måndag, november 19, 2007

Hur skapa jobb åt globaliseringens förlorare?

Globaliseringen av världsekonomin gör framförallt fattiga och lågutbildade i de rika länderna till förlorare. Det säger SNS:s Välfärdsråd med ordföranden docent Karolina Ekholm i spetsen samt rådsmedlemmarna professor Torben M Andersen, professor Arne Bigsten och dr Jonas VlachosDN Debatt idag 19/11. Det har väckt en avsevärd opposition bland socialdemokratiska bloggare, tex Soilander och Rundqvist. Det är sannolikt rubriken "Satsning på på svaga grupper ett hot mot värlfärdsstaten" som medfört de bidragsvänliga motreaktionerna. Men även kritik mot globaliseringen förekommer (Bjurström).

Tanken hos SNS-representanterna är ungefär den att ju större tillväxt Sverige kan uppnå genom globaliseringen - dvs genom ökad export och import - desto svårare blir det för den del av dem som jobbar med enklare arbeten som är utsatta för internationell konkurrens. Det går varken att exportera enkla produkter tillverkade med höga svenska löner eller att producera för hemmamarknaden om vi kan importera billigare sådana saker från t ex Kina.

Om man då, som den förra regeringen "satsade" på dessa förlorande grupper i form av speciella låglöneökningar tenderar ännu fler av de hotade jobben att slås ut. Och då man "satsade" på ej tidsbegränsad arbetslöshetsersättning, sjukskrivningar och förtidspensioneringar, inträffade både effekten att fler ville få dessa bidrag och att det behövs ännu mer skatter för att betala dessa bidrag. Detta menar SNS-företrädarna kommer att underminera välfärdsstaten. Men att döma av bloggreaktionerna och regeringens kräftgång i opinionstabellerna är detta något som måste accepteras även om man ofta inbillar sig att det inte är så farligt.

Här brukar ökade utbildningsinsatser dras fram som ett motmedel. Det antyds också av artikelförfattarna. Men det hade varit intressantare om de hade kunnat problematisera utbildningen som lösning. Hur stor potential har ökad utbildning? Kan verkligen alla som idag väljer enkla jobb klara avancerade spetsteknologiska arbeten i exportindustrin bara de "får tillfälle" att utbilda sig?

Problemet för Sverige är inte att vi är oförmögna att skapa sysselsättning med hjälp av låglönejobb som ändå är oändligt mer högavlönade än jobben i Kina. Vårt problem är psykologiskt. Vi kan inte låta de lågproduktiva få låga löner eftersom det skulle "strida mot de jämlikhetssträvanden som det råder stark uppslutning kring i det svenska samhället". SNS-rådet har egentligen inte kommit med någon konkret lösning om man måste hålla sig till denna "uppslutning". Jämlikheten dömer de lågproduktiva till att bli bidragstagare eftersom de aldrig kan jobba ihop till den minimilön vi anser att inte skall kunna underskridas.

Tidigare var detta möjligt eftersom globaliseringen var begränsad. Om vi gör om Sverige till ett socialekonomiskt Skansen kan vi kanske åstadkomma sysselsättning för nästan alla. Men då kommer levnadsstandarden för alla att bli mycket låg och emigrationen hotfull.

För att skapa jobb till de permanent lågproduktiva går det inte att förlita sig på nystartsjobb och omskolning. Det måste skapas efterfrågan på även de lågproduktivas insatser genom att den reella lönekostnaden sänks permanent. Ett mycket dyrt sätt att göra detta är fortsatta allt större jobbavdrag för alla. Ett mindre dyrt sätt är att sänka kostnaderna i den hushållsnära tjänstesektorn och nästan helt ta bort skattebelastningen för hushållstjänster. Men det är åtgärder som kritiserats av dem som tycker att livslånga bidrag utan motprestation är lösningen för framtiden.

Den effektivaste lösningen är att ge bidragen enbart till dem som kan utföra ett arbete med otillräcklig produktivitet för att kunna ge någon sorts minimilön. Det är tanken med Samhall. Om en liknande verksamhet i större skala kunde erbjudas till dem som helt slås ut i den internationella konkurrensen skulle många fler kunna få jobb än om pengarna satsas på förtidspensioneringar eller generella jobbavdrag.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

13 Comments:

At 19 november, 2007 20:53, Anonymous Sture Åström said...

Samhall bara en dellösning

Tankarna bakom Samhall var goda, men lösningen blev helt planekonomisk. De lågproduktiva i utanförskapet har mycket mångskiftande handikapp. ETT företag med ETT system kan inte möta alla behov.

