onsdag, april 01, 2009

Därför vill Borg inte stimulera

Finansministern blandar ihop en utökad offentlig sektor med en bibehållen. Det är naturligt att en minskning av antalet lärare mm i en högkonjunktur är svårt. Men att undvika en minskning under krisen och därefter dra in stödet är inte att göra de anställda till ett "finanspolitiskt dragspel".

Idag onsdag 1/4 höll finansminister Anders Borg en presskonferens där han höll ett långt föredrag om utsikterna för den ekonomiska utvecklingen och om olika ekonomisk-politiska överväganden. Han presenterade en ytterligt dyster konjunkturprognos där BNP skulle sjunka med 4,2 procent 2009 - kalenderkorrigerat -4,0 procent i år och -0,1 procent 2010. Arbetslösheten skulle öka från 6,2 procent 2008 till 11,7 procent 2011. Sammanlagt skulle 320 000 jobb förloras.

Jämfört med Konjunkturinstitutets prognos igår, som förutsatte en finanspolitisk stimulans på 8 resp 50 mdr kr i år och nästa år, är finansdepartementets naturligtvis mer pessimistisk. KI förutser att BNP minskar med 3,9 procent i år och att sysselsättningen totalt går ner med 250 000 personer. Skillnaden borde till stor del bero på skilda antaganden om finanspolitisk stimulans.

Anders Borg förde olika inte helt stringenta resonemang om ekonomin och stimulanspolitiken med hjälp av ett antal bilder (pdf). En hel del handlade om varför det var olämpligt att stimulera den svenska ekonomin. Det räckte med de automatiska stabilisatorerna. En bärande syn var att statsfinanserna inte skulle råka i olag. Om allmänheten och företagen förlorade förtroendet för statsfinanserna skulle de öka sparandet och minska investeringarna.

I polemik mot Konjunkturinstitutets förordande av ytterligare 58 mdr kr i finanspolitisk stimulans (mot slutet av anförandet) ansåg Anders Borg att det var lätt att på ett vetenskapligt plan säga att staten ena året skulle öka utgifterna och sänka skatterna med 50 mdr och därefter ta tillbaka pengarna när det går bättre. Men i verkligheten handlar detta om lärare, barnomsorgspersonal, inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Dessa kan inte användas som ett "finanspolitiskt dragspel". Därför ska vi inte skapa förväntningar om en kommande åtstramning, sade Borg.

Jag tycker mig ana att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta på denna punkt. Borg verkar inte förstå hur finanspolitiken är tänkt att fungera. Vi kan ta de kommunala utgifterna som exempel. Ingen förordar att det skall anställas fler personer i kommunerna som en stimulansåtgärd. Sådan reformpolitik bedrevs på 1960- och -70-talen. Nu är det fråga om att kunna behålla personalen i kommunerna när deras skatteintäkter minskar. Det betyder rimligtvis att när krisen gått över och skatteintäkterna åter ökar kan staten utan vidare dra in det tillfälliga stödet utan att lärarna och dagisfröknarna behöver avskedas.

Likaså kan staten sänka inkomstskatten, momsen eller fastighetsskatten när syftet är att motverka den konsumtionsminskning som folk nu vidtar för att de är rädda för allt tal om en nattsvart kris de närmaste åren. Om detta leder till mindre reducerad konsumtion nu kommer det att vara relativt enkelt att åter höja skatterna när folk senare börjar konsumera som vanligt igen. Och skulle de ta av sparade pengar, som lagts upp under krisen, måste skatterna höjas - precis på samma sätt som skulle bli nödvändigt om detta skedde utan att någon stimulans under lågkonjunkturen hade vidtagits.

I själva verket är risken för överhettning och inflation efter krisen större om ingen stimulans hade vidtagits under krisen. Det beror på att en onödigt djup kris slår ut en del produktionskapacitet som vid en normalisering hade behövts för att möta den normala efterfrågan. Följden blir att det behövs åtstramningar mycket tidigare efter krisen om produktionskapaciteten är mindre. Genom att hålla uppe efterfrågan i krisen kan en del av företagen överleva tills de verkligen behövs efter krisen.

