torsdag, mars 19, 2009

Solidariskt finansierad sjukvård omöjlig?

Framtidens sjukvård kan kosta nästan 10 procent av BNP mera än idag. Övriga välfärdstjänster kanske lika mycket mer. Kommunalskatten måste då höjas 20 eller 40 procentenheter. Totalt kan inkomstskatten på marginalen bli 93-98 procent med statsskatt och värnskatt.

Sverige står inför ett trixigt demografiskt problem om något decennium. År 2040 kommer t ex antalet personer över 80 år att ha ökat med 80 procent. Då kommer sjukvårds- och äldereomsorgskostnaderna att ha ökat avsevärt. Hur skall dessa kostnader finansieras? Kring dessa frågor diskuterade vi på ett seminarium hos Trygg Hansa på torsdagen 19/3. (Tidigare seminarium i år på Timbro 10/2.)

Kent Andersson på Trygg Hansa presenterade en opinionsundersökning om svenska folkets tilltro till sjukvården i framtiden. Han har också nyligen ifrågasatt Moderaternas syn på framtidens finansiering: Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann har i en debattartikel ansett att "sjukvården ska vara solidariskt finansierad via skatten". Vi måste våga diskutera privat finansiering av sjukvården, menar han. Annars riskerar skatterna att stiga mycket kraftigt.

Övriga talare på seminariet var Lena Unemo (kansliråd på FiDep och projektledare för Långtidsutredningen 08), Björn Lindgren (prof i hälsoekonomi), Anne-Marie Lindgren (utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja) och Thomas Idergard (ansv Välfärdsprogrammet på Timbro).

En något olikartad syn på framtiden gavs av Unemo och Lindgren. Enligt LU08 skulle det vara möjligt att klara finansieringen av välfärdstjänsterna till 2030 på dagens standardnivå. Problemet är sjukvården som kan förbättras. Lindgren menade att kostnaden per vårddag skulle öka med 4 procent varje år fram till 2040. Vård och omsorg skulle bli 2-3 gånger större i volym. Detta visas av en mycket omfattande och påkostad modell initierad av Anders Klevmarken.

Det är svårt att bedöma dessa förutsägelser om man inte har makrosiffrorna i bakgrunden. Antag att den slutna vården idag utgör 4 procent av BNP. Då skulle Lindgrens modell alltså ge en ökning av vårdens andel med närmare 8 procent av BNP. Det är en fördubbling av hela vården. Om det sedan tillkommer några procentenheter för äldreomsorgen blir finansieringsbehovet omkring 10 procent av BNP. Detta måste rimligtvis betalas genom höjningar av landstingsskatten.

Kommunalskatten motsvarar 16,3 procent av BNP 2009. För detta krävs ett skatteuttag på 32,5 procent. Om vi skall ta ut 10 procent av BNP ytterligare krävs med denna relation 20 procentenheters höjning av kommunalskatten. Inklusive dagens kyrkoavgift skulle kommunalskatten alltså bli 53 procent. Med statsskatt på 20-25 procent blir alltså marginalskatten på löner över genomsnittet 73-78 procent.

Till detta kommer att den offentliga sektorns förespråkare också vill öka standarden på resten av välfärdstjänsterna. Det kanske kräver ytterligare 10 procent av BNP. Inkomstskatten blir då 93-98 procent på marginalen.

Även den som menar att höjda skatter skulle vara möjliga om samhället blir rikare måste väl ge upp sin etatism om skatterna närmar sig 100 procent? Felet är att redan idag subventionerar höginkomsttagarna de övrigas sjukvård och konsumtion av andra välfärdsstjänster. Detta är delvis en följd redan av den (nästan) proportionella kommunalskatten. Genom den progressiva statliga skatten skärps problemet till helt orimliga nivåer på längre sikt.

Därför är det ett synnerligen viktigt problem som Trygg Hansa aktualiserat. Vi måste hitta annan finansiering av framtidens välfärdstjänster innan det är för sent - kanske i form av frivilliga försäkringar. Det är omöjligt att ha en "solidarisk" finansiering av sjukvården i framtiden. Vi borde dessutom inte använda sådana persuasiva uttryck som "solidarisk" när vi menar tvångsuttag av skatter. Tvångssolidaritet borde inte vara ett ord för borgerliga moderater.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 20 mars, 2009 14:59, Blogger Christoffer said...

Men tar du hänsyn till ökande BNP här ? det verkar inte som det.
OM bnp åkar i samma takt som kostnaderna så är det väl ingent problem.

Och annars så får man titta på "rätta matsäcken efter munnen" dvs helt enkelt prioritera i vården.

