måndag, juli 07, 2008

Finansen i konflikt med Riksbanken om inflationen

De importerade prisökningarna (eller klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar) kan leda till att inflationsmålet inte uppnås utan att Riksbanken tvingar fram en prissänkande lågkonjunktur. I detta läge kan inte finansministern presentera skattesänkningar och höjda utgifter som medicin mot Riksbanken. Hela inriktningen verkar feltänkt.

Finansminister Anders Borg vill motverka Riksbankens räntehöjningar med skattelättnader , infrastruktursatsningar och investeringar i forskning. Det uttalade han i SvD den 5 juli. Men det betyder att finansdepartementet och Riksbanken är på kollisionskurs när det gäller den framtida ekonomiska politiken. Finanspolitiken drar i expansiv riktning och penningpolitiken i kontraktiv.

När Riksbanken höjer räntan den 9 juli har åtgärden tre syften som skall återföra prisstegringstakten till 2 procent på ett par års sikt. Det omedelbara syftet är att kungörandet av höjningen och hotet om ytterligare två lika stora höjningar senare i år skall stämma ner allmänhetens inflationsförväntningar och de fackliga organisationernas ambitioner att riva upp avtalen och begära extra löneökningar samt dämpa ner föreställningarna att man kan ackumulera lönekrav till 2010. Det något mera långsiktiga syftet är att stärka kronan så att importpriserna dämpas. Den effekten är dock ganska begränsad och motverkas av att ECB också höjde räntan för euro-området.

Det är den tredje effekten att via en nedkylning av den inhemska konjunkturen få lägre löneökningar och lägre vinster som båda gör företagen benägna att rentav sänka sina priser som är viktigast. Detta skall ske genom att låntagarna blir fattigare när räntan stiger. Bostadsägare och andra skuldsatta måste dra in på sin vanliga konsumtion och kanske börja spara för att få tillbaka en del av den förlorade förmögenheten som beror på prisfall.

Vi kan betrakta en toppbelånad villaägare som nu måste räkna med att det blir för dyrt att bo kvar. Han säljer huset som förlorat en del värde sedan han köpte när räntan stod lågt. Det blir ingenting över. För att få en grundplåt till ett litet radhus eller en bostadsrätt måste han därför snabbt börja spara ihop till den egna insatsen. Det blir inte mycket annan konsumtion. Att begära löneökningar är inte att tänka på eftersom hans arbetsgivare säljer dåligt av samma skäl eller har fått svårigheter på exportmarknaden därför att den internationella konjunkturen går sämre.

Eftersom den största delen av "inflationen" utgörs av utländska prisstegringar på olja och livsmedel samt av räntehöjningarna själva och av elbolagens manipulerande med elpriserna (nu de norska kablarna) krävs det starka effekter på den kvarvarande delen av konsumtionen för att prisstegringarna skall komma ner till två procent. I värsta fall måste priserna sjunka på inhemska varor och tjänster för att uppväga alltför kraftfulla utländska prisstegringar. Med den nordiska elbörsen och fungerande elkablar till Danmark (kol) kommer elpriserna inte att sjunka ens om det blir massarbetslöshet av 90-talsmodell. Övriga priser kan kanske bara sjunka om det inte blir några löneökningar alls. Det är den matematiska följden av det mekaniska inflationsmålet.

Vad skulle bli följden av att finanspolitiken gjordes mer expansiv i ett så kärvt läge? Naturligtvis skulle inte efterfrågan minska så mycket om det blir "bättre konsumtionsmöjligheter, samtidigt investera långsiktigt i det som skapar tillväxt: infrastruktur, forskning, förskola och utbildning" enligt Anders Borg. Att öka efterfrågan med 20-30 miljarder kronor som han menar att det finns utrymme för är praktist omöjligt om de internationella prisstegringarna fortsätter - om inflationsmålet skall uppnås.

Skulle finansminsitern försöka med sina expansiva åtgärder måste Riksbanken överväga ytterligare räntehöjningar. På så vis skulle Thomas Östros indirekt få rätt. Genom skattesänkningar blir lågkonjunkturen inte tillräckligt allvarlig för att driva fram kompenserande prissänkningar som skall uppväga de utländska prishöjningarna.