Som storföretag med ett par tiotusental anställda blir Samhall med nödvändighet en byråkrati. En sådan kan inte erbjuda den flexibilitet och kreativitet i detaljerna som småföretag kan.

Samhalls kostnader täcks till närmare 40 % av "merkostnadsersättning", vilket blir ett ungefärligt mått på den felande produktiviteten hos de anställda.

Samhalls möjligheter att skapa jobb blir mycket begränsat, då det skall ske i deras organisation, även om man nu säljer "bemanning" till andra företag.

Skall den halva miljon i utanförskapet, som ganska säkert har en betydande arbetsförmåga, kunna få jobb, måste dessa skapas i alla sorters industrier. Dessa måste ha en klar uppfattning om tillgången på arbetskraft med begränsad kapacitet, när de planerar sina produktionslinjer. Där finns alltid tempon som kan göras manuellt, men som rutinmässigt rationaliseras bort idag. Jag har sett exempel där det varit fråga om en fördubbling av investeringen i förhållande till USA.

Således finns utrymme för anpassning av arbetsplatserna. Men kontakten med anställningssökande kan inte ske med ett halvt dussin myndigheter plus facket inblandade för varje individ så¨som förutsätts idag.

Reinfeldts sats om "skatteparadis för lågavlönade" bör betyda att ingen skatt utgår på löner under existensminimum. Räknas även arbetsgivaravgiften bort blir nettolönen på halva nominella medianlönen bara någon tusenlapp lägre än nettot på medianlönen. Det finns alltså utrymme att skapa en sådan "låglönemarknad" utan egentliga sociala problem.

Varje så utbetald lönekrona minskar direkt bidragen med en krona. Om man dessutom räknar med att landets produktion av nyttigheter ökar med en krona, leder detta till ökade skatteintäkter med åtminstone momsen, 20 %, således 1,20 totalt.

Detta är vad DN-artikeln borde att ha formulerat tydligare.

Facket kommer givetvis att göra motstånd i rädsla för att deras jobb med normala löner blir utkonkurrerade, så att lönenivån pressas ner generellt. Denna risk torde vara mycket mindre än vad facket tror. De utanförstående är ju handikappade på ett eller annat sätt.

Framför allt blir ekonmin förbättrad även för den som får en marginell lönesänkning, om man tar hänsyn till den skattesänkning som blir möjlig. Och på lång sikt höjs landets utvecklingstakt.

Således: En öppen låglönemarknad behövs, vilket blir möjligt med drastiska sänkningar av skatterna på de lägsta lönerna.

 
At 19 november, 2007 21:44, Anonymous Magnus Berg said...

Om landet utvecklingstakt ska öka måste rekrytering av ledare, inkl. ekonomer, ske genom intelligenstest och inte på så vis att de med rätt ideologi eller utbildning automatiskt premieras.

Höga betyg som leder till högskola är som bekant ett resultat av underordning och förmåga samt intresse av att mottaga indoktrinering. Därav kan man dra slutsatsen att de goda intellektuella krafterna tenderar att ställas åt sidan.

Detta är självklart en känslig fråga för de som med själ och hjärta tagit till sig överhetens ideologi och skördat frukterna av detta.

Grundfrågan för samhällets utveckling är om en idiot ska få tillträde till viktiga samhällspositioner före en intelligent.

 
At 20 november, 2007 02:18, Blogger Danne Nordling said...

Om man skall minska utanförskapet från nuvarande omfattning måste man rimligtvis ha ett antal "Samhall".

Det svåra problemet med företag som får subventioner för sina lågproduktiva anställda är att få dessa att konkurrera på likvärdiga villkor med redan etablerade företag. Ger man upp på den punkten måste man ta till oerhört mycket mer kostnadskrävande åtgärder såsom jobbavdrag eller förtidspensionering.

Att ett "skatteparadis för lågavlönade" skulle vara en lösning på detta problem förefaller vara omöjligt. Tvärtom är det ju just detta som SNS-företrädarna varnar för när de menar att välfärdsstaten hotas av satsningar för att hjälpa de lågproduktiva men som förutsätter alternativ som ger otillräckliga skatteintäkter.

Det kan bara vara bättre för välfärdssamhället att istället för att betala ut stora bidrag avstå från skatteintäkter i samma storleksordning om det genererar lika många nya jobb. Men mycket av de uteblivna skattepengarna måste spenderas för att ge skattebefrielse till låginkomsttagare som redan har jobb samt skattesänkning till alla andra. Det är så ett grundavdrag upp till existensminimum med nödvändighet fungerar. Dessutom leder det till minskning av arbetsutbudet genom att deltidsarbetet ökar. Jobbeffekten blir mindre än vad man kunde tro.

