Frihet och rättvisa hos Nozick och Rawls

Nozicks teori om rättigheter har kommit i skymundan till skillnad från Rawls' teori om rättvisa och omfördelning. Orsakerna borde belysas närmare av liberalerna. Min uppfattning är att det finns två brister i Nozicks teori.

I en understreckare i SvD 27/-11 diskuterar Carl Rudbeck den politiska filosofins sökande efter rättvisa och rättigheter. Utgångspunkten är John Rawls' verk A Theory of Justice (1971) som kritiserades "från höger" av Robert Nozick i boken Anarchy, State and Utopia (1974). Rudbeck skriver också en hel del om Joshua Cohens samlingsvolym The arc of the moral universe and other essays som innehåller ett par uppsatser om Rawls. Cohen kommer där bl a fram till att demokrati inte kan betraktas som en mänsklig rättighet.

Utan att gå in på några sakområden karaktäriserar Rudbeck Nozicks bok som "ett briljant men i det långa loppet, har det visat sig, ett alltför egensinnigt försvar för individuella rättigheter och för en minimal stat". Även liberaler ställer sig alltså i dessa dagar tvivlande till det frihetsbudskap som Nozicks teori implicerar. Vad som kan vara orsaken till att Rawls' teori överlevt och diskuterats vidare till skillnad från Nozicks går Rudbeck inte in på.

Enligt vad jag kan se finns det en pragmatisk och en filosofisk komplikation i Nozicks teori som bidrar till att den tenderar att hamna vid sidan om den fortgående filosofiska diskursen.

Pragmatiskt problem: Det förefaller vara så att de mera konkreta konsekvenserna av teorin är alltför svåra för etablissemanget att ta till sig. Om staten enbart har rätt att använda tvång för att försvara rätten till liv, säkerhet och frihet finns det ögonskenligen inte så mycket mer att diskutera. Samhället måste tydligen förändras i grunden och organiseras på något helt oprövat sätt. Detta är pragmatiskt sett en alltför tung uppgift för den som vill utveckla Nozicks teori. Därför blir den marginaliserad.

Annat är det med Rawls' teori. Den kan användas för att motivera fördelningspolitiska statsingripanden av långtgående slag. Teorin har dessutom förvanskats (även med bidrag från Rawls själv) till att mer handla om belöning enbart i proportion till egenskaper som är ens egen förtjänst. Det är den rättviseidé som jag kallat "Teori X" och som jag hittills funnit saknar filosofisk motivering.

Den frihetliga delen av Rawls' teori har inte heller utvecklats för att användas som motivering för att tränga tillbaka statens ökade maktanspråk.

Inte heller har liberalerna följt upp idén att Rawls' teori skulle kunna revideras om man med empiriskt stöd kan göra gällande att valet av fördelningsprincip i ursprungspositionen inte sannolikt skulle falla på 'differensprincipen' utan istället på något slags trygghetsgolv. Kraven på omfördelning skulle med denna revidering bli de omvända: istället för mer progressivitet i beskattningen och fler utjämnande bidrag skulle följden bli proportionell beskattning och frivilliga socialförsäkringar (ovanför trygghetsgolvets nivå).

Filosofiskt problem: Nozicks teori vilar ytterst på en stipulering av rättigheter. Om dessa rättigheter inte ska kränkas följer logiskt att statens uppgifter kommer att bli ytterst begränsade och någon omfördelning mellan individer blir inte möjlig. Teorin gör inte explicit anspråk på att vara opartisk i den mening som många moralfilosofer försökt sig på när de formulerat etiska teorier. I så fall skulle Nozick ha försökt göra gällande att människorna i en ursprungsposition skulle ha bestämt sig för att respektera rättigheterna eftersom det låg i allas intresse. Nu är rättigheterna utomteoretiska, vilket inte är stort bättre än att härleda dem transcendentalt.

Naturligtvis kan man hävda att det är möjligt att härleda rätten till liv, säkerhet och (optimal) frihet med hjälp av intellektuella opartiskhetskonstruktioner. Men kvar finns till slut frågan huruvida den som föds med en bristande förmåga att försörja sig själv ska hänvisas till frivillig välgörenhet eller om samhället där man föds har en obligatorisk skyldighet att ytterst med skattemedel ta hand om dessa olyckliga. Rawls' argumentation visar åtminstone att det är troligt att denna begränsade omfördelning skulle väljas i en opartisk situation. Även mänskliga samhällens praktik i mera modern tid pekar i samma riktning. Bristen på diskussion om detta försvagar relevansen för Nozicks teori med påföljd att diskursen hamnar i ett härad med helt andra tvångsförutsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, rättvisa, rättigheter, Nozick, Rawls, liberalism, omfördelning, utjämning, skatt, moral, etik, politisk filosofi, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Bonusar är ofta motiverade

Det är inte inkompetens som ligger bakom bonus till företagens vd:ar. Istället är det en önskan om att anställda företagsledare mera ska agera som ägare än som avlönade tjänstemän.

Bonusstriden går vidare inför Telias bolagsstämma idag. Motståndet mot bonusar är till stor del betingar av avundsjuka. Därför finns det en politisk vinst i att framträda som fiende till de "giriga direktörerna". Det gäller helt enkelt att peka ut en gemensam fiende och ta ledningen i kampen mot denna. Regeringen använder sig av ett urgammalt trick för att mobilisera mera stödtrupper.

Ett försök att intellektuellt förklara varför det är olämpligt med bonusar görs idag 7/4 på DN Debatt. Det är Thomas Franzén och Peter Norman, båda med bakgrund som statstjänstemän, som skriver en artikel med rubriken Bonusar avslöjar brist på ledarskap och kompetens. Man blir dock litet frågande inför deras oväld när de kallar bonussystemen för "räknesnurror". Det luktar populism.

