Tjänstebeskattningen måste reformeras

För att tjänsteproduktionen skall kunna bidra till ökad sysselsättning måste skatterna anpassas till denna typ av företag snarare än industrin som inte kan öka sysselsättningen. Kanske borde tjänstemomsen sänkas. Och på sikt skapar globaliseringen kanske en "normalisering" av det svenska skattetrycket?

Jag var på Almegas seminarium om tjänstebeskattningen idag 11/6 som gick under den vitsiga rubriken "Från järnskatt till hjärnskatt". Den anknyter till att skattesystemet i Sverige är utformat för stora industriföretag och inte för tjänsteföretagen som har den stora potentialen för ökad sysselsättning i framtiden.

Tjänsteproduktion har lägre produktivitet än tillverkning. En övergång till större andel tjänster i BNP leder alltså formellt till sämre välståndsutveckling, vilket Sandro Scocco på ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier) gjorde en poäng av. Det var också detta debatten om ITPS i vintras handlade om (bloggartikel). Nu tillfogade dock Scocco att effekterna kunde motverkas av att fler kunde tänkas få arbete genom adekvat utformade skatteförändringar (typ hushållstjänster).

Tjänster har en hög inkomstelasticitet, vilket betyder att ju rikare ett samhälle blir desto mer är man intresserad av att konsumera tjänster. Men en svårighet är då att tjänster blir allt dyrare i relation till varor genom att produktiviteten i tjänsteproduktionen inte ökar lika mycket som i varuproduktionen. Detta brukar kallas Baumols kostnadssjuka (efter ekonomen William Baumol) och den beskrivs dessvärre oftast felaktigt när det gäller den offentliga sektorn (ex Wikipedia). Man menar att det finns en tvingande effekt till följd av detta fenomen att ständigt höja skatterna för att "bevara den offentliga sektorn".

Ett ofta anfört exempel är priset på frisörtjänster som ju följer den allmänna löneutvecklingen i det långa loppet. Trots att frisörerna inte kan klippa fortare få de allt mera betalt. Orsaken är att annars skulle till slut ingen vilja arbeta som frisör. Det betyder dock inte att priset på hårklippningar ökar snabbare än lönerna i allmänhet. Samma andel av folks inkomster går alltså bort för att bekosta klippningarna. Om denna andel togs ut i skatt skulle skatten vara konstant som procent av inkomsten. Det behövs inga skattehöjningar för att få håret klippt om detta skulle skattefinansieras.

Nu handlade diskussionen inte så mycket om den offentliga sektorns svårigheter på lång sikt. Dock nämndes kommun- och landstingsföreträdarnas prognoser att kommunalskatten år 2040 kommer att behöva bli 40 procent och år 2095 hela 70 procent. Detta beror på ett oklart missbruk av teorin om Baumols kostnadssjuka där man inte gör klart att man antar en ökning av den offentliga konsumtionen i samma takt som t ex BNP. Det vore som att anta att man efter 25 år fördubblat antalet hårklippningar per år men ändå låtsats att det bara är en konstant andel hårklippningar man talar om.

Skattelättnaderna för hushållstjänster och jobbavdraget fick starkt stöd från docent Ann-Sofie Kolm med bakgrund i Uppsala. Forskningen visar att det är sådana typer av lättnader i tjänstebeskattningen som kan ge effekt på sysselsättningen. Hon efterlyste dock mera experimenterande och också utvärderingar av olika reformer för att man bättre skall kunna ta ställning till reformer inom den offentliga sektorn.

Fil dr Åsa Hansson från Lund diskuterade olika skattepolitiska filosofier när det gäller 'effektiv beskattning'. En modell är att ha likformig beskattning, som var utgångspunkten för den stora reformen 1990/91. En annan att beskatta utifrån externa effekter (A Pigou) på miljö, folkhälsa och liknande. En tredje är att differentiera beskattningen med hänsyn till priskänsligheten (F Ramsey) så att beskattningen blir optimal. Denna tredje modell kräver sannolikt att skatterna även på hushållsnära tjänster sänks medan företagstjänster får en högre skatt (t ex moms). En fjärde modell är att kompensera att fritid inte beskattas med särskilda skatter på varor som är förknippade med fritid (Corlett-Hague). Åsa Hansson exemplifierade med golfklubbor och TV-spel. Bättre exempel är väl filmkanaler på TV, DVD-filmer, CD-musik, nedladdad musik, bio, teater, konserter, skönlitteratur, restaurangbesök utöver lunchmåltider, segelbåtar, skidliftar, charterresor, fritidshus, trädgårdsredskap, byggvaror och liknande fritidsrelaterade varor och aktiviteter.

Vi kan uppenbarligen inte ha så värst mycket högre skatter om det skulle kunna få konsekvenser i stil med den fjärde modellen. Men redan för många år sedan var Anna Hedborg inne på detta när hon tyckte att man skulle ha en särskild skatt på bullbak som man kunde utföra obeskattat hemma (på mjöl eller jäst?). Att momsen på mat borde höjas till normalnivå verkade man vara överens om. Fil dr Henrik Jordahl vid IFN (Institutet för näringslivsforskning, fd IUI) påpekade att denna nedsättning kostar 18 mdr kr och bara 4 procent av pengarna går till de mest behövande i form av ensamstående mödrar med barn.

Nu får Jonas Milton (VD) och Ulf Lindberg (näringsolitisk chef) på Almega gå hem och fundera på vad som skall bli organisationens skattepolitiska program i fortsättningen. Moderatorn på seminariet Lennart Ekdal fick i varje fall beskedet att Almega i fortsättningen skall bli mera vassa i opinionsbildningen än tidigare. Är det inte så att lösningen också ligger i att vidta en generell sänkning av skattetrycket genom att övergå till avgifter och försäkringar? På sikt borde globaliseringen få sådana konsekvenser ansåg några av deltagarna.

Andra bloggar om: skatter, tjänster, matmoms, Baumol, politik, ekonomi på intressant.se