torsdag, november 22, 2007

Hur stort fiasko för Anders Borg?

Nu har en utvärdering av regeringens jobbpolitik kommit. Genom fackets alltför höga lönekrav har sysselsättningen blivit 50 000 personer mindre än annars. Detta bedöms som ytterst orsakat av finansministerns misslyckade jobbpolitik.

Konjunkturinstitutet kom med sin Lönebildningsrapport 2007 igår (pdf) och refereras i DN. Den kommenteras av Dagens Industri i en underledare med rubriken "Bakslag för Borgs jobbpolitik". På sidan 54 är rubriksättningen ännu hårdare: "Fiasko för Anders Borg" vilket framgår nedan.



Resonemanget är det jag förde i bloggartiklarna Är 158 000 arbetslösa på tok för mycket? och Anders Borg borde vara missnöjd med AKU. Den pågående nedgången i arbetslösheten blir sannolikt inte varaktig, säger forskningschefen Juhana Vartiainen. Riksbanken kommer att höja räntan så att arbetslösheten stiger. Eller också kommer en oväntad konjunkturförsvagning som minskar efterfrågan så att arbetslösheten stiger.

Problemet med den svenska arbetsmarknaden, som Anders Borg inte kunnat lösa, är att den långsiktiga NAIRU ("jämviktsarbetslösheten") fortfarande ligger på 6,2 procent (nya def). Den faktiska arbetslösheten (5,7 i okt) kan bara tillfälligt underskrida jämviktspunkten - annars stiger inflationen. Här har finansministern och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin misslyckats. Borgs varningar till arbetsmarknadesn parter var sålunda ganska inlindade i april i år.

Men även arbetsmarknadens parter får en släng av sleven av Konjunkturinstitutet. Man menar att parterna har en möjlighet att få ner jämviktspunkten genom mer modesta löneavtal. Det bygger på synen att de monopolistiska och monopsonistiska imperfektionerna på arbetsmarknaden har betydelse för lönebildningen. Parterna kan komma överens om lägre löneökningar utan att detta utrymme äts upp av löneglidning. Då kan vi få ett lägre kostnadstryck och därmed större efterfrågan på arbetskraft utan att det leder till ökad inflation.

Det är ett intressant resonemang eftersom det betyder att man för in ett element av kostnadsinflation i teoribildningen. Detta kallas lönesättningssambandet i nedanstående diagram (den vänstra uppåtlutande kurvan).


Pendangen till detta kallas prissättningssambandet och avspeglas i den vänstra nedåtlutande kurvan D2 i diagrammet. Båda innebär vissa avsteg från den perfekta marknaden som visas av de högra kurvorna. Om facet kräver "för stora" löneökningar skiftar lönesättningskurvan mera åt vänster med påföljd att sysselsättningen blir lägre men lönerna högre. I punkt 2 får vi alltså kortsiktigt något högre lön i W2 men en arbetslöshet som motsvarar L3-L2.

Hur detta sedan tenderar att öka inflationen i KI:s modell är mera oklart. Det borde finns en oredovisad mekanism som resulterar i att den högre reallönen är förknippad med en nominell löneökning som är oförenlig med Riksbankens inflationsmål. I KI:s fortsatta beskrivning från 2003 finns bara med ett resonemang om den sk Beveridge-kurvan (nedåtlutande) som anger sambandet mellan vakanser och arbetslöshet.

KI bedömer att de för höga löneökningarna idag ger 45 000 fler arbetslösa, 50 000 färre sysselsatta och 0,5 procentenheter högre reporänta. Så stort är "fiaskot" för Anders Borg.

Hur skulle han ha kunnat undvika detta utfall? Genom större skicklighet i att manövrera fackets lönekrav hade han teoretiskt kunnat få mer ansvarskännande utfall av avtalsförhandlingarna. Men hur skulle det ha gått till? Den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen kokade av ilska och revanschlystnad efter Perssons valnederlag. Varför skulle man nu hjälpa regeringen och sina arbetslösa kamrater med en återhållsam lönerörelse?

Det enda realistiska som regeringen skulle ha kunnat försökt med hade varit att snabbt få ut folk som var sjukskrivna eller skulle bli förtidspensionerade på arbetsmarknaden. Att de flesta skulle ha blivit arbetslösa är ingen nackdel i den bild av arbetsmarknaden som gäller idag. Deras uppgift är helt enkelt att "försämra" statistiken så att lönekraven skulle ha kunnat hållas på mattan.