I detta läge kanske lösningen ligger i att genom skattesänkningar eliminera de utländska prisstegringarna. Sänkt bensinskatt och sänkt moms på livsmedel (eller matsubventioner) skulle med Riksbankens nya tolkning av inflationsmålet (KPI med bara ränteförändringarna borträknade) på ett ögonblick göra den restriktiva räntepoliken överflödig. Om sedan LO och Unionen deklarerade att de inte tänker medverka till några extra löneökningar skulle kanske pengarna också räcka till delar av finansministerns övriga önskelista.

Dessa anomalier blir följden av att ha ett mekansikt inflationsmål som inte gör undantag för specifika utländska prisstegringar eller hemgjorda monopolistiska priser samt inte heller för höjningar av indirekta skatter. När klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar på vissa varor skall införas om några år får vi tillbaka situationen där Riksbanken måste driva fram en lågkonjunktur för att kompensera dessa prisstegringar med prissänkningar på inhemska tjänster mm. Det verkar ytterst ogenomtänkt att frångå KPIX (med undantag dessutom för importerade prishöjningar) som mål för inflationen, som Riksbanken deklarerade i början av juni.

Om finansministern istället väljer expansiv finanspolitik som medicin mot Riksbanken har en olöslig konflikt uppkommit. Eller tror finansministern att räntehöjningar på något annat sätt än genom kontraktiva verkningar håller tillbaka prisökningarna? Han kanske intar den teoretiske nationalekonomens position att räntehöjningar på ett avgörande sätt apprecierar växelkursen och sänker de importerade priserna?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , på intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 08 juli, 2008 11:27, Anonymous Per Fredö said...

Jobbavdragen som kommer att fortsätta med ett tredje steg har medfört ökad sysselsättning, mer arbetade timmar samt väsentligt lägre utanförskap.

Därutöver har alliansen genomfört en rad olika reformer, som inte kostat särskilt mycket och som även dom haft en likartad effekt.

Sänkningen av a-kassan har också bidragit till att fler sökt jobb.

Samma effekt har man i någon mån uppnått genom att bekämpa fusket inom försäkringssystemen. Detta arbete kommer nu att intensifieras.

Dessa åtgärder har enligt en rapport från Svenskt Näringsliv, en normalt kritisk och intresseinriktad organisation, medfört att 2007 var det "bästa året någonsin".

Samtidigt menar Svenskt Näringsliv att denna utveckling måste få fortsätta.

Skatterna måste sänkas ytterligare, regelverken kraftigt begränsas och arbetsrättsliga reformer genomföras.

Det är av allra största vikt att även under en lågkonjunktur söka begränsa arbetslösheten, få fler i sysselsättning där arbetskraft behövs, intensifiera arbetsmarknadspolitiken, satsa på forskning, ny teknologi, infrastrukturinvesteringar o dyl.

De svenska statsfinanserna är starka, överlägset starkare än i andra i-länder.

Detta i sig ger ett betydande utrymme för skattesänkningar. Detta inte minst om de ligger lpå avviserad så låg nivå runt 15-20 miljarder.

Den bedömningen gör också de finanspolitiska rådgivarna med Lars Calmfors i spetsen

Vad gäller löneutrymmet så är det förstås begränsat. Det talar för att redan träffade avtal under kommande treårsperiod kommer att ligga fast på lite drygt tio procent.
Det säger sig självt att om hushållen med inkomster från 17 000 till 30 000 per person kan få månatliga inkomstförstärkningar med 1 000 kronor så kan de bättre klara av effekterna av stigande räntor, ökade energipriser samt ökade priser på livsmedel.

Som en av våra integrationsministrar i dag visar på DN-debatt så har en högst väsentlig del av det ökade utanförskapet
berott på en totalt misslyckad integrationspolitik när Mona Sahlin hade regeringsansvar för detta.

Denna utveckling är på väg att vända men mycket återstår och man kan inte heller bortse från den invandring som är av rent kriminell art.

Penningpolitiken med sina räntehöjningar har till uppgift att uppnå en årlig inflation på två procent och det är också den underliggande inhemska inflation vi har.

Det är då inte alls kontraproduktivt att i nuvarande läge sänka skatterna så som nu föreslagits.

