tisdag, december 04, 2007

Altruism kräver inte tvång enligt Singer

Människorna i rika länder har en moralisk skyldighet att ge bort sitt överflöd till de fattiga i världen. Men eftersom de har rätt till sin egendom återstår enbart att det är önskvärt att de skänker bort detta frivilligt. Och för att det moraliska önskemålet inte skall bli orealistiskt räcker det med att man skänker bort 10 procent av sin inkomst, skriver Singer.

Den berömde filosofen Peter Singer diskuterar i sin bok Praktisk etik inte bara ekonomisk utjämning i form av lika lön för alla i ett land eller eventuellt lön efter behov. Han har också ett kapitel om hur rika borde hjälpa fattiga i hela världen. Trots att Singer är utilitarist försöker han ge mera generella svar på frågan varför man bör vara altruist och osjälviskt hjälpa andra.

Utgångspunkten är ett emotionellt ömmande fall (barn som fallit i en damm) som får läsaren att prima facie acceptera en princip som sedan visar sig gå att driva mycket långt. Vi bör offra egen nytta för att åstadkomma mera nytta hos andra om vi är konsekventialister (t ex utilitarister). Men Singer slår också fast att "de flesta icke-konsekventialister anser att vi bör hindra det som är ont och befrämja det som är gott". Redan här inför han emellertid en reservation. Vi bör inte hjälpa någon om vi därmed "offrar något av jämförbar moralisk betydelse". Vad detta mera exakt innebär avstår Singer från att precisera.

Singer ger dock några exempel på invändningar mot huvudprincipen som samtidigt konkretiserar vad "jämförbar moralisk betydelse" kan vara. En invändning är att vi först borde ta vara på våra egna nära och kära, fattiga i det egna landet osv. "Att låta släktingar sjunka ner i absolut fattigdom vore detsamma som att offra något av jämförbar moralisk betydelse" skriver han men anser att det är mindre relevant för rika länder. Vi har enligt Singer en moralisk skyldighet att hjälpa de fattiga.

Kan då teorin om mänskliga rättigheter - i det här fallet äganderätten - stå i strid med skyldigheten att ge en del av välståndet till de fattiga? Enligt Robert Nozicks rättighetsteori kan man ha rätt till "ett enormt välstånd när andra svälter" skriver Singer. Det är ett individualistiskt rättighetsbegrepp som står i motsättning till andra synsätt - t ex Thomas ab Aquinos, som hävdar att allt överflöd är man skyldig för de fattigas uppehälle. Och utilitarister skulle, enligt Singer, "vara beredda att åsidosätta äganderättigheter för att förhindra något större ont". Men han är inte med på att vi måste förutsätta dessa alternativa synsätt på rättigheterna för att fastställa en moralisk skyldighet till altruism.

"En teori om äganderätt kan hålla fast vid vår rätt att behålla välstånd utan att säga något om huruvida den rike bör ge till de fattiga eller ej." Med detta medgivande har Singer avsagt sig hela sin teoris politiska sprängkraft och retirerat till att diskutera vad som är moraliskt önskvärt istället för vad som är en tvingande plikt. Singer preciserar sitt resonemang med konstaterandet att Nozick visserligen avvisar "tvångsmedel såsom beskattning för att fördela inkomster" men accepterar frivilliga insatser för att "uppnå de mål vi anser moraliskt önskvärda". De rika har ingen skyldighet att hjälpa de fattiga om det förutsätter att de fattiga har en rätt till de rikas välstånd, skulle Nozick mena enligt Singer. Men han skulle kanske acceptera att de rika ändå bör ge till de fattiga trots att de inte har någon skyldighet - "för etiken består inte bara av rättigheter".

Kanske Singer anade hur uddlös hans egen teori skulle bli om han inkorporerade Nozicks syn eftersom han tillägger att vi inte bör acceptera en sådan rättighetsteori. Motiveringen förefaller dock svag. Om ens förfäder råkade bosätta sig i vad som blev Kuweit så skulle man vara omåttligt rik och inte ha någon skyldighet att hjälpa dem vars förfäder råkade bosätta sig i vad som blev Tchad. Det är oacceptabelt, menar Singer. Men han förklarar inte huruvida Kuweits obenägenhet att hjälpa leder till en rätt för andra länder att anfalla Kuweit och med tvångsmedel beröva invånarna en del av deras välstånd.