Slutligen kan man inte ha ett avdrag som bara går till dem som har bidrag. En stor del av dem som har bidrag kommer att fortsätta med det eftersom de har vissa (svaga) skäl för detta. Men en del kommer att ta ett jobb istället. Vi kan se effekterna av detta där regeringen ju redan har sina jobbavdrag. Att döma av hur litet utanförskapet har minskat och förutses minska kanske effekten inte blir så stor av ytterligare sådana.

En öppen låglönemarknad bedömer jag som statsfinansiellt orealistisk. Men inte heller den typ av medborgarlön som kallas "BIG" (basinkomstgaranti) eller negativ inkomstskatt är något som blir mycket billigare i en välfärdsstat som Sverige. Dessutom riskerar den att medföra orimligt höga marginalskatter när den skall trappas ned vid mer välavlönat arbete.

Vad fackets motstånd beror på kan vi spekulera om. Men sakligt sett tror jag inte att de behöver oroa sig för "att deras jobb med normala löner blir utkonkurrerade, så att lönenivån pressas ner generellt". Ett stort grundavdrag ger mer pengar i plånboken för normalavlönade men eftersom de inte i ett normalt konjunkturläge har för hög lön behöver de inte vara rädda för att det nu skulle uppträda arbetslösa som är villiga att ta deras jobb för en lägre lön.

Det är den s k "reservationslönen" som kan påverkas med låga eller inga skatter på låglönejobb. När lönen närmar sig vad man kan få i socialbidrag blir det omöjligt att få folk att jobba om de blivit arbetslösa. De "reserverar sig" och säger att de söker ett mer välavlönat jobb. Genom lägre skatt kan denna lön sänkas. Men eftersom bara några få har sådana jobb (och de är nog inte med i facket) kommer inte några av fackmedlemmarnas jobb att konkurreras ut. Men det är möjligt att de fackliga företrädarna inte tänkt igenom saken och därför tror att skattesänkningar skulle hota medlemmarnas jobb eller lönenivå.

Det jag förordar är istället en arbetsinkomstgaranti som i första hand fyller ut heltidsarbeten med mycket låg lön upp till ungefär dagens reservationslön. Det är detta Samhall gör idag och som borde gå att klara i större skala även i privata företag.
/DNg

 
At 20 november, 2007 09:02, Blogger Milton Frihetsson said...

"de lågproduktiva"

Lågproduktiva barn, gamla och sjuka skulle vi ju kunna byta ut mot högproduktiva låg avlönade kineser.

 
At 20 november, 2007 10:07, Blogger Milton Frihetsson said...

Eller göra biobränsle av dom!

 
At 20 november, 2007 11:44, Anonymous Sture Åström said...

Byråkratier missar tillfällena

Som jag förstår dig, Danne, omsätts den arbetsinkomstgaranti du talar om till den "merkostnadsersättning" Samhall får.

Du menar att sådan skulle kunna utgå till fler företag ?

Min poäng är att sådan ersättning beslutas i byråkratierna. Således skulle, som Hans Karlsson en gång förklarade, den handikappade granskas av läkaren, som rapporterar till F-kassan, som talar med A-kassan, som talar med AMS och diskuterar med socialens handläggare och kurator för att få fram ett besked som kan göra en arbetsgivare intresserad. Alltså åtta parter.

Att bara komma fram i telefon för att finna ut vilken person, som skall handlägga ett ärende och sedan booka en tid för sammanträde kan ta två veckor. På EN av myndigheterna. Hela processen lär inte klaras av på mindre än sex månader.

Då har jobbet blivit tillsatt. Chansen dunstat.

Därför behövs en marknad utan inblandning av myndigheter.

 
At 20 november, 2007 13:13, Blogger Danne Nordling said...

Vi har bara fyra alternativ:

1) Skattefinansieringen av välfärdssamhället ersätts med avgifter.

2) Jämlikhetstanken avvecklas vilket medger mycket låga löner för arbetande fattiga.

3) Skatterna höjs för att bekosta livslånga bidrag till alltfler lågproduktiva.

4) Enbart lågproduktiva subventioneras så att de kan arbeta istället för att lyfta bidrag.

I fall 1 kan skatterna sänkas och en öppen låglönemarknad etableras. Jämlikheten upprätthålls genom inkomstprövade bidrag till avgifterna för välfärdstjänsterna, alternativt inkomstprövade avgifter.

