måndag, juni 04, 2007

Frihet och lycka strider mot varandra

Är det bättre att vara fri och mindre lycklig än ofri och lycklig? Redan Homeros' exempel med sirenernas sång gick ut på detta. Det finns en principiell motsättning mellan frihet och utilitarism. Men det är svårt att hitta konkreta exempel från verkligheten. Den tvingande paternalismen är sällsynt.

Filosofiskt betyder frihetens princip att friheten är viktigare än lycka. Frihet måste ses som ett intrinsikalt värde vilket också "lyckan" är t ex enligt utilitarismen. Alternativt skulle friheten kunna ses som ett instrumentellt värde - en väg till lyckan. Det är dock inte brukligt och är definitivt inte utilitarismens sätt att se på friheten. Visserligen bedömde de tidiga utilitaristerna som Bentham och Mill att ett fritt näringsliv utan statsingripanden skulle visa sig effektivare än ett utsatt för regleringar och tvång. Men den moderna utilitarismen gör inte samma bedömningar. Motsättningen finns i princip.

Den finns också inom den seriösa lyckoforskningen. Den tyske vetenskapsjournalisten Stefan Klein har ger en bild av forskningens rön kring vad som gör människan lycklig (Lyckoformeln - vad vetenskapen kan lära oss om lycka, Natur och kultur) som ger försteg åt friheten. Kan man bara få något till priset av att bli beroende, genom att exempelvis sätta sig i skuld, bör man välja oberoendet. Detta är också vad en rad gamla visdomsord och talesätt pekar på. (Inom sjukvården finns det dock sannolikt klarare paternalistiska fall.)

Friheten som ett värde i sig oavsett konsekvenserna för utilitarismens nytta eller lycka verkar innebära en olöslig konflikt mellan två värdesystem - det deontologiska och det teleologiska. Men det kanske inte är fråga om en lika oförsonlig motsättning som den mellan Immanuel Kants deontologiska system och utilitarismen. Här är det klassiska exemplet att man inte får ljuga under några omständigheter - oavsett vilka absurda konsekvenser detta för med sig i det konkreta fallet. Frihetens princip består ju i eliminerandet av tvång, som rimligtvis skulle kunna ses som en lyckominskande entitet. Med detta i minnet kan vi analysera olika former av motsättningen mellan frihet och utilitarism på det politiska området.

En första motsättning finns på makroplanet. Här har vi utilitarismens sätt att kalkylera med den totala lyckosumman, som inte tar hänsyn till resultatet för olika individers lycka. Det förefaller som om utilitaristerna förutsätter att alla i samhället är plikttrogna tillämpare av utilitarismen. Detta kan nu inte vara helt sant eftersom vi då inte skulle behöva en rad av samhällets institutioner - t ex skatter. Det principiella problemet kvarstår under alla omständigheter. Om den rike har en plikt som säger att han måste betala skatt till den fattige, och det bara är marginalnyttan av pengar som räknas, förefaller det inkonsekvent att förutsätta behovet av en tvångsmässig skatt. Å andra sidan innebär ett faktiskt tvång genom beskattning att den skattskyldige inte är en renlärig utilitarist som inte skulle uppleva en negativ lycka av att tvingas betala skatten. Vi måste rimligen föra in ett element av anti-lycka i kalkylerna om frihetsinskränkningar måste tillgripas i det utilitaristiska samhället.

Att tvång och våld inte skulle väga negativt i lyckokalkylerna kan utilitaristerna svårligen förneka. Frågan är bara varför denna aspekt inte behandlas när en så viktig tvångsinstitution som skatter och dessas fördelning diskuteras som ett element i det utilitaristiska samhället. En möjlig förklaring är psykologisk: en svårberäknad minuspost i kalkylerna skulle göra dem både osäkra och i många fall resultera i helt andra slutsatser än vad man först trott skulle bli fallet. Det är därför alltför tungt att revidera en stor del av utilitarismens resultat för att lärans företrädare skall orka med detta. Och varför anstränga sig när kritikerna till synes inte alls uppmärksammat denna svaghet i teorin?

Förvisso kan utilitarismen revideras när frihetsinskränkningar måste beaktas men det kan fortfarande ske inom ramen för detta moralfilosofiska system. En svårare motsättning finns i grundprincipen för nyttokalkylerna där enskilda individer inte har något annat värde än som bärare av en fraktion av den totala samhällsnyttan. Det betyder att individer som inte så effektivt kan utvinna nytta ur resurser inte heller skall tilldelas så mycket resurser - alternativt fråntas resurser. En maximering av lyckosumman kan fordra långtgående frihetsinskränkningar för en del av medborgarna eller rentav eliminerandet av vissa av dem. Någon rätt för dem att existera erkänner inte utilitarismen.Detta problem behandlas närmare i samband med att utilitarismen analyseras mera systematiskt.

