torsdag, juni 14, 2007

Vad är rättvisa?

Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Den som i likhet med Mona tror att det finns en annan entydig rättvisa som socialdemokraterna har unik kunskap om har fel. Den sociala rättvisan är inte längre lika med utjämning i den politiska filosofin. Borgerliga debattörer borde inte acceptera Monas anspråk på att få äga rättvisepolitiken.

I Riksdagens partiledardebatt igår använde socialdemokraternas partiordförande ordet "rättvisa" skenbart som om det var entydigt till sitt innehåll. Men Mona Sahlin fortsatte en vänstertradition som kanske varit något mer nedtonad under Göran Perssons regeringstid. Vänstern har ofta försökt att lägga beslag på rättvisan som ett värde som alla kan omfatta. Detta trots att den marxistika teorin förkastar existensen av moraliska värden - orden utgör bara olika former av den härskande klassens ideologiska överbyggnad och funktionen är att hålla samhällsomstörtande tankar nere.

Med rättvisa i formell mening menas att lika fall skall behandlas lika. Det är fullt möjligt att uppnå likabehandling i juridiska rättsprocesser. Fru Justitia avbildas alltid med förbundna ögon med sin våg i handen. Nu menade inte Mona Sahlin att hon ville återställa rättvisan i den triviala meningen att det svenska rättssamhället skulle ha degenererat och förbytts i rent godtycke från de rättsvårdande institutionernas sida. Hon avser uppenbarligen någon sorts rättvisa på det politiska, snarare än juridiska, området.

För denna mer filosofiska rättvisa finns en term som tidigare var vanlig när missförstånd annars kanske kunde riskeras: "social rättvisa". Men vänsterns hegemoni har nu blivit så fast etablerad att en agitator inte längre behöver tala om social rättvisa. Skenbart står nu socialdemokraterna för ett återställande av ett fungerande rättssamhälle vilket borgerliga personer naturligtvis också måste applådera.

Filosofiskt brukar man skilja mellan två typer av rättvisa. Den ena kallas distributiv rättvisa och den andra kommutativ rättvisa. Ursprungligen gällde den distributiva rättvisan enbart frivilliga aktiviteter - t ex hur en person i sitt testamente skulle fördela sin egendom till sina barn (lika andelar eller efter behov). Den kommutativa rättvisan (ibland korrektiva rättvisan) handlar om egendomsrättigheter, hur avtal skall uppfyllas och hur korrigering av uppkomna skador skall regleras genom straff och gottgörelse.

Det är den distributiva rättvisan som vänsterpolitikerna har utvidgat till en uppgift för staten att genomföra med tvång och med hjälp av en omfördelande politik. De legitimerande grunderna för denna uppgift är oklara och politikerna är ovilliga att ge närmare preciseringar. "Omfördelning är rättvis" - åtminstone sådan som gynnar de egna väljargrupperna. Man kan fråga sig om politikerna bara anför ett cirkelbevis?

Utan detta synsätt skulle det inte finnas någon politik för en statlig distributiv rättvisa. Rättvisan skulle bestå i den vanliga, kommutativa rättvisan kompletterad med frivilliga moraliska överväganden kring distributiva frågor. Men idag betyder rättvisa inte vanlig, kommutativ rättvisa utan en speciell form av distributiv rättvisa. Exakt vad socialistiska politiker och ideologer avser vet de kanske inte själva, men man kan förmoda att det rättvisa ligger i ytterligare nivellering av levnadsförhållandena kombinerat med populistiska krav på mera pengar till de egna grupperna.

På denna punkt borde borgerliga/liberala debattörer gå i svaromål. Mona Sahlins anklagelse att hennes motståndare inte vet vad rättvisa är skorrar falskt. Den moderna politiska filosofin har utvecklats när det gäller den sociala rättvisans olika tolkningsmöjligheter.

Diskursen om social rättvisa består inte längre av vänsterutilitaristiska och kvasimarxistiska utjämningskrav. Både marxismen och den enkla utilitarismen har övergetts av dagens politiska filosofer. Först kom John Rawls på 1970-talet med en skarpsinnig kritik av utilitarismen, som han ville ersätta med en kontraktsbaserad princip som skulle gynna de sämst ställda (En teori om rättvisa, 1971). Detta ledde till att Robert Nozick lade fram en alternativ teori som istället var rättighetsbaserad och inte gav utrymme för någon omfördelning alls. En annan kritik mot Rawls riktades från Ronald Dworkin och andra med poängen att den som frivilligt väljer låga inkomster kommer att få ett orättvist stöd som de mera ambitiösa måste betala.

