Frihetens idé och problem
Samhällets grundläggande moraliska problem är avvägningen mellan frihet och tvång. På fyra områden ställs friheten mot anspråk på inskränkningar för att lösa olika problem: samhällsstyrningen, det sociala ansvaret, paternalismen och ekonomins reglering samt frågan om det är frihet eller lycka som är det yttersta värdet.
Frihetens idé
Frihet är frånvaro av tvång. Det kan visserligen hävdas att frihet kan betyda en hel del annat även på det samhällsfilosofiska planet, men det behandlar jag inte här. Denna idé om frihet har varit bärande för en stor del av den politiska filosofin alltsedan Hugo Grotius dagar i början av 1600-talet. Men i modern tid har frihetens idé kommit att bli mer otydlig genom avvecklingen av autokratiska styrelsesätt och utvecklingen av demokratins ideologi.
Fyra problem
Frihetens idé kan sägas ställas inför fyra problem - tre konkreta och ett teoretiskt moralfilosofiskt. Det första är samhällsstyrelsens problem. Ett samhälle måste ha vissa fundamentala institutioner för att kunna kallas samhälle. Några måste administrera dessa, dels på ett adekvat sätt och dels utan att ta tillfället i akt att gynna sig själva på de styrdas bekostnad. Frihet blir då att inte förtryckas av styrande som har nästan helt andra intressen än de styrda.
Det andra problemet rör den sociala frågan: vilket ansvar har de styrda för att försörja "de svaga" i samhället? Vilken plikt finns hos de styrande att tvinga de styrda i sociala frågor?
Det tredje problemet rör den paternalistiska frågan: hur långt sträcker sig de styrandes mandat att tvinga de styrda att handla för sitt eget bästa? Ett specialområde är de styrandes idéer om hur det ekonomiska livet skall regleras för medborgarnas eller statens bästa.
Den fjärde frågan är mer teoretisk. Frihetens moral säger att frihet är ett värde i sig (ett sk intrinsikalt värde). Moralfilosofiskt kommer då friheten i konflikt med andra etiska principer, framförallt sådana som är konsekventialistiska - t ex utilitarismen. Hur skall en avvägning då kunna göras?
1. Jag skall inte behandla det första problemet särskilt ingående här. Vi kan konstatera att medlen för att befordra friheten varit av två slag: politisk-tekniska rättigheter och författningsrestriktioner. Yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet och liknande är ett sätt att hålla de styrande på mattan med hjälp av den allmänna opinionen. Det andra är att ha svårändrade lagregler (grundlagar) som reglerar vad de styrande får och inte får göra. Meningen är att de styrande fämst skall reglera gemensamma frågor. Men problemet är att de styrande inte är så angelägna att underkasta sig en begränsning till främst legitima kollektiva nyttigheter. Detta gäller särskilt om de kan hänvisa till den demokratiska ideologin.
2. Det sociala ansvarets problematik dyker ofta upp som en invändning mot krav på ökad frihet i dagens avancerade samhällen som grundar sig på statligt bedriven social välfärdsproduktion. Det är främst Harvardfilosofen Nozicks minimalstatsteori som väcker motstånd. Den diskussionen kan föras på både det etiska planet och på det organisatoriska. Traditionellt har det varit religiösa invändningar som har dominerat - t ex den kristna självuppoffringstanken. Men dessa har mera berört det personliga ansvaret, inte statens eventuella uppgift att införa tvångskontributioner till förmån för de fattiga.
Moralfilosofiskt är det den etiska socialismen som ställt anspråk på statlig utjämningspolitik (med början med Babeuf). Någon utveckling av grunderna för detta anspråk hann dock aldrig utvecklas eftersom den marxistiska socialismen (en prognoslära) tog över. I modern tid har man försökt använda utilitarismen för att rättfärdiga utjämning, vilket hårt har kritiserats av Harvardfilosofen Rawls som menat att en princip om prioritering av "de sämst ställda" är mer rättvis. NY-filosofen Dworkin har försökt lansera en teori om jämlikhet som emellertid varken har någon moralfilosofisk grund eller någon realistisk tillämpningsmetod.