Ytterligare ett alternativ skulle ha kunnat vara att spela med arbetsrätten mot fackets lönekrav. Om regeringen hade varit riktigt skicklig hade man kunnat ge sken av att arbetsrätten skulle luckras upp radikalt men att man var villig att lägga band på sig om lönekraven blev modesta. Att tro att facket av ren snällhet skulle belöna regeringen för att den höll fast vid den svenska modellen förefaller litet väl naivt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

3 Comments:

At 24 november, 2007 14:26, Anonymous Johan said...

Arbetslösheten i Stockholm har legat under 6% i säkert 10 år. I Gnosjö har den varit ännu mkt lägre.

Varför skulle inte samma sak kunna ske för hela riket?

 
At 24 november, 2007 19:33, Anonymous Leif E said...

Danne. Det här måste du svara på!

Kan man vara nationalekonom och liberal på samma gång?

Efter att ha läst DN debatt om välfärdsstaten och ditt inlägg idag reser sig en rad frågor om trovärdighet och raka linjer i ideologin.

Om man skall hålla en rak linje ifråga om liberal ideologi och rättsstat kan man inte snegla på ekonomiska utfall och enskillda öden. Då är det rättsmedvetandet och idealen som styr även om det innebär en lägre levnadsstandard för människorna.

Om man å andra sidan söker det optimala utfallet för nationen övergår människor att bli som myror i ett terrarium. Ägaren har myrornas bästa för ögonen och skulle en åtgärd leda till katastrof för vissa av myrorna är det ändå en bra åtgärd om myrsamhället som helhet blir starkare.

Själv har jag en stark preferens för självbestämmande och anser att eventuella välfärdsförluster är ett pris man får betala för den enskillda friheten om det behövs. Hellre fri och fattig än omgärdad av välfärdstjänster i ett slaveri.

Hur får du ihop detta i de olika postningarna?

 
At 25 november, 2007 02:10, Blogger Danne Nordling said...

Alla nationalekonomer borde vara konsekventa liberaler i sin personliga övertygelse. Det följer nämligen av att en nationalekonom inte vill ta sig an politiska värderingar - och utan onödiga värderingar blir utfallet det som tyvärr kallas "politisk liberalism", men som inte nödvändigtvis är ideologiskt betingat som andra politiska ideologier.

Många nationalekonomer vill dock kunna delta i samhällsdebatten på ett praktiskt plan. De är då beredda att acceptera politiska värderingar som utgångspunkt för ett partiellt effektivitetsresonemang. Vi har t ex ekonomerna från SNS som gjorde ett inlägg på DNdebatt i veckan. För att kunna tas på allvar bedömde de att den politiska egalitarism-värderingen måste tas för given. Det begränsade kraftigt vad de kunde säga. Trots detta var det väldigt många som fördömde vad eller hur de sade det som de ville ha fram. Det är en tråkig debattmässig begränsning i Sverige. Taket blev ytterligare något lägre.

Ett ännu mer pragmatiskt område är lönebildningen. Den kan inte analyseras ekonomiskt som en fri marknad eftersom ingen i Sverige skulle fästa något avseende vid en verklighetsfrämmande anlys som inte beaktade de svenska institutionerna. Vad som kan diskuteras vid sidan av detta är hur en fri arbetsmarknad skulle konstrueras främst med avseende på jämbördig förhandlingsstyrka och garantier för en exmin-standard.

Den svenska samhällsfilosofiska debatten är till betydande del fortfarande utilitaristisk - Leifs liknelse med myrorna i ett terrarium är träffande. Jag anser dock att U i huvudsak är en felaktig morallära som i sin yttersta grund kanske inte ens är etisk utan istället estetisk eller teknologisk. Men många nationalekonomer är kanske aningslöst beredda att acceptera U eftersom den liknar disciplinens s k mikroteori.

Det är många som under århundraden predikat att om man måste välja är frihet bättre än guld. Intuitivt uppfattar jag detta som en fruktbar värdepremiss. Men det gäller också att undersöka huruvida denna kan underbyggas med någon ytterligare grundläggande argumentering.

Utilitaristerna förefaller dock nöjda med att vara "fängslade kungar och inte fria luffare". De lycksaliga slavarna är som bekant frihetens värsta fiender.

Om vi betraktar frihet som bättre än lycka gäller då det omvända: vill jag ha mer frihet om det gör mig olycklig? Accepterar vi utilitaristernas nekande svar kommer detta att få ödesdigra konsekvenser. Eller finns det bättre svar? Vi hade en diskussion om detta våren -05.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home