onsdag, januari 24, 2007

Överbeskattningen måste bort för att skapa långsiktig tillväxt

Det offentliga överskottet blir 3 procent 2009 och kan leda till att skuldsättningen helt försvinner nästa årtionde. Det är onödigt och lika förlegat som företagens fulla självfinansiering. Istället borde pengarna användas för att skapa sysselsättning och högre tillväxt. Det är helt nödvändigt när befolkningsutvecklingen blir belastande.

Organisationen Svenskt Näringsliv har låtit de tre ekonomerna Ulf Jakobsson, Jan Herin och Anders Rydeman analysera det s k offentliga överskottsmålet på 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Resultatet presenteras i en läsvärd rapport med titeln Överskottsmålet - en kritisk granskning. Kring denna rapport har SN:s VD Urban Bäckström också skrivit en debattartikel i DN den 21/1 där han understryker behovet av att kunna avskaffa statsskatten och förmögenhetsskatten samt lindra kapitalbeskattningen så att investeringarna kan öka. Men motståndet kommer från flera håll.

I DI 24/1 anser man på ledarplats att det är politiskt omöjligt att överge överskottsmålet. Det skulle ge socialdemokraterna chansen att angripa moderaterna "med prat om dynamiska effekter". Och igår 23/1 gjorde Gunnar Örn i DI en analys av överskottets beståndsdelar som gick ut på att det inte återstår mycket när olika offentliga sparändamål dragits bort. Han menade att Bäckströms mål om oförändrad låneskuldandel i själva verket är ett underskottsmål när det översätts i saldotermer. Samma dag 23/1 har DI en artikel om att finansminister Anders Borg avvisar förslaget med argumentet "Vi genomför en lång rad åtgärder för att skapa nya jobb, och det går alldeles utmärkt med nuvarande överskottsmål."

Enbart dessa tre kommentarer visar hur oändligt svårt det kommer att bli att försöka få ner överbeskattningen av de svenska skattebetalarna. DI har gett upp tanken att debatten överhuvud taget kan föras på ett sakligt plan. Det är "ekonomen" Pär Nuder (s) som dominerar den politiska debatten och han kommer i enlighet med sina fördomar att framställa minskat överskott som en statsfinansiell katastrof. Örn har ett mera tekniskt kameralt resonemang som dock inte verkar bygga på rapporten utan enbart på Bäckströms debattartikel i DN. Och finansministern har uppenbarligen inte läst rapporten utan hänvisar bara till debattartikeln.

Om vi betraktar överskottsproblemet översiktiligt och förutsättningslöst kan vi lättare avgöra vad som är sant. Antag att Sverige inte hade någon statsskuld alls. Skulle det då vara rationellt att ha ett överskottsmål på 2 procent? Efter 10 år skulle vi ha ackumulerat en offentlig förmögenhetsmassa på ca 20 procent av BNP. Vad skulle det vara bra för? Vad EU kräver är att den offentliga skulden inte borde överstiga 60 procent av BNP. Enligt budgetpropositionen kommer Sverige att närma sig 30-procentsgränsen:

Offentlig bruttoskuld i procent av BNP 2005-2009
Årtal:__2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009
Skuld%_ 50,3 -- 46,5 -- 41,5 -- 37,4 -- 33,0

Återigen: vad skall det vara bra för? Det argument som har antytts är att den demografiska utvecklingen kommer att bli oförmånlig med början ca 2015 och då behövs en potential att börja låna till de löpande utgifterna under många år framöver. Jag har inte sett detta argument utförligt presenterat och rapportförfattarna ger inte heller någon beskrivning. Men de ser en fara i detta resonemang eftersom en avsiktlig underfinansiering under lång tid av den offentliga sektorn lätt kan uppfattas som suspekt av finansmarknaderna. Är det inte isället så att ett överskott möjligen kan motiveras kortsiktigt som ett sätt att under en lågkonjunktur kunna vidta en större stimulans utan att underskrida EU:s gräns på 3 procent av BNP i form av underskott?

