynamiska effekter på efterfrågan. Därmed tar man bort en stor del av effekterna redan initialt.

Mina egna recept lade jag fram i en artikelserie förra våren, vilken i princip står sig men som i vissa tekniska moment kanske är överspelad (länk).
/DNg

 
At 08 november, 2006 15:36, Anonymous Per Fredöp said...

Sossarnas politik ledde till en kraftig minska sysselsättning.
Det krävdes ingen förklaring vad det berodde på. Tvärtom vill man inte acceptera att så var fallet.

Fram här med en hållbar teori.

 
At 08 november, 2006 15:54, Blogger Danne Nordling said...

Nja, det var 90-talskrisen som ledde till den hastiga ökningen av utanförskapet. Den kan ha berott på sossarnas politik. Men normalt sett skulle utanförskapet ha minskat när krisen var över, men så skedde inte. Denna fas sammanfaller med Göran Perssons maktövertagande, så här finns rimligtvis ett orsakssamband.

Den rena teorin om DOA antyder dock att ett strukturellt fel inträdde i början av 90-talet. Det förnekas av de arbetsmarknadsforskare som studerat förloppet. Och något försök att formulera en teori om vad som gick fel har jag inte sett från Alliansens anhängare av DOA-teorin.

Att utanförskapets ökning inte accepterades var nog enbart en produkt av valrörelsen. Eftervalsanalysen hos SAP kan rimligtvis inte förneka detta.
/DNg

 
At 08 november, 2006 19:02, Blogger Per-Olof Persson said...

S kan ha blivit överraskade av att de forna kommunistländerna började exportera en stor mängd billiga varor till Sverige. Plötsligt var det svårt att öka antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin. De företag som ville överleva var tvungna till att producera mer med färre anställda.

Samtidigt är det svårt att öka antalet anställda inom den privata servicesektorn. All service är svindyr i Sverige. Samtidigt tar skatterna en stor del av lönen och då blir det svårt att öka efterfrågan inom denna sektor.

90-talskrisen innebar utslagning av företag och av realkapital. Detta är faktorer som kan ta många år att bygga upp. På kort tid kan en kris rasera det som byggts upp under många år. Problemet är att vi inte har ett ekonomiskt system som stimulerar till nya företag och nya investeringar.

Utanförskapet har också skapats genom att invandrarna i stor utsträckning blivit arbetslösa. Det uppstod också rena vilda västern när bankernas utlåning avreglerades i november 1985. Den officiella arbetslösheten sjönk till cirka 2 % innan konjunkturen vände.

Låg arbetslöshet, starkt anställningsskydd och med förmånen att få hundra procent av lönen i sjukersättning ledde till att arbetsgivarna hade 500 000 för många anställda. De sjuka skulle ersättas med en överanställningsreserv.

 
At 08 november, 2006 22:45, Anonymous Per Fredö said...

Utanförskapet hade inletts av den socialdemokratiska regering som hade Ingvar Carlsson som statsminister.

Det också var också den regeringen som bar huvudansvaret för finanskrisen.

Regeringen Bildt fick ta hand om eländet.
Den regeringen fick därutöver vidta drastiska åtgärder för att hindra alltför omfattande arbetslöshet och konkurser av företag och även banker. Det skedde bl a genom ökad statsskuld från 200 miljarder till 1000 miljarder.

Bankerna fick också säga upp lån till fullt likvida företag för att rädda sitt eget skinn. Och utan statligt ingrepp i Nordbanken så hade den gått i konkurs.

Det var faktiskt regeringen Bildt som lyckades få in Sverige i EU, som genomförde en avreglerad kreditmarknad samt genomdrev en riksrevison som ställdes under riksdagens kontroll.

Återhämtningen i svensk ekonomi hade påbörjats när socialdemokraterna tog över och det innebar bl a övergång till en lågräntepolitik i stället för de ideliga devalveringarna.

Mot den bakgrunden är det djupt otillfredställande att utanförskapet i alla dess olika skepnader kraftigt har ökat.

Det är detta som nu måste ändras.

 
At 09 november, 2006 12:29, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof har en poäng i att utslagningen av företag (inte minst pga av uppsagda krediter) är en faktor som tar tid att hämta sig ifrån. Om det då också finns ett motstånd mot företagande i form av skatter och regleringar tar det längre tid. Efter 30-talskrisen, som var djupare än 90-talskrisen, skedde återhämtningen mycket snabbare. Därför har 90-talskrisen inneburit en större samhällsekonomisk förlust än då.

Frågan är om detta är en väsentlig förklaring. Vi fick samtidigt en enastående ökning av exporten som motverkade utslagningens sysselsättningseffekter inom industrin. Och tjänsteföretag mfl på hemmamarknaden borde väl ha kommit igång så småningom - där finns inte utslagningen av produktionsanläggningar med på samma sätt. Att det är svårt att vara företagare är ingenting nytt, så var det före krisen ocskå. Viken är skillnaden nu mot då?
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home