Privatisera sjukförsäkringen med en gång
Anna Hedborg kommer med alltför försiktiga förslag. Det borde vara möjligt att privatisera sjukpenningen med avgifter som bara är obligatoriska upp till en garanti för existensminimum. Åtminstone borde extrainkomster vara avgiftsbefriade och antalet karensdagar valfritt.
Idag kommenterar tidningarna Anna Hedborgs rapport (pdf) med underlag för hur sjukpenningförsäkringen kan reformeras. Den borde bli mer försäkringsmässig och inte vara ett skattefinansierat bidragssystem (prm). Tyvärr skall den tydligen fortfarande finansieras med (rörliga) löneskatter.
En intressant översikt redovisas på sidan 16 där det framgår hur betydelsefulla privata socialförsäkringar kan vara. Av 18 länder som rangordnas efter skattefinansierade socialförsäkringars andel av BNP kommer USA sist. Men när den privata försäkringsmarknaden inkluderas kommer USA i mitten och avvikelserna till de länder som ligger före minskar. Det är anmärkningsvärt att USA ligger före länder som Finland, Norge och Kanada. USA ligger dock på 25 procent mot 31 procent i Frankrike och 30 procent i Sverige (källa OECD 2005).
Man kunde tycka att socialförsäkringarna egentligen inte alls borde involveras i den statliga sektorn - lika litet som bilförsäkringar är statliga. Men det finns väsentliga skillnader som enligt utredningen motiverar statlig inblandning. Ja, det är inte ens klart huruvida elementär försäkringsverksamhet egentligen är en privat angelägenhet. Man hänvisar till Magnus Erikssons landslag från 1300-talet där kungen dekreterade om brandförsäkring - visserligen under privat organisation men ändå med en statlig grund.
Problemet på socialförsäkringsområdet är dock mera problematiskt än att bedöma risken för brand. Med utgångspunkt från skolbetyg, social etablering, tidigare sjuk-mönster, geografiskt boende och annat kan mycket stora skillnader i sannolikhetsbaserad risk på ett enkelt sätt fastställas, påpekar utredningen. På en fri sjukförsäkringsmarknad skulle premierna komma att bestämmas inte bara med avseende på inkomst och social etablering utan också med avseende på ålder, kön, yrke, bostadsort, föräldrarnas uppnådda ålder, tidigare sjukdomshistoria.
Vi har alltså ett besvärligt fördelningspolitiskt problem att ta ställning till. Detta behandlar inte utredningen tillfredsställande. Att litet vagt påfordra större försäkringsmässighet men inte ta steget nästan fullt ut visar antingen att man inte klarat analysen eller att utredarnas personliga preferenser för en praktiskt taget lika långtgående omfördelning som idag, fått slå igenom.
En bristande ambition visas också när resonemanget landar på finansieringen. Utredningen tänker sig en fortsättning med arbetsgivaravgifter. Inte ens en obligatorisk egenavgift föreslås. Det pedagogiska elementet, som annars betonas, går därmed i stort sett förlorat.
Men i verkligheten är skattekilarna ett större problem. En inte helt genomgående obligatorisk avgift skulle kunna minska skattebelastningen på extrainkomster en del. Enbart sjukförsäkringsavgiften är 8,64 procent på lönesumman. Varför skulle någon vilja försäkra en extrainkomst, som man kanske inte räknar med skall upprepas, mot inkomstbortfall pga sjukdom någon gång i framtiden?
Det borde vara möjligt att privatisera sjukförsäkringen men ha kvar en statlig grund i ett regelverk som dels reglerar olika operatörer på marknaden och dels graden av omfördelning utifrån en sakligt grundad fördelningspolitisk teori. Om avgifterna skall vara obligatoriska till någon del bör de helst inte vara högre än att de räcker för att garantera existensminimum och om de ändå skall vara högre bör de inte omfatta extrainkomster. Försäkringstagarna borde kunna välja självrisk och till dem relaterade olika premienivåer.
Andra bloggar om: sjukförsäkring, socialförsäkring, privatisering, politik på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 18:54
7 comments
7 Comments:
Hej Danne,
utöver det föredelningspolitiska (dvs att de som statistiskt sett tenderar att vara mest sjuka skulle få betala de högsta premier) problemet som du nämner finns ytterligare ett par problem:
1) Okunnighetsproblemet. Den fördel som ofta föreligger på pivata marknaden, att kundens ord är lag, blir när den tillämpas på sjukhussektorn ett problem, helt enkelt för att kunderna, dvs patienterna inte vet vad som är bäst för dem.