Det är därför inte förvånande att i slutändan av Singers resonemang återstår av den moraliska skyldigheten enbart det som är moraliskt önskvärt. Som den utilitarist han är vill Singer hitta en väg att få så mycket moraliskt önskvärt resultat som möjligt. Det blir då inte att kräva att man skall ge bort så mycket att man själv närmar sig den nivå som mottagarna skulle få - total utjämning är ju den enkla utilitarismens huvudkrav. Ett så starkt moraliskt krav riskerar att slå tillbaka så att givmildheten helt uteblir pga otillräcklighetskänslor. Därför landar Singer på nivån 10 procent. Det är önskvärt att man betalar 10 procent av sin inkomst till de fattiga. En sådan nivå anser Singer vara realistisk inte bara för helgon. En pragmatisk bedömning helt enkelt.

Att ge bidrag på denna nivå är naturligtvis helt frivilligt. Inte för ett ögonblick föresvävar möjligheten att en grupp målmedvetna utilitarister t ex skulle kunna göra en statskupp och den vägen tvinga medborgarna att bli mycket mer "altruistiska" än att bara ge bort 10 procent. När det gällde löneutjämning inom landet diskuterade Singer långtgående tvångsåtgärder som att avskaffa den privata företagsamheten för att kunna införa lön efter behov. Men global utjämning skall tydligen överlämnas till den osäkra process som är beroende av hur många som kan övertygas om att de frivilligt borde skänka bort 10 procent av sina löpande inkomsteer. Hur ser egentligen Peter Singers moraliska principer ut när de inte verkar leda till riktigt konsekventa resultat?

Kan det vara så att Singer inte har klargjort grunderna för det moraliska kravet på altruism (han diskuterar inte det vaga begreppet "solidaritet")? Istället tar han ett emotionellt slagkraftigt exempel som utgångspunkt för en logisk härledning av följdsatser som inte alls har samma emotionella övertygelsekraft. Altruism är inte något som sekulariserade människor skulle acceptera som ursäkt för politiska tvångsåtgärder och därför hamnar han i en besvärande svag position. Kraven på jämlikhet och rättvisa för att utjämna lönerna tycks däremot kunna legitimera tvång och hot om våld.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 04 december, 2007 19:55, Anonymous Tom said...

Singer's +10% välgörenhet (misstänkt lik kyrkans tionde) skulle, kombinerat med en liberal nattväktarstat, ge ett skattetryck på 20-30%. Tja, det kan man kanske leva med. Och så är man certifierat god dessutom.

Men jag får snarare känslan av kamelens nos är i tältet, och att man alltså snart kan vänta sig mer.

 
At 04 december, 2007 22:19, Blogger Klas said...

Kan du förklara vad skillnaden är mellan "det ömmande fallet" med barnen i dammen, och med att hjälpa personer som riskerar att dö annars?

 
At 07 december, 2007 02:20, Blogger Danne Nordling said...

Tom, det är svårt att få grepp på vad Singer egentligen menar när man kombinerar vad han säger i olika kapitel i sin bok. När det gäller att hjälpa de fattiga är det inte fattiga i det egna landet han menar. De kommer att få hjälp genom att avlöningsprincipen kommer att vara lön efter behov. Det skall tvingas fram.

Hjälpen till fattiga i andra länder får vi anta kommer att hamna ovanpå den interna omfördelningen och vara frivillig. Att den borde vara 10 procent beror mycket riktigt på likheten med "tiondet" som Singer anför för att motivera just denna siffra. Annars har han ingen annan motivering än att han personligen bedömer att denna andel ger det största beloppet i verkligheten.

Klas, skillnaden mellan ett barn som fallit i en damm och u-hjälp är först och främst en skillnad mellan en konkret, entydig situation och en abstrakt teori om vad som hjälper fattiga. Dessutom är det en fråga om olika stora relativa uppoffringar.

Fallet med barnet innebär att hjälpinsatsen är begränsad till att blöta ner skorna för att säkert rädda ett liv. Enligt svensk lagstiftning blir man ändå inte straffad om man låter bli.

Att rädda liv med hjälp av u-landsbistånd har inte samma klara koppling. Det behövs pengar till så mycket annat innan hjälpen kommer fram. Eventuellt används en del av pengarna till mutor, insättningar på utländska bankkonton eller inköp av vapen. Ett problem som Singer själv tar upp är att penningflödet kommer att leda till folkökning som gör att problemet blir mångdubbelt större. Mera näraliggande är att mathjälp kan slå ut den lokala livsmedelsproduktionen och den vägen kan förvärra svältproblemen.

