söndag, december 09, 2007

Fasansfull förmögenhetsfördelning och maktkoncentration

Näringslivets forskningsinstitut Ratio har presenterat siffror för förmögenhetsfördelningen som vänstern upplever som fasansfulla. Gamle kommunistledaren C-H Hermansson vill gärna plocka fram idén med löntagarfonderna men tror att den i praktiken är körd. Han föreslår istället att pensionsfonderna skall användas för att "bryta kapitalets maktkoncentration".

Frågan var uppe till debatt i kvällens Agenda 9/12 där rapportförfattaren Andreas Bergh och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog uppträdde. Där var presentationen dock annorlunda. Det var jämlikheten som hade gått åt skogen och istället hade "enorma ekonomiska klyftor" utvecklats. Till på köpet hade detta skett under en period med socialdemokratiskt styre, dvs sedan 1980.

Det var ganska patetiskt att lyssna till Ulvskogs försök att göra gällande att det var de borgerligas fel genom åtgärder av den kortlivade Bildt-regeringen på 90-talet. Det trodde inte ens programledaren Karin Hübinette på. Till hennes förtjänst måste sägas att hon gjorde flera försök att få Ulvskog att konkretisera vad som var så fasansfullt med denna oväntat starka förmögenhetetskoncentration - att en procent äger 32 procent av rikets förmögenheter och inte bara 20 procent (enl SCB).

Ulvskog var dock så fastlåst i att statistikuppgifterna var förskräckligt hemska att hon började svamla om att detta skulle minsann få till följd att socialdemokratin skulle börja diskutera vad som kunde göras åt koncentrationen. Så koncentrationen är bra för att det leder till en diskussion? blev Hübinettes följdfråga. Vad Ulvskog egentligen ville kom aldrig fram inär alla pratade i mun på varandra.

Nationalekonomen Bergh framhöll dock till slut att det i dagens globaliserade samhälle inte gick att dra in förmögenheterna eftersom de lätt kunde flyttas utomlands. Visst, men är det det som skall anföras som motargument mot vänsteraktivisterna? I övrigt verkade det som om han köpte resonemanget om maktkoncentrationen. - Det är ju ändå inte så att förmögenhetskoncentrationen medfört att låginkomsttagarna fått det sämre. Och inkomstfördelningen i Sverige är en av världens mest utjämnade, vilket Ulvskog och inte Bergh påpekade.

Vad som borde ha kommit fram var den typ av förhållanden som i förbifarten framfördes av Per Wirtén från Arena i ett inspelat inslag: ett samhälle med stora differenser har högre frekvens av sjukdomar. Om det gäller förmögenhetsskillnader framgick inte. Inte heller om det gällde inkomstspännvidden mellan första decilen och den tionde eller om det avsåg Gini-koefficienten. Vi kan ju tänka oss att ett samhälle har en betydande eftersatt och utslagen minoritet som har sjukdomsalstrande levnadsförhållanden. Men om vi har en "ojämlik" Gini-koefficient därför att det finns en stor välmående medelklass och en hyggligt försörjd arbetarklass är det mera märkligt om sjukdomsfrekvensen är allvarlig. Det pekar på fenomenet att avundsjuka är sjukdomsalstrande, vilket väl inte är bevisat?

Slutligen är det sannolika resultatet av Näringslivets forskningsinstituts insats att vi får en diskussion om maktförhållandena. Är det så att det faktum att de 15 familjerna (Hermanssons term från 60-talet) i modern tappning äger så mycket av aktier, fastigheter och sparpengar att de kan utöva otillbörlig makt? Då talar vi inte om personlig makt i form av uppvisningar i Stureplans krogmiljö. Den skulle säkerligen kunna utövas med bara en tiondel så stort ägande.

Min fråga är: Om 50 000 personer äger en tredjedel av sparkapitalet i Sverige är det då detsamma som att det råder monopolförhållanden på marknaden så att vi konsumenter måste betala för höga priser eller få för låga löner eftersom de mäktiga kan reglera allt detta efter behag? Om pensionsfonderna ägde IKEA istället för denne Kamprad, skulle möbelpriserna vara lägre?

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 10 december, 2007 08:58, Blogger Per-Olof Persson said...

En koncentration av ägandet leder inte till högre priser eller till lägre löner:

A) Högre priser på konsumtionsvaror beror på att penningmängden ökar och/eller på att produktionen sjunker.

B) Lägre priser på konsumtionsvaror beror på att penningmängden minskar och/eller på att produktionen ökar.

C) Om penningmängden är konstant och människor tjänar 1000 enheter pengar varje år. Människor använder hela inkomsten till att köpa konsumtionsvaror och det tillverkas 100 konsumtionsvaror per år, blir det genomsnittliga priset 10 per konsumtionsvara.

Slutsats:

(1) Företagen kan inte höja det genomsnittliga priset per konsumtionsvara eftersom företagen i så fall inte kan sälja hela sin produktion. Den totala försäljningsintäkten kan inte öka oavsett vilken strategi företagen använder sig av.

