Varför blir det löneskillnader?

Varför tjänar diskarna mindre än kockarna på en restaurang? Har de inte samma människovärde? Är marknadsvärdet istället utslagsgivande? Produktiviteten för varje anställd avgör då lönen. Kan snälla företagare ändra på detta? Eller måste friheten inskränkas och tvång införas?

En diskussion om löneskillnader måste utgå från att olika människor har olika produktionsförmåga. Det är inte alltid som debattörer från utjämningslägret erkänner detta. Men i sin rapport om lönebildningen nyligen skriver LO: "Produktiviteten skiljer sig åt mellan olika individer. De med lägst produktivitet har svårare att finna ett arbete. Humankapitalet hos dem med lägst produktivitet avgör vilka löner som är rimliga för denna grupp." LO ger i ett diagram en schematisk beskrivning av produktiviteten för olika personer och minimilönen - se min blogg 19/1. I princip ansluter sig LO till den nationalekonomiska marginalproduktivitetsteorin:

"Företagens efterfrågan på arbetskraft kommer att bestämmas av relationen mellan lönekostnaden och det tillskott till produktionsvärdet som ges av ytterligare en anställd. Genom att multiplicera produktpriset med arbetskraftens marginalproduktion erhålles marginalproduktionens värde, dvs. värdet av ytterligare en anställd."

Med denna kunskap som utgångspunkt kan vi göra följande beskrivning av en restaurang. Vi börjar med frågan: varför har kockarna mer betalt än diskarna? Låt oss anta att restaurangen leds av en idealistisk företagare, som försöker leva efter principen "människovärdet bör överträffa marknadsvärdet", och därför bara har anställt högavlönade kockar som personal i köket. Hans tanke är att kockarna också kan sköta diskjobbet under en del av arbetstiden. Då slipper han anställa diskare med "ovärdigt" låga löner.

Det visar sig nämligen att det regelbundet kommer arbetssökande till restaurangen och erbjuder sig att jobba för halva lönen än den redan anställda kökspersonalen. Då ställer han alltid frågan: "Är ni matlagningsutbildade och kan arbeta som kockar?" Svaret blir då: "Nej, men vi kan diska." Och då får de inte jobb i den "värdiga" restaurangen.

Men tiderna blir hårdare. Lönekostnaderna visar sig bli för höga jämfört med vad som går att få ut i pris på pizzor och andra maträtter. Konkursen närmar sig och företagaren måste göra något för att om möjligt rädda företaget och huvuddelen av jobben. Han avskedar därför några av kockarna och anställer diskare istället. De tar över allt diskjobb så att kvarvarande kockar får koncentrera sig på matlagning. Eftersom diskarna har så låg lön sjunker kostnaderna för restaurangen, som överlever och de flesta jobben kan räddas. Dessuitom kan samma maträtter serveras till lägre pris, vilket ökar efterfrågan i branschen varpå de friställda kockarna kan få nytt jobb.

Men plötsligt har det "fria systemet" tvingat den snälle företagaren att införa stora löneskillnader i sitt företag. Han var inte ens "girig" utan trodde att människovärdet skulle ta över marknadsvärdet om man bara ändrar attityd. Hur kunde det gå så illa? Har inte självaste Mona Sahlin dekreterat att människovärdet är större än apvärdet? Och hur kunde de rackarns diskarna få sina önskemål om jobb med låga löner uppfyllda trots att han försökte kräva kockutbildning av alla nyanställda?

-Det måste vara skolans fel, tänker företagaren. Den har utbildat för få kockar och för många knappt läskunniga diversearbetare. Det behövs mera och längre teoretisk utbildning i skolan. Vad har den socialdemokratiska regeringen sysslat med i skolpolitiken?

Men ligger felet egentligen i utbildningspolitiken? LO säger ju: "Produktiviteten skiljer sig åt mellan olika individer." Om alla inte kan bli lika produktiva måste den idealistiske företagarens misslyckande bero på något annat. Och då är det uppenbart att det är restaurangens kunder som är problemet. De tittar på menyerna och priserna. De låter pengarna styra. De går hellre till en billigare restaurang än en dyrare. De är inte osjälviska utan ser till sitt eget intresse. Felet är att vi inte kan tvinga lunchgästerna att gå till dyrare restauranger.

För egalitärer som vill utplåna löneskillnaderna måste det vara önskvärt att införa mera tvång i samhället. Om staten inte kan reglera lönerna direkt så att kockar och diskare tjänar lika mycket måste restaurangerna socialiseras. Om möjligheten att tjäna mera inte längre kan fungera som incitament för att jobba effektivt får vi inrätta tjänster som uppsyningsmän, som övervakar personalen och utdömer böter för dem som slöar till. "Det är att slå vakt om människovärdet" (obs! ironi).

Andra bloggar om: löneskillnader, avtalsrörelsen, politik, låglönesatsning, människovärde, ekonomi på intressant.se