Skatterna måste nog höjas enligt Sv Näringsliv
Nu kräver den demografiska utvecklingen skattehöjningar om det inte skall bli ett ras i välfärden. Alternativet är en enorm ökning av antalet jobb i privat sektor som vi änmnu inte ser något i prognoserna om. Eller kan vi införa avgifter?
Tidigare har Långtidsutredningen kommit med liknande beräkningar. Ett av resultaten var då att fram till 2020 skulle oförändrad standard (per person) i den offentliga sektorn vara förenlig med oförändrat skattetryck. Nu har den bilden kanske förändrats eftersom SN med hjälp av beräkningar från Konjunkturinstitutet ger en till synes mer pessimistisk beskrivning av framtiden. Man presenterar fyra scenarios:
• Det första scenariot innebär att utvecklingen fortsätter med samma sysselsättningsandel i arbetsför ålder som hittills och med ambitionen att hålla standarden i välfärden per person oförändrad jämfört idag. Restposten i beräkningarna blir den offentliga sektorns saldo. Detta scenario kallas KI:s basscenario. Eftersom ökad upplåning är osannolik menar SN att skatterna måste höjas.
• Det andra scenariot innebär att den offentliga sektorns saldo ska vara noll vid beräkningsperiodens slut samt oförändrad sysselsättningsandel jämfört med basscenariot. Restposten blir i stället den offentliga konsumtionen och standardutvecklingen i välfärdstjänsterna, som minskar per person (oklart hur mycket).
• Det tredje scenariot innebär att vi får en standardökning i den offentliga konsumtionen och välfärden med 0,5 procent per år medan sysselsättningsandelen blir oförändrad.Ökad offentlig sektor motiveras med att det behövs en allmän standardhöjning där när den privata standarden ökar. Eftersom den offentliga sektorn inte bör gå med underskott måste skatterna höjas – sannolikt stiger kommunalskatten med 14 kr anser SN.
• Det fjärde scenariot innebär att 500 000 nya jobb i privat sektor skapas samtidigt som vi får en standardhöjning med 0,5 procent i offentlig konsumtion och välfärdstjänster. BNP ökar med 9 procent extra. Ett överskott uppstår i offentlig sektor som kan användas för skattesänkningar.
Förutsättningarna för det fjärde scenariot är dock knappast realistiska. KI har fått direktiv att beräkna följande minskningar av icke-arbetande:
Kategori resp antal:
Förtidspensionerade 150 000
Pensionärer 50 000
I arbetsmarknadsutbildning m m 100 000
Öppet arbetslösa 35 000
Sjukpenning 35 000
Studerande 45 000
Övrigt 70 000
Summa: 500 000
Eftersom Svenskt Näringsliv inte utvecklar hur dessa minskningar kan komma till stånd får läsaren dessvärre intrycket att vi får se rapporten som en hypotetisk beräkning av hur bra det skulle vara om antalet icke-arbetande skulle minska. Det mer realistiska är istället att något av de tre första scenarierna kommer att inträffa möjligen med vissa inslag från det fjärde. Och dessa innefattar skattehöjninger...
Denna tråkiga slutsats stärks av de ytterst modesta effekter som nu beräknas bli resultatet av regeringens jobbskapande politik. Nordea kom med en prognos den 7/11 som ligger på en sysselsättningsökning med ca 95 000 personer 2006-08 (pdf, s 4). Det är samma ökning som Konjunkturinstitutet räknade med före valet utan den jobbskapande politiken. Och prognosen från FiD är bara 14 000 personer bättre. Det kanske är dags att diskutera avgiftsfinansiering av välfärden istället?
Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, offentlig sektor, skatter, avgifter, scenarios, politik på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 19:04
5 comments
5 Comments:
Avgiftsfinansiering
Teoretiskt sett har det stått klart att nuvarande system förr eller senare skulle falla samman. Det stora problemet är att det kan ta omkring 100 år från uppbyggandet av ett offentligt välfärdssystem tills det står helt klart att välfärden inte kan betalas över skatterna.