Utgångspunkten för Franzén/Norman är att ett företags styrelse i förtroendefullt samarbete med vd "driva strategier som syftar till långsiktigt god utveckling". För detta ska vd:n få "rimlig ersättning" men också andra fördelar:

"Belöningen för vd:n består av ett intressant arbete, delaktighet och stolthet över en bra utveckling samt uppskattning och samarbete med styrelsen och medarbetare i företaget. En hög status i samhället och respekt för ett anständigt och bra ledarskap är också centralt."

Att fastställa lönen för vd är svårt och måste bygga på mätningar som är behäftade med stora svårigheter, menar F/N och fortsätter:

"Därför måste ersättningen baseras på en mogen och allsidig bedömning från styrelsen. Detta behöver heller inte vara ett problem eftersom delaktighet och motivation att uppnå mål är själva basen för vd:ns befattning. Att styra vd:n med hjälp av räknesnurror behövs normalt inte. De flesta styrelser klarar att fastställa en rimlig ersättning på basis av det förtroende som finns mellan mogna ärliga människor."

Är detta verkligen en kompetent bedömning från två "näringslivsexperter"? Eller är bedömningen färgad av deras förflutna som statstjänstemän? De tar inte upp den klassiska skillnaden mellan en anställd företagsledare och en som äger det mesta av företaget själv.

En anställd företagsledare som får en "rimlig fast ersättning" och som i övrigt drivs av status och respekt i samhället har knappast anledning att riskera sin position genom att ta vågade initiativ som renderar kritik och osämja om de visar sig bli mindre lyckade. En sådan vd tenderar att slå sig till ro och bara presentera projekt som styrelsen är med på utan längre diskussion.

Det gäller för styrelsen att få en vd som mera agerar som en ägare än en anställd. Vd måste ha ett incitament att argumentera för sin egen linje mot skeptiska styrelseledamöter. Lyckas satsningen måste vd få en god del av vinsten som i övrigt går till aktieägarna. Misslyckas den får vd ta en inkomstminskning och aktieägarna får inse att alla projekt inte blir lyckade. De förstår sannolikt att det i det långa loppet är bättre att ta övervägda risker än att driva företaget som ett statligt verk.

Analogin med en vd som också äger sitt företag aktualiserar också en rättvisefråga. Varför skulle en anställd vd driva en linje, som ytterst sätter själva anställningen på spel, om företagsledaren vid en lyckad satsning måste avstå hela vinsten av sin ansträngning och risktagning till aktieägarna, som inte gjort något särskilt? En vd/ägare skulle ju få hela vinsten av en sådan satsning. Detta vet dagens styrelser och därför är anklagelsen om "brist på ledarskap och kompetens" inte bevisad.

Bonusar är alltså motiverade både av tillväxtskäl och av rättviseskäl. Dessutom lever vi i ett fritt land där den allmänna opinionen och röstsökande politiker inte har att göra med hur ersättningssystemen i företagen är utformade.

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, rättvisa, tillväxt, girighet, VD-löner, chefslöner, företag, aktieägare, poulism, kapitalism, företagsledare, ekonomi, politik på intressant.se

Behovet av rättvisa enligt Rosenberg - nivellering

Ekonomisk jämlikhet är inte bara bra utan också rättvist. Att belöna meriter är orättvist eftersom det leder till inkomstskillnader. Men något bevis för tesen att jämlikhet är rättvisa antyder inte Rosenberg. Han verkar egentligen vara ute efter en bättre socialpolitik.

I DN igår 9/3-10 skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en kolumn på ledarsidan med rubriken "Behovet av rättvisa". Artikeln är föranledd av Wilkinson och Pickets bok Jämlikhetsanden, som jag skrivit ett antal artiklar om tidigare. Rosenberg inleder sin artikel med en hyllning till bokens "arsenal av tabeller och statistik" som smular sönder idén att det är "ökad ojämlikhet som är bättre för alla". Han tycks vara helt omedveten om den skarpa metodologiska kritik som boken utsatts för redan vad gäller statistikbehandlingen.

Inte heller tycks Göran Rosenberg själv kunna tänka tillräckligt kritiskt för att komma på att korrelation inte är detsamma som kausalitet, vilket påpekats för honom i Olssons Blogg. Rosenberg menar också att Wilkinson o Picket har "söndersmulat" den s k nedsippringsteorin - eller "hästskitsteorin" - som säger att förbättringar för de rika så småningom leder till att också de fattigare får det bättre. Niclas Berggren refererar emellertid på sin blogg en studie av Dan Andrews et al som visar att en förbättring för den rikaste tiondelen ger en kompenserande förbättring för de övriga nio tiondelarna inom 13 år.

Men det stora felet med Rosenbergs artikel är att han föreställer sig att rättvisa är nivellering - omfördelning genom utjämning. Om man kallar detta för jämlikhet leder ordets makt över tanken lätt till att ekonomisk jämlikhet blir rättvisa. Wilkinson o Picket har däremot pekat på att ekonomisk utjämning enligt deras analys leder till att alla får högre välfärd - inte att samhället blir mer rättvist.

Rosenberg försöker bevisa sin tes genom att angripa andra definitioner av rättvisa. Det är främst den borgerliga rättvisesynen om förtjänst som han har för ögonen. Rättvisa är då att den som åstadkommer ett mer värdefullt resultat också är förtjänt att erhålla frukterna av sitt arbete. Det är orättvist att ta ifrån henne det extra resultatet av prestationen för att ge till någon annan som kanske istället prioriterat fritid eller en maklig tillvaro.