Organisatoriskt kan man fråga sig om det inte i dagens moderna samhälle finns möjligheter att organisera finansieringen av en rad välfärdstjänster med hjälp av försäkringar och statligt garanterade lån istället för skatter. Hjälpen till de svagaste i samhället (socialbidragen) är ingen betydelsefull post i den skattefinansierade offentliga sektorn och motsvarar i Sverige ca 0,5 procent av BNP.
3. Både paternalism (förmyndarmentalitet) och särskilt mer eller mindre fantastiska idéer hos de styrande om hur det ekonomiska systemet borde utformas har länge utgjort ett kraftfullt incitament för dem att införa tvångsåtgärder i samhället. Naturligtvis finns det sakligt grundade skäl för en hel del förbud och regleringar för att skydda medborgarna mot olika hot och farligheter. Men avvägningen mellan frihet och tvång blir mindre självklar när det gäller begränsningar av hur individen får bestämma över sin egen livsstil - t ex huruvida det borde införas skatt på feta livsmedel mm.
Striden om ekonomiskt system har funnits länge men blev under 1900-talet den viktigaste frågan. Skall de styrande med tvång genomföra detaljerade planer för det ekonomiska livet eller skall samhällets ekonomi i stort sett fritt få sköta sig själv? Efter socialismens sammanbrott på 1990-talet handlar frågan om mindre omfattande regleringar, som det är lättare att bilda sig en uppfattning om huruvida de är sakligt motiverade. Ett undantag kanske är anspråken på omfattande globala regleringar av utsläppen av växthusgaser.
4. Frihetens princip säger med biskop Thomas ord att "älska frihet mer än guld". Filosofiskt betyder detta att frihet är viktigare än lycka. Frihet är ett intrinsikalt värde vilket också "lyckan" är t ex enligt utilitarismen. Här verkar finnas en uppenbar konflikt mellan två olika moralfilosofiska inriktningar som går igen under en stor del av filosofins historia: oförenligheten mellan den deontologiska och den teleologiska etiken.
Jag skall återkomma till denna motsättning. Här skall jag bara konstatera att rättigheter som garanterar friheten är en styggelse för utilitarister. Å andra sidan är utilitarismen som moralsystem knappast rimligt, i synnerhet inte om det skall tillämpas av staten där vissas lycka skall offras för andras.
Andra bloggar om: filosofi, moral, utilitarism, frihet, skatter, politik, samhälle, tvång på intressant.se
Etiketter: frihet
posted by Danne Nordling @ 19:01
14 comments
14 Comments:
Mises.org är idag inne på samma ämnesområde med denna artikel:
"Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics" av Murray N. Rothbard.
http://www.mises.org/story/2205
Rothbards slutsats:
Given the fact that coercion is used for taxes, therefore, and since all government actions rest on its taxing power, we deduce that: no act of government whatever can increase social utility.
Economics, therefore, without engaging in any ethical judgment whatever, and following the scientific principles of the Unanimity Rule and demonstrated preference, concludes:
1. that the free market always increases social utility; and
2. that no act of government can ever increase social utility.
These two propositions are the pillars of the reconstructed welfare economics.
Hur översätter man bäst "social utility" till svenska ?
Nyttighet är väl det ord som ligger närmast 'utility'
utility = nytta, snarare än nyttighet.
1. "...Frihet blir då att inte förtryckas av styrande som har nästan helt andra intressen än de styrda."
I grunden är detta samma "problem" som att en bankkassörska inte har samma "intressen" som bankens kunder eller aktieägare. Det kan förekomma ohederliga tjänstemän, men det hör till undantagen och det finns mekanismer (som du själv tar upp) för att rätta till dessa undantag. Om detta skall behandlas som ett problem skall man vara tydlig med att det inte är "frihetens problem", utan motsatsen - ett problem som beror på inskränkt frihet.
2. "vilket ansvar har de styrda för att försörja "de svaga" i samhället? Vilken plikt finns hos de styrande att tvinga de styrda i sociala frågor?"
Detta har inte heller med frihet att göra. Med frihet kan du prenumerera på vilken etik du vill (så länge du inte initierar våld/tvång), t.ex. den pliktetik du verkar ha som axiom. Utan frihet är frågan bara ett tidsfördriv; Du offras för andra vare sig det är rätt eller ej.