2) problemet med avtagande marginalnytta.
Billig sjukvård, såsom vacciner och antibiotika är mycket effektiv på att lindra och förebygga lidande och sjukdom. Dyr sjukvård, som inbegriper avancerad röntgen och livsuppehållande behandling är väldigt inneffektiv på att lindra och förebygga lidande.
En privat sjukförsäkring skulle leda till att mycket pengar investerades i dyr och inneffektiv sjukvård och relativt lite pengar investerades i billig och effektiv sjukvård.
Rent principiellt är jag dock för privata sjukförsäkringar, men dessvärre är de praktiska problemen oöverkomliga i ett samhälle där:
1) Patienter är mer eller mindre okunniga i medicin.
2) Ekonomiska ojämlikheter skulle leda till en oacceptabel ineffektivitet i resursutnyttjandet.
3) Det är förhållandevis lätt för försäkringsbolag att sätta premierna i relation till kundens relativa sjuklighet, något som kunden (delvis) inte förmår att påverka.
Kombination av reglering och privatisering
Om försäkringsbolagen ska tillåtas ta över sjukförsäkringen går det att genom en lagreglering förhindra överdriven kontroll av varje individs risk för sjukdom. Exempelvis kan en lag reglera att individerna ska betala samma försäkringspremie om de försäkrar mot samma inkomstbortfall.
Exempel på lagstiftning:
(1) Det bör inte vara några problem att kombinera inkomstbortfall för sjukdom och för arbetslöshet. Dessa två inkomstbortfall kan bli en försäkring.
(2) Inkomstbortfallet i dessa två fall kan försäkras under högst ett år. Efter detta får andra system komma in.
(3) En individ ska försäkra sig minst för existensminimum. Annars blir det högre kostnader för socialbidrag.
Problemet är här om man ska beräkna existensminimum för en individ eller för en familj. Men säg att existensminimum för en individ är 10 000 kr per månad och det är 20 arbetsdagar per månad, då blir lägsta belopp man försäkra sig för 500 kr per dag.
Anta att lagen säger att försäkringstiden alltid ska vara ett år. Om det är 240 arbetsdagar per år kan individen i detta fall få ut högst 120 000 kr. Om exempelvis försäkringsbolaget anser att den genomsnittliga risken för en sådan utbetalning är 10 %, blir försäkringspremien 1000 kr per månad.
Vill en annan individ försäkra sig för ett utbetalningsbelopp på 1000 kr per dag, blir månadspremien 2000 kr osv. Detta ger stor valfrihet för individen samtidigt som en individ inte behöver betala en högre premie vid tillfälliga inkomstökningar. Detta system ger också varje individ en högre premie vid högre arbetslöshet och vid ökad sjukskrivning. Individen får då information om att systemet ska betala sin egen kostnad.
Dyra sjukvårdsförsäkringar
Karim Jebari, dyra sjukvårdsförsäkringar i USA ses som ett argument mot denna typ av försäkringar. USA är ett bra exempel på hur politiska regleringar fördyrar och förstör en marknad.
Viss lagstiftning måste troligtvis finnas, exempelvis att försäkringbolagen inte får säga nej till att en individ vill försäkra sig och att premien ska vara lika hög för varje individ. Riskerna får betalas i en högre premie för varje individ.
Om vi jämför Sverige och USA så satsar USA dubbelt så mycket på sjukvård jämfört med Sverige. Sverige satsar omkring 9 % av BNP och USA ligger troligtvis på den dubbla siffran. En förklaring till dessa siffror är troligtvis att de som har råd att köpa sjukvård vill ha en bra sjukvård och kan betala för den. Det behöver dock inte vara någon nackdel om de rika köper sjukvård i stället för en extra lyxbil.
Ett annat stort problem är att endast 13 % av individerna har en privat sjukvårdsförsäkring medan 12 % av individerna inte har någon alls. Kostnaden tas oftast inte av den enskilde individen och då kan priset på sjukvården öka dramatiskt. 75 % av individerna är försäkrade antingen av arbetsgivaren eller av staten. Dessa organisationer har inte varit tillräckligt intresserade av att sjukvården ska vara bra och billig.
Statliga och delstatliga regleringar har också ökat premierna. Ett exempel är att pensionärer måste försäkra sig för narkotikaavvänjning, trots att de inte befinner sig i riskgruppen för att använda narkotika.