Genom att inte föreställa sig hur omfördelningen konkret skulle kunna gå till kan Rosenberg hävda att den enes rättvisa blir den andres orättvisa. Och då i meningen att den som gjort bättre ifrån sig är den som hävdar rätten till orättvisa/ojämlikhet. En bidragande orsak till denna förvridna syn är att Rosenberg utvidgar ojämlikheten till att gälla "skillnader i social status och socialt värde". Det är tydligen den arroganta attityd, som de rika manifesterar och den devota beundran som medelklassen visar, som är skälet till att de över genomsnittet ska fråntas sina inkomster. Det jämlika samhället är ett intolerant samhälle som inte kan ha överseende med någras brist på respekt och anständigt beteende.

Det obehagliga med Rosenbergs artikel är slutligen att han angriper hela det moderna projektet där klassamhället ersatts med ett meritsamhälle. Rosenberg anser att:

"vi alltför okritiskt har svalt den förföriska idén om ett samhälle där status och rikedom fördelas efter meriter; åt de begåvade, välutbildade och företagsamma den status och den rikedom som de rätteligen förtjänar."

Rosenbergs invändning är att meritförvärvade positioner och rikedomar också tenderar att gå i arv. Detta är en komplicerad fråga. Har de femton finansfamiljerna från 1960-talet fortfarande samma grepp om näringslivet idag? Nej, de flesta är utbytta. Är det ett problem att små- och medelstora företag nu tas över av mindre meriterade barn än de framgångsrika föräldrarna? Nej, barnen visar föga vilja att ta över. Är det så att barn till akademiker också blir akademiker trots att de är dummare än tåget? Nej, sådant kunde hända på klassamhällets tid.

Felet med dagens samhälle tycks enligt Rosenberg helt enkelt vara att det faktiskt är meriterna, eller bristen på meriter, som sållar ut individerna i mer eller mindre kvalificerade och välavlönade verksamheter. Det leder till inkomstskillnader. Men om de i sig är orättvisa måste hela meritsamhället och det moderna projektet varit feltänkt från början.

Eller kanske det är den borgerliga rättvisesynen som misslyckats att etablera sig i det moderna samhället? Det är kanske fortfarande det tidiga industrisamhällets folkliga rättvisesyn som dominerar trots att verkligheten ser helt annorlunda ut. Den synen hade sina rötter i bondesamhället där enbart hårdare fysisk ansträngning hade en naturlig och synlig koppling till högre välstånd. Det föregivna missnöjet med rättvisan i dagens samhälle beror i så fall på en moralsociologisk eftersläpning.

Kanske skulle missnöjet vara mindre om det tydligare framgick att det var meriterna som belönades. Det finns dock ingen anledning att ta Rosenberg som ett sanningsvittne för vilken uppfattning om rättvisa som dominerar i befolkningen. Tänkbart är att en minoritet uttalar missnöje över att det inte är meriter utan ovidkommande faktorer som bildar grund för framgång i samhället. Om man är ute i socialistiska ärenden kan man tolka detta som ett krav på ekonomisk nivellering.

Rosenbergs tänkande är grumligt. Han kommer inte med något principiellt bevis för sin egen rättvisesyn. Kanske han inte alls är ute efter ekonomisk jämlikhet utan istället vill ha en bättre socialpolitik? Han citerar profeten Jesaja: "Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen." Detta är uppenbarligen inte en uppmaning till jämlikhet utan till fattighjälp. Det är också en vägande invändning mot Wilkinson o Picket och deras program. Det är inte rikedomen utan fattigdomen som bör bekämpas.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, rättvisa, nivellering, Jämlikhetsanden, utjämning, omfördelning, socialism, orättvisa, meritsamhälle, klassamhälle, Göran Rosenberg, skatt, moral, filosofi, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Vad är rättvis lön för en VD i konflikten med ägarna?

En teolog i Uppsala fördömer de höga chefslönerna och bonusarna. Egentligen bör alla få samma andel av det som är gott. Men om den mediokre företagaren anställer en VD som gör att vinsten ökar, varför skall denne inte vara förtjänt av bonus? Varför ta kapitalets parti?

Debatten om storföretagens VD-löner tog ny fart när den hårt kritiserade VDn för Posten Lars G Nordström avsade sig sin lön den 22 november. Han fick lika mycket som sin företrädare. Men han ville inte framstå som girig. Eftersom han hade pension från tidigare jobb kunde han avstå från sin lön utan att det gick någon nöd på honom. Var det bra? Det tyckte åtminstone Fredrik Reinfeldt vilket borde stämma till eftertanke. Någon eftertanke tycks emellertid inte professor Carl-Henrik Grenholm, professor i etik vid Uppsala universitet, ha ägnat sig åt.

Grenholm har skrivit en debattartikel på Brännpunkt i SvD 29/11 som går ut på att VD:ar och högavlönade inte skall ha högre lön än andra om det inte är till fördel för de sämst ställda. Det är alltså den rättviseprincip som Harvardfilosofen John Rawls lanserat som Grenholm hänvisar till (bloggartikel). Dock skriver han inte ett smack om varifrån principen är hämtad. Han tycks inte heller vara medven om att Rawls' princip ifrågasatts av t ex professor Robert Nozick, också på Harvard. Teologie doktorer kanske inte har så mycket insikt i den filosofiska diskursen att detta är bekant?

Utgångspunkten för Grenholm är dock betydligt mera förutsättningslös. Han skriver:

"den centrala etiska frågan handlar inte om enskilda chefers moraliska egenskaper. Den gäller vad som är en rättvis lön. Hur stora löneklyftor kan vi acceptera – utan att det strider mot rättvisan?"

Efter denna fråga ger han omedelbart svaret om rättvisan på ett sätt som ger sken av att han refererar en närmast fullständigt etablerad sanning:

"I humanistisk tradition har de flesta varit överens om att en rättvis fördelning är en lika fördelning. Alla människor har lika värde, och därför bör de få samma andel av det som är gott."