3. "hur långt sträcker sig de styrandes mandat att tvinga de styrda att handla för sitt eget bästa? "
Det bör inte ses som en gradfråga, utan en fråga om principer. Ett "problem för friheten" är det inte. Det är frihet som är lösningen på problemet. Staten skall försvara den - inte inskränka den. Det betyder i praktiken att den skall använda våld och tvång endast som försvar och vedergällning mot den som initierar tvång/våld - inte skydda medborgare från sig själva. Människor är inte medel för den stora samhällsnyttan. Skrota offeretiken/utilitarismen!
4. "Frihetens moral säger att frihet är ett värde i sig (ett sk intrinsikalt värde)."
Det finns andra sätt att se på frihetens värde, och värden i allmänhet (objektivismens och subjektivismens t.ex.). Att utilitarismen är inkonsekvent är inte ett problem för friheten. En utilitarist offrar gärna friheten om rådande optimeringsformel ger andra besked. Lösningen är att förkasta de filosofier som ger denna konflikt.
Tor bemötte alla 12 punkterna med utilitarismkritik för över 2 år sedan, så varför bry sig om frågan mer? Finns annat att diskutera, den frågan är avklarad.
Tor försökte bemöta de 12 punkterna men var inte tillräckligt uthållig när jag utvecklade kritiken mot utilitarismen punkt för punkt. Denna morallära har uppenbarligen stora brister.
Några reflexioner till Mk:
1. Om vi formulerar samhällsstyrelsens problem som ett problem för friheten rör det sig om de styrdas uppfattning av hur man skall uppfatta kollektiva nyttigheter. Att fastställa detta är inte alldeles enkelt. En rigorös tolkning är att inte ens sådana av säkerhetskaraktär är förenliga med friheten. En mindre rigorös tolkning riskerar att leda till att de styrande anser att mycket omfattande frihetsinskränkningar är berättigade. I slutändan får vi kanske styrande som i stort inte delar intressen med mer än en liten del av de styrda.
2. Det finns många (tex Astonson) som anser att de styrande har ansvaret att tvinga fram att "de svaga" skall försörjas i mycket stor utsträckning. Att detta skulle vara moraliskt rätt borde någon försöka bevisa - inte ens Nozick har efter sin revidering kommit med något logiskt bevis för sin (nya) uppfattning. Det enda logiska bevis som presenterats är det som Rawls kommit med. Det kan inom ramen för sina egna förutsättningar dock inte drivas längre än till existensminimum enligt de empiriska experiment som gjorts.
Visst har detta med frihet att göra eftersom frihet är en gradfråga. Det samhälle som (med tvång) utjämnar de vuxnas inkomster nästan helt är mindre fritt än det som enbart tar in så mycket omfördelande skatt att det räcker till en försäkring för alla nyfödda mot medfödda handikapp.
Det kan diskuteras huruvida man "offras för andra" om man åläggs att betala för en sådan försäkring. I varje fall de som vill skaffa barn har en skyldighet att försörja dem och därmed också att ta en försäkring om försörjningsbördan på grund av handikapp hos barnet annars skulle bli oöverstiglig.
3. Att de styrande skall se till att giftiga eller explosiva ämnen och liknande inte kan spridas fritt är en ganska självklar ingrediens i ett civiliserat samhälle. Sådana frihetsinskränkningar innefattar dock också ett element av skydd för andra som gör bilden otydlig. Det gäller också narkotika, alkohol och andra droger. Vi har också behandlingen av omyndiga som rimligtvis måste innefatta vissa frihetsinskränkningar för dessas eget bästa.
4. Friheten kan knappast ses på pricipiellt annat sätt än som antingen ett värde i sig eller ett instrumentellt värde. Men Mk kanske kan förklara hur 'objektivismen' och subjektivismen(?) skulle kunna se på friheten utanför denna ram?
Det tredje sättet att se på frihetens värde är att förneka detta, vilket är den konventionella utilitarismens inställning. Men att tvång inte skulle ha något värde (negativt) är orimligt vilket medför att utilitarismen framstår som inkonsekvent och bristfällig eller åtminstone ganska oklar.
/DNg
Hanteringen av barn som föds med handikapp eller som inte tas väl om hand av sina föräldrar är en intressant fråga när man diskuterar frihet och nattväktarstatsscenarier. Måste vi göra avsteg från friheten och ta till omfördelningsargument? Eller kan man härleda ett socialt skyddsnät för barn ur statens skyldighet att skydda friheten, trots att man oundvikligen halkar in på positiva rättigheter? Den som väljer att föda ett barn men att inte ta väl hand om det kanske kan sägas utöva ett tvång som staten har rätt att ingripa mot?