Men hur förhåller det sig med frihet och lycka för samma individ? Vi kan ju tänka oss en situation där vi kan öka en persons frihet genom att minska det statliga tvånget samtidigt som "lyckan" för personen ifråga i någon mening minskar. Hur skall en avvägning då göras?

Det är möjligt att detta problem i praktiken är tämligen begränsat. Jag ser två varianter som kanske har olika relevans. Vi kan för det första tänka oss ett ofritt samhälle som innehåller mycket trygghet men som olika krafter pressar på för att reformera i frihetlig riktning. Det kan både gälla ett traditionsbundet skråsamhälle eller ett genomreglerat, planekonomiskt samhälle av mera modernt slag. För det andra kan vi tänka oss ett paternalistiskt välfärdssamhälle där vi kan analysera specifika ingrepp av tvångskaraktär vidtagna för medborgarnas eget bästa.

I det första fallet finns kanske alltför mycket av kollektiva effekter för att en analys på individnivå skall bli meningsfull. När staten införde näringsfrihet fick många vanliga människor möjlighet att starta företag. Det ökade både friheten och lyckan för dessa. Men för de gamla mästarna och gesällerna var denna frihet inte lyckoökande utan snarare tvärtom på kort sikt. Istället för att åtnjuta monoplets trygghet bakom skråregleringarna måste de gamla företagarna konkurrera om kundernas gunst på en beydligt friare marknad. Friheten blev besvärlig och minskade de etablerades inkomster. Först på längre sikt medförde näringsfriheten att välståndet för alla ökade. I slutändan skulle en utilitaristisk analys dock bara utmynna i att borttagandet av vissa lyckohindrande regler dels resulterar i att vissas lycka ökar (på lång sikt) medan andras lycka minskar. Eftersom den ena gruppen är större än den andra avgör detta kalkylens utfall.

Det förefaller som att det enbart är det individuella paternalistiska fallet som verkligen kan illustrera motsättningen mellan frihet och lycka. Det är dock svårt att hitta entydiga exempel på denna motsättning som litterärt illustreras av Homeros i Odyssén, 12:e sången om sirenerna:
"ifall du har lust, kan du lyssna på dem, men låt då
först din besättning binda dig hårt till händer och fötter,
stående upprätt vid mastens fot, med kraftiga skeppståg;
sen kan du höra sirenerna tryggt och njuta av sången.
Skulle du tigga och be och befalla männen att lossa
repen, då får de surra dig fast ännu hårdare bara."
(Ingvar Björkesons tolkning)
Här strider friheten mot lyckan om man inte kan ta till sådana trick som att låta sig bindas i förväg. Men finns sådana situationer i verkligheten? Det kan hävdas att vissa narkotiska preparat har denna egenskap: efter först dosen är beroendet ett faktum och en mer eller mindre snabb undergång blir följden. Mot detta kan invändas att det finns många exempel på att detta scenario inte gäller för alla. Det är en fråga om sannolikhet.

Denna struktur framgår tydligare när det gäller alkoholrestiktioner. En liten andel av medborgarna klarar inte att få fri tillgång till alkohol medan de flesta kan hålla sig till ett måttligt bruk med bara begränsade olägenheter. Detta har tidigare föranlett flera länder att ingripa med drastiska tvångsåtgärder i form av totalförbud mot alkohol (finns även i muslimska länder). Men förbudspolitiken har också föranletts av ambitioner att öka säkerheten och faller alltså delvis under samhällsstyrelsens område.

Moralfilosofiskt kan ett totalförbud beskrivas i termer av altruistisk moral. Vanliga människor måste uppoffra sin frihet och den lycka som måttligt bruk av alkohol kan ge. Mottagare av dessa kärleksgärningar är de som skulle gått under av fri alkoholtillgång. Det är alltså inte fråga om någon tydlig motsättning mellan frihet och lycka för samma personer. I förbigående kan man också notera att en utilitaristisk analys inte skulle ge totalförbud till resultat. Anti-lyckan för dem som blir alkoholister är inte tillräckligt stor för att uppväga förlusten av den lycka ett måttligt alkoholbruk skulle ge för den stora massan.