Ett annat problem är att människor inte kommer att acceptera att verkligheten är verklig. Numera anser de flesta att verkligheten är subjektiv, att det inte finns en objektiv verklighet utan det finns en verklighet för varje människa. Därför är det näst intill omöjligt att idag nämna att det finns objektiva ekonomiska lagar som styr ekonomin.
Eftersom människor antagligen inte kommer att acceptera nedskärningar i välfärden återstår endast att finansiera välfärden över sedelpressarna. Detta kommer att skjuta upp nedskärningarna men med tiden ge en total avindustrialisering av landet. Därför kommer den ekonomiska kollapsen att bli svår.
Av historiskt intresse kan vara den höga inflationstakten i Tyskland 1923. Under detta år finansierades de offentliga utgifterna endast till 0,8 % av skatter medan resten finansierades med nytryckta sedlar. Syftet var dels att få ner den höga arbetslösheten och dels ville man öka den offentliga välfärden. Man var också rädd för en kommunistisk revolution och ville därför inte stramma åt ekonomin.
Av historiskt intresse är också Uruguay som var ett av de mest industrialiserade länderna i världen fram till 1950. I mars 1952 ändrade Uruguay den politiska styrningen av landet. Ett presidentråd på nio personer skulle styra landet. Ordförandeskapet i rådet skiftades mellan ledamöterna i turordning varje år. Syftet var att minska motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper. De fem stora grupperna (ursprung från Europa) fick sju ledamöter medan ursprungsbefolkningen som bestod av två grupper fick två ledamöter.
Nu uppstod problemet att den politiska oppositionen mot en viss politik försvann helt och hållet. Samtidigt blev alla presidentråd beroende av att ge väljarna förmåner för att bli återvalda. Alla presidentråd kom att samarbeta om att ge väljarna offentliga förmåner. Ex sänktes pensionsåldern till 55 år för privatanställda och till 45 år för offentligt anställda. 6 timmars arbetsdag infördes och bidrag infördes som gjorde det lönsamt att vara arbetsledig. Det blev näst intill omöjligt att avskeda människor.
Skatterna kunde inte betala alla förmåner utan de fick betalas över sedelpressarna. Det var inte ovanligt med en årlig inflationstakt på 100 %. Det blev med tiden omöjligt att bedriva näringsverksamhet i landet och landet blev avindustrialiserat. Militären fick ta över eländet på 70-talet.
Problemet med demokratier, utan starka begränsningar för politiska beslut i grundlagen, är att alla särintressen vill tillfoga sig ekonomiska fördelar från andra grupper. Därför påstås det att det är staten som äger alla människors inkomster och förmögenheter, att demokratiska beslut är riktiga och rättvisa och andra påståenden som är skräddarsydda för att lagligen kunna stjäla från andra.
De egoistiska parasiterna måste dock övertygas på något sätt. Det första man kan säga är att alla med en högre inkomst kan betala sin egen välfärd. De kan betala in till sin egen pension, till egen sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, till egen sjukvårdsförsäkring och till sina barns skolgång osv.
Med sänkta skatter får allt fler råd att betala detta samtidigt som en högre tillväxt ger ännu fler råd att betala sin "egna konsumtion". Det andra man kan säga är att de fattiga ska få hjälp med betalningen av ovanstående genom skatterna. Med tiden kommer tillväxten att ge allt färre fattiga som får ekonomisk hjälp.
I Sverige har man explicit omhuldat doktrinen om den generella välfärdspolitikens extra omfördelning. Den skulle också kunna beskrivas som "tricket att dölja omfördelningen för att öka den".
Socialforskningen anses ha kunnat slå fast att ett system där alla som kan betalar sin egen välfärd leder till mindre omfördelning än ett system med höga skatter som samtidigt ger tillbaka litet åt alla.
