Nyliberalismen - en teori eller praktisk politik?

Vilken relevans har nyliberalismen? Utgör den kanske ett politiskt program som nu när det prövats lett till ekonomiskt fiasko? Eller är den en politisk teori baserad på irriterande moralfilosofiska grundsatser? Genom sina praktiska förtjänster i den privata sektorn utgör den kanske ett farligt åskådningsexempel för anhängarna av den offentliga sektorn?

Den moralfilosofiskt grundade liberalism som Robert Nozick bidrog till att initiera år 1974 har ofta kallats 'nyliberalism'. Denna beteckning är i Sverige ett klargörande att det inte är fråga om det som tidigare kallades "liberalism" och som ofta preciseras med termen 'socialliberalism'. En viss terminologisk förvirring har uppstått eftersom 'liberalism' i USA närmast betyder socialdemokrati (dock med frånvaro av marxism). Där har istället 'libertarianism' blivit beteckningen på denna mera frihetliga rörelse.

En stor del av etiketterandet med termen 'nyliberalism' står mera tvångsförespråkande krafter för. Det finns en tendens att beteckna allt som man utifrån mera socialistiska eller socialkonservativa värderingar finner farligt och/eller motbjudande som "nyliberalism". Ordet har ibland kommit att användas som ett allmänt skällsord för att kunna klubba ner motståndare utan saklig debatt.

Den nyliberala strömningen kom under 1980-talet att förknippas med Margaret Thatcher och Ronald Reagan, vilka hade en del klassiskt liberala grundvärderingar i sina personliga övertygelser. Men deras praktiska politik betydde på sin höjd några marginella liberaliseringar och någon kraftig sänkning av skattetrycket registreades varken i Storbritannien eller USA.
Undantaget från denna bild skulle enligt vissa bedömare vara utförsäljningarna av en del statliga och kommunala affärsdrivande verk. Just kring detta rasar en del debatt idag på nätet.

Den misslyckade avregleringen av elmarknaden i Texas och Sverige har sålunda tagits som inäkt för att nyliberaler inte är riktigt lika intelligenta som socialliberaler. Fri konkurrens sägs nämligen leda till monopol, vilket inte dogmatiska anhängare av ekonomisk frihet kan förstå genom sina bristnde förståndsgåvor. Jag skulle dock i första hand tro att det inte är ideologiska anhängare av marknadsekonomi som legat bakom avregleringarna. Vilka bevekelsegrunder regeringen Persson hade 1996 när den svenska elmarknaden avrglerades vet jag inte, men det var väl knappast ett sätt att implementera nyliberalismen.

Man kan fundera på om det inte fanns sk "vested interests" i kulisserna när besluten förbereddes både i Texas och i Sverige. Det har våra alerta granskande journalister inte undersökt. Men kanske orsaken är så enkel att man trodde att ökad konkurrens enbart borde pressa fram billigare produktions- och distributionsmetoder? Och man kanske trodde att elledningar till kontinenten skulle hjälpa Sverige när vi fick brist och att det inte alls skulle medge export under andra tider av året till mycket höga priser? Elementär okunnighet i ekonomi kan ofta förväxlas med debilitet.

Däremot finns det för tvångsanhängare ett starkt incitament att diskreditera frihetsreformer med att framhålla att misslyckade avregleringar är resultatet både av dogmatiska nyliberalers korkade beslut och av deras liberala teoris bristande anknytning till verkligheten. Den senare kritiken har två aspekter. Fri konkurrens är för det första dålig eftersom den leder till monopol. Det som kallas konkurrens är tydligen egentligen monopol. Men för det andra är konkurrens i sig något dåligt eftersom den leder till att de svaga går under eller åtminstone tvingas leva under fruktansvärda förhållanden.

Denna kritik betraktar nyliberalismen som ett politiskt program som delvis redan omsatts i praktiska åtgärder. Det är dock svårt att se att någon nyliberal politik i seriös mening förts någonstans i världen ännu. Något egentligt program för praktisk politik har jag inte heller sett - men det kanske finns lanserat någonstans mera undanskymt?

Nyliberalismen är enligt min bedömning fortfarande huvudsakligen en politisk teori lanserad av Robert Nozick, Murray Rothbard, Milton Friedman och några andra samt av tidigare företrädare som Mises, Hayek, Rand och Popper. Flera av företrädarna grundar sig på en moralfilosofisk rättighetsteori vars implikationer medför ett etiskt krav på vidsträckt personlig och ekonomisk frihet. Det är denna moralteori som utgör det röda skynket för angriparna - inte så mycket de mera praktiska funderingarna kring hur samhället skulle fungera med mera frihet.

Och så måste det vara för varje seriös debattör på den politiska filosofins område. Det är själva den filosofiska grunden för kravet på frihet som måste smulas sönder. Allt annat är utanverk. Sådant som misslyckade avregleringar kan avfärdas med att de är irrelevanta för implementeringen av frihetens idé genom tekniska omständigheter eller klantigt konstruerade praktiska ramar. Själva rätten till frihet såsom moraliskt grundpostulat kan inte få stå oemotsagt om man skall ha någon framgång i bekämpandet av liberalismen.

Eftersom alla ambitiösa försök att krossa den frihetliga moralfilosofins fundament antingen direkt har misslyckats eller varit så sofistikerade att ingen riktigt kan bedöma deras lödighet har den gång på gång dödförklarade nyliberalismen återuppstått. Men den har ännu inte kommit så mycket längre. Några riktigt radikala liberaliseringar på motståndarsidans paradområde, den offentliga sektorns välfärdstjänster, har ännu inte setts till.

Därför har de tvångsanhängare som inte klarar att diskutera politisk teori (ex) valt att antingen ta till vulgärargument typ misslyckade avregleringar för att den omvägen stoppa eventuella liberala experiment. Eller också har man valt att rikta uppmärksamheten mot pragmatiska frågor om arbetslöshet, nya jobb och mera service finansierad med skatter. Några få har istället försökt lansera ett eget socialistiskt alternativ som en konkurrerande vision till ett mera liberalt samhälle.

En mera etatistisk eller kollektivistisk vision lider emellertid av två svårigheter. Den ena är den faktiska bristen på en socialistisk politisk teori - den "vetenskapliga socialismen" var ju en teori om kapitalismens rörelselagar och inte en teori om det socialistiska samhället. Den andra är bristen på positiva åskådningsexempel - de som finns är tvärtom förskräckande och måste ständigt bortförklaras.

Liberalismen har däremot både en god teori och en mängd exempel inom den privata sektorn som genom en argumentering med hjälp av analogier utgör ett ständigt hot mot den skattefinansierade offentliga sektorn. Därför är det förvånande att så många nöjer sig med en blandekonomi, som uppenbarligen saknar någon fullödig principiell grund. Men det är väl så att det omedelbara intresset att bevara sina privilegier väger mycket tyngre än en diskurs om politisk filosofi som kan utmynna i att man måste överge hela sin världsbild.
_____________
Fotnot: Exemplifierande länkar går till artiklar av Lennart Frantzell i USA

Andra bloggar om: politik, filosofi, nyliberalismen, politisk filosofi, frihet, ideologi på intressant.se