Oviljan hos Anders Borg att vidta stimulansåtgärder verkar alltså bero på ett ganska trivialt tankefel. Detta har naturligtvis påverkat Fredrik Reinfeldts svårförklarliga vilja att sträva mot ekonomisk depression.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

13 Comments:

At 01 april, 2009 22:11, Anonymous Ola said...

Danne jag hoppas att många med inflytande läser din blogg.

Kan du förklara skillnaden för nationalekonomin nu, med att låna pengar eller att trycka pengar till staten?
Jag kan inte förstå oviljan att öka penningmängden nu.
varför trycker Borg inte pengar till kommuner och landsting?
Yngves kan sänka räntan till 0,1 % men borg ”säger” att mer får inte göras, om det blir värre vad ska Borg göra då?

 
At 02 april, 2009 00:42, Blogger Danne Nordling said...

Borg klarar sig genom att framstå som försiktig, ansvarskännande och ej ansvarig för krisen. Att regeringen är ansvarig för en onödig fördjupning av krisen är för komplicerat för 98 procent av väljarna att ta till sig.

Att låna pengar leder både till att räntan på marknaden stiger och att staten ökar sitt underskott genom allt större räntebetalningar. Det blev ett stort problem i början av 90-talet när räntan var hög. Om staten vill hålla uppe efterfrågan via en lågräntepolitik kommer upplåning på marknaden att motarbeta denna ambition.

Om staten istället låter Riksbanken köpa obligationer på andrahandsmarknaden kan staten emittera egna obligationer till låg ränta, som inte i praktken blir någon belastning inom den närmaste framtiden. Det bästa vore att staten emitterade obligationer med låg ränta och evig löptid direkt till Riksbanken. Men det är f n inte tillåtet.

Problemet för Borg om han skulle försöka med denna politik är att Östros direkt skulle angripa med att statsfinanserna kör i diket, räntorna stiger och hyperinflation hotar. Då skulle allmänheten tro att 90-talet var tillbaka och rösta på S år 2010.
/DNg

 
At 02 april, 2009 06:02, Anonymous Skatt är Stöld said...

Bra att Borg hjälper till med nermonteringen av den offentliga sektorn.

 
At 02 april, 2009 11:27, Blogger Per-Olof Persson said...

Det är viktigt att konstatera att marginalnyttan av finanspolitik är avtagande. Om underskott alltid och överallt var lösningen på ekonomiska problem, borde ju länder som bedriver underskottspolitik generellt klara sig bättre än länder som bedriver en restriktiv finanspolitik. Men så är inte fallet.

Ett viktigt skäl är att länder med stora budgetunderskott ofta får svårare att låna pengar. Irland stimulerar sin ekonomi rejält - med ett förväntat budgetunderskott som uppgår till 11 procent av BNP i år. Detta kan jämföras med det svenska underskottet, som förväntas uppgå till 2,7 procent av BNP.

Det irländska underskottet leder till att Irland får allt svårare att låna pengar för att finansiera sitt budgetunderskott. Standard & Poor nedgraderade nyligen Irlands kreditvärdighet, vilket gör att marknaden nu kräver 2,55 procentenheters riskpremie.

Eftersom Irland tillhör valutaunionen EMU, där inflationen är given, kan man dra slutsatsen att dessa 2,55 procentenheter utgör en ren kompensation för risk. Riskpremien på statsskulden leder i sin tur till ökade kostnader för staten. Om statsskulden uppgår till 50 procent av BNP kostar de 2,55 procentenheterna 1,27 procent av bruttonationalprodukten varje år.

Vi vet också, tack vare forskning, att multiplikatoreffekten av finanspolitiska stimulansåtgärder är ganska låg. En stimulans som motsvarar 100 miljarder ger en multiplikatoreffekt som kanske uppgår till 0,5, eller 50 miljarder.

Låt oss sätta samman dessa två effekter. Det lär någonstans finnas en brytpunkt där de positiva effekterna av finanspolitiska stimulanser helt tas ut av den negativa effekt som följer av minskad kreditvärdighet.

Mycket talar för att länder som Irland för länge sedan passerat denna punkt. USA, däremot, kan sannolikt kosta på sig ett mycket stort budgetunderskott innan kreditvärdigheten faller.