Därefter nyanserar han sig något och nämner det som är Rawls' princip och att det finns andra skäl till att ha olika lön:

"Vad är då en rättvis lön? Det innebär inte att alla människor ska ha lika höga inkomster. Vi har olika kvalifikationer och utför olika arbetsinsatser som är mer eller mindre krävande.

Det är rimligt att lönesättningen tar hänsyn till dessa skillnader i utbildning, ansvar och prestation."

Från detta konstaterar han att man vanligtvis måste ge cheferna så höga löner att man kan rekrytera dem som är mest kvalificerade. Det vill han ifrågasätta. Men han gör det inte utifrån de olika rättviseprinciper han inledningsvis har anfört utan genom att referera till den "människosyn som varit vanlig i ekonomisk teori" (antagligen "economic man"). Om denna fäller han omdömet:

"Denna bild av människan kan inte godtas."

Jaha, och vem kan inte godta denna beskrivning av människans egenskaper på det ekonomiska området? Gud, den teologiska vetenskapen eller den socio-ekonomiska nationalekonomin som utforskat människan genom experiment?

Har professor Grenholm aldrig tänkt på att lönen för anställda verkställande direktörer också sätts med hänsyn till rättviseskäl? Närmare bestämt handlar denna rättvisa om fördelningen mellan kapital och arbete - inte om fördelningen mellan olika representanter för arbetet.

Till att börja med kan vi göra en rättvisejämförelse mellan vad en företagsledare som också äger största delen av företaget kan tjäna. Är han duktig kan vinsten bli hög i företaget och han tjänar väldigt mycket pengar. Är han mindre duktig blir inkomsten ganska medioker.

Om den mediokre företagsledaren och ägaren inser sin otillräcklighet och istället anställer en VD som får upp vinsten i företaget, vem är då förtjänt av alla de pengar som då finns att fördela? Är det så självklart att den mediokre f d företagsledaren skall ha alla pengarna förutom en blygsam företagsledarlön till den anställde VDn? Eller är det rimligt och rättvist att den som åstadkommit den ökade vinsten också får en god del av denna som en bonus eller liknande?

Varför vill professor Carl-Henric Grenholm i Uppsala ställa sig på kapitalets sida i denna fördelningskonflikt? Är det bara löntagare som skall beskyllas för girighet - inte aktieägare? Antingen är Grenholm enögd eller okunnig. Det hindrar honom inte från att få breda ut sig på SvD:s debattsida med tabeller och allt för nio företagsledares lön och bonus.

[Nu reser jag utomlands ett par veckor.]

Andra bloggar om: rättvisa, bonus, girighet, löner, VD-löner, chefslöner, aktieägare, kapitalet, Rawls, etik, filosofi, omfördelning, politik, ekonomi på intressant.se

Platt skatt är mer rättvis än progressiv

Proportionell skatt ger förvisso bättre ekonomiska resultat för alla. Men det är allas rätt att få behålla frukterna av sitt arbete och möda som är det förnämsta argumentet för platt skatt. Progressiv skatt liknar ren egoism och bygger synbarligen på den starkes rätt att sko sig på de svagas bekostnad. Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika.

Nu börjar debatten intensifieras om platt skatt. Orsaken är naturligtvis centerns partistämma i Kalmar 30/8-2/9 och motion 808 om platt skatt från Stockholmsdistriktet ("Stureplanscentern"). Den har dock i sin centrala del redan avslagits av distriktsstämman och även den skattepolitiske talesmannen Jörgen Johansson (c) som deklarerat att platt skatt ”strider på punkt efter punkt mot grundläggande centerpolitiska värderingar” har tagit avstånd med hänvisningen till att det bl a missgynnar lågavlönade kvinnor.

Debatten förekommer idag också i Dagens Industri. Igår skrev Fredrick Federley, riksdagsledamot (c), en debattartikel under rubriken "Våga samtala om platt skatt". Den artikeln inleds med ett principiellt moraliskt resonemang till skillnad från många andra artiklar som tar upp platt skatt med nyttoargument. Federley skrev:

"Vem äger de värden som skapas och vem har rätt till pengarna? Allt mer börjar det kännas som att vi ska vara glada för de pengar vi får behålla i lön eller behålla som vinst i företagen. Den insats som en arbetande människa gör, gör hon för sig själv. De värden som genereras borde därför också primärt tillimätas henne. Trots det debatteras skattesystemet mest utifrån hur statens finanser ska kunna säkerställas."

Det är stödet för denna rättvisesyn som mer borde komma fram i debatten. Men de flesta debattredaktörer och tidningsläsare är obekanta med principiella moralfilosofiska resonemang. De tror sig föredra den mera färglösa nyttodiskussionen. Ett exempel på detta är dagens inlägg i DI (22/8) från skattejuristen Hans Peter Larsson (på ÖPC) som diskuterar vad som är en egentlig platt skatt - dvs ett totalt system där alla skattesatser är lika höga. Att dra in kapitalinkomstbeskattningen och arbetsgivaravgifterna i dagens diskussion förefaller dock malplacerat. Men han har nog rätt i att dagens skattepolitik går i en mer selektiv riktning. (Hans bok om platt skatt tillsammans med Henrik Mitelman kom för övrigt ut 1998 inte 1988.)

Argumenteringen för platt skatt har två sidor: det finns fördelar med proportionell skatt och det finns nackdelar med dagens progressiva skatt. Det är argumenten mot den progressiva skatten som mera borde komma fram. Vi har visserligen hört en del av dem som går ut på att arbetsutbudet hämmas, egenarbete och svartarbete stimuleras och ekonomiska produktionsförluster blir följden.

