Finanskrisen gjorde 1930 års nedgång till depression

En allvarlig lågkonjunktur i USA utvecklades till Den stora depressionen genom att banksystemet inte fungerade. Förluster och bankrusningar medförde att 9 000 banker gick omkull. Detta var en medveten politik från finansminister Mellon. Han ville som "likvidationist" rena ekonomin från allt ruttet. Människorna skulle leva mer moraliskt.

Den amerikanska 30-talsdepressionen (the Great Depression) började som en vanlig konjunkturnedgång. Den kanske i grunden var svårare än vanliga nedgångar eftersom den hade föregåtts av en nedgång i bostadsbyggandet sedan toppåret 1925 och med en mycket kraftig minskning 1929. Dessutom hade konsumentvaruindustrin och bilindustrin varit mycket expansiva under 20-talet.

Industriproduktionen hade ökat ca 4,5 procent årligen. Det hade lett till att investeringarna ökade samtidigt som allt fler av dem som kunde skaffa sig kylskåp, dammsugare, möbler, elstrykjärn, radioapparater, tvättmaskiner, brödrostar och bilar hade gjort detta. Sålunda hade år 1925 bara 10 procent av hushållen radio - 1930 var det 46 procent. Produktionen började mer och mer att motiveras av ersättningsbehov.

Eftersom ersättningsbehovet av bostäder, konsumentvaror och bilar var långt mindre än under uppbyggnadsskedet behövdes inte någon ytterligare produktionskapacitet. Efterfrågan kunde till betydande del tillgodoses genom att minska lagren som byggts upp i slutet av 20-talet. Maskininvesteringarna sjönk, varken fabriksbyggnader eller bostäder behövde byggas i samma omfattning som tidigare. Det minskade behovet av järn och stål, tegel och cement samt annat byggnadsmaterial. Dessutom minskade behovet av transporter och annan företagsservice.

Av nedanstående diagram ser vi att industriproduktionen toppade efter sommaren 1929 - alltså före den s k börskraschen under några dagar i slutet av oktober (diagr):

Industriproduktion i USA 1928-1939

Industriproduktionen sjönk från augusti 1929 till mars 1933 med 53 procent. Redan 1930 sjönk produktionen med 17 procent mellan årsgenomsnitten - en större absolut sänkning än åren därefter. Detta indikerar att spektakulära händelser i oktober 1929 knappast kan ha varit orsaken.

Resultatet av omslaget i konjunkturen under 1929 blev ett tydligt prisfall för konsumtionsvaror år 1930. Detta var en varningssignal eftersom deflation inte hade upplevts sedan depressionen 1921. Visserligen hade priserna 1927 och 28 också sjunkit något. Men prisfallet från toppen i augustei 1929 till augusti 1930 var 5 procent. Det var först 1931 och 1932 som priserna på årsbasis sjönk våldsamt med ca 10 procent vartdera året. Därefter släpptes dollarns knytning till guldet i april 1933 och prisfallet halverades för att sedan övergå i små prisstegringar. Dessa övergick i ny deflation i samband med bakslaget 1938 - se diagrammet nedan:

Inflation och prisnivå i USA

Även lönerna började sjunka. Denna deflation slog mot konsumtionen. Genom att hushållen hade en ansenlig skuldsättning i form av avbetalningslån, som blev dyrare att betala tillbaka genom deflationen, var den enda möjligheten att få behålla avbetalningsvarorna att minska annan konsumtion drastiskt.

Propagandistiskt inriktade ekonomer som John Kenneth Galbraith har velat göra gällande att depressionen orsakades av "börskraschen på Wall Street 1929". Detta nämns inte i modern forskning. Men enbart det faktum att Dow Jones' aktieindex ökade med nästan 500 procent från 1921 till 1929 inbjuder till en sådan tolkning av depressionens orsaker - eller åtminstone orsaken till att en konjunkturnedgång blev en lång depression.

"Börskraschen" inleddes med den "svarta torsdagen" den 24 oktober. Den följdes av en svart måndag de 28 och en svart tisdag den 29 oktober 1929. De två senare dagarna innebar ett börfall med 23 procent. Börsfallet blev totalt 40 procent till den 11 november. Därefter blev det en viss återhämtning i början av 1930 men sedan gick det utför. Botten nåddes i juli 1932 med ett totalt fall på 89 procent.

Det initiala börsfallet hade knappast någon större verkan på den reala ekonomin. I den mån börsspekulanterna hade finansierat sin konsumtion med realisationsvinster var detta av ytterst begränsad betydelse för hela ekonomin i USA. Ett allvarligare problem var att kreditgivarna till finansieringen av aktieköp med lån fick svårigheter när säkerheterna i form av aktier föll i värde. En oro hos insättningskunderna i bankerna började sprida sig 1930, paradoxalt nog främst i jordbruksområdena.

Böndernas svårigheter fick hundratals små banker i Midwest att fallera. Caldwell Bank kollapsade under hösten. I december spred en missnöjd köpman i Bronx ryktet att den stora affärsbanken The Bank of United States var på obestånd och efter en bankrusning den 10 december stängdes banken den 11:e. Bankens namn fick olyckligtvis effekten att läget uppfattades som betydligt mer allvarligt än det var.

Snart vägrade Fed hjälpa banker med svårigheter. De fick inte ens som hade varit brukligt tidigare vägra temporärt att medge uttag. Någon "lender of last resort" var Fed inte i detta skede. Dessutom genomfördes restriktioner för växelutlