måndag, januari 15, 2007

Paternalism som motiv för repression

Staten som välvillig förmyndare för individens bästa förutsätter fortfarande en baksida i form av tvång och hot om våld. Föräldrar får inte aga sina barn utan måste argumentera rationellt för att få dem att lyda. Men staten behöver inte resonera utan kan ta till poliser och kronofogdar för att få folk att betala för sin egen kommande pension.

< De tidigaste socialisterna hade en etisk idé om någon form av "social" rättvisa som motiv för att vilja inrätta ett helt annat samhälle. Det är typiskt för Thomas More (1478-1535) med idealsamhället Utopia. Även jakobinerna under den andra fasen av franska revolutionen (efter aug 1792) var inne på sådana tankegångar. Marat inspirerade den efterkommande socialistiska rörelsen men det var Babeuf (1760-1797) som utformade de första konkreta socialistiska förslagen. Dessa återkom till betydande del i det kommunistiska manifestet 1848. Men Marx och Engels var inte intresserade av etisk socialism, som de föraktfullt kallade "utopisk socialism". Motivet för socialismen var ateoretiskt - det var fråga om en historiskt nödvändig process, ytterst framsprungen ur världsandens vilja om man får tro Hegel.

Detta deterministiska "motiv" fanns naturligtvis också hos Lenin. Men han var otålig och tänkte sig att proletariatets frigörelse skulle kunna påskyndas om arbetarna leddes av en elit som förstod vad som egentligen låg i dess intresse. Eftersom arbetarna skulle ta över makten i en våldsam omvälvning och inrätta proletariatets diktatur (det hade Marx bevisat) blev det den elit som ledde arbetarna som skulle få möjligheten att utöva den repression som Lenin sannolikt av personliga skäl fann så attraktiv. Det låg alltså, enligt detta resonemang, i arbetarnas intresse att få någon som styrde över dem och som skulle få utöva diktatur (främst mot burgeoisien och revolutionens fiender naturligtvis).

En autokratisk makt som skall förverkliga en metafysisk idé med våld och tvång behöver naturligtvis inte agera "upplyst despot" mot de styrda. Det viktiga är att staten blir stark - militärt och administrativt. Det var vad Stalin åsyftade med sin repressiva makt. Förutsättningarna för denna utformades av Leo Trotskij som tidigare byggt upp Röda Armén och efter maktövertagandet organiserade arbetskraften enligt militära principer med kommandoordning och hierarki och i enligthet med en enda plan. Men det första planekonomiska försöket misslyckades helt och ersattes i mars 1921 med den "nya ekonomiska politiken" (NEP).

Officiellt hade Stalin fokets bästa för ögonen och genom den nya planekonomin reglerade han sovjetmedborgarnas liv relativt ingående. Här finns ett paternalistiskt element i styrningen som smittade av sig utomlands. Makarna Myrdals vilja att lägga livet tillrätta med flerfamiljshus utrustade med godkända möblemang samt matsal och "storbarnkammare" har rimligtvis både drivits fram av det uppåtstigande sovjetsamhället och inspirerats av Thomas More. Bland intellektuella i väst var det dock mest produktionsökningen som framstod som det karaktäristiska för planekonomin. Den fordrade stora investeringar i tung industri och så kunde tvånget legitimeras med att någon konsumtionsökning då inte kunde tillåtas.

En bedömning av sovjetsystemet idag blir lätt anakronistisk. I väst uppfattade man inte Stalins diktatur på 1930-talet som så blodig som vi ser den idag. Det var ett auktoritärt styre med inslag av demokrati som såg ut att gynna folket socialt och i viss mån materiellt. Ett liknande sådant kunde också införas i väst men med mer demokratiska förtecken. Planering och kontroll framstod inte på denna tid som så negativa företeelser som idag. Sådant var nödvändigt för att effektiva sociala reformer skulle kunna genomföras. I Sverige slogs dock de värsta planhushållningstankarna tillbaka när arbetarrörelsens efterkrigsprogram presenterades i slutet av 1940-talet.

Men efterkrigstidens sociala reformpolitik präglades ändå av principen om enhetligt obligatorium på alla områden. Medborgarna skulle tvingas in i de statliga systemen för sitt eget bästa. Den välvilliga paternalistiska staten hade också en hård sida av repression. Men det var inte mer avvikande än den gode fadern som lät den olydige sonen själv skära ut det spö som han skulle straffas med. Idag har vi avskaffat agan. Men de tvingande sociala systemen finns kvar. Föräldrarna förutsätts nu kunna ge rationella argument för att barnen skall förstå sin egen välfärd. Staten behöver inte ge argument. Den som inte lyder får kronofogden på sig uppbackad av beväpnade poliser, om nödvändigt.