Ja, eftersom vi presumerar lika rättigheter kan ett barn som föds med egenskaper som föräldrarna bedömer som försörjningsmässigt betungande inte likvideras av dem. Vi utgår också från ett i övrigt fritt samhälle som inte liknar Platons idealstat där staten tar hand om barnen. Det är föräldrarnas plikt att ombesörja barnets bästa fram till stipulerad ålder. Därför måste föräldrarna gardera sig mot höga vårdkostnader genom att teckna en försäkring i förväg. Det blir alltså statens uppgift att se till att så sker - annars kränker föräldrarna den blivande medborgarens rättigheter.
Vi behöver alltså inte ens ha någon omfördelande skatt för att garantera försäkringsskydd för dem som inte kan försäkra sig själva. I övrigt kan rimligen alla sociala hemsökelser gå att försäkra sig emot om bara en ram för systemet tillhandahålls för att undvika 'adverse selection'.
Ett undantag skulle möjligen vara en del av dagens socialbidrag. Den som drabbas av svårigheter att försörja sig som inte beror på sjukdom, handikapp eller brist på vanliga arbeten utan på svårigheter att hantera sin ekonomi och ovillighet att arbeta hamnar i ett försäkringsmässigt gränsland. Inte heller är sådan personer attraktiva för benefika hjälpåtgärder. Så hur löser man deras försörjning? Är det kanske istället fråga om ett säkerhetsproblem för övriga?
/DNg
"Brister?"
Efter tusentals år av funderande har ingen lyckats visa att det skulle existera någon sorts "objektiv moral", exakt samma situation som med gud alltså; gud och objektiv moral är nog de två saker här i världen som vi kan vara allra säkrast på existerar ej. Med den kunskapen i åtanke har förstås U "brister" för den som ogillar U. Svårare än så är det inte.
Det är ungefär som att 'teorin' "ett grönt hus med rosa-gula prickar är fult" har "brister" om man råkar vara en person som tycker att sådana hus är fina.
Det man kan konstatera angående U är att den utgår ifrån sådant och bara sådant som önskande individer önskar och viktar önskningar efter deras vikt, svårare än så är det inte. Personligen tycker jag att det låter sympatiskt, men man kan förstås hitta på vilka andra (tokiga) idéer som helst, de är varken mer eller mindre "sanna" än U.
Det kanske ska noteras att utilitarister som säger att U skulle vara den "objektiva moralen", kanske är T Tännsjö en sådan person, har lika fel de. TT har inte på minsta lilla sätt lyckats visa att U skulle ha någon sorts "objektivitet".
Frågan om objektiv moral har nog kommit en hel del längre än frågan om guds existens.Se min bloggartikel Objektiv moral eller värdenihilism? från april förra året.
Även den som gillar utilitarismen borde bli orolig över hur den politiska utilitarismen behandlar frihet och tvång. Måste inte U ta hänsyn till att U måste tvinga dem som inte tror på U vilket har en lyckominskande effekt enligt den egna läran. Eller är de som inte tror på U mindre värda?
En annan brist är att rättigheter inte erkänns. Det betyder att individer med låg nyttoutvinningseffektivitet kan helt bli utan tilldelning av resurer - dvs offras för den totala nyttosumman.
Rawls' teori är i så fall bättre men den har också svagheter.
/DNg
Jag använder ogärna metaetisk terminologi eftersom jag tycker att den är ostrukturerad och mest bygger på historia. Den leder till oklarhet.
Kritiken mot "värdenihilism" kan jag därför ge 2 olika svar till. Antingen är den felaktig, du har attackerat en dålig, felaktig form av värdenihilism, medan det finns en annan, rätt form. Eller så är den riktig; vilket gör att vi måste hitta på någon ny metaetisk teori, med ett nytt namn.
Vilket av dessa spelar ingen roll, konsekvensen blir densamma.
Att ett moraliskt uttalande alltid skulle vara en sorts "moraliserande", ett rent känslouttryck, är självklart fel. Jag (och förmodligen i stort sett alla andra människor) vet många uttalanden från många personer som inte är det, alltså är den fel (svårare än så är det inte). Den som är osäker och inte litar på mitt ord kan förstås fråga en människa.