Den offentliga sektorns skuld (d) i procent av BNP bestäms av realräntans relation till den reala tillväxten (/\) samt av det s k primära saldot (q) - dvs skillnaden mellan utgifter och inkomster utom räntetransaktioner. En farlig skuldutveckling är alltså en funktion av om realräntan är högre än tillväxten och om det finns ett stort primärt budgetunderskott i botten. Ett formellt matematiskt sätt att beskriva skulden (d) år t är följande formel:

dt = dt-1 (1+/\t) - qt

Observera att budgetsaldot har ett minustecken vid underskott som gör att detta skall adderas till ekvationen. Om realräntan är större än tillväxten i pe (/\) kommer den att bidra till skuldsättningen, annars kommer den att minska skuldprocenten.

Rapportförfattarna nämner att förhållandena i början av 1990-talet var följande: d = 0,95, /\ = o,04 och q = -0,065. De skriver: "Dessa tal gav en tillväxt i skuldandelen på 10 procentenheter per år. Det står helt klart att en sådan budgetutveckling inte skulle vara hållbar under någon längre tidsperiod."

Men framöver är d = 0,4, /\ = -0,01 och q = 0,04. Med dessa siffror skall skuldandelen reduceras med drygt 4 pe varje år. Då blir en skuld på 40 procent noll om tio år.

Jag vet inte om detta matematiserande tillför något väsentligt till analysen. Men så framställer nationalekonomer gärna logiska problem för att de skall bli "lättare att förstå". Gunnar Örn försöker dock med ett liknande räkneexempel visa att en konstant skuldandel skulle leda till att man skulle ha ett underskott på 2 procent av BNP. Men då har han på ett oklart sätt räknat in inflationen så att resultatet blir fel.

Formeln ovan säger att om realräntan ligger en procentenhet under den reala tillväxten (/\=-0,01) måste det primära underskottet q vara 0,01 för att skuldandelen skall vara konstant (rapportförfattarna borser från att subtrahera den del av saldot som "finansieras monetärt"). Så länge Riksbanken följer sina instruktioner och inte höjer räntan urskiljningslöst förefaller siffrorna realistiska.

Det är egentligen inte så konstigt att ett litet underskott kan tillåtas om skuldandelen skall hållas konstant. Ett företag som vill hålla konstant soliditet (eget kapital i procent av skulder) kan ju låna en hel del till nya investeringar, förutsatt att en del av vinsterna "plöjs ner" i utbyggnad och inte delas ut till aktieägarna.

Kanske motsvarar dagens offentliga överskottsdiskussion den sedan länge övergivna debatten om företagens självfinansieringsgrad inom näringslivet - dvs andelen sparade vinstmedel vid finansieringen av ett års investeringar. Då kunde det heta att en investering med mindre än 50 procents självfinansieringsgrad var riskabel och olämplig. Men om företaget hade en soliditet på 30 procent, och var nöjd med den kvoten, varför skulle man då kräva 50 procent på marginalen? När soliditetsbegreppet upptäcktes försvann tjafsandet kring självfinansieringsgraden för investeringarna.

Tillsätt ny stabiliseringsutredning

Den diskussion som nu borde vidta - gärna i en offentlig utredning - är vilka konsekvenser för stabiliseringspolitiken som ett slopande av överskottsmålet skulle innebära. Å ena sidan skulle en skattesänkning finansierad med överskottet (enligt Bäckströms modell) leda till en finanspolitisk stimulans, som dock skulle kunna komma lägligt om slopandet sker om ett antal år när konsjunkturen viker. Å andra sidan skulle "fallhöjden" minska vid kommande lågkonjunkturer samtidigt som den demografiska påfrestningen skulle bli något större utan ackumulerat saldo om några decennier.

Frågan om överskottsmålet hänger indirekt ihop med hur den offentliga sektorn skall kunna finansieras i framtiden när befolkningsutvecklingen börjar bli belastande. Rapportförfattarna diskuterar detta problem översiktligt. Men vi vet redan tidigare att slutsatserna av detta är två: mer avgiftsfinansiering blir nödvändig och det måste ske en ökning av sysselsätningen inom den privata sektorn så att skatteintäkterna kan öka och "utanförskapet" minska.