Andra paternalistiska förslag är ännu mer oklara. Tendensen i västländerna att medborgarna blir alltmer överviktiga (BMI>25) eller drabbade av fetma (BMI>30) ses mer och mer som ett samhällsproblem. (BMI=vikt i kg/längd i m i kvadrat) Orsaken skulle vara s k tidsinkonsistenta preferenser. Mat är god nu men något man ångrar när fetman blir besvärande i framtiden. För att få ner BMI har sådant som en skatt på fett och socker diskuterats men också restriktioner mot chips, hamburgare och liknande. Här har vi återigen samma krav på uppoffringar från dem som t ex vill äta hamburgare då och då. De får avstå för att vissa personer inte klarar att ha fri tillgång till sådana maträtter. Frihetens och utilitarismens moral står på samma sida mot sådana påfund.

Men man kan konstruera mer precisa motsättningar. Vi kan tänka oss att alla regelbundet måste rapportera sitt BMI till myndigheterna varvid de erhåller en inköpslicens för livsmedel. De som har oacceptabla BMI-värden får restriktioner inprogrammerade på sitt licenskort som måste scannas vid inköp. Den paternalistiska teorin säger nu att personer med överviktstendenser snart skulle bli mer lyckliga eftersom de inte blir så feta. Om detta system sedan togs bort skulle dessa personers frihet visserligen öka men samtidigt skulle de snart bli mindre lyckliga genom tilltagande övervikt och fetma.

Det krävs alltså en hel del krystade konstruktioner för att bevisa att Homeros' tes att det skulle kunna finnas en entydig och individbaserad motsättning mellan frihet och lycka i verkligheten. Dessa konstruktioner borde rimligtvis införas enligt utilitarismen. Hur många håller med om det?

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

14 Comments:

At 05 juni, 2007 08:49, Blogger Klas said...

"Bla, bla, bla, bla. Hur många håller med om det?"

Danne - du är rätt lustig ibland. Jag förstår att du har svårt att knyta ihop alla dina teorier. Den egoism du förespråkar måste givetvis försvaras genom att försöka slå hål på idén om det goda med altruism.

Poängen är att det är enkelt att forska i folks lycka - det är bara att ge folk ett formulär och be dem säga hur lyckliga de är på en lämplig skala. Inom annan forskning skulle man behöva ta reda på saker genom omskrivingar - men inte när det gäller lycka...

Ett sätt att vederlägga (eller bekräfta) dina teorier är att se om det finns något samband mellan betalad skatt och olycka. Det kan kanske vara nåt för dig? Jag betvivlar att resultaten skulle komma allmänheten till godo om de inte passade dig, men vem vet - du kanske kan vända på resultaten på nåt sätt.

Den lyckoforskning som finns visar nämligen inget större samband mellan pengar och lycka. Det betyder till exempel mer för lyckan om man är gift. Att skaffa barn gav först en initial nedgång för att sedan leda till en uppgång (har jag för mig - kan tyvärr inte bistå med referenser).

Vad man däremot vet är att extremt fattiga (1 miljard människor) är mindre lyckliga - eftersom bristen på pengar gör att de inte kan äta sig mätta, de har inget bra boende och de drabbas ofta av sjukdomar. Hur man än vrider och vänder på det så kommer en värld utan extremt fattiga att vara en lyckligare värld.

 
At 05 juni, 2007 13:39, Blogger Danne Nordling said...

Klas, det är inget fel på det goda med altruismen så länge den är frivillig. I den här artikeln diskuterar jag dock inte altruismens problem utan paternalismens.

Men tvångsaltruismens problem förtjänar att diskuteras ytterligare. Denna problematik finns dels på det nationella planet och dels som frågan om u-hjälpen. Den senare frågan faller på att utilitarismen även som frivillig princip är alltför krävande (t ex enligt Mackie).

På det nationella planet är det svårt att se att det skulle behövas tvångsaltruism för att organisera det sociala systemet. Men du Klas kanske kan beskriva varför vi skulle behöva utilitaristisk inkomstutjämning för ett avancerat postindustriellt samhälle?

Din ansats att lyckoforskningen skulle användas för att (med tvång?) införa global utilitaristisk utjämning bygger på en abstrakt idé som verkar helt orealistisk. Dessutom bygger den på den utilitaristiska moralläran som inte är allmänt accepterad.
/DNg

 
At 05 juni, 2007 15:50, Anonymous Anonym said...

Ingen lära är allmänt accepterad, inte ens "jorden är inte platt som en pannkaka utan ungefär sfäroidisk"-läran.

