Fasansfull förmögenhetsfördelning och maktkoncentration

Näringslivets forskningsinstitut Ratio har presenterat siffror för förmögenhetsfördelningen som vänstern upplever som fasansfulla. Gamle kommunistledaren C-H Hermansson vill gärna plocka fram idén med löntagarfonderna men tror att den i praktiken är körd. Han föreslår istället att pensionsfonderna skall användas för att "bryta kapitalets maktkoncentration".

Frågan var uppe till debatt i kvällens Agenda 9/12 där rapportförfattaren Andreas Bergh och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog uppträdde. Där var presentationen dock annorlunda. Det var jämlikheten som hade gått åt skogen och istället hade "enorma ekonomiska klyftor" utvecklats. Till på köpet hade detta skett under en period med socialdemokratiskt styre, dvs sedan 1980.

Det var ganska patetiskt att lyssna till Ulvskogs försök att göra gällande att det var de borgerligas fel genom åtgärder av den kortlivade Bildt-regeringen på 90-talet. Det trodde inte ens programledaren Karin Hübinette på. Till hennes förtjänst måste sägas att hon gjorde flera försök att få Ulvskog att konkretisera vad som var så fasansfullt med denna oväntat starka förmögenhetetskoncentration - att en procent äger 32 procent av rikets förmögenheter och inte bara 20 procent (enl SCB).

Ulvskog var dock så fastlåst i att statistikuppgifterna var förskräckligt hemska att hon började svamla om att detta skulle minsann få till följd att socialdemokratin skulle börja diskutera vad som kunde göras åt koncentrationen. Så koncentrationen är bra för att det leder till en diskussion? blev Hübinettes följdfråga. Vad Ulvskog egentligen ville kom aldrig fram inär alla pratade i mun på varandra.

Nationalekonomen Bergh framhöll dock till slut att det i dagens globaliserade samhälle inte gick att dra in förmögenheterna eftersom de lätt kunde flyttas utomlands. Visst, men är det det som skall anföras som motargument mot vänsteraktivisterna? I övrigt verkade det som om han köpte resonemanget om maktkoncentrationen. - Det är ju ändå inte så att förmögenhetskoncentrationen medfört att låginkomsttagarna fått det sämre. Och inkomstfördelningen i Sverige är en av världens mest utjämnade, vilket Ulvskog och inte Bergh påpekade.

Vad som borde ha kommit fram var den typ av förhållanden som i förbifarten framfördes av Per Wirtén från Arena i ett inspelat inslag: ett samhälle med stora differenser har högre frekvens av sjukdomar. Om det gäller förmögenhetsskillnader framgick inte. Inte heller om det gällde inkomstspännvidden mellan första decilen och den tionde eller om det avsåg Gini-koefficienten. Vi kan ju tänka oss att ett samhälle har en betydande eftersatt och utslagen minoritet som har sjukdomsalstrande levnadsförhållanden. Men om vi har en "ojämlik" Gini-koefficient därför att det finns en stor välmående medelklass och en hyggligt försörjd arbetarklass är det mera märkligt om sjukdomsfrekvensen är allvarlig. Det pekar på fenomenet att avundsjuka är sjukdomsalstrande, vilket väl inte är bevisat?

Slutligen är det sannolika resultatet av Näringslivets forskningsinstituts insats att vi får en diskussion om maktförhållandena. Är det så att det faktum att de 15 familjerna (Hermanssons term från 60-talet) i modern tappning äger så mycket av aktier, fastigheter och sparpengar att de kan utöva otillbörlig makt? Då talar vi inte om personlig makt i form av uppvisningar i Stureplans krogmiljö. Den skulle säkerligen kunna utövas med bara en tiondel så stort ägande.

Min fråga är: Om 50 000 personer äger en tredjedel av sparkapitalet i Sverige är det då detsamma som att det råder monopolförhållanden på marknaden så att vi konsumenter måste betala för höga priser eller få för låga löner eftersom de mäktiga kan reglera allt detta efter behag? Om pensionsfonderna ägde IKEA istället för denne Kamprad, skulle möbelpriserna vara lägre?

Andra bloggar om: förmögenhetsfördelning, maktkoncentration, jämlikhet, löntagarfonder, utjämning, klyftor, politik, socialism på intressant.se