Företagarna kräver dessutom också sänkta arbetsgivaravgifter, vilket menar de ,skulle förhindra konkurser, skapa utrymme för godtagbar vinstnivå samt även möjliggöra viss ökad anställning.


Vad gäller sossarna så saknas besked om huruvida de kan tänka sig att förena nu sänkta jobbavdrag med den sänkning av förförvärvsavdragen som skulle tillfalla de som är med i a-kassorna.

 
At 09 juli, 2008 10:50, Blogger Per-Olof Persson said...

Fungerar inte

Teorin om att underkonsumtion skapar ekonomiska nedgångar fungerar inte. Riksbanken och bankerna startade den ekonomiska uppgången genom att sänka räntan under marknadsräntan. Denna sänkning ökade efterfrågan på att ta lån till köp av bostäder mm. Banksystemet har möjligheten att öka utlåningen genom en bokföringsåtgärd. Utlåningen blir betydligt större än sparandet i ekonomin.

Den ekonomiska uppgången beror på att överkonsumtion uppstår. De som tar lån kan köpa innan de nya pengarna har höjt priserna i ekonomin. De som har tagit lån till en ränta som understiger marknadsräntan blir subventionerade av de som inte tar lån. Det är de fattiga som får tag på de nya pengarna sist. Men då har de nya pengarna redan höjt priserna i ekonomin. Det har således under tiden skett en förmögenhetsöverföring från de fattiga till låntagarna.

Överkonsumtionen och den låga räntan, orsakar dels prishöjningar och dels att räntan har en tendens att stiga upp mot marknadsräntan. För att räntan inte ska stiga måste banksystemet erbjuda ännu mer lån till en låg ränta. Men detta fungerar inte om prishöjningarna ska hållas nere. Räntan stiger och överkonsumtionen leder till underkonsumtion. Men det kan logiskt sett inte vara underkonsumtionen som är orsaken till den ekonomiska uppgången.

 
At 09 juli, 2008 22:54, Blogger Danne Nordling said...

Alla experter hittills har varit överens om att jobbavdragen har en långsam effekt och att den är ganska begränsad. Det är därför anmärkningsvärt att Johan Kreicsbergs som jobbat åt Företagarna och som nu anlitats av SN anser att man kan gå ut med budskapet "regeringens politik satte fler i arbete" (DN 7/7). För att detta skall bli trovärdigt behövs evidens och inte bara konstaterandet att ökningen 2007 av folk i arbete är större än något år tidigare. Att påstå: "Det kan inte bara bero på konjunkturen" är ju inget bevis.

Det är möjligt att Bo Andersson inte förstått vad som är det centrala argumentet och låtit bli att referera detta. Detta får en senare granskning utvisa om inte någon har sett vad rapporten innehåller.

"Det är av allra största vikt att även under en lågkonjunktur söka begränsa arbetslösheten, få fler i sysselsättning där arbetskraft behövs". Detta är en bedömning som knappast delas av Riksbanken. Inflationen eller rättare sagt prisstegringarna kan bli "för höga" under en lågkonjunktur och därför måste Riksbanken öka arbetslösheten för att få fram prissänkningar på hemmamarknaden som kan uppväga prishöjningarna på livsmedel och bensin.

Att i detta läge sänka skatterna för att öka efterfrågan i ekonomin (Calmfors och Konjunkturinstitutet) eller för att (ofinansierat) öka arbetsutbudet på lång sikt (Borg) motverkar uppenbarligen Riksbankens intentioner. Stefan Ingves måste då svara med ytterligare räntehöjningar eftersom han upplever att han är förpliktigad att återföra prisstegringarna till 2 procent oavsett konjunkturläge.

Det är faktiskt så att räntan inte har någon reell effekt på prisstegringarna förutom genom att minska efterfrågan. Man kan inte bedriva expansiv finanspolitik och restriktiv räntepolitik samtidigt och tro att prisstegringstakten ändå skulle sjunka.

Socialdemokraternas politik är svårtolkad. Östros är något okunnig på DNdebatt 6/7 när han skriver att de som gått ur a-kassan står "utan försäkring och hänvisas vid arbetslöshet till socialbidrag". Som jag skrivit flera gånger tidigare så ger grundersättningen ungefär hälften av vad a-kassan ger. Många kan klara sig från socialbidrag åtskilliga månader med denna ersättning.