Men även om ett land befinner sig i en situation där ytterligare underskott skulle kunna få en stimulerande effekt kan det finnas skäl att avstå från att gå vidare. Kostnaden för att passera brytpunkten är nämligen betydligt större än kostnaden för att inte riktigt lyckas uppnå det optimala läget.

Länder som passerar den punkt där marginalnyttan av finanspolitiska stimulanser är negativ tenderar exempelvis med tiden att hamna i armarna på Internationella valutafonden. Vi har redan tre grannländer som befinner sig i trångmål.

 
At 02 april, 2009 12:37, Blogger Per-Olof Persson said...

Men om vi alla ska vara ärliga, så är syftet med att öka penningmängden både i uppgångar och nedgångar ett sätt att finansiera en stor offentlig sektor. Den offentliga sektorn är en tidig mottagare av de nya pengarna och kan använda pengarna innan priserna stiger. Den offentliga sektorns köpkraft ökar och därför blir den större än om penningmängden hade varit stabil.

Den offentliga sektorn kan enbart producera om fysiska produktionsresurser överförs ifrån näringslivet. Denna politik kan i slutändan endast innebära att näringslivet blir mindre.

Den enda faktor som hittills har räddat oss ifrån fattigdom är den teknologiska utvecklingen. För 50 år sedan var sparandet i ekonomin högre och detta sparande användes av näringslivet för att skaffa produktionsresurser. Idag är sparandet betydligt lägre men samtidigt har produktionen pga den teknologiska utvecklingen blivit mer produktiv.

 
At 02 april, 2009 12:50, Anonymous Ola said...

Danne hur påverkas pennigmängden av krisen?
Kan en tillfällig obalans uppstå i ekonomin.
Ex vad skulle hända om alla medborgare ökade sin fysiska mängd pengar i plånboken (genomsnittet), från ex 500 till 5000kr, ekonomin kan inte veta om dom 4500kr finns i plånböckerna eller om pengarna har eldats upp med tändstickor.(9 miljoner mer tändstickor säljs visserligen)
Slutsats så länge 4500kr mer i plånböckerna finns så har penningmängden minskat,
Om staten trycker mer pengar motsvarande 4500kr gånger antalet medborgare så kan inte inflation uppstå, skulle medborgarna börja spendera sina "dolda" 4500kr så måste staten ta tillbaka sina ”nya” sedlar ex via skatten.

 
At 02 april, 2009 12:57, Anonymous Ola said...

Per-Olof Persson
”Den offentliga sektorn är en tidig mottagare av de nya pengarna”

Vilken lag säger att staten måste använda pengarna? Ge pengarna till alla medborgare.
Det ökar inte den offentlig sektorn.

 
At 02 april, 2009 16:46, Blogger Danne Nordling said...

Det skulle vara intressant att veta vilket synsätt som vägleder kreditvärderingsinstituten. Är det staternas faktiska återbetalningsförmåga med hänsyn till en saklig bedömning av vilka stimulansåtgärder som genomförs? Eller är det hur staterna ansluter till någon populär ekonomisyn som bygger på en hemmagjord analogi mellan stater och enskilda hushåll?

Ett land som lever över sina tillgångar och som investerar lånen från utlandet till betydande del i lyxvillor och lyxbilar mm dyl skall naturligtvis få sänkt betyg. Det borde vara oberoende av om statsbudgeten går med underskott eller inte. Om detta land dessutom ökar penningmängden för att hålla uppe konsumtionen i en kris kan detta också tolkas som en ovilja att anpassa konsumtionen till underskottet mot utlandet. En varning är befogad att det kan sluta med att valutan sjunker så att utlandslånen blir ännu mer betungande för landet att betala tillbaka. De utländska långivarna riskerar därför att förlora pengar.

Situationen är helt annorlunda för ett land med ett överskott mot utlandet. En kris som beror på att exporten minskar leder också till att importen minskar (det är ett stort importinnehåll i exporten och de som riskerar att bli arbetslösa i exportsektorn minskar sin konsumtion och import). Överskottet finns kvar trots krisen. Det ger utrymme för stimulans.