Men det är de principiella argumenten som i längden kan vinna debatten. Vad finns det för skäl att ta en större andel i skatt från en som har en högre inkomst? Det förefaller enbart vara den starkares rätt att roffa åt sig av de svagare (i politisk mening) som är styrande. I själva verket ser det ut som ren egoism. Men för att opinionen inte skall upptäcka att politiken går ut på att sko sig på andras bekostnad har ett antal slagord med moralistisk anstrykning utformats: solidaritet, medkänsla, rättvisa, jämlikhet, förtjänst och liknande. Trots att dessa ord verkar stå för filosofiskt intressanta begrepp är de ingenting annat än känslomässiga markörer med syftet att få fram att den som motsätter sig talarens teser är en "otrevlig skit som borde hålla käften".

När man återfinner dessa ord i mera seriösa sammanhang finns chansen att analysera vad författaren grundar sig på för att motivera progressiv skatt, nivellering av alla inkomster eller rentav "lön efter behov". Men det visar sig alltid att resonemangen är utanverk för att skenbart legitimera en i förväg uppställd tes att "de rika" med tvång måste lämna ifrån sig sina pengar. (Se min analys av Peter Singers framställning.) Tidigare var det kanske tillräckligt med denna argumentation eftersom de rika ibland hade ärvt sina pengar från feodaltiden eller tjänat ihop dem under krigs- eller omvälvningstider med skumma metoder.

Men idag lägger man progressiv skatt på arbetsinkomster från en inkomstnivå som obetydligt överstiger industriarbetarnas medellön. Hur kan detta motiveras med rättviseskäl eller liknande? Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Att ha samma procentsats i skatt (med kommunala variationer) borde därför vara mer rättvist än att låta procenten stiga med inkomsten.

Andra bloggar om: Fredrick Federley, centern, platt skatt, progressiv skatt, rättvisa, skattepolitik, politik, ekonomi, samhälle, utjämning på intressant.se

Rättvisa som inkomst efter ambition

Ingen har personligen skaffat sina arvsanlag. Talanger som sitter i generna skall därför enligt en oklar morallära inte få ge högre inkomster. Enbart talangen ambition är rättvist att belöna enligt denna "Teori X". Staten skall med tvång lägga beslag på alla inkomster baserade på genetiska talanger. Hur hållbar är denna populära teori?

Det finns olika teorier om rättvis inkomst(om)fördelning. En är att alla som fått sina inkomster på ett juridiskt korrekt sätt är berättigade till dessa oavsett om de i någon mening också är förtjänta av sina inkomster. En annan är att bara de som anses på något särskilt sätt förtjänta av sina inkomster skall få behålla dem. Alla andra inkomster skall staten ta ifrån dem eller rentav förhindra på förhand. Även en klumpsummeskatt på talanger har diskuterats (mer nedan).

På vilken grund sådana berättigade men "inte förtjänta" inkomster skall dras in är oklart. Det tycks räcka med att någon hävdar att vissa inkomster inte är "moraliskt" förtjänta för det skall bli legitimt för staten att med tvång reducera de utpekade kategorierna. Implicit finns föreställningen om en objektiv moral, som lätt kan inses genom intuition, vilken borde omsättas i tvingande lagstiftning.

Men vilken moralfilosofisk teori har analyserat denna moral? Det är inte utilitarismen, inte Rawls' kontraktsteori, inte någon rättighetsteori, inte Kants kategoriska imperativ (även om detta både kan formuleras som "du får inte beröva någon hans legitima inkomster" och som "du får inte ta emot inkomster som du inte själv är entydigt ansvarig för". Så var finns grunden?

Vi kan analysera detta utifrån Robert Nozicks berömda exempel med den hyllade basketstjärnan Wilt Chamberlain. Om alla som vill gå på hans matcher lägger 25 cent i en särskild behållare för att få se just honom spela är han inkomst legitim enligt gängse synsätt. Nu kan någon hävda att Chamberlain har råkat få sådana gener (bollsinne, längd etc) att han enkelt kan bli en skicklig basketbollspelare och därför inte är moraliskt ansvarig för sin förmåga - dvs inte personligen förtjänt av sina inkomster. Varför följer då att staten bör låta polisen gå in vid kassorna och beslagta de penningbehållare som publiken avsett för Chamberlain?

En fullständig politisk fördelningsteori måste rimligtvis förklara och rättfärdiga detta led mellan medfödda inkomstbringande egenskaper och rätten för staten att reducera eller beslagta sådana inkomster om de kan identifieras och särskiljas. Låt mig kalla denna okända lära för "teori X".

John Rawls gjorde på sin ålders höst ett tillrättaläggande kring denna åsikt att medfödda egenskaper inte skulle få premieras, vilken ofta tillskrivs honom som en intention vid sidan om teorin om differensprincipen. Han avvisade då att det skulle finnas fog för att införa en klumpsummeskatt på talanger med argumentet att det skulle strida mot hans första rättviseprincip - den om maximal frihet för alla.

Anhängarna av teori X har av och till kritiserat Rawls för att han inte varit tillräckligt konsekvent anhängare av denna teori. Differensprincipen, som ju skulle ses som en approximation av teori X, har vid närmare analys den trista egenskapen att personer som anstränger sig och visar ambition drabbas av maximin-principens utjämning lika hårt som personer som tjänar lika mycket på sina medfödda talanger.

Likaså gynnas den av två personer med lika talanger som frivilligt väljer en fritidsfixerad tillvaro med låga inkomster på bekostnad av den andre som visar ambition och därför måste bidra till den lojes dagdrivartillvaro. Detta fall har Ronald Dworkin illustrerat med den fattige tennisspelaren och den rike trädgårdsentreprenören. Det är inte rättvist att den flitige skall bidra till den lojes välstånd när de har lika talanger. Rawls' teori är alltför ambitions-okänslig är slutsatsen.