För allt detta behövs tillväxtskapande skattesänkningar, som lägligt nog borde gå att finansiera med överskottet. Det är något regeringen borde betänka. Finansministern borde tänka om och fundera på hur de osakliga och förenklade angreppen från Nuder-oppositionen och andra okunniga eller illvilliga grupperingar skall tacklas.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

[Intressant länk: Assar Lindbeck vill slopa överskottsmålet och använda pengarna i nästa lågkonjunktur, DN 20/1-08]

3 Comments:

At 25 januari, 2007 09:11, Blogger Per-Olof Persson said...

Överbeskattning minskar tillväxten

Om vi vill ha ett växande näringsliv i landet måste företagens intäkter vara större än kostnaderna. Problemet med skatter är inte att företagens intäkter blir lägre, utan att företagens kostnader blir högre samt att uttagen ur företagen blir större. I regel används skatteintäkterna till konsumtion, både offentlig- och privat konsumtion. Transfereringar till privatpersoner används till största delen till konsumtion.

Detta innebär att skatteintäkterna kommer tillbaka till näringslivet i form av försäljningsintäkter. Företagens intäkter blir ungefär lika höga som tidigare trots att beskattning sker av företag och människor. Slutsatsen blir då att problemet med skatter finns på företagens kostnadssida samt på de uttag ur företagen som inte bokförs som kostnader. En direkt beskattning av företagen hamnar som en kostnad i företagens resultaträkning.

Detta innebär att en del av produktionen av varor och tjänster inte blir lönsam. Kostnaderna blir för höga jämfört med intäkterna, vilket betyder att näringslivet krymper och att antalet anställda minskar. Det andra problemet med skatter är de skatter som drabbar företagens ägare. Ägarna måste kompensera sig för de skatter de drabbas av. Sker ingen kompensation är det ekonomiskt meninglöst att bedriva företagande.

Beskattning av ägarna innebär att uttagen ur företagen blir större i form av löner och utdelningar. Detta innebär att företagen får mindre resurser att använda till investeringar och till att producera varor och tjänster. Detta är också en faktor som krymper näringslivets verksamhet. Detta leder också till att reallönerna i landet blir lägre än vad de kunnat vara.

Ett överskottsmål på 2 % ger med största sannolikhet högre kostnader för företagen samtidigt som företagens intäkter minskar. Detta är Ebberöds Sparbank eftersom det framtida näringlivet blir mindre och det blir svårare att försörja befolkningen.

En annan intressant detalj är att BNP-måttet inte mäter allt sparande i landet. Sparandet i landet enligt BNP-måttet är:

Sparandet = BNP-konsumtionen

Sparande är uppskjuten konsumtion. Uppskjuten konsumtion är även de pengar som på olika sätt tillförs företagen för att företagen ska kunna ha utgifter. Detta är utgifter som ex löneutbetalningar, köp av råvaror och köp av halvfabrikat. Eftersom BNP-måttet inte mäter hela ekonomin kommer detta sparande inte att mätas.

Skälet till detta är troligtvis rent politiskt, dvs sparandet skulle bli större än konsumtionen. Men av politiska skäl måste det vara så att det är konsumtionen som driver produktionen och inte tvärtom. Hela landets sparande mäter produktionen men då blir det svårare att hävda att ekonomin ska styras som en socialistisk planekonomi.

 
At 25 januari, 2007 12:00, Anonymous Per Fredö said...

Har vi inte redan fått en stabilitetsutredning,ännu knappast införd i den poliska debatten,och signerad Anna Hedborg?

Hun verkar begripa att utanförskapets tillväxt måste hejdas samt att rätt mycket slantar behövs för att finansiera att vi får alltfler äldre.

Detta hindrar förstås inte att skattesänkningar också är nödvändiga men som det heter inom de finansiella ramarna.
Dit hör ju också atg näringslivet släpper igenom lönekrav som tillsammans med ett avbräck i överskottsmålet negativt skulle påverka vär internationella konkurrenskraft.

 
At 29 januari, 2007 16:19, Blogger Danne Nordling said...

Idag 29/1 svarar de tre rapportförfattarna på Gunnar Örns kritik i DI.Dels är överskottet exkl PPM ca 40 mdr kr i år och dels gäller Örns beräkningar bara innevarande år medan rapporten är långsiktig. Se pdf: http://di.se/PDFTidning/2007/01/29/public/pages/00004/articles/DI-20070129-00004003_nav.html#
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home