Den springande punkten i Östros' debattartikel är dock konstruktionen av den föreslagna "skattesänkningen". Den skall motsvara drygt hälften av a-kasseavgiften och "ske inom ramen för förvärvsavdraget". Vilket förvärvsavdrag? En restauranganställd skulle få ca 1000 kr i sänkt skatt enligt Östros.

Det kan knappast tolkas som annat än en ytterligare skattesänkning som enligt Östros' eget resonemang tidigare bidrar till inflationen. Att tolka hans förslag som att folk med liten eller ingen a-kasseavgift skulle få en skattehöjning och de andra få behålla jobbskatteavdraget verkar orimligt men fanns i en artikel i SvD. DN:s debattredaktion borde inte släppa igenom så tvetydiga formuleringar.
- - - - -
Teorin om underkonsumtion omfattas tydligen av Riksbanken och andra centralbanker som bedriver åtstramande penningpolitik. Dessa aktörer bryr sig mindre om vad som ytterst skall ses som orsaken till dagens problem. Vår Riksbank anser sig bunden av reglementet att konsumentprisindex inte under några omständigheter får stiga mer än 2 +/-1 procent och kommer därför att höja räntan tills en återgång till 2 procent kan skönjas.

Den principiellt intressanta frågan är dock huruvida den österrikiska skolans penningpolitik skulle kunna effektivare upprätthålla prisstabilitet och tillväxt. Finns det någon praktisk möjlighet?
/DNg

 
At 10 juli, 2008 10:43, Anonymous Perv Fredö said...

Riksbankens räntehöjningar ska i detta fall fungera som ett slags stänkskydd.
Enskilda personer, hushåll, företag ska inte förbruka över sina tillgångar.

Om de lånat för mycket måste de minnska på sina lån och om de inte kan göra det så måste de minska sin konsumtion, söka sig till bättre betalda jobb, lägga upp sitt sparande bättre både på kort och lite längre sikt.

Deras handlande kan bidra till bättre samhällsekonomisk balans, att bankerna blir försiktigare med sin utlåning och söker undvika att de som nu hamnar i likvidetetskriser.

Samtidigt krävs förstås att även företagen blir försiktigare, men det måste kombineras med mer av investeringar, ökad försäljning, ökade vinster.

Allt sånt här översiktigt belyst är å ena sidan kontraproduktivt för att hindra bl a oskäliga prisstegringar, men samtidigt mer expansivt. De utesluter inte varandra.

Detta i sin tur är nödvändigt för att en ekonomi i samverkan med andra ekonomier och även växande nya sådana kan komma ur existerande krisfenomen.

Danne avfärdar vad såväl regeringar som ekonomiska sakkunniga och nu även i väl avvägda rapporter kommit fram till.

Personligen har jag inte märkt att Riksbanken haft några invändningar att komma med.

Tvärtom har förre riksbankschefen Urban Bäckström efterlyst ytterligare skattesänkningar, vilka i sig inte kommer att bli ofinansierade.

Därutöver vill han något överraskande att penningpolitiken ska kompletteras med nån finanspolitisk instans, som skulle fungera som ett slag rådgivare. Kanske rätt tänkt.

Det finns också något som är politiskt möjligt. Att dra in köpkraft som minskat via inträffade prisstegringar är inte genomförbart.

Det går inte heller att medvetet föra en politik som leder till minskad sysselsättning. Det skulle möjligen medföra att facken är försitiga i löneförhandlingarna. Däremot skulle de inte acceptera sänkta löner, helt förståeligt.

 
At 13 juli, 2008 17:28, Anonymous Per Fredö said...

Nu är Almedalsveckan avslutad. Det blev som flertalet bedömare räknat med att alliansen avser att både gasa och bromsa.

Det blir inkomstskattesänkningar på sannolikt 20 miljarder. Därutöver får de s k fattigpensionärerna ett par miljarder och bolagsskatten sänks med 12 miljarder.

Denna sänkning,. nödvändig för att uppnå internationell anpassning, finansieras genom att begränsa delar av de räntebidrag som de stora företagen hittills fått göra.

