Mp förstörde miljöfrågan i partiledardebatten

Varför skulle koldioxidutsläppen i världen minska om Sverige övergick till skogsbaserad diesel i alla nya bilar eller började importera cement och kolbaserad el i stor skala? Miljöchauvinism låter kanske bra men har ingen märkbar effekt på klimatet. Wetterstrand (mp) och Olofsson (c) måste sansa sig.

Partiledardebatten under förmiddagen 17/1 var en ganska avslagen tillställning med avtackanden av Göran Persson i replikerna. Ett kort referat finns på Ekots webbsida och Riksdagens protokoll finns här. Nu när miljöfrågorna vad beträffar växthuseffekten gått framåt var Maria Wetterstrands (mp) inlägg en besvikelse. Hon körde med det tvivelaktiga argumentet om det goda föredömet vid tilldelningen av utsläppsrätter av koldioxid :

"Sveriges trovärdighet i internationella förhandlingar framöver har skadats av att vi inte är beredda att ställa upp på den utsläppsfördelning som EU-kommissionen har fattat beslut om för länderna när det gäller den handlande sektorn." (Wetterstrand i Riksdagen)

Sverige fick som bekant en oväntat snäv tilldelning av utsläppsrätter från EU. Eftersom Sverige redan gjort mycket betydande utsläppsminskningar sedan 1980 har de återstående möjligheterna blivit alltmer dyrare. Därför är det inte rationellt ur globalt klimatperspektiv att Sverige tvingas göra dyra insatser som kan göras billigare på andra håll i världen. (Rent ekonomiskt är det egentligen en fråga om att Sverige belastas hårdare i form av sänkt levnadsstandard.) Det är en ståndpunkt som jag argumenterat för tidigare på bloggen.

Nu har denna fråga fått extra aktualitet genom att professor Bengt Kriström skrivit om detta i Neo 1-07 (pdf), vilket igår fick till följd att han fick debattera med Stefan Edman i Studio ett. I Neo vänder sig Kriström just mot argumentet att vi måste "gå före" och skriver:

"Men eftersom det är långt billigare att minska utsläppen i många andra länder är denna politik inte kostnadseffektiv. Vi kan för samma summa pengar minska utsläppen långt mer på andra ställen." (Kriström i Neo nr 1-07)

Detta kunde inte Edman förneka men han försökte ändå komma undan med att hårda restriktioner i ett litet land kan tvinga fram ny teknik, som sedan kan användas i många andra länder. Han gav ett exempel från 1960-talet med vattenrening i Sverige. Tyvärr kunde inte Kriström framföra några andra argument mot detta annat än att det inte finns några vetenskapliga belägg för att denna strategi fungerar.

I Neo hänvisar Kriström till forskningen kring den s k Porter-hypotesen som just förmodar att det skulle utvecklas ny teknik (som t o m kan bli lönsam) genom "offensiv" klimatpolitik. Men, invänder Kriström, om detta skulle vara fallet varför går då klimatförhandlingarna så trögt? Ett mera genomarbetat svar skall ges senare i år av Expertgruppen för Miljöstudier vid FiD.

Mot detta skulle man generellt kunna invända att det förefaller äventyrligt att ingripa med generella och dyrbara restriktioner för att ge incitament för forskning och utveckling på miljöområdet. FoU kan väl beställas på ett betydligt billigare sätt direkt? Det skulle kunna undvika snedvridningar. Ett exempel på detta är den generella skattebefrielsen av etanol för bilmotorer. Den har redan resulterat i etanolproduktion som varken är samhällsekonomiskt lönsam eller utsläppsekonomiskt effektiv vad avser koldioxid. I en del fall ökar CO2-utsläppen. Etanol kan bli ett miljöhot.

Miljöpartiets fundamentalistiska förhållningssätt till utsläppspolitiken skulle kunna avfärdas som sakligt svagt grundade. Men faran med mp är att man kan förstöra debatten och leda in den på sidospår. Det framgår främst av Maud Olofssons svar till Maria Wetterstrand i partiledardebatten (Studio ett 17/1). Det gick ut på att Wetterstrand argument var överspelat genom Sveriges frivilliga åtagande att "gå före" genom en minskning av utsläppen med 30 procent till 2020.

Förvisso är argumentet formellt korrekt men det betyder att mp lyckats driva fram överbud i form av oekonomiska satsningar på Sverige-baserade utsläppsminskningar. Inte ens drakoniska minskningar av utsläppsrätter för Sverige skulle behöva vara förenliga med detta mål. Genom att köpa usläppsrätter kan Sverige åstadkomma större effekt utomlands. Men om det inte räknas eftersom de i så fall inte är Sverige-baserade blir det ännu värre ur ekonomisk synvinkel.

Vi kan tänka oss följande dyrbara scenario: Fram till 2020 måste alla bilar som drar mer än o,4 liter bensin skrotas. Alla nya bilar måste gå på biobaserad diesel framställd av skog. Nya trähus förbjuds, tidningar och böcker får endast vara elektroniska, pappers- och trävaruexport förbjuds, inhemsk cementtillverkning förbjuds, hus får enbart byggas med importerad cement, oljeuppvärmning förbjuds både i industrin och för hushållen. Elimporten från Danmark och Tyskland stimuleras. All kvarvarande oljeanvändning går till flygbränsle.

Med denna politik skulle vi kunna minska koldioxidutsläppen från Sverige med 30 procent. Vi skulle visserligen få arbetslöshet i skogsindustrin när skogsråvaran bränns upp istället för att förädlas. Stora exportförluster skulle också bli följden. Kolbaserad el och utsläppsintensiv cement skulle importeras dyrt så att SVERIGE inte kunde skyllas för dessa utsläpp.

Maria Wetterstrand och Maud Olofsson driver fram mljöchauvinism med talet om 30-procentiga Sverige-minskningar. De leder i sig inte till märkbara effekter globalt. Sverige har länge istället framhållit sig som föregångsland på miljöområdet. Men det har inte hänvisats till detta i den internationella klimatdebatten. Tror någon att Kina eller Indien kommer att sluta med kol och olja för att Sverige bränner upp sin skog i sina bilar? Dessa länder har ju inte ens någon skog att hälla i bensintanken!

Andra bloggar om: miljö, miljöpolitik, maria wetterstrand, maud olofsson, bilism, klimatpolitik, global uppvärmning, koldioxid, koldioxidutsläpp, utsläppsrätter, växthuseffekten, politik, ekonomi på intressant.se