Stimulansen kan göras genom att staten breder ut sig på kreditmarknaden så att företagen åter får svårt att låna eller får betala hög ränta. Men staten kan också finansiera sig i Riksbanken. Vilken åtgärd får bäst betyg hos kreditvärderingsinstituten?

Och om ingenting görs? Skulle det ge högre betyg? Då får exportkrisen sprida sig inom landet så att fler hemmamarknadsföretag går omkull och den privata konsumtionen minskar. Det ökar överskottet i utrikeshandeln och borde ge högre kreditbetyg i ett inskränkt perspektiv.

Ett land som behöver låna i utlandet är alltså på ett helt annat sätt beroende av kreditbetyg och riskkompenserande ränta än ett land med överskott eller ett land vars valuta utgör reservvaluta.

Det är tragiskt att stabiliseringsåtgärder brukar missbrukas för att öka den offentliga sektorn utan att det finns demokratiska skäl till detta. Det har under en stor del av 1900-talet medfört att frihetsvänner varit emot stabilisering. Samtidigt har det diskrediterat frihetsidéerna helt i onödan eftersom stabilisering i princip är en teknisk fråga som är av samma karaktär som försvar och rättsväsende.

I mera inskränkt mening finns det en effekt av sedelutgivningsmonopolet som ger staten en liten vinst när sedelvolymen måste ökas i takt med utvecklingen. Det kallas seigniorage och utgör skillnaden mellan tryckkostnaden och sedelvalören.

Självklart betyder offentliga sektorns produktion att näringslivets blir mindre. Men det är en fråga om vad som produceras. Att försvaret medför att färre bostäder och restauranger kan finnas är trivialt.

Den intressanta frågan uppstår om det är bättre att 50 000 personer går arbetslösa på skattebetalarnas bekostnad i tre år än om de arbetar med att t ex reparera det sönderkörda vägnätet i Sverige - också på skattebetalarnas bekostnad? Varför anses Sverige inte ha råd med vägreparationer?

Ola, vi kan betrakta bytesekvationen MxV=PxT. Om folk håller större kassa (5' kr) minskar V. Då skulle påde P och T också sjunka om ingenting gjordes åt M. Dessutom skulle i nästa led nedgången i T öka arbetslösheten. Det skulle sänka V ytterligare och genom återverkningar i den finansiella sektorn så småningom sänka M.

Alltså större kassa eller i praktiken också finansiellt sparande skulle kunna motverkas med ökad penningmängd för stabilisering. Denna ökning måste dras in om en normalisering sker i hushållens beteende.
/DNg

 
At 02 april, 2009 19:28, Anonymous Ola said...

Tack Danne för din kommentar
Min sista fråga HAR PENNINGMÄNGDEN MINSKAT? Du har säkert mer koll på det än jag har.

”stabilisering i princip är en teknisk fråga som är av samma karaktär som försvar och rättsväsende.”

Håller 100% med dig, borg och Östros borde ha samma åsikt nu, hur vi fördelar tillgångar är politik.

 
At 02 april, 2009 20:06, Blogger Tino said...

Först tack för stimulerande resonemang om krisen i denna och andra inlägg. Jag håller inte med om slutsatserna om finanspolitik (penningpolitiska ingrepp har jag ej kunskap att bedömma)

1. Anders Borg gör rätt. Det finns inget dunkelt med hans resonemang, det handlar om en skillnad i bedömning mot Nordling:

I exemplet med kommunerna gör Nordling det aldelles lätt för sig. Det finns en intervall där stabiliseringspolitiken bara handlar om att neutralisera minskade skatteintäkter. Det man gör är att kommunerna slipper vara mini Herbert Hoover (eller i varje fall nidbilden av Hoover) och agera procyklisk. Det kräver dock att skatterna faktiskt är högre än balansen under högkonjunktur.

Sverige har dels efter chocken under 90-talet och dels på grund av kommande demografisk kris lyckats göra detta, men det är mer undantag än regel.

För det andra finns *i princip* inget som säger att stabliseringspolitik bara ska motverka avsked. Om nedgången i den privata sektorn är tillräckligt djupt måste den som tror på stabiliseringspolitik förorda att staten mer än motverkar nedgången.