En undersökning av något EU-organ som gjordes förra året (och som jag inte orkar leta upp) kom fram till att de länder där folk säger sig vara lyckligast är Nederländerna, Danmark och Sverige. Länder med ganska höga skatter som är ganska socialt liberala.

Så ekonomisk jämlikhet (samtidigt som det i stort råder marknadsekonomi) och frihet i övrigt (nåja, allt är relativt) kanske är vad som gör folk lyckliga (en del av vad som "krävs" för att göra folk lyckliga). Socialliberalism eller liberal socialdemokrati alltså.

 
At 05 juni, 2007 16:31, Blogger Danne Nordling said...

Är inte detta ett tvivelaktigt kollektivt synsätt? Om man frågar "folk" eller undersöker dem på något annat sätt med avseende på en storhet kallad "lycka" och får olika resultat beroende på nivån på skatter och statliga välfärdsinrättningar är det då det andra länder skall satsa på? Och varför gör de inte det i så fall?

Man kan säkert göra en stor del av medborgargarna "lyckliga" på minoritetens bekostnad. Genom att ha höga och progressiva skatter kan man både tvinga av minoriteten resurser plus att man kan minska avundsjukan hos majoriteten och pressa ut en del av minoriteten utomlands med samma effekt på avundsjukan.

Är det inte så att lyckoforskningen kommit fram till att en hel del av den subjektiva lyckouppfattningen är relativ och alltså starkt beroende av inslag som missunsamhet, avundsjuka och jante-lag?
/DNg

 
At 05 juni, 2007 21:33, Anonymous Leif E said...

Socialliberalism, "liberal socialdemokrati", är en produkt som andra och säljs på en ideologimarknad i så smakfull förpackning som möjligt. Säljaren gör detta av egoistiska skäl för att uppnå sina mål.

Detta är ett av huvudproblemen. Liberalism och frihetlig kapitalism drivs inte av samma behov att marknadsföra sig som en produkt. Säljorganisationen är dessutom inte lika välorganiserad och trimmad som t.ex. socialismens säljapparat. Orsaken till detta är att de som lever efter principerna med frihetlig kapitalism inte känner samma behov av att organisera sig endast för att sälja sin ideologi. Dess utövare lägger hela sin energi på att sälja efterfrågade produkter, varor och tjänster.

Ta marknadsundersökningar som exempel. I de organisationer som ingår i den närande sektorn görs marknadsundersökningar med hjälp av privat riskkapital. Man gör undersökningar dels för att undersöka vilka produktionsbehov som finns, dels för att marknadsföra sin produkt.

Marknadsundersökningar för socialismen görs med statliga pengar inom myndigheter och universitet. SCB och sociologiska institutioner är exempel på utförare medan politiska organisationer är beställare. Utföraren måste kunna ge beställaren valuta för pengarna för att kunna förvänta sig mer pengar.

Undersökningarna har två syften. Dels måste man kunna anpassa produktionen i sina åsiktsfabriker, dels används undersökningarna som säljmaterial som i exemplet ovan om "lyckoforskningen". Duktiga säljare är Vogel på scb och Tännsjö på Stockholms universitet.

Som DNg påpekar är minoriteten aldrig tillfrågad. Om en handfull personer kränks för kollektivets bästa har fler "fått det bättre" men lika fullt har man gjort våld på människors frihet och rätt. I det fallet har enkätundersökningar om majoritetens "lycka" inget som helst värde.

 
At 06 juni, 2007 22:57, Blogger Klas said...

Danne - Om jag tolkar din kommentar korrekt så är din syn på tvångsaltruism på det internationella planet att den är allt för krävande - att vi skulle behöva försaka för mycket av vår välfärd och därmed kanske kunna bidra mindre i framtiden?

Vad du försöker göra på detta vis är att helt förkasta teorin om hjälp till de fattiga. Jag tycker att det är tragiskt med personer som motarbetar altruism (om än i vissa fall tvångsaltruism), bara för att det i förlängningen kan bli "för krävande".

Om man börjar med att försöka leva upp till FN:s milleniummål, så ska du se att det kostar mindre än vad du tror. Jag rekommenderar dig att läsa boken "The end of poverty" av Jeffrey Sachs. Vad anser du själv att en lämplig nivå på U-landsbidragen bör ligga på? Med dina resonemang kan man tro att vi inte ska ge någonting.

 
At 07 juni, 2007 01:25, Anonymous Christian said...

Danne (jag är "anonym" tidigare); man skulle kunna räkna ut hur många de minst lyckliga är också. Faktum är att jag är rätt säker på att undersökningen i fråga (och om inte den så andra undersökningar) redogorde rätt klart för lyckliga folk ansåg att de var.