*Anledningarna* till att människor säger "X är moraliskt/omoraliskt" är förstås en rad olika. Att hävda att det finns *en* anledning är lika dumt som att hävda att det finns *en* anledning till att folk går med i Folkpartiet. Att hävda det är länsstolsfilosoferande. "Jag är för lat för att fråga folk varför de gör olika saker, så jag kokar ihop något hemma på kammaren."
Men det visar förstås inte ett dugg. Någon "objektiv moral" finns likväl inte. "Det finns olika anledningar till att folk gör moraliska yttranden alltså existerar en 'objektiv moral'" är helt enkelt en fullständigt felaktig slutledning, slutsatsen följer inte av premissen. Det är fortfarande upp till den objektiva moralens försvarare att komma med evidens/"bevismaterial" för det de hävdar.
Jag tänkte dessutom kommentera det här:
"Föreställningen att 7+5=12 existerar inte heller i tid och rum, men kan ändå hållas för objektivt sann."
Det där är en definition, eller rättare sagt är det så att man bestämmer sig för ett antal premisser (Peanos axiom* exempelvis) och sedan följer det du skriver (om man dessutom lägger till att "efterföljaren till 1" med ett lättare skrivsätt skrivs "2", "efterföljaren till 2" med ett lättare skrivsätt skrivs 3, et c, ett antal införda beteckningar alltså, definitioner).
På samma sätt kan man visa att Sharia-moral är riktig. Definiera bara ordet moral som "det som Koranen skriver (såsom tolkat av person X)". Färdigt.
*
http://en.wikipedia.org/wiki/Peano_axioms
Danne skrev: ". ...En rigorös tolkning är att inte ens sådana av säkerhetskaraktär är förenliga med friheten."
Nej, det håller jag inte med om. Den mest rigorösa tolkningen (i detta sammanhang) är den som ger maximal frihet. Avsaknad av polis ger t.ex. inte maximal frihet. Maximum ligger alltså där staten har som uppgift att skydda negativa rättigheter, men där den inte är tvångsfinansierad. Varken anarki eller en tvångsfinansierad välfärdsstat ger maximal frihet.
"I varje fall de som vill skaffa barn har en skyldighet att försörja dem och därmed också att ta en försäkring om försörjningsbördan på grund av handikapp hos barnet annars skulle bli oöverstiglig."
Du förutsätter plikt som axiom, men visar inget bevis eller ens en antydan om argumentation.
"2. Visst har detta med frihet att göra eftersom frihet är en gradfråga."
Frihet är definitionsmässigt inte en gradfråga. Du låter dig luras av att ditt exempel handlar om pengar där du tvingas betala vissa av kronorna, men är fri att behålla andra intjänade kronor. Frihet är avsaknad av tvång (med min och många andras definiton). Endera sker något genom tvång (t.ex. din skatt), eller så sker det utan tvång (t.ex. din lön efter skatt).
Dessutom tror jag att du missförstod mig. Man kan mycket väl hävda att fattiga bör få dina pengar, men för sådana system behövs inget tvång från staten. De som tycker så (prenumererar på pliktetik) kan själva välja att ge en del av sin inkomst till sådana ändamål.
"3. Att de styrande skall se till att giftiga eller explosiva ämnen och liknande inte kan spridas fritt är en ganska självklar ingrediens i ett civiliserat samhälle."
Det är absolut ingen självklarhet, men i den mån det handlar om lagar som är tillämpningar av de grundläggande rättigheterna är de förenliga med friheten - annars inte. Importrestriktioner är inte ok, men lagar om säker förvaring är ok. De förra är frihetsinskränkningar (eller inskränkningar av rättigheter i allämhet). De senare är skydd av frihet/rättigheter.
"Vi har också behandlingen av omyndiga som rimligtvis måste innefatta vissa frihetsinskränkningar för dessas eget bästa."
Det är inte samma typ av frihetsinskränkning. Omyndiga har i grunden samma rätt till frihet, men barns (och andra omyndigas) rättigheter får lite annorlunda tillämpning. Det är en fråga för föräldrar/förmyndare.
"Men att tvång inte skulle ha något värde (negativt) är orimligt vilket medför att utilitarismen framstår som inkonsekvent och bristfällig eller åtminstone ganska oklar."
Här är vi överens.
Skicka en kommentar
<< Home