Fall 2 är vad SNS ville undvika.

Fall 3 är vad SNS ville varna för (traditionell s-politik).

Fall 4 blir kvar och borde då förordas om vi klarar byråkratin. Det borde medge en liten skattesänkning.

Något fall 5 med öppen låglönemarknad och högskattesamhälle finns inte i praktiken. Det skulle kräva stora kompenserande skattehöjningar för att bekosta det stora grundavdraget eftersom detta inte kan ge tillräckligt många nya jobb som kompenserar skattebortfallet. Dessutom skulle deltidsarbetet öka.
/DNg

 
At 20 november, 2007 17:41, Blogger Per-Olof Persson said...

"Något fall 5 med öppen låglönemarknad och högskattesamhälle finns inte i praktiken."

Detta är ett riktigt konstaterande. Ett högskattesamhälle leder med tiden till att mängder av icke-arbetande (även vanliga ålderspensionärer) måste leva på låga bidrag.

Den jämlikhetstanke som bryter mot all logik måste försvinna. Nämligen att det är jämlikt att även de som har råd får gratis sjukvård, barnbidrag mm. Det hade varit bättre att sänka skatterna samtidigt som endast de som har det sämst ställt får hjälp från samhället.

Problemet med fackföreningar är att de är en ekonomisk intresseförening endast för funktionärerna inom fackföreningarna. Vetenskapen säger att fackföreningar inte kan höja lönernas köpkraft för alla arbetande. Fackföreningar har endast möjligheten att höja lönernas köpkraft om en del av deras medlemmar blir arbetslösa. Men detta ger en högre skattekostnad för de arbetande samtidigt som produktionen i ekonomin blir lägre med färre arbetande.

Fackföreningar skapar i verkligheten en högre arbetslöshet och en lägre köpkraft för de arbetande. Fackföreningar slår ut företagen från marknaden och reducerar entreprenörernas investeringar i kapitalvaror. Detta ger en lägre produktivitet per arbetstimme och därmed en lägre köpkraft för de arbetande. Om de ekonomiska problemen i samhället ska kunna lösas måste fackföreningarna förbjudas.

 
At 22 november, 2007 13:51, Anonymous Erik i Lund said...

Well, Per-Olof, att förbjuda facken är väl att gå lite långt.

Det räcker säkert med att ta bort deras ohemula privilegier, LAS t.ex.

Liksom att begränsa strejkrätten till de företag, där majoriteten av arbetstagarna är medlemmar. Samt förbjuda sympatiåtgärder och lägga kännbara böter till "det allmänna" på vilda strejker.

Idag kan arbetsgivarna ju aldrig få tillbaka vilt strejkande till jobbet, om de inte beviljas absolution för kontraktsbrottet. Detta skapar emellertid stora olägenheter för allmänheten, inte bara i minskade skatteintäkter, med SAS-strejken som exempel, varför utmätning av straff för facket är väl motiverat.

Med en serie sådana korrektioner av dagens förutsättningar, kommer medlemmarna att lämna de föreningar, där funktionärerna inte gör märkbar nytta, medan funktionärer som finner meningsfulla uppgifter till vettiga kostnader kommer att hålla friskt liv i sina föreningar.

Med sunda funktionärer kan fackföreningar vara mycket produktionsfrämjande och bygga lojalitet mellan anställda och företag.

 
At 22 november, 2007 16:40, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof förordar närmast alternativ 1 med låga skatter och avgifter för nästan all välfärd. Endast de behövande får gratis välfärd. Det principiella motargumentet brukar vara att den svenska modellen förutsätter generell välfärd eftersom det då går att göra större omfördelningar. Med behovsinriktad välfärd kommer det att synas vilka omfördelningar som görs och det leder till opposition från dem som måste betala utan att få något tillbaka.

Skulle detta problem kunna lösas med försäkringar och välfärdskonton? Principen för detta är att "de svaga" när de ännu inte är svaga förmås att betala försäkringspremier och göra insättningar på medborgarkontona. När några sedan drabbas av svårigheter finns det pengar att hjälpa dem utan att andra skattebetalare behöver känna sig exploaterade.

Med försvagade fackföreningar kommer nya låglönejobb att kunna uppstå. Men problemet blir då att de med de lägsta lönerna inte kommer att både kunna betala försäkringspremierna och ha tillräckligt mycket kvar för en levnadsstandard som t ex dagens socialbidragstagare har. Kravet att de lägst betalda jobben (eller personerna) på något sätt borde subventioneras återkommer därför med stor sannolikhet. Om detta problem skall kunna lösas gäller det att se upp för höga marginaleffekter när stöden skall trappas ned.
/DNg

 
At 24 november, 2007 09:45, Anonymous Anonym said...