Detta är uppenbarligen ett sätt att hoppa över grunderna för "teori X" genom att direkt försöka utveckla Rawls' ansats i en riktning som länge ansågs ligga i linje med Rawls egna intentioner. Dessvärre lyckades inte Dworkin och andra omsätta sina syften i en teori som hade skuggan av praktiska tillämpningsmöjligheter. Det hindrar inte många från att vurma för "teori X" på ett mera allmänt och abstrakt sätt i den mera dagspolitiska debatten.

Personligen är jag beredd att hålla med Rawls i hans kritik av "teori X" som ett ingrepp i friheten. Varför skulle inte inkomster som är resultatet av talanger kunna tillåtas om alternativet är allvarliga tvångsingripanden? Problemet för Rawls är dock att denna syn på friheten också drabbar hans differensprincip - i varje fall om den ses som en mera tvångsmässig pålaga utanför kontraktsteorin.

För egen del ser jag inte detta som något stort problem. Rawls tog antagligen miste när han trodde att differensprincipen skulle bli resultatet av ursprungspositionens överväganden. Existensminimum verkar mycket troligare. Dessutom kan det mesta av de svårigheter Rawls trodde höga inkomster var ett skydd mot täckas med försäkringar. Det enda som inte garanterat kan undvikas med en alternativ strategi är en påver men trygg levnadsstandard under genomsnittet. Men istället finns chansen att bli hyggligt rik.

Detta betyder att den som har medfödda talanger kan bli rik utan att anstränga sig. Också den som har talangen att orka anstränga sig utan andra talanger kan bli rik. Om det är "enkelt" att förlita sig på ambition kan diskuteras. Men ingen av dessa kommer att av staten fråntas sina pengar för att bekosta bidrag åt dem som saknar dessa två typer av talanger. Friheten går före utjämning, i lexikaliskt stark mening, som Rawls menade.

Om vi betraktar frihet som ett moraliskt tungt vägande värde har den oklara moralfilosofiska hypotes som jag kallat "teori X" falsifierats. Att börja göra statliga tvångsingripanden mot vad som godtycklgt anses som talangbaserade inkomster är helt enkelt ett värde (eller kanske anti-värde) som väger lätt jämfört med frihetens värde.

Forts: Filosofen Peter Singer om hur jämlikheten motiveras 14/8-07

Andra bloggar om: filosofi, moral, rättvisa, fattiga, rika, politik, fördelning, ambition, Rawls på intressant.se

Rawls' teori om rättvisa

Rättvisans idéer kommer kanske att sopa undan sådana förlöpningar som Mona Sahlin gjorde sig skyldig till häromdagen. Rawls' idéer är en variant som socialdemokraterna borde diskutera. Hans teori leder sannolikt till att vi kan motivera ett samhälle med betydligt lägre skatter än idag.

Idag 15/6-07 skriver liberalen Carl Rudbeck en essä-artikel i DN:s kulturdel som handlar om John Rawls' teorier och en postumt utgiven bok om historiens största politiska filosofer samt Karl Marx. Rättvisans idéer har plötsligt kommit i ropet trots Mona Sahlins försök att kidnappa denna fråga för socialdemokraternas räkning. Rawls' bok A Theory of Justice (sv övers 1999) handlar naturligtvis främst om social rättvisa även om det finns inslag av kommutativ rättvisa också (se gårdagens bloggartikel). Egentligen skulle Rawls enligt min mening ha gett sin bok en titel som på svenska skulle varit "En teori om skälig fördelning".

Som bekant går Rawls' teori i huvudsak ut på att bestämma vilken grundprincip staten skall tillämpa i sociala fördelningsfrågor - är det utilitaristisk utjämning eller någon annan norm för skattepolitiken mm som skall skrivas in i grundlagen? De blivande medborgarna får resonera sig fram till en princip bakom okunnighetens slöja för att de skall vara opartiska. Härvid förmodar Rawls' att de kommer att tillämpa en beslutsstrategi som kallas maximin - dvs av alla dåliga utfall som kan befaras med olika regler skall man välja det alternativ som har det bästa dåliga utfallet.

Resultatet blir enligt Rawls en princip för vilka inkomstskillnader staten skall tillåta, i det samhällskontrakt som skall skrivas på, vilken han kallar differensprincipen. Den säger att enbart sådana inkomstskillnader kan tillåtas som maximalt gynnar de sämst ställda. Någon total inkomstutjämning är det inte fråga om. Fler detaljer om Rawls' teori finns i min bloggartikel från 2005.

Man har kritiserat Rawls för att han är pessimistisk om människornas villighet att ta risker. Rudbeck anför en variant av dessa invändningar på följande sätt:

" jag kommer antagligen att bli en rik direktör med bostadsrätt på Östermalm och hus i Sandhamn. Jag väljer alltså en minimal stat utan skyddsnät för fattiga och sjuka. Skulle tillräckligt många tro sig bli så lyckligt lottade faller hans vackra teori om rättvisa. " (Carl Rudbeck i DN)

Detta förefaller nu inte särskilt troligt. Rawls krävde att praktiskt taget alla skulle ställa upp bakom principen. Då är det mycket troligare att en mera modest princip skulle vinna anklang. Istället för att inkomstskillnader skall utjämnas med så höga skatter att samhällsekonomin står vid randen av kollaps (så att nästa steg beyder sämre inkomster också för de sämst ställda) är det rimligt att tänka sig att alla får tjäna så mycket de vill så snart de betalat en liten skatt som räcker till ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

En exmin-princip istället för maximin finner jag betydligt mera sannolik och dessutom mera i linje med en moral som inte tillåter att man snyltar på andra. Om man råkar illa ut skall man väl inte maximalt försöka suga ut sina välgörare?