I anti-moderna stater utdelar staten fortfarande spöstraff åt olydiga medborgare. Socialstaten håller sig till ekonomiska repressalier som böter eller kanske fängelse. Men det viktiga för socialstaten är inte att straffa utan att tvinga - eftersom syftet i första hand är att åsidosätta äganderätten genom att beslagta individens ekonomiska resurser för hennes eget bästa. Den som inte betalar tillräckligt för sin kommande pension riskerar sålunda att få TV:n, datorn, bilen eller digitalkameran beslagtagen av staten - under pistolhot i värsta fall.

Varför skulle detta tvång vara nödvändigt i ett modernt samhälle med hög utbildningsstandard? Bryska metoder kan väl på sin höjd användas mot personer som helt saknar förståndsgåvor och inte skulle klara sig utan förmyndare. Det är svårt att se att välvillig paternalism skulle kunna motivera den stora socialstatens nödtorftigt inlindade repression i stor skala. Eller är detta fenomen ett trivialt arv från ett äldre och råare samhälle som slentrianmässigt fortsatt att tillämpas?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

7 Comments:

At 15 januari, 2007 13:48, Anonymous Dissident said...

Som vanligt en lysande betraktelse, Danne!

Utveckla gärna Dina avslutande retoriska frågor - kanske i ett uppföljande inlägg?

 
At 16 januari, 2007 08:51, Blogger Disen said...

Graden av nödvendig eller optimal repression kan inte avgöras via filosofiska resonemang. Dannes fantastiska lektioner bara understryker att referenser til historiska skeenden och absolutta ideologier (herunder randianska varianter av liberalismen) förar til katastrof. Utgangspunkten för denna diskussionen måste vara att en viss form for Levitian eller ris bak spegeln måste finnas - annars hamnar vi i anarkin. En vettig politisk intresserad människa hamnar dermed långsmed den traditionella höger-vänster skalan.

 
At 16 januari, 2007 12:15, Anonymous Sture Åström said...

Försörjning av politikerklassen . . .

. . . har nog blivit det offentliga systemets huvudsakliga ändamål.

Under 30-talet upplevde jag hur hela villaområden uppfördes av "vanliga jobbare", som fick råd till det genom att utföra en del av byggarbetena själva. Det fanns "fattiga" och fattighus, där de fick det nödvändigaste. Det fanns förståndshandikappade, som togs in på "dårhus", vilka man nu förstår kunde ge eländig vård. Men jag såg ingen lekamlig "nöd", inte ens bland de "lodare" som gick från gård till gård under förevändning av att sälja något och som oftast fick åtminstone en smörgås och ibland en avlagd rock.

Sverige var inte ett U-land då.

Idag är vi 10 gånger rikare i reala termer. Dividera med två, eftersom kvinnors arbete inte registrerades i den dåvarande ekonomin. Då kan vi räkna med 5 gånger så mycket pengar, varav 5 gånger så stor andel går till skatt. Politiken sköter alltså idag 25 gånger så mycket som då. Men nu har vi "hemlösa" som liger på gatorna i ett antal som jag tror är mångdubbelt vad det kunde ha varit då.

Politiken motiveras med att den skall rätta till "fördelningen". Den tycks dels vara ett slag i luften, dels vara ohyggligt ineffektiv och dels till största delen onödig för en befolkning som egentligen är riktigt rik.


Politikens syfte har blivit att hålla improduktiva "skitsnackarbegåvningar" med väl betalda låssasjobb.

 
At 16 januari, 2007 12:26, Anonymous Sture Åström said...

Skattebetalarnas Förening

Tillägg till ovanstående:

Att utveckla en "fackförening" för att tillvarata medborgarnas intressen gentemot politiker i alla partier, var syftet bakom mitt intresse för Skattebetalaranas Förening. Jag har nu funnit att den också övertagits av "den politiska klassen", varför jag lämnat den. Då räknar jag till denna klass även de "professionella kommunikatörer" som behövs bara för att hantera kontakten med de professionella politikerna.

Vem kan föreslå något alternativ ?

 
At 16 januari, 2007 13:03, Blogger Danne Nordling said...