Vad anser du om den emigration som redan sker?

 
At 25 november, 2007 06:42, Anonymous Anonym said...

Hur man än vrider och vänder på det så slutar det med att det är de mer produktiva som skall subventionera de mindre produktiva, och det är som vi alla förstår ohållbart i en globaliserad värld. Även massarbetslöshet kommer på ett eller ett annat sätt att innebära subventioner och kostnader för de mer produktiva, varför det enda realistiska utfallet är radikalt ökade inkomstskillnader i samhället. Detta kommer naturligtvis att föra med sig en hel del andra intressanta utfall, som en ökad politisk polarisering med allt vad det innebär.

Men som om det inte vore nog med detta så verkar många parter – inte minst Svenskt näringsliv – för en ökad invandring från just låglöneländer vilket bara ytterligare kommer att öka pressen på den mindre produktiva arbetarna i ekonomin. Som om det inte vore nog med att de trängdes ut från den exporterande sektorn kommer de då att trängas ut från servicesektorn. Det är viktigt att hålla i minnet att det finns flera faktorer som gör att dessa gästarbetare kan hålla betydligt lägre löner än inhemska arbetare, bl.a. att en stor del av de som skall leva på lönen bor i länder med betydligt lägre priser samt att gästarbetaren måhända planerar att återvända dit varför han behöver mindre besparingar etc. Dessutom är det ofta så att även den mest marginella tillvaro i Sverige är långt bättre än vad de kunnat hoppas på att uppnå hemma varför låga löner och usla förhållanden i Sverige inte sällan framstår som ett attraktivt alternativ. Se bara på de snabbmatsrestaurangstädare som nyligen uppmärksammandes i ”Uppdrag granskning”. Ingen svensk med de ambitioner på livskvalitet och inkomster som vi har idag kan tävla med de lönerna.

Globalisering är en process som har såväl ekonomiska som politiska utfall, och tyvärr så verkar många av såväl dess förespråkare som motståndare att fokusera ganska ensidigt på de ekonomiska. Som jag sade ovan kommer de ekonomiska utfallen att leda till en ökad politisk polarisering och aktivering av massorna. Det är föga troligt att gemene man stillatigande kommer att se på medan hans och hans familjs levnadsstandard dalar och finna tröst i att någon annan, någon annanstans får det bättre. Blod är nämligen tjockare än vatten, så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Däri kommer basen för det folkliga engagemanget att finnas, det som det sedan gäller att lyfta och omforma till något användbart.

Inte heller kommer globaliseringen och den världsomspännande ekonomiska tillväxten att leda till fred på en global nivå. Även om det går stick i stäv med vad de flesta tror så är handel och globalisering ingen väg till för fred då, som de flesta torde inse när de tänker efter, konflikter uppstår i relationer och om resurser som är av gemensamt intresse. Under de sista åren har råvarupriserna oavsett vilket index man tittar på och vilken enhet man räknar i ökat något fruktansvärt, t.ex. torde ingen ha missat vad som hänt med oljepriset. Fortsatt tillväxt med ökade krav på exploatering av ändliga och begränsade resurser kommer ofelbart att leda till konflikter och våld.

Den stora faran med globaliseringen är, ur det perspektivet, att den leder till en avindustrialisering av västvärlden. Det som en gång började med teko-industrin och skeppsvarven och som nu håller på att ske med bilindustrin och som har skett med elektronikindustrin kommer att accelerera. Vi, det västerländska samhället, kommer att ha avhänt oss basen för vår maktposition, vår industriella kapacitet, till våra framtida potentiella motståndare. Den något naiva tanken är visst att vi sedan skall leva på att sälja tjänster; de högproduktiva till asiaterna medan de lågproduktiva städar deras hem och motionerar deras hundar. Även den mest inbitne liberal torde inse att det inte kommer att fungera i längden.

 
At 26 november, 2007 02:31, Anonymous Peter Soilander said...

Danne, det är nästan en komplimang att bli kallad för socialdemokrat, men faktum är att jag är kristdemokrat - med egna ståndpunkter.

Jag kan hålla med om att mina åsikter på sätt och vis rimmar ofta med s, men jag resonerar utifrån begreppet välfärdsstaten, som Zygmunt Bauman skriver om i sin bok Globalisering.

 

Skicka en kommentar

<< Home