Rawls' egen teori leder alltså fram till betydligt lägre skatter än vad man vanligtvis föreställer sig. Rudbeck placerar t ex Rawls på den traditionella socialdemokratins högerkant. Visst, Rawls trodde att man skulle hamna på en hög skattenivå (dock bara proportionell skatt) eftersom han var ovillig att pröva ett trygghetsgolv (trots att han hade med detta på sin lista). Men ekonomisk-psykologiska experiment visar att exmin är betydligt mera attraktivt än maximin.

Andra bloggar om: filosofi, moral, rättvisa, fattiga, rika, politik, fördelning, skälighet, Rawls på intressant.se

Vad är rättvisa?

Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Den som i likhet med Mona tror att det finns en annan entydig rättvisa som socialdemokraterna har unik kunskap om har fel. Den sociala rättvisan är inte längre lika med utjämning i den politiska filosofin. Borgerliga debattörer borde inte acceptera Monas anspråk på att få äga rättvisepolitiken.

I Riksdagens partiledardebatt igår använde socialdemokraternas partiordförande ordet "rättvisa" skenbart som om det var entydigt till sitt innehåll. Men Mona Sahlin fortsatte en vänstertradition som kanske varit något mer nedtonad under Göran Perssons regeringstid. Vänstern har ofta försökt att lägga beslag på rättvisan som ett värde som alla kan omfatta. Detta trots att den marxistika teorin förkastar existensen av moraliska värden - orden utgör bara olika former av den härskande klassens ideologiska överbyggnad och funktionen är att hålla samhällsomstörtande tankar nere.

Med rättvisa i formell mening menas att lika fall skall behandlas lika. Det är fullt möjligt att uppnå likabehandling i juridiska rättsprocesser. Fru Justitia avbildas alltid med förbundna ögon med sin våg i handen. Nu menade inte Mona Sahlin att hon ville återställa rättvisan i den triviala meningen att det svenska rättssamhället skulle ha degenererat och förbytts i rent godtycke från de rättsvårdande institutionernas sida. Hon avser uppenbarligen någon sorts rättvisa på det politiska, snarare än juridiska, området.

För denna mer filosofiska rättvisa finns en term som tidigare var vanlig när missförstånd annars kanske kunde riskeras: "social rättvisa". Men vänsterns hegemoni har nu blivit så fast etablerad att en agitator inte längre behöver tala om social rättvisa. Skenbart står nu socialdemokraterna för ett återställande av ett fungerande rättssamhälle vilket borgerliga personer naturligtvis också måste applådera.

Filosofiskt brukar man skilja mellan två typer av rättvisa. Den ena kallas distributiv rättvisa och den andra kommutativ rättvisa. Ursprungligen gällde den distributiva rättvisan enbart frivilliga aktiviteter - t ex hur en person i sitt testamente skulle fördela sin egendom till sina barn (lika andelar eller efter behov). Den kommutativa rättvisan (ibland korrektiva rättvisan) handlar om egendomsrättigheter, hur avtal skall uppfyllas och hur korrigering av uppkomna skador skall regleras genom straff och gottgörelse.

Det är den distributiva rättvisan som vänsterpolitikerna har utvidgat till en uppgift för staten att genomföra med tvång och med hjälp av en omfördelande politik. De legitimerande grunderna för denna uppgift är oklara och politikerna är ovilliga att ge närmare preciseringar. "Omfördelning är rättvis" - åtminstone sådan som gynnar de egna väljargrupperna. Man kan fråga sig om politikerna bara anför ett cirkelbevis?

Utan detta synsätt skulle det inte finnas någon politik för en statlig distributiv rättvisa. Rättvisan skulle bestå i den vanliga, kommutativa rättvisan kompletterad med frivilliga moraliska överväganden kring distributiva frågor. Men idag betyder rättvisa inte vanlig, kommutativ rättvisa utan en speciell form av distributiv rättvisa. Exakt vad socialistiska politiker och ideologer avser vet de kanske inte själva, men man kan förmoda att det rättvisa ligger i ytterligare nivellering av levnadsförhållandena kombinerat med populistiska krav på mera pengar till de egna grupperna.

På denna punkt borde borgerliga/liberala debattörer gå i svaromål. Mona Sahlins anklagelse att hennes motståndare inte vet vad rättvisa är skorrar falskt. Den moderna politiska filosofin har utvecklats när det gäller den sociala rättvisans olika tolkningsmöjligheter.

Diskursen om social rättvisa består inte längre av vänsterutilitaristiska och kvasimarxistiska utjämningskrav. Både marxismen och den enkla utilitarismen har övergetts av dagens politiska filosofer. Först kom John Rawls på 1970-talet med en skarpsinnig kritik av utilitarismen, som han ville ersätta med en kontraktsbaserad princip som skulle gynna de sämst ställda (En teori om rättvisa, 1971). Detta ledde till att Robert Nozick lade fram en alternativ teori som istället var rättighetsbaserad och inte gav utrymme för någon omfördelning alls. En annan kritik mot Rawls riktades från Ronald Dworkin och andra med poängen att den som frivilligt väljer låga inkomster kommer att få ett orättvist stöd som de mera ambitiösa måste betala.

Utvecklingen av fördelningsprinciper som enbart skulle ta i beaktande moraliska prestationer (ambition eller ansträngning) och inte oförtjänta, medfödda egenskaper förefaller nu ha avstannat eftersom det inte visat sig att det finns någon praktisk metod att omsätta principerna i verkligheten. Tendenserna verkar nu gå i motsatt riktning där belöning efter förtjänst oavsett vad den orsakats av kommer mer i fokus. Jag skall själv försöka formulera en hypotes som grundar sig på analogin mellan s k retributiv rättvisa (handlar om förtjänta straff för brott) och förtjänta belöningar inom den distributiva rättvisan.