 
At 20 mars, 2009 18:19, Blogger Danne Nordling said...

Christoffer, du måste ta i beaktande Baumols lag som säger att en expanderande verksamhet utan produktivitetsutveckling ständigt kräver en större andel av samhällets finansiering - i det här fallet skattehöjningar.

En verksamhet som ökar realt med 4 procent om året kommer efter 30 år att ha ökat med 224 procent.

Jag utgår från att slutenvården tar 4 procent av BNP idag. Den kan finansieras med en skatt som motsvarar 4 procent av BNP eller 8 procent av deklarerade inkomster. Även om BNP ökar med 50 eller 200 procent kommer 4 procent av BNP att behövas för finansieringen av oförändrad slutenvård.

Om dessa 4 procentandelar istället ökar med 224 procent realt (oavsett vad BNP ökar med) så kommer slutenvården att ta 13 procent av BNP om 30 år.

Visst kan vi prioritera vården på bekostnad av andra välfärdstjänster. Men vilka är det som då skall stryka på foten? Där finns också förväntningar på fortsatt real ökning och inte real minskning.

Däremot kan vi inte prioritera ner privat konsumtion på det sätt som skulle bli fallet med marginalskatter på bortåt 90 procent.
/DNg

 
At 21 mars, 2009 14:23, Anonymous Tuija said...

Jag är inte speciellt insatt i politiken, har bara sunt förnuft och empati.
Visst måste kostnaderna bli högre när ålderspensionärerna blir fler, men...
Lönar det sig att dra ner på vuxna i skolan? Blir inte resultatet ökad mobbning, inget stöd för barn med särskilda behov, fler som avslutar skolan utan godkända
betyg.
Kommer det inte att öka trycket på psykiatrivården?
Måste alla dömda sättas i dyrbara fängelser? Kan inte vissa, typ, rattefylleri, ekonomisk brottslighet m.m. dömmas till någon form av samhällstjänstgöring?
Kan inte fotbojan användas i högre utsträckning?
Kan vi acceptera höga bonusutbelningar utan att införa straffskatt?
Kan vi acceptera AMF-chefens pension på miljontals kronor?
Är det inte brottsligt att använda sig av inseiderinformation? Borde han inte dömmas till samhällstjänstgöring?
Kan vi acceptera dyra resor till Kalifornien? Ett land utan speciella kunskaper i miljö- sjukvård- eller integrationsproblem.
Försvaret: Hur mycket pengar öser vi inte in där, är det nödvändigt?
Kostar det inte mer när kommunenerna inte klarar att stötta sjuka gamla utan istället läggs de ofta in på lasarettet.
Utstämplade människor, hänvisade till soc. utan självförtroende, ökar inte både läkar- och läkemedelskostnader för dom?
Kan inte dom få en tillfällig anställning inom vården. Ensamma gamla mår bättre av sällskap. Resurspersoner inom t.ex. skola, handikappvård m.m. behövs.
F-kasan skriker efter handläggare.
Hitta bästa möjliga arbetsplats utifrån personens förutsättningar. Kan vi dra ner på pappersarbeten?
Antalet dagar för vård av sjukt barn minskade inte när intygstvånget infördes.
Utredningen om sjukpensionärers arbetsförmåga visade att dom faktiskt var sjuka m.m.
//Tuija

 
At 22 mars, 2009 17:52, Anonymous PKo said...

Frivilliga försäkringar känns inte effaktiva - vi brukar, när det ställs på sin spets, sällan lämna folk i sticket, och då är vi framme vid USAs system.
Grundskydd för de fattiga och fullskydd för de rika och de halvfattiga eller undre medelklass på mitten som chansar utan - och ruinerar sig när det skiter sig.
Förlängning av trender till absurda konsekvenser brukar inte falla in, vi går inte in i absurditeter frivilligt, analyser/foresights är till för att undvika dem. Det är bl a för att undvika absurditeter som rättighetslagstiftning ska undvikas.
- En lösning är att effektivisera sjukvården - det finns att ta av!!
- En annan lösning är mer it-teknik i vården med mer AI, titthålsoperationer med robot. Teknikutvecklingen är snabb.
- En tredje lösning är, på sikt, ett annat socialförsäkringssystem med grundtrygghet, medborgarlön a la Milton Friedman, ty det börjar bli gott om 100-åringar, medellivslängden lär nog fortsätta öka, enligt Kurzweil följer den en exponentialkurva sedan sekler!

 
At 24 mars, 2009 02:04, Blogger Danne Nordling said...

Tuija, jag tror inte vi kommer runt problemet att den offentliga sektorn blir alltför resurskrävande med en åldrande befolkning och större krav på välfärdsservice. De möjligheter till rationaliseringar och omprioriteringar som finns är i det närmaste uttömda. Försvaret är nedrustat till en nivå som gränsar till militärt vacuum etc.