Här har alltså Borg helt rätt, att utifrån Keynsiansk teori så använder man i tillräckligt djupa kriser offentliga sektorn som dragspel.

Hur dragspelet i praktiken tycks spelas är att vänster-regeringar använder kriser att expandera offentliga sektorn. I “värsta” fall antar de att det kommer att skäras ned igen efter krisen. Höger-regeringar kan i sin tur använda krisen för att sänka skatterna, återigen så är det win-win. I värsta fall har man agerat mot krisen, och det finns alltid en chans att nästa regering inte klarar av att höja skatterna tillbaks till samma nivå.
Ett uppenbart exempel är USA, där Obama som svar på krisen och utifrån sin ideologi ökar antal statlig anställda.

Tex. Obama gör exakt det Borg varnar för, det vill säga använder offentliga sektorn som dragspel. Det handlar om en reelt fenomen och ett reelt problem.

2. Om krisen är tillräckligt djupt räcker det som sagt inte med att hålla utgifter på tidigare nivåer. Vi blir tvungna att expandera offentlig sektorn eller hushållens utgifter. Detta skapar en dilemma.

Antigen agerar staten neutral, tex. genom sänkta skatter. Detta kommer dock att göra att ca 35-40% av stimulansen läcker ut.
Eller så måste staten expandera den inhemska sektorn, troligast den offentliga sektorn. Det finns inga garantier på att det kommer att gå att skära ned när krisen är avklarat. Även om man “bara” expanderar den inhemska sektorn över exporten så måste vi felinvestera i några år för att kunna stimulera (detta givet att exportsektorn är på rätt storlek givet priserna att börja med).

3. “stabilisering i princip är en teknisk fråga som är av samma karaktär som försvar och rättsväsende.”

Visst, men med skillnaden att försvar och polis är verksamheter som staten utför relativt väl , medan finanspolitik är någonting som staten tenderar att vara dålig på. Vinsten är dessutom liten, i *bästa fall* lyckas man skjuta fram uppgången med några år. Medan rättsväsende permanent ökar välståndet i samhället så kan stabiliseringspolitik bara skifta välstånd över tiden. Detta gäller för övrigt även om man tror att produktiv kapacitet minskar under krisen, det rör sig även där om att investeringarna efter krisen blir extra höga i några år.

4. Keynes hade en otrolig viktig poäng om marknadsekonomins tendens att ha underskott på efterfrågan. Men det fanns en orsak till att Keynsiaks finanspolitik föll out of favour. Det fungerade inte så bra i praktiken. För det andra var och är teorin otillräckligt för att vägleda oss. Denna strukturella osäkerhet kan absolut inte bortses från. Vi vet inte vad exakt krisen beror på, när den kommer att ta slut och vad effekten av stimulans blir.
Försiktighet är rimlig respons på osäkerhet.

 
At 03 april, 2009 14:18, Blogger Karim said...

Jag ser det som ett gott tecken i tiden att en högerekonom som du Danne och en vänsterdebattör som jag inte kunde vara mer överens.

Ideologins död, och pragmatismens återkomst?

 
At 03 april, 2009 16:50, Blogger Danne Nordling said...

Ola, jag har inte kollat på penningmängden på länge. Det finns dessutom en diskussion om vilket mått som är det adekvata. Det breda måttet MZM i USA ökade kraftigt 2007 och början av 2008. Därefter skedde en liten minskning. Det smala måttet M1 ökade inte tidigare utan först i slutet av 2008.

Tino, tack för uppskattning. Du tar upp fyra aspekter på min kritik av Borgs stabiliseringspolitik:
1. Dunkelhet eller olika bedömningar?
2. Djup kris ger irreversibla effekter på off sektor.
3. Staten hanterar stabilisering sämre än rättsväsendet.
4. Finanspolitik är strukturellt osäker.

Jag skall kort kommentera dessa punkter:

1.Bedömningar?
Jag misstänker att Borg mörkar om sina intentioner för att få ut någon politisk effekt när VP presenteras efter påsk. Därför blir hans efterhandsrationaliseringar dunkla.