Utvecklingen av fördelningsprinciper som enbart skulle ta i beaktande moraliska prestationer (ambition eller ansträngning) och inte oförtjänta, medfödda egenskaper förefaller nu ha avstannat eftersom det inte visat sig att det finns någon praktisk metod att omsätta principerna i verkligheten. Tendenserna verkar nu gå i motsatt riktning där belöning efter förtjänst oavsett vad den orsakats av kommer mer i fokus. Jag skall själv försöka formulera en hypotes som grundar sig på analogin mellan s k retributiv rättvisa (handlar om förtjänta straff för brott) och förtjänta belöningar inom den distributiva rättvisan.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

5 Comments:

At 14 juni, 2007 20:34, Anonymous Joakim Hörsing said...

Välskrivet inlägg om rättvisa!
Noterar din filosofiska utgångspunkt: "Frihet är frånvaro av tvång". Ur den följer ju ganska naturligt en skeptisk hållning mot distributiv rättvisa.

En annan möjliget är ju att se frihet som insikten i att man är beroende av gemenskaper man inte själv kan välja eller förutse. Kollektiva och mer utbyggda system blir då naturliga liksom kravet på att individen stöttar systemet efter förmåga. Höga skatter är då ett möjligt medel, också det ganska naturligt.

 
At 14 juni, 2007 22:14, Blogger Per-Olof Persson said...

"En annan möjliget är ju att se frihet som insikten i att man är beroende av gemenskaper man inte själv kan välja eller förutse."

Det är arbetsspecialiseringen som gör det lönsamt för individer att bilda samhällen. I en Robinson Kruse-ekonomi där individen producerar enbart åt sig själv och inte handlar med andra individer, skulle ett fåtal människor kunna överleva. Individen skulle producera extremt lite om individen inte bytar varor och tjänster med andra.

Det är arbetsspecialiseringen som har gjort det lönsamt för individen att ha sociala kontakter med andra individer. Detta har lett till att individen har specialiserat sig på en arbetsuppgift och därefter ägnat sig åt byte av varor och tjänster med andra individer som har specialiserat sig. Arbetsspecialiseringen ökar den totala produktionen och därmed den totala konsumtionen.

Arbetsspecialiseringen innebär också att ett fåtal individer specialiserar sig som företagare och arbetsgivare. Det är inte enbart individer som specialiserar sig utan även företag, regioner och länder. När den industriella utvecklingen tog fart innebar arbetsspecialiseringen att det är företagarna och de passiva ägarna som investerar i realkapital. När investeringar i realkapital sker utnyttjas den teknologiska utvecklingen.

För att realinkomsterna ska kunna öka måste realkapitalet bli större per individ. Detta kräver att det finns ett straff-/belöningssystem som benämns vinst-/förlustsystem. De som misslyckas med sina investeringar straffas med förlust och de som lyckas belönas med vinst.

Det är individen som måste belönas om den dolda gemenskap som kallas arbetsspecialiseringen ska ha möjligheten att skapa höga realinkomster. Arbetsspecialiseringen gör det också möjligt för individerna att betala in till olika försäkringar som exempelvis pension, A-kassa, sjukvårdsförsäkring och sjukpenning.

Det som har förstört den dolda gemenskapen, arbetsspecialiseringen, är höga skatter och omfattande regleringar. Idag måste de fattiga få bidrag för att kunna betala sina skatter. Människor kan inte få arbete eftersom kollektivavtalen höjer lönekostnaden utöver individens marginalproduktivitet osv.

 
At 15 juni, 2007 01:59, Blogger Tobias Struck said...

Tack för ännu ett bra inlägg - och grattis till din framgång som bloggare!

 
At 15 juni, 2007 12:50, Blogger Danne Nordling said...

Tack för uppskattande ord, Joakim och Tobias!

I dagens politisk-filosofiska debatt om frihet och staten finns det en samling rationalistiska ståndpunkter - alltifrån Nozick till Singer och Tännsjö. Men det finns också en helt annan linje som går under benämningen kommunitarism. Karaktäristiskt är att "man är beroende av gemenskaper man inte själv kan välja eller förutse."

Kommunitarism är en idésamling som ibland anses vara någon sorts alternativvänster och ibland betecknas som nykonservatism. En kritisk punkt är att denna riktning inte kan hantera diskussionen om frihet och tvång på ett tillfredsställande sätt. Om man hårdrar K skulle den ha kunnat anföras för att ytterligare stödja sådana strukturet som t ex utmynnade i Filmers syn på samhället som kungens egendom etc. Att detta system nu har välts över ända av rationalisterna och utmynnat i ett "bättre" system borde ju inte kunna användas av kommunitaristerna för att legitimera just dagens system. Så vad är K:s ståndpunkt? Att alltid gilla läget?
/DNg

 
At 15 juni, 2007 17:21, Anonymous Tom said...

Vem eller vad är Tobias Struck och varför skriver han "Tack för ännu ett bra inlägg - och grattis till din framgång som bloggare!" här och var?

Se även kommentarerna till http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2007/6/14/latta-poang-pa-koh-lanta.html

 

Skicka en kommentar

<< Home