Tron att omfördelningen bara är 20 procent, och därför av mindre praktisk betydelse, har fått vid spridning även i icke-socialdemokratiska kretsar. Men den bygger på ett statistiskt redovisningstrick där omfördelningen beskrivs för en genomsnittsperson. I själva verket är omfördelningen nästan 30 procent för den tredjedel som står för den vilket kan räknas om som ett påslag på nästan 40 procent (=förhöjd skatt). Tar vi bort rundgången blir effekten ännu större.
/DNg
Att komma igång
Problemet är : Hur skall man komma igång ?
Motståndet mot skattesänkningar i Sverige är närmast patologiskt. Svensson ser minskningarna av bidragen som en katastrof redan i nästa vecka, men har inte fantasi nog att föreställa sig hur mycket rikare han blir om några år, eftersom skattesänkningarna är så små. Och ”dynamiska effekter” har blivit en modern svordom.
Man måste alltså börja i rätt ända: Att effektivisera ekonomin. Dagens byråkratiska bidrags-tänkande har medfört stora förluster. Vi kan angripa dessa så att vinsterna ersätter skattesänkningarna till att börja med.
Jag kan tänka mig ett exempel: Sjukförsäkringarna.
Öppna för privatisering, så att jag kan välja antal karensdagar och nivå på dagsersättningen. Koppla denna till inbetalade premier istället för till inkomster. Den som väljer stor självrisk kommer att spara pengar. Det ger fler anledning att välja en sådan. Därmed når man den effektivitetshöjning det innebär att färre ”tar ut sina sjukdagar” utan att vara särskilt krassliga.
För att LO skall acceptera det, vilket väl idag är en förutsättning för många reformförslag, måste alla tillförsäkras ”samma villkor som idag”, vilket betyder att sjukliga och fuskare samlas i ett offentligt alternativ. Detta måste då finansieras med extra skatter utöver dagens andel av arbetsgivaravgiften. Denna andel förs över till den enskildes lönebesked, så att han kan jämföra med de privata bolagens premier.
För A-kassan är en liknande modell möjlig. Det öppnar för ”Sysselsättningsfirmor”, d.v.s. en mer aktiv variant av bemanningsföretag. Kreativa företagare kan skapa arbete, genom att pussla ihop anslutna arbetslösas arbetsförmåga med uppgifter på marknaden. Ett slags Samhall med full frihet för uppslagsrika företagare. Verklig ”Jobbgaranti”. Detta innebär att Sysselsättningsfirmans kunder, andra företag, befrias från komplikationerna med LAS, något som kommer att stimulera många fler småföretag än idag till nyanställningar. En snabbare tillväxt i ekonomin, som gör reducerat skatteuttag möjligt.
För de mest handikappade måste förstås det offentliga gå in med en grundplåt.
Komplikationen med de heliga kollektivavtalen begränsar arbetsfältet för dessa företag, vilket jag emellertid förutsätter bara kommer att gälla ett första decennium eller så.
Det viktiga måste vara att komma igång med systemförändringar som höjer effektiviteten i ekonomin.
Det är min tro att politikerna tvingas minska på alla förmåner samt att i övrigt effektivisera den offentliga sektorn.
Redan har vi fått ett nytt pensionssystem och socialförsäkringarna står nu i tur att omprövas på en rad olika områden.
Att finansiera välfärden via sedelpresserna går självfallet inte. Det skulle betyda rena rama katastrofen. Devalveringspolitiken var ett steg i den riktningen och den har vi nu övergivit och en återgång till den skulle inte fungera så länge vi är med i EU och i övrigt vill hävda oss på världsmarknaden.
Sen är frågan vad Svensson gör om alla förmåner kommer att reduceras. Mer fusk kanske. Och hur blir det med stödet från klasskampspartierna och de fack som är lierade med dem.
SCB har just kommit med en arbetskraftsprognos fram till 2030. Där räknar de med en ökning av sysselsättningsandelen av befolkningen 20-64 år från 77,3 proc 2004 till 80,2 proc 2030. Länk
http://www.scb.se/templates/pressinfo____184841.asp
Skicka en kommentar
<< Home