måndag, juni 30, 2008

Utanförskapet slår tillbaka mot alliansen

Konjunkturavmattningen ökar utanförskpet och slår tillbaka mot regeringens jobbstrategi. Den var kanske inte så väl underbyggd utan mer en medial innovation. Att öka arbetslösheten inför valet med ett tredje jobbskatteavdrag är heller inte så välbetänkt för alliansen.

Utanförskapet har börjat öka igen. Det rapporterar Ekot idag 30/6. Enligt finansdepartementets säsongrensade serie har antalet personer ökat med 4 000. Nu är minskningen 163 000 personer enligt den definition regeringen uppges ha och som angav 1,6 miljoner i oktober 2006. Målet på en minskning med 200 000 personer färre under mandatpeioden kommer knappast att uppnås. Det säger professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens finanspolitiska råd. Även professor Magnus Henrekson vid NFI uttryckte samma pessimism i en tidigare Eko-sändning.

Orsaken är enligt Calmfors att konjunkturen nu försämras vilket medför att arbetsmarknaden blir svag de närmaste åren. Finansminister Anders Borg uttalar sig också och understryker att det kommer att ta tid att minska utanförskapet. Under nästa mandatperiod kommer politiken att leda till en minskning med 100-200 000 personer, påstår han. Var är talet om att ökat arbetsutbud leder till ökad efterfrågan? Var det inte så att statsministern nyligen påstod att ett tredje steg i jobbavdragsserien var speciellt lämpat för att motverka den kommande konjunkturavmattningen?

I tiskriften Fokus' sista nummer före sommaren (nr 26) finns en lång artikel om partisekreteraren Per Schlingmann och socialdemokrtaen Stefan Stern. Här framgår tydligt hur strategiskt partipolitiskt myntandet av termen "utanförskapet" i själva verket var. Det sade helt enkelt att vissa människor inte fick vara med. Den politiske reportern Torbjörn Nilsson på Fokus skriver:
"Ordet beskrev att socialdemokraternas Sverige är orättvist på ett sätt som folk kände igen sig i. Vilken svensk tycker att folk ska vara utanför? Och när de politiska motståndarna kom med faktainvändningar hjälpte de bara till att göra det nya moderata begreppet känt."
Det förklarar att de sakargument för att alliansens politik skulle ha effekter på utanförskapet aldrig beskrevs närmare. Av artikeln framgår att socialdemokraterna nu börjar förstå hur det hela gick till men att de inte är klara över hur de skall hantera denna kunskap. Schlingmanns strategi är nu att möta förslagen från Mona Sahlin om utökade bidrag med att pengarna istället kan användas till välfärdsveksamheterna. Bättre sjukvård och skola kan tänkas uppskattas mera av väljarna än högre a-kassa till redan ganska välbeställda.

Vi får väl se om taktiken lyckas. Hittills har regeringens politik inte gett någon utdelning. Fokus redovisar en opinionsudersökning av Synovate som utvisar oförändrat dåligt läge vad avser vilka som anser sig missgynnade av regeringens politik som en liknande gjord i december 2007 (bl). Det är kvinnor (49% i dec) och lågutbildade (55% nu) som anser sig missgynnade. Totalt är det 33 procent som svarar att de gynnas och 45 som svarar missgynnas. Det är uppenbart att arbetarna inte kan köpas med skattesänkningar och tydligen inte heller lågavlönade kvinnor.

Borde inte det tredje steget i jobbskatteavdragspolitiken nu överges till förmån för en mer röstdragande skattepolitik? Att öka arbetsutbudet borde skjutas upp till nästa högkonjunktur. Nu riskerar en sådan politik dessutom att öka arbetslösheten till nästa valrörelse.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

3 Comments:

At 01 juli, 2008 01:15, Anonymous Mats Espander said...

1994 gick Sverige med i EU. EU hade då som mål att ha 4% ränta 4% inflation och 4% arbetslöshet. Av någon anledning har experter kommit fram till att detta är den optimala jämviktsnivån. Dessa faktorer samverkar och under en mängd år har vi haft inflation under 2%. Det är så att låg inflation innebär fler arbetslösa. Låg arbetslöshet innebär hög inflation. Ju fleer som har arbete - desto fler som kan konsumera och betala för varor och tjänster. När då inflationen varit låg och antalet arbetslösa minskar så får inflationen sig en skjuts när fler kommer i arbete.