En ansvarsfull finansiering som självfallet väcker ilska från Urban Bäckstrom som nog i detta fall inte vet riktigt på vilket ben han ska stå.

Vi får väl se vad vänstern har att bjuda bjuda på från de nu företagarvänliga socialdemokraterna?

Vänstern som nu verkar liktydig med socialdemokraterna och miljöpartiet medan Ohly surar har redan godtagit sänkningen av fastighetsskatten.
Inte helt och hållet förstås, de med höga taxeringsvärden ska inte få för stor vinst. Och de som struntat i att betala reavinstskatt ska slippa betala den årliga räntan på 0,5 procent.
Villaägarna ska inte oroas heter det.

Vad gäller jobbavdragen är tipset att 1+2 accepteras medan steg 3 och den föreslagda marginalskattesänkningen betraktas som oansvariga.

Alliansen menar också att det statsfinansiella utrymmet räcker till får sånt som äldrevård, strukturomvandlingar för att fullfölja arbetslinjen, detta även inom hälso-och sjukvård.
Därutöver kommer mer av forskning samt långsiktig satsning på infrastruktur.

Fråga är förstås vad Mona Sahlin har för alternativ och hur hon kan göra upp med ett vänsterparti som vill sätta av 100 miljarder till den offentliga sektorn?
Men svaret ska ju enligt löfte komma snart.

 
At 15 juli, 2008 01:02, Blogger Danne Nordling said...

Jag tycker nog att alliansen mest tänker gasa under 2009 och kanske 2010. Att det statsfinansiella utrymmet finns i meningen av ett överskott inom den offentliga sektorn är inte detsamma som att den inhemska inflationen inte triggas. Dock menar KI att det finns ett utrymme på ca 30 mdr kr som inte skulle öka denna inflation.

Detta var dock inte min huvudpoäng. Riksbankens sätt att rigoröst tolka inflationsmålet som 2 procents prisökning enligt KPI kräver inte bara att det inte blir extra löneökningar utan att det blir lönestopp om de internationella prisstegringarna fortsätter. Att Bäckström, som varit Riksbankschef, nu gör samma bedömning som KI om skattesänkningar betyder inte att nuvarande direktion i RB skulle ansluta sig. Oppositionen mot "inflationsmålet" kommer snart att bli intensiv när Riksbanken fortsätter med sina dogmatiska räntehöjningar.

En intressant fråga är vad Mona Sahlin har för synpunkter på räntepolitiken. Jag har svårt att se att hon har någon trovärdighet i ekonomisk-politiska frågor. Men inte heller Östros verkar kunna säga något vettigt sedan han beskyllde regeringen för att ha orsakat inflationen på 4 procent (om han inte konkretiserar detta med att ansluta sig till Riksbankens dogmatik).

Skattepolitiken verkar Sahlin att sköta populistiskt säkert om hon kan hitta finansiering av ränteskattens slopande. Här intar hon dessutom en mer tilltalande hållning att det finns en plikt att inte vidta retroaktiva åtgärder till skillnad från Reinfeldts mer utilitaristiska hållning att det hellre gäller att missgynna dem med gamla reavinster.
/DNg
/DNg

 
At 19 juli, 2008 10:49, Anonymous Skatt är Stöld said...

Dessa anomalier blir följden av att ha ett mekansikt inflationsmål som inte gör undantag för specifika utländska prisstegringar eller hemgjorda monopolistiska priser samt inte heller för höjningar av indirekta skatter

Grundprobemet är att vi har en centralbank som försöker prisreglera räntan och att vi kör med ett fractional reserve banking system. Krediter borde prisättas som allt annat, dvs efter utbud och efterfrågan. Räntan blir isf. det "pris" som låntagare och sparare kommer överens om.

Bolånekrisen i USA visar också hur instabilt dagens system är. I ett full reserve bankning system där valutan var uppbackad(tex. av guld) så skulle Fannie Mae eller Freddie Mac konkurs inte vara värre än säg om Avis eller Herz skulle gå i konkurs. Låneinstitutetens möjlighet att trycka krediter skulle vara i samma paritet som biluthyrningsfirmornas möjlighet att trycka bilar.

 

Skicka en kommentar

<< Home