De fick välja en siffra mellan 0 eller 1 (extremt olycklig) till 10 (extremt lycklig), jag tror att det redovisades hur många som placerade sig på de olika "nivåerna". Oavsett om det var så eller inte minns jag förstås inte dessa detaljer. Men är du rädd att det finns en liten mycket olycklig grupp (förtryckta av den stora massan) i Sve/Dan/Ned *skulle* man förstås kunna kolla, exempelvis, hur många som valde 0, 1 eller 2. Eller bara 0.

 
At 07 juni, 2007 08:21, Blogger Klas said...

Jag letade upp en sammanfattning av undersökningen Christian syftar på.

Enligt den så är den viktigaste faktorn för välmående hälsa... Inte hur mycket skatter man har.

 
At 07 juni, 2007 10:28, Anonymous Leif E said...

Frisk, rik och bildad.

Det är faktorerna man lyfter fram. Rik är kanske att ta i, snarare handlar det om välstånd.

Men det här är ju inget nytt. Vi har ju i alla tider sagt att "det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk". Det nya är väl att vi nu har underlag för att säga att konfiskatoriska skatter som gör folk fattiga och en socialdemokratisk skola som gör folk dumma sänker lyckonivån.

Med större ekonomisk egenmakt (lägre skatter) och en fungerande skola kan svenskarna bli lyckligare.

Bra att vi vet det bestämt nu. Sociologisk forskning är ju riktigt värdefull!

 
At 07 juni, 2007 11:02, Anonymous Anonym said...

Klas,

Felet med altruism är att ditt värde som människa villkoras av din vilja att offra dig för andra. Så länge det finns någon som har det sämre än du så måste du dela med dig och försämra din egen situation för att berättiga din existens. Hårddraget så upphör därför plikten att offra sig först när man är död.

Att motsätta sig denna filosofi utesluter inte altruistiska gärningar, bara framtvingandet av sådana.

/Nils

 
At 07 juni, 2007 13:35, Anonymous Anonym said...

Det var inte den undersökningen, den jag tänkte var bara för Europa. Resultatet liknar det i den här undersökningen:

http://www.admin.cam.ac.uk/news/press/dpp/2007041601

men jag tror inte det var den heller. Det kan ha varit

http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_248_en.pdf

jag tänkte på.

 
At 07 juni, 2007 13:39, Blogger Danne Nordling said...

Teorin om hjälp till de fattiga

Se min artikel om detta på bloggen idag 7/6
/DNg

 
At 04 juli, 2007 10:50, Anonymous Tom said...

Danne - Om jag tolkar din kommentar korrekt så är din syn på tvångsaltruism på det internationella planet att den är allt för krävande - att vi skulle behöva försaka för mycket av vår välfärd och därmed kanske kunna bidra mindre i framtiden?

Vad du försöker göra på detta vis är att helt förkasta teorin om hjälp till de fattiga.


Klas, du förkastar möjligheten att hjälpa de fattiga av fri vilja. Varför? (USA visar här vägen med sin otroliga filantropi på det personliga planet.)

Om du vill läsa böcker, prova William Easterlys The White Man's Burden. Det torde idag stå klart att dagens bistånd inte kommer de fattiga till del, i stort förslösas, och dessutom förvrider mottagarekonomierna till att bli tiggeribaserade (exempelvis att det anses vara en bra karriär att bli biståndsmottagarbyråkrat). Inget av detta är mål som jag anser värda att främja, trots att jag besökt mycket fattiga länder och regioner och sett innevånarnas armod.

Och förutom att lägga pengar i tiggarskålen, fundera på att det dessutom finns ett enkelt och bevisat effektivt sätt att hjälpa de fattiga som inte kostar Sverige någonting. Tvärt om, det gör både Sverige och fattiga länder rikare.

 
At 04 juli, 2007 10:59, Anonymous Tom said...

Ju mer jag tänker på utilitarism, ju mer kväljande verkar den.

Man kan t.ex. enkelt motivera systematiskt ljugande för befolkningen, eftersom sanningen skulle göra dem ledsna. Då är det till och med utilitaristiskt klandervärt att tala om sanningen.

Man kan motivera utnyttjande av förståndshandikappade, eftersom de inte förstår värdet av sitt arbete; om detta värde istället tillfaller någon som har vett att glädjas åt det, så är det inte bara korrekt att göra så, utan till och med värt att utilitaristiskt prisa, eftersom lyckan i samhället ökar.

Och så vidare.

 

Skicka en kommentar

<< Home