Slutligen är det kanske inte alls hjälp som behövs för att rädda liv i abstrakt statistisk mening utan globalisering. Expansionen av världshandeln har sedan 1980 räddat livet på mer än en miljard människor. Samtidigt har undernäringen, analfabetismen och barnarbetet halverats i världens låg- och medelinkomstländer. Antalet extremt fattiga har minskat med 500 miljoner trots folkökningen och andelen har sjunkit från 40 till 18 procent.

Jag tror inte att vare sig Singer eller någon annan skulle hävda att dessa framsteg är resultatet av industriländernas invånares moraliska godhet och givmildhet. Det är alltså stor skillnad mellan att hjälpa ett barn som fallit i en damm och att skicka pengar till u-länderna.

Jag trodde först att Singer skulle använda exemplet för att legitimera statliga tvångsåtgärder för global nivellering. Så har en annan utilitarist gjort, nämligen Torbjörn Tännsjö (han utgår från en vattenpöl) och han replierar på en bok av Peter Unger som kom ut efter Singers bok. Denna mer hårdföra syn har dock inte fått något genomslag.
/DNg

 
At 08 december, 2007 10:36, Blogger Klas said...

Danne, jag håller helt med dig om att globaliseringen är ett medel för att lösa fattigdom. För att se till att globaliseringen verkligen hjälper fattiga måste vi se till att det inte finns handelstullar som kan slå mot fattiga länder, men vi måste även hjälpa de fattiga länderna att få igång en fungerande marknadseknomi, t.ex. genom att hjälpa dem med utbildning och infrastruktur.

För att anknyta till ett av dina egna exempel - när det gäller miljö anser du att en investerad krona gör mer nytta i andra länder, och bör alltså investeras där. När det gäller t.ex. utbildning (som jag vet att du är överens med mig om bör bekostas av samhället), så gör även en investerad krona där mer nytta i fattiga länder. Hur förhåller du dig till globaliseringen när det gäller sådana investeringar? För du vill väl inte räknas som en protektionist?

Jag rekommenderar dig att läsa boken "The End Of Poverty" av Jeffrey Sachs. Där kan du t.ex. lära dig:
* Varför vissa länder inte utvecklats ekonomiskt
* Varför det inte finns en eknomisk lösning som passar alla fattiga länder.
* Hur en totalitär stat som Kina lyckas få en hög ekonomisk tillväxt
* Hur vi kan (och varför vi ska) hjälpa länder att komma igång med ekonomisk tillväxt

Han beskriver också att det finns en omvänd korrelation mellan BNP och antal barn, vilket skulle motsäga din farhåga om att mer pengar leder till större folkökning. Sachs citerar många gånger Adam Smith, som jag tror ligger dig närmre om hjärtat än vad han gör om mig, så jag tror att du kommer att få glädje av den här boken också.

 
At 08 december, 2007 10:52, Blogger Klas said...

Förresten så kan jag nämna en annan frågeställning hämtad från boken. När ett företag kommer på obestånd, så finns det konkurslagar som skyddar företaget (i USA har dessutom nya långivare en prioritet mot gamla långivare), något som på lång sikt ofta gynnar även de gamla långivarna.

Finns det någon motsvarighet för länder? Borde det inte göra det? Hur ska man hantera ett land som borde försatts i konkurs?

 
At 08 december, 2007 11:32, Anonymous Leif E said...

Danne och Klas.

Jag kan komma på tusen för att inte säga miljarder skäl att hjälpa människor i fattiga länder till ett bättre liv. Den första och enklaste att komma att tänka på är den egennytta en missionär eller biståndsarbetare uppnår genom sitt arbete. Biståndsarbetet för dessa individer närmare ett gudomligt tillstånd som riktigt goda människor och vem vill inte vara god. Problemet med dessa är väl snarare hur man skall skydda uländerna från de mest fanatiska.

Företag har all anledning att hjälpa till med industrialisering särskillt om lönerna är attraktiva. Vi konsumenter köper gärna produkter från u-länder om de bara har rätt pris och kvalitet.

Vi i i-världen kan också ha intressen i att störta korrumperade diktaturer och reformera ländernas rättsystem och ekonomiska institutioner med tanke på våra egna medborgare och investeringar.

Som jag ser det behövs inte altruismen som drivkraft ens i de mest efterblivna länderna. Vårt egenintresse räcker för att få tillstånd en utveckling.

Största utmaningen är bristen på demokrati i vissa länder men när de ekonomiska drivkrafterna inom länderna och genom handel ökar ökar även trycket för att införa demokrati och mänskliga rättigheter som äganderätt och rätt att bedriva handel.

 

Skicka en kommentar

<< Home