Paternalism som motiv för repression

Staten som välvillig förmyndare för individens bästa förutsätter fortfarande en baksida i form av tvång och hot om våld. Föräldrar får inte aga sina barn utan måste argumentera rationellt för att få dem att lyda. Men staten behöver inte resonera utan kan ta till poliser och kronofogdar för att få folk att betala för sin egen kommande pension.

< De tidigaste socialisterna hade en etisk idé om någon form av "social" rättvisa som motiv för att vilja inrätta ett helt annat samhälle. Det är typiskt för Thomas More (1478-1535) med idealsamhället Utopia. Även jakobinerna under den andra fasen av franska revolutionen (efter aug 1792) var inne på sådana tankegångar. Marat inspirerade den efterkommande socialistiska rörelsen men det var Babeuf (1760-1797) som utformade de första konkreta socialistiska förslagen. Dessa återkom till betydande del i det kommunistiska manifestet 1848. Men Marx och Engels var inte intresserade av etisk socialism, som de föraktfullt kallade "utopisk socialism". Motivet för socialismen var ateoretiskt - det var fråga om en historiskt nödvändig process, ytterst framsprungen ur världsandens vilja om man får tro Hegel.

Detta deterministiska "motiv" fanns naturligtvis också hos Lenin. Men han var otålig och tänkte sig att proletariatets frigörelse skulle kunna påskyndas om arbetarna leddes av en elit som förstod vad som egentligen låg i dess intresse. Eftersom arbetarna skulle ta över makten i en våldsam omvälvning och inrätta proletariatets diktatur (det hade Marx bevisat) blev det den elit som ledde arbetarna som skulle få möjligheten att utöva den repression som Lenin sannolikt av personliga skäl fann så attraktiv. Det låg alltså, enligt detta resonemang, i arbetarnas intresse att få någon som styrde över dem och som skulle få utöva diktatur (främst mot burgeoisien och revolutionens fiender naturligtvis).

En autokratisk makt som skall förverkliga en metafysisk idé med våld och tvång behöver naturligtvis inte agera "upplyst despot" mot de styrda. Det viktiga är att staten blir stark - militärt och administrativt. Det var vad Stalin åsyftade med sin repressiva makt. Förutsättningarna för denna utformades av Leo Trotskij som tidigare byggt upp Röda Armén och efter maktövertagandet organiserade arbetskraften enligt militära principer med kommandoordning och hierarki och i enligthet med en enda plan. Men det första planekonomiska försöket misslyckades helt och ersattes i mars 1921 med den "nya ekonomiska politiken" (NEP).

Officiellt hade Stalin fokets bästa för ögonen och genom den nya planekonomin reglerade han sovjetmedborgarnas liv relativt ingående. Här finns ett paternalistiskt element i styrningen som smittade av sig utomlands. Makarna Myrdals vilja att lägga livet tillrätta med flerfamiljshus utrustade med godkända möblemang samt matsal och "storbarnkammare" har rimligtvis både drivits fram av det uppåtstigande sovjetsamhället och inspirerats av Thomas More. Bland intellektuella i väst var det dock mest produktionsökningen som framstod som det karaktäristiska för planekonomin. Den fordrade stora investeringar i tung industri och så kunde tvånget legitimeras med att någon konsumtionsökning då inte kunde tillåtas.

En bedömning av sovjetsystemet idag blir lätt anakronistisk. I väst uppfattade man inte Stalins diktatur på 1930-talet som så blodig som vi ser den idag. Det var ett auktoritärt styre med inslag av demokrati som såg ut att gynna folket socialt och i viss mån materiellt. Ett liknande sådant kunde också införas i väst men med mer demokratiska förtecken. Planering och kontroll framstod inte på denna tid som så negativa företeelser som idag. Sådant var nödvändigt för att effektiva sociala reformer skulle kunna genomföras. I Sverige slogs dock de värsta planhushållningstankarna tillbaka när arbetarrörelsens efterkrigsprogram presenterades i slutet av 1940-talet.

Men efterkrigstidens sociala reformpolitik präglades ändå av principen om enhetligt obligatorium på alla områden. Medborgarna skulle tvingas in i de statliga systemen för sitt eget bästa. Den välvilliga paternalistiska staten hade också en hård sida av repression. Men det var inte mer avvikande än den gode fadern som lät den olydige sonen själv skära ut det spö som han skulle straffas med. Idag har vi avskaffat agan. Men de tvingande sociala systemen finns kvar. Föräldrarna förutsätts nu kunna ge rationella argument för att barnen skall förstå sin egen välfärd. Staten behöver inte ge argument. Den som inte lyder får kronofogden på sig uppbackad av beväpnade poliser, om nödvändigt.

I anti-moderna stater utdelar staten fortfarande spöstraff åt olydiga medborgare. Socialstaten håller sig till ekonomiska repressalier som böter eller kanske fängelse. Men det viktiga för socialstaten är inte att straffa utan att tvinga - eftersom syftet i första hand är att åsidosätta äganderätten genom att beslagta individens ekonomiska resurser för hennes eget bästa. Den som inte betalar tillräckligt för sin kommande pension riskerar sålunda att få TV:n, datorn, bilen eller digitalkameran beslagtagen av staten - under pistolhot i värsta fall.

Varför skulle detta tvång vara nödvändigt i ett modernt samhälle med hög utbildningsstandard? Bryska metoder kan väl på sin höjd användas mot personer som helt saknar förståndsgåvor och inte skulle klara sig utan förmyndare. Det är svårt att se att välvillig paternalism skulle kunna motivera den stora socialstatens nödtorftigt inlindade repression i stor skala. Eller är detta fenomen ett trivialt arv från ett äldre och råare samhälle som slentrianmässigt fortsatt att tillämpas?

Andra bloggar om: moral, äganderätt, ägande, socialstaten, våld, tvång, politisk filosofi, filosofi, paternalism, socialism, politik, välfärd, skatter på intressant.se