Regleringarna för hur sjukvård ska bedrivas uppgår till tusentals sidor med lagtext. Det blir en fördyring till ingen nytta. Det stora problemet är att när efterfrågan på sjukvård ökar så ökar inte utbudet av sjukvård i samma takt. Exempelvis ökar inte antalet utbildade läkare när efterfrågan ökar. Det finns starka särintressen som i stället vill öka lönerna för läkarna genom att se till att läkarna är få. Den större efterfrågan höjer i stället priset på sjukvården.
Om individen själv får ta kostnaden för sjukvården måste individen göra en prioritering av sin konsumtion. Individen väljer mellan olika konsumtionsalternativ enligt sin värdeskala.
En individ som tjänar en viss summa pengar per år värderar kanske boendet högst och lägger ner mycket pengar på detta. Det näst högsta alternativet på individens värdeskala är kanske en dyr bil osv.
Om man lägger samman alla individers värdeskalor kommer kanske sjukvården som nummer 5. Detta innebär att människor vill satsa mer pengar på sjukvård än om sjukvården kommer som nummer 10 på värdeskalan. Om priset på sjukvården av någon anledning höjs (skatter, regleringar, löneavtal etc) utan att sjukvården stigit på människors värdeskalor, då efterfrågas mindre sjukvård och priset på sjukvården sjunker.
Friskhet bör belönas
I varje system är det viktigt att drivkrafterna verkar åt rätt håll. Därför bör ett försäkringssystem belöna såväl den enskilde, som arbetsgivare, försäkringsbolag och vårdinrättningar, då bättre hälsa uppnås.
En skiss presenterades i Timbros skrift "En sjuk försäkring i behov av friskpeng" för några år sedan.
Det är olämpligt att lagstifta om att premierna skall vara desamma för alla försäkringstagare.
I nämnda skiss skedde utjämningen mellan individer och årsklasser istället genom en statistiskt beräknad "friskpeng" från staten för varje anställd, som arbetsgivaren kunde fördela till anställda, sig själv och ett försäkringsbolag efter påtaget ansvar och uppnådda resultat. Försäkringsbolaget får då incitamenet att påverka arbetsmiljön på företagen, göra tidiga diagnoser och välja effektiva vårdgivare. De senare når lönsamhet med höjd effektivitet och nöjda patienter.
Med alla incitament verkande åt rätt håll, bör hälsotillståndet i riket bli påtagligt bättre.
"Friskpengen" tar hänsyn till den enskilda individens försäkringsmässiga risk. Den blir således låg för en 25-årig man och hög för en 60-årig kvinna. För kvinnor i fertil ålder ingår ersättning för graviditeter och vård av sjukt barn etc, på statistiska grunder, vilket utjämnar en del av skillnaderna i löner för män och kvinnor.
Principen är alltför bra för att glömmas bort.
Vårt land har inte råd med nuvarande välfärdssystem.
Pensionsreformen, de nya a-kassereglerna samty nu en privatisering av sjukförsäkringar visar det och i längden krävs politisk enighet
En framtida bomb är förstås pensionskostnaderna där den offentliga sektorn saknar finansiering.
Medel plockas fram ur driftbudgeten. Det kommer inte att funka utan här måste fonder byggas upp annars drabbas både de äldre och de yngre.
Jag skall återkomma till privatiseringarnas möjligheter och svårigheter. Just nu vill jag betona att det sannolikt finns metoder att övervinna de svårigheter som brukar anföras som invändningar.
/DNg
Ett problem med sjukvård och sjukförsäkringar är att det följer inte normal tillgång efterfrågan.
Friska mäniskor bryr sig (o medel) inte om sjukvård medan sjuka mäniskor är beredda att betala allt som äger för att bli friska (ja jag hårddrar läget nu)
Det gör att det blir väldigt svårt att hantera detta med privata system.
Dessutom så kommer de filosofiska delarna snabbt in i detta. Många faktorer som styr om man blir sjuk eller inte är externa (vilka försäldrar man har,var man bor osv) Enligt min filosofi (socialliberalism) så ska en person inte straffas för faktorer utanför ens kontroll. Detta leder till att staten på ngt sätt måste gripa in och moderera dessa effekter.
Men eftersom sjukvård idag kan bli i princip hur dyr som hellst så kan stateninte ge alla den absolut bästa sjukvården för det är samhälsekonomiskt självmord.
Därför måste det till prioriteringar (hur många liv kan dessa pengar rädda om vi spenderar dem på åtgärd a jämfört medåtgärd b)
/C
Skicka en kommentar
<< Home