(2) Realinkomsterna kan enbart öka om produktionen ökar. Fördubblas produktionen så sjunker priserna med 50 %, 1000/200=5, annars går det inte att sälja allt som produceras. Sjunkande priser är möjliga pga att en större produktion sänker kostnaden per producerad enhet.

D) Ovanstående exempel visar också att arbetsgivarna inte kan sänka reallönerna i en ekonomi.

Slutsats:

(1) Om exempelvis arbetsgivarna ingår en kartell för att hålla de nominella lönerna på en låg nivå, blir resultatet att priserna på konsumtionsvaror sjunker. Reallönerna ökar genom att priserna sjunker och detta är nödvändigt om arbetsgivarna ska kunna sälja hela sin produktion.

(2) Det finns en viss möjlighet för exportföretagen att genom en kartell hålla lönerna nere. Men detta skulle leda till en starkare valuta. En starkare valuta leder till att importpriserna på konsumtionsvaror sjunker. Reallönerna sjunker således inte.

E) Högre realinkomster kan endast skapas om bruttosparandet i ekonomin ökar. Bruttosparandet spenderas av entreprenörerna på produktionsresurser - naturresurser, arbetskraft och kapitalvaror. För att bruttosparandet ska kunna öka måste konsumtionen först minska. Det är inte konsumtionen som skapar tillväxten i ekonomin utan det är tillväxten som skapar konsumtionen. Men först måste ekonomins produktionsstruktur byggas ut. Därefter kan en större produktion sänka priserna. Detta leder till att människor kan köpa mer konsumtionsvaror för samma mängd pengar.

Slutsats:

Kommer politikerna att minska förmögenhetsskillnaderna genom högre skatter, så kommer konsumtionen i ekonomin att öka. Både privat- och offentlig konsumtion kan på detta sätt öka. Men detta sker till priset av ett lägre bruttosparande. Entreprenörerna kommer att spendera mindre pengar på att skaffa produktionsresurerser. Ekonomins produktionsstruktur minskar och realinkomsterna sjunker för alla.

 
At 10 december, 2007 17:14, Anonymous Magnus Berg said...

Företag är inte intresserade av att tillverka så många varor eller utföra så många tjänster som möjligt, de är intresserade av att tjäna pengar. Genom att höja priset säljs färre enheter men vinsten kan trots det öka genom att tillverkningskostnader och kringkostnader per enhet minskar. Varför sälja 10 liter mjölk för 5 kronor när man kan tjäna mer på att sälja 5 liter mjölk för 10 kronor? Mjölk är en basvara som de flest unnar sig och sina barn oavsett pris. Likaså ser vi hur bostadbolagen vägrar bygga fler lägenheter trots stor efterfrågan och behov utan väljer att höja priset på de lägenheter de har och låter de som inte har råd med dessa dyra lägenheter vara bostadlösa. Sedan förklarar ekonomer och politiker detta som att det inte finns efterfrågan på lägenheter.
Den sektor där priset spelar stor roll för efterfrågan, i praktiken, är varor och tjänster som inte tillhör livet nödtorf. Det är en sektor som fattiga kan avstå ifrån. Men fattiga kan inte välja att avstå från att äta och att bo. Dessa är människans mest basala behov, det finns fler, och här stämmer inte era ekonomiska teorier.

Det är trist att inte ni ekonomer har bättre utbildning så ni fick lite verklighetsförankring och inte bara indoktrinerades med verklighetsfrånvända teorier. I bästa fall hade ni själva haft intellekt nog till att gå vid sidan av teorierna, tänkt själva och sett ekonomin utifrån verkliga förhållanden.

http://www.magnus.burgsvik.se

 
At 10 december, 2007 17:36, Anonymous Leif E said...

Magnus. Varför skall ekonomerna sälja mjölk?

Själv förstod jag vad Danne skrev och då har jag bara en enkel läkarutbildning och lite erfarenhet från entreprenörslivet bakom mig.

 
At 06 januari, 2008 19:26, Anonymous olind said...

Jo, det är faktiskt bevisat att statusskillnader, eller avundsjuka som du kallar det, ger högre sjuklighet och kortare livslängd. Den engelska statisktikern Michael Marmot har visat det i sin bok "Statussyndromet". Rekommenderas till alla, speciellt till nyliberaler.
Argumentet du har, att det inte gör skada så länge de lägre klasserna inte får det sämre stämmer alltså inte. Så länge vi pratar om samhällen över fattigdom och svält har det faktiska standardnivån ingen betydelse för lycka, sjukdom och livslängd. Det är din placering i statustrappan som avgör hur gammal du blir. Rätt skrämmande ur ett nyliberalt perspektiv, eller hur? Ökade statusskillnader, som ni förespråkar, kostar i form av sjukdom och livslängd hos dem som halkar efter. Men det visste ni kanske redan? Lite spill får man räkna med?

 

Skicka en kommentar

<< Home