Den centrala debatten har handlat om att hålla uppe kommunernas sysselsättning utan att de behöver höja skatten som Hoover försökte med. Borg borde ha aviserat en "kommunakut" som skulle granska nödlidande kommuner som hänvisar till minskade skatteinkomster eller ökade socialbidrag som orsak till nedskärningar mm. Nu kommer han att pytsa ut ett mindre belopp till alla(?) i VP.

Dragspelsargumentet - vid en djup nedgång måste man öka off sekt och får då irreversibla låsningar (p2). Men detta var inget som KI har förslagit och det var mot KI Borgs polemik explicit riktade sig. En dunkel bedömning?

2. Irreversibla effekter. Obama försöker till en del under rubriken stimulanspaket öka den off sekt mera permanent. Men det borde rendera kritik för manipulation och inte för stimulanssträvandena i sig. Borg borde hålla fram risken för låsningar vid användningen av finanspolitik i en svår situation men att detta inte gäller när syftet är att förhindra avskedanden eller höjda skatter i kommunerna. Här finns nog en dold agenda istället.

Att en del av finanspolitiken läcker ut till andra länder är inget bärande argument så länge som syftet är att hålla normal konsumtionsutveckling. Detta skulle ju ha skett i normala fall också.

3. Stabilisering är teknisk. Ett exempel på detta är att den del av stabiliseringen som bedrivs med penningpolitik överlåtits åt ett opolitiskt organ, Riksbanken. Att försvar och polis sköts bra av staten idag (och i civilserade länder) är inget argument mot försöken att nå stabilisering.

När staten skötte försvar och polis "dåligt" för att förtrycka och exploatera de egna medborgarna var det väl ingen utanför det konservativa lägret som motsatte sig strävandena att uppnå dagens förhållanden? Vi måste göra likadant med stabiliseringspolitiken.

En lyckad stabiliseringspolitik skulle öka välståndet i den meningen att de sekundära skadorna av en kris skulle begränsas. Det bästa vore att slippa bekämpa kriser redan från början. Sådant som 90-talskrisen borde inte få uppstå. Men exportkriser kan Sverige inte ensamt förebygga - därför behövs en rationell stabiliseringspolitik.

4. Strukturell osäkerhet. Stabiliseringspolitik fungerar inte så bra i praktiken - det håller jag med om. Vad vi ser är att stabiliseringspolitikens teori befinner sig i kris - eller ska vi säga är "strukturellt osäker". Forskningen är eftersatt och kan inte ge vägledning till politikerna. De tar istället sin tillflykt till populistiska irrläror som rekommenderar besvärjelser som man kan vinna val på. En av dessa är "försiktighet", som i praktiken betyder överdriven försiktighet.
/DNg

 
At 03 april, 2009 17:54, Blogger Tino said...

Kevin Murphy har en nyttig ekvation som kan hjälpa oss strukturera debatten kring stimulanspolitik.

http://faculty.chicagobooth.edu/brian.barry/igm/Evaluating_the_fiscal_stimulus.pdf

Hur mycket som läcker ut minskar starkt nyttan av stiumalspolitik, utan att minska kostnaden. Det är därför ett argument mot.
Jag vet inte exakta siffrorna, men kommunernas neddragningar pratas om 10-15 miljarder (som faller inom ditt intervall där staten inte använder fler offentlig anställda som medel), medan KI pratar om 60 miljarder i ytterligare stimulans, så att det mesta är inom det intervall där Borg har principiellt rätt.

En kostnad med kommunakut (alpha i Murphys ekvation) är tidsinkonsistens. Många av de kommuner som har underskott är tvungna skära ned för att de bedrev expansiv politik under högkonjunkturen. Vi kommer att isolera kommuner som byggde badhus och nya affärscentrum under uppgången från kostnaderna av sina beslut.

Jag ser inga tecken på att vi med tiden skulle ha blivit bättre på finanspolitik. Om någonting så är vi sämre, eftersom handels andel av BNP ökat. Det är inte heller omöjligt att effektivare finansmarknader och en ekonomisk mer sophistikerat allmänhet har gjort att rikardiansk ekvivalens blivit ett större problem.

 

Skicka en kommentar

<< Home