MVH

Mats Espander

 
At 01 juli, 2008 10:46, Anonymous Per Fredö said...

Att utanförskapet efter en avsevärd minskning på drygt 150 000 personer nu ökat med 4 000 inbjuder inte till förhastade slutsatser.

Det vore märkligt om vi nu inte skulle få en begränsad ökning i ett läge med en påtaglig kunjunkturavmattning samt den ökade globala inflation som beror på stigande olje-och spannmälspriser.

Samtidigt råder det en markant brist på yrkeskunnig arbetskraft, som den privata sektorn behöver, men även arbetskraft inom den offentliga sektorn.

Dit hör förskollärare, ämneslärare samt personal inom äldrevården.

Självfallet ankommer det på en regering att vidta sådana åtgärder som kan begränsa den sysselsättningsminskning, som är normalt i en lågkonjunktur.

Dit hör jobbavdraget, som enligt Anders Borg har mest positiv verkan.
Om nu inte så skulle vara fallet ska man då bara sitta med armarna i kors?

Om vårt land ska kunna behålla sin internationella konkurrenskraft krävs det inte bara omfattande investeringar, vilka i sig även ska leda till förbättrad produktivitet utan vi behöver också löneavtal, som inte är inflationsdrivande.

Även av detta skäl är skattesänkningar behövliga.

Oppositionen vill gå motsatt väg. Den föredrar också bidrag i stället för skattesänkningar samt de strukturella reformer, som genomförts inom skolpolitik, arbetsmarknadspolitik samt socialförsäkringarna, nåt som Anna Hedborg utrett.

Samtliga dessa kommer att minska utanförskapet.
Så har redan skett och på sikt kommer de få allt större
effekt.


Den enorma ökning vi hade under den tid Göran Persson var statsminister var ett sätt att dölja arbetslösheten.

Nu kan det inte få fortsätta.
Ett ökat utanförskap låter sig inte
längre finansieras.
En av de viktigaste förklaringarna är vi får allt fler äldre.

 
At 01 juli, 2008 13:25, Blogger Per-Olof Persson said...

Stagflation

Problemet är risken för stagflation i nästa konjunkturnedgång. Det finns tecken på att både inflationen och arbetslösheten ökar under nedgången. Statistik från EU och USA visar på denna risk.

Om denna risk är sann innebär en åtstramning (högre räntor) en kraftig nedgång. Om istället nedgången bekämpas med en lägre ränta kommer inflationen att börja stiga till högre höjder.

Centralbankerna börjar inse att styrningen mot ett inflationsmål kan maskera inflationsökningen. Penningmängdsökningen kan under vissa tider maskeras av tillfälliga produktionsökningar som exempelvis beror på ny teknik, på avregleringar etc. Penningmängdsökningen kan även maskeras genom att lågprisprodukter från andra länder översköljer ekonomin.

Lågprisprodukter från Kina är endast en kortsiktig effekt eftersom priserna medvetet hålls nere genom att valutan inte tillåts att stiga. Detta sker genom att exportintäkterna i dollar köps upp till en fast valutakurs. När dollarn köps upp skapas helt nya pengar. Kopplingen till dollarn börjar nu att luckras upp och den kinesiska valutan har stigit 20 % gentemot dollarn. Lågprisprodukterna börjar nu att bli dyrare.


Dyrare råvaror

Dyrare råvaror som olja och spannmål kan endast ha två orsaker:

(A) Ländernas ökningar av penningmängden ökar den monetära efterfrågan. Råvaror måste köpas för pengar och får köparna tillgång till mer pengar kan köparna betala mer för råvarorna. Priserna stiger.

(B) Det produceras mindre råvaror. Vid konstant penningmängd kan köparna betala mer per råvara om antalet råvaror minskar.


Riksbankens roll för skapandet av inflation och nedgångar:

"LUDWIG VON MISES OCH DEN SVENSKA
KONJUNKTUREN" av STEFAN KARLSSON utgiven av Timbro:

http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175665757.pdf

 

Skicka en kommentar

<< Home