PKo, du pekar på ett problem som är olösligt om det gäller grundläggande sjukvård men som borde gå att lösa när det gäller mer umbärlig vård.

Lösningen ligger inte i medborgarlön eller "negativ inkomstskatt". Där har nog Friedman tänkt fel och det redan gällande allmän försörjning.

Lösningen är istället medborgarkonton som är en kombination av försäkringar med hög självrisk och ett sparandesystem för att täcka självrisker och utjämning över livscykeln.

Den grundläggande vårdförsäkringen måste vara obligatorisk eftersom ett civiliserat samhälle inte klarar att folk som chansar utan försäkring lämnas i sticket. Det går bara för sig om de finns långt borta i utlandet.

Det svåra problemet är att folk som inte tar tilläggsförsäkringar inte kan få specialvård som tar tillvara sjukvårdsteknologins landvinningar.

Antag att det utvecklades en teknik som innebar att det för specifika individer vore möjligt att med stamceller bygga upp artificiella (men "naturliga") organ i en organbank som skulle finnas till hands vid behov av transplantation för respektive individ. Proceduren kan antas vara synnerligen dyrbar. Om detta skulle göras till en standardverksamhet för den offentliga sektorn skulle sjukvården ta tex 20 procent av BNP ytterligare. Det är omöjligt att höja skatterna så mycket. Men skulle den egalitära opinionen acceptera att "de rika" kunde bygga upp egna reservdelslager?
/DNg

 
At 07 april, 2009 22:11, Anonymous PKo said...

Jag kanske är aningslös men jag tror inte att det blir så många sjuka år som adderas med tilltagande medellivslängd utan väsentligen friska år. Dessutom, om några av de kroniska sjukdomarna kan avhjälpas, med t ex stamceller, så vore det besparing av substantiell art.
Livslängdsutveclingen har också intäkter; en höjd medellivslängd kommer att mötas med högre/utsuddad pensionsålder.

Landvinningar inom sjukvården torde nog mer bli av typen läkemedel än avancerade operationer och då blir ekonomin bättre för producenterna om priset/kostnaderna är hanterliga för merparten av de potentiella kunderna/finansiärerna - den riktiga eliten (de har visserligen mycket pengar men de är ändå ganska få) är inte heller den så attraktiv för utveckling där utvecklingskostnaden dominerar och marginal-/framställningskostnaden är låg - dvs en kommersiell utveckling kommer nog primärt drivas inom områden där man kan få betalt av de många, dvs där kostnaderna per dos blir hanterliga.

Egen organbank via stamceller tror jag inte händer för andra än en synnerligen rik överklass - och de opererar sig då inte i det publika systemet och skyltar sällan med sina operationer. Vi andra få nog hålla tillgodo med "efterhandslösningar" typ stamceller i reparerande syfte.

Inte eller stamcellsutvecklingen behöver bli så stort problem. Dels kan sjukdomar medicineras under en period innan en DNA-behandling sätts in.det flyttar behovet av "bank" fylld av förhoppningsvis dyra "onödiga saker" till en färre men befintliga problemfokuserande återställande behandlingar. Dels, och det låter kanske naivt, men jag skulle föreställa mig att man kommer att få se någonslags automat som gör stamceller av lämplig delar av patientens vävnad medan livet då upprätthålls på annat sätt. Dvs, ny teknik brukar kunna begränsa kostnader när många har likartade behov. Dagens bilar är mycket avancerade, skulle de ha reserverats för en elit är det tveksamt om ens denna elit hade haft råd att finansiera utvecklingen av dem.

Medborgarkonton har figurerat i debatten under lång tid, men jag har aldrig sett/hört något land där de införts. Det närmaste vi kommer är väl dagens privata pensionsförsäkringar - och det är väl knappast något varken enkelt eller effektivt system jämfört med offentliga generella lösningar? Dagens diskussioner och affärer i pensionsbolag säger mig att konsten att flytta köpkraft över tiden inte är trivial och att de organisationer som säger sig klara detta sällan är stabila över den tid som krävs. Lägg därtill frågor om vad som ska ingå och inte, eller fundera på hur man ska avgöra vad man ska satsa sitt medborgarkonto på - ska jag ordna tänderna eller ska jag avvakta tills jag får den dyra livshotande sjukdomen? Risken är också att fonderna kommer att skötas likt Skandia och hanteras av funktionärer typ hyresgästföreningens! Jag känner mig inte entusiastisk över tanken på nya fonderingar.

 

Skicka en kommentar

<< Home