Överbuden haglar om förnybar energi

På Rapport nämndes att Sverige måste bygga ut sin förnybara energi med 15 procentenheter - det motsvarar avsevärt mer än en fördubbling av vattenkraften. Det är EU som kan kräva detta av Sverige. Även med den orealistiskt snabba utbyggnaden av bioenergi och vindkraft som nyligen lanserats fattas ca en tredjedel. Nu får Sverige igen för sin "gå-före-politik".

Den förnybara energiproduktionen består av biobränslen, vattenkraft och vindkraft. Sverige producerar 17 procent av sin energi med hjälp av biobränslen mot 4,4 procent inom EU. Det skrev jag om häromdagen. Här nedan visas andelarna i Sverige och några andra länder.


Inräknas vattenkraften (vindkraften är försumbar) tillkommer ytterligare 9 procent av energiproduktionen. Det är alltså 26 procent av energiproduktionen som är förnybar enligt Vetenskapsakademiens siffror. Siffran stämmer också med vad näringsdepartementet uppger. För EU blir siffran 6 procent. Den kraftiga ökningen av vindkraften som Energimyndigheten krävde häromdagen kan alltså inte motiveras med att Sverige skall uppnå målet om 20 procents förnybar energi för EU till år 2020. Vi överskrider detta med hjälp av vattenkraften.

Nu uppger Rapport 2/12 att EU-kommissionen kommer att kräva en ökning av Sveriges andel förnybar energi trots att vi redan ligger bra till. Man uppger till och med att Sverige redan nu skulle ligga på en andel om 40 procent. Den siffran verkar dock vara felaktig. Men EU skulle ändå kräva att Sverige ökar sin förnybara andel till 55 procent år 2020.

Mot detta invänder näringsminister Maud Olofsson i Rapport med samma argument som jag använde i kommentarerna till artikeln 1/12. Varför skall Sverige förmås ta på sig en större börda än andra länder? Det är ju att straffa de länder som verkligen har ansträngt sig.

Att öka andelen med 15 procentenheter (oavsett om utgångspunkten är 26 eller 40 procent) motsvarar enligt Maud Olofsson 90 TWh. Räknat på en användning av 647 TWh är det t o m 97 TWh eller långt mer än en fördubbling av vattenkraften (den producerar 9 procent av 647 TWh). Statistikförbistringen är besvärlig: enligt Olofsson producerar vattenkraften 70 TWh och kärnkraften 72 TWh.

Om vi utgår från 90 TWh som mål till 2020 blir det svårt för Sverige. Vetenskapsakademien ansåg att biobränslen kunde byggas ut med ca 40 TWh (inkl 8 TWh torvkraft). Energimyndigheten ville planera för en utbyggnad av vindkraften med 29 TWh (allt planerat skulle dessutom knappast kunna realiseras). Eftersom torv knappast kan betraktas som förnybar energi enligt dagens akuta klimatpolitiska perspektiv finns det bara ca 60 TWh att bygga ut med, som jag bedömer det, mycket stora kostnader. Ett par TWh kanske går att få ut från ytterligare vattenkraft.

Så hur skall Sverige kunna svara upp mot ett krav på 90 TWh? Och varför skall Sverige ta på sig detta? Är det för att Tyskland och Polen skall få fortsätta elda med sina brunkolskraftverk? Eller är det för att Frankrike, Tyskland och England inte vill plantera igen sina öppna landskap med salix-odlingar eller liknande?

Detta är tacken för Sveriges "gå-före-politik". De andra länderna i EU utnyttjar Sveriges chauvinistiska miljöfundamentalism och passar på att ställa helt orealistiska krav på Sverige. Det blir intressant att höra miljöminister Andreas Carlgren gå emot miljöextremisterna samtidigt som våra egna i Naturskyddsföreningen och miljöpartiet skränar om förräderi och miljöpolitisk undfallenhet. Oskickligt?

Andra bloggar om: förnybar energi, klimatpolitik, EU, miljö, klimat, växthuseffekten, politik, samhälle på intressant.se