Vad är rättvisa?

Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Den som i likhet med Mona tror att det finns en annan entydig rättvisa som socialdemokraterna har unik kunskap om har fel. Den sociala rättvisan är inte längre lika med utjämning i den politiska filosofin. Borgerliga debattörer borde inte acceptera Monas anspråk på att få äga rättvisepolitiken.

I Riksdagens partiledardebatt igår använde socialdemokraternas partiordförande ordet "rättvisa" skenbart som om det var entydigt till sitt innehåll. Men Mona Sahlin fortsatte en vänstertradition som kanske varit något mer nedtonad under Göran Perssons regeringstid. Vänstern har ofta försökt att lägga beslag på rättvisan som ett värde som alla kan omfatta. Detta trots att den marxistika teorin förkastar existensen av moraliska värden - orden utgör bara olika former av den härskande klassens ideologiska överbyggnad och funktionen är att hålla samhällsomstörtande tankar nere.

Med rättvisa i formell mening menas att lika fall skall behandlas lika. Det är fullt möjligt att uppnå likabehandling i juridiska rättsprocesser. Fru Justitia avbildas alltid med förbundna ögon med sin våg i handen. Nu menade inte Mona Sahlin att hon ville återställa rättvisan i den triviala meningen att det svenska rättssamhället skulle ha degenererat och förbytts i rent godtycke från de rättsvårdande institutionernas sida. Hon avser uppenbarligen någon sorts rättvisa på det politiska, snarare än juridiska, området.

För denna mer filosofiska rättvisa finns en term som tidigare var vanlig när missförstånd annars kanske kunde riskeras: "social rättvisa". Men vänsterns hegemoni har nu blivit så fast etablerad att en agitator inte längre behöver tala om social rättvisa. Skenbart står nu socialdemokraterna för ett återställande av ett fungerande rättssamhälle vilket borgerliga personer naturligtvis också måste applådera.

Filosofiskt brukar man skilja mellan två typer av rättvisa. Den ena kallas distributiv rättvisa och den andra kommutativ rättvisa. Ursprungligen gällde den distributiva rättvisan enbart frivilliga aktiviteter - t ex hur en person i sitt testamente skulle fördela sin egendom till sina barn (lika andelar eller efter behov). Den kommutativa rättvisan (ibland korrektiva rättvisan) handlar om egendomsrättigheter, hur avtal skall uppfyllas och hur korrigering av uppkomna skador skall regleras genom straff och gottgörelse.

Det är den distributiva rättvisan som vänsterpolitikerna har utvidgat till en uppgift för staten att genomföra med tvång och med hjälp av en omfördelande politik. De legitimerande grunderna för denna uppgift är oklara och politikerna är ovilliga att ge närmare preciseringar. "Omfördelning är rättvis" - åtminstone sådan som gynnar de egna väljargrupperna. Man kan fråga sig om politikerna bara anför ett cirkelbevis?

Utan detta synsätt skulle det inte finnas någon politik för en statlig distributiv rättvisa. Rättvisan skulle bestå i den vanliga, kommutativa rättvisan kompletterad med frivilliga moraliska överväganden kring distributiva frågor. Men idag betyder rättvisa inte vanlig, kommutativ rättvisa utan en speciell form av distributiv rättvisa. Exakt vad socialistiska politiker och ideologer avser vet de kanske inte själva, men man kan förmoda att det rättvisa ligger i ytterligare nivellering av levnadsförhållandena kombinerat med populistiska krav på mera pengar till de egna grupperna.

På denna punkt borde borgerliga/liberala debattörer gå i svaromål. Mona Sahlins anklagelse att hennes motståndare inte vet vad rättvisa är skorrar falskt. Den moderna politiska filosofin har utvecklats när det gäller den sociala rättvisans olika tolkningsmöjligheter.

Diskursen om social rättvisa består inte längre av vänsterutilitaristiska och kvasimarxistiska utjämningskrav. Både marxismen och den enkla utilitarismen har övergetts av dagens politiska filosofer. Först kom John Rawls på 1970-talet med en skarpsinnig kritik av utilitarismen, som han ville ersätta med en kontraktsbaserad princip som skulle gynna de sämst ställda (En teori om rättvisa, 1971). Detta ledde till att Robert Nozick lade fram en alternativ teori som istället var rättighetsbaserad och inte gav utrymme för någon omfördelning alls. En annan kritik mot Rawls riktades från Ronald Dworkin och andra med poängen att den som frivilligt väljer låga inkomster kommer att få ett orättvist stöd som de mera ambitiösa måste betala.

Utvecklingen av fördelningsprinciper som enbart skulle ta i beaktande moraliska prestationer (ambition eller ansträngning) och inte oförtjänta, medfödda egenskaper förefaller nu ha avstannat eftersom det inte visat sig att det finns någon praktisk metod att omsätta principerna i verkligheten. Tendenserna verkar nu gå i motsatt riktning där belöning efter förtjänst oavsett vad den orsakats av kommer mer i fokus. Jag skall själv försöka formulera en hypotes som grundar sig på analogin mellan s k retributiv rättvisa (handlar om förtjänta straff för brott) och förtjänta belöningar inom den distributiva rättvisan.

Andra bloggar om: moral, filosofi, rättvisa, omfördelning, fattiga, rika, politik, Rawls, Nozick, utilitarism på intressant.se