Andra bloggar om: moral, filosofi, rättvisa, omfördelning, fattiga, rika, politik, Rawls, Nozick, utilitarism på intressant.se

Rawls´ princip för inkomstutjämning

Skatterna bör höjas och de offentliga förmånerna utökas till förmån för låginkomsttagarna så länge som denna omfördelning ger en absolut förbättring för de sämst ställda. Avsevärda inkomstskillnader är rättvisa om de gynnar de lågavlönade. Utilitarismen är fel.

< Vilken princip bör ligga till grund för statens omfördelning av inkomster? I min genomgång 18/3-05 av sex olika principer framkom att Wicksell bara tillät skatter som stod i proportion till den prestation som de levererade för betalaren. Nozick tillät ingen omfördelning alls. Utilitarismen fordrar däremot långtgående omfördelning för att maximera lustsumman i världen. Liknande gäller Marx´princip. Mot detta ställde den ansedde harvardfilosofen John Rawls sin teori om social rättvisa, som publicerades 1971 i verket A Theory of Justice.

Rawls utgår inte från att det finns några färdiga principer som borde kunna inses och sedan börja tillämpas. Vi skall själva tillsammans med våra medmänniskor i enighet bestämma vilken princip för omfördelning mm vi skall leva med. Det gör vi i ursrungspositionen och därefter går vi med på principen i ett tänkt samhällskontrakt.

Opartiskhet
För att vi inte skall kunna fuska och förorda en princip som vi själva skulle tjäna på måste resonemanget göras opartiskt. Annars skulle de som är starka, företagsamma, intelligenta eller har artistiska talanger kunna bestämma sig för en princip som inte tar hänsyn till dem som inte klarar sig så bra - och vice versa. Och naturligtvis skulle det bli svårt att uppnå enighet.

Det konstgrepp för opartiskhet som Rawls använder sig av kallar han okunnighetens slöja. Vi som skall resonera om fördelningsprinciper måste anta att vi bakom denna inte vet något om vilka egenskaper vi kommer att ha när vi skall leva med den princip vi bestämmer oss för. Vi har ingen bestämd moral, vi är inte altruistiska eller missunnsamma. Det enda vi har att utgå från är att vi skall bestämma principerna utifrån vårt eget intresse och att vi har en känsla för 'ärligt spel' (fairness).

Tre beslutsstrategier för lotterier
Rawls ställer upp en lång lista med fördelningsprinciper. Men han testar huvudsakligen bara tre som framkommer som resultatet av tre beslutsstrategier som man kan använda under osäkerhet. De kallas maximax, maximera förväntat värde [maxgenomsnitt] och maximin.

För att göra det enkelt kan vi tänka oss att vi skall ta en lott från ett enda av en samling lotterier. Spelplanerna är inte helt kända men vi vet hur stor högsta och lägsta vinsten är i varje lotteri. Rawls avfärdar genast strategin att välja ut det lotteri som har den högsta vinsten. Om man inte får den maximala maxvinsten blir utfallet i detta lotteri troligtvis mycket dåligt. Det är dumdristiskt att tillämpa maximax.

Om man istället gör en uppskattning av vilket lotteri som ger bäst utfall i det långa loppet tillämpar man stratgin att maximera det förväntade värdet. Karaktäristiskt för lotterier med högt förväntningsvärde är att de både har katastrofalt dåliga vinster och väldigt höga vinster. Rawls menar att om vår kommande levnadsbana står på spel är det ganska riskabelt att ta en lott i ett lotteri där det finns en del mycket dåliga utfall. Normalt riskobenägna personer kommer att avvisa denna princip, tror Rawls.

Rawls´princip
Det bästa är istället att välja det lotteri som har den bästa lägsta vinsten. Hur det än går i det lotteriet är vi ändå garanterade ett hyggligt utfall. Tyvärr har sådana lotterier inga riktigt stora högsta vinster. Men det är ett pris vi är beredda att betala för tryggheten, anser Rawls. Vi skall alltså tillämpa principen att maximera det minimalaste utfallet. Rawls är litet pessimistisk och säger att vi skall välja som om vår värsta fiende kunde välja utfallet i lotteriet (dvs lägsta vinsten).

Om det alltså skulle visa sig att vi blir tämligen misslyckade när okunnighetens slöja dras bort skall vi inte behöva svälta och fara illa om vi följt Rawls´råd om beslutsstrategi. Blir vi istället framgångsrika kommer vi att få betala mycket skatt för att underhålla de sämst ställda på en så hög nivå som möjligt. Han menar att detta är bättre än i förra fallet där samhällsnyttan visserligen kommer att maximeras och bli större, men där de sämst ställda råkar mycket illa ut.

Slutsatsen formulerar Rawls i den s k differensprincipen som säger: ojämlikheter i fördelningen av primära nyttigheter kan endast accepteras om de är till största möjliga fördel för de sämst ställda. Denna princip avvisar alltså den utilitaristiska utjämningsprincipen. Alltför stor utjämning skulle leda till ekonomisk tillbakagång så att de sämst ställda fick det sämre än med mindre utjämning

Differensprincipen innehåller dessvärre två stora svagheter:

1. Varför skulle vi inte kunna acceptera ojämlikheter om de inte är till nackdel för de sämst ställda men till fördel för någon annan grupp?

2. Varför måste ojämlikheterna vara till största möjliga fördel? Räcker det inte med att garantera grundtrygghet?

Rawls' teori 15/6-07