Det är synd att statsvetenskapen inte intresserar sig för hur man har motiverat och ev nu motiverar den stora offentliga sektorn. Är det slentrian som ligger bakom storleken eller finns det någon som håller motiveringarna aktuella? Det kanske finns någon som har en idé?

Paradoxen med uteliggarna är intressant. Kan det vara så att hanteringen av de allra sämst ställda inte har utvecklats på 100 år genom att samma administrativa problem finns där oavsett hur rikt samhället är i övrigt. Eller är det nya vårdideologier som förstört politiken - nedläggningen av institutionaliserad psykvård t ex?

En cyniker skulle kunna hävda att ett omfördelande samhälle alltid behöver utslagna för att uppamma dåligt samvete hos medelklassen. I så fall borde sociologerna kanske kunna konstatera att det blir färre uteliggare under borgerliga perioder än under socialdemokratiska.
/DNg

 
At 16 januari, 2007 19:59, Blogger Per-Olof Persson said...

Välfärdsstaten skapar sin egen efterfrågan

När välfärdsstaten är införd kommer den att skapa sin egen efterfrågan och växa ytterligare. Eftersom det anses enbart finnas en objektiv sanning, nämligen att politiska majoritetsbeslut alltid är rätt och allting annat är fel, kan välfärdsstaten växa för varje år som går. Detta enda som stoppar tillväxten är ekonomiska kriser.

Välfärdsstaten är till sin natur skapad och göder en kultur som underminerar personligt ansvarstagande, självständigt tänkande, personligt initiativ, långsiktighet osv. Samtidigt uppmuntrar den människor till att inte ta personligt ansvar, att inte tänka på morgondagen, att inte tänka överhuvudtaget, kortsiktighet osv.

Välfärdsstaten uppmuntrar således till ett självdestruktivt levnadssätt. Den uppmuntrar till ett liv som präglas av fattigdom, missbruk, dålig utbildning, brottslighet, trasiga familjer etc. Ett bra exempel på allt detta är välfärdsstatens uppbyggnad i USA eftersom många av dessa problem som numera präglar de fattiga svarta områdena i USA inte fanns före välfärdsstatens utbyggnad.

Före välfärdsstatens uppbyggnad såg många svarta amerikaner själva till att förbättra sina liv genom att skaffa sig bättre jobb och bättre utbildning. Fattigdomen minskade därför kraftigt bland de svarta innan välfärdsstaten kom till. Efter välfärdsstatens utbyggnad har fattigdomen bland de svarta varit i stort sett oförändrad.

Ett stort problem med välfärdsstaten är att den skapar en klyfta mellan människans grundläggande överlevnadsmedel, förnuftet och det logiska tänkandet, och de värden som människans överlevnad förutsätter. Det handlar om värden som exempelvis arbetsmoral och att göra rätt för sig. Dessa värden försvinner med tiden ju längre välfärdsstaten får råda.

1954 deltog 85 % av de svarta männen, 16 år eller äldre, i arbetskraften. Mellan 1966-76 minskade deltagandet i arbetskraften mycket kraftigt för svarta män, framförallt för de i åldern 16-24 år. Fram till 1960 var brottsligheten i svarta områden mycket låg men i slutet av 1960-talet exploderade brottsligheten i svarta områden. Politikerna och välfärdsstaten uppmuntrade till dessa försämringar eftersom människor inte längre behövde använda sitt förnuft för att kunna försörja sig.

 
At 24 april, 2008 22:48, Anonymous Micke K said...

Nja, är det inte snarare byråkratstaten som löper risken att bli självgenererande och lamslå såväl den individuella friheten som den demokratiska processen? Se t.ex. Zygmunt Baumans förträffliga "Auschwitz och det moderna samhället".

De mekanismer som enligt honom möjliggjorde de systematiska oförrätterna är lätta att spåra även i andra byråkratiskt "tunga" myndigheter och organisationer i betydligt fredligare länder. Skapandet av hierarkiska byråkratier, där avståndet mellan (makt)handlingar och dess konsekvenser, reducerar den enskildes ansvar till att fullgöra sina arbetsuppgifter. I andra änden hittar vi den som "råkar ut" för myndighetsbeslutet, ofta med väldigt liten chans att överklaga och än mer sällan i position att kunna påverka det nätverk av lagar och förordningar som upplevs som orättfärdigt.

Måste en välfärdsstat per automatik också vara en byråkratstat? För att svara på det måste vi först definiera "välfärd".
Det får bli en annan diskussion.

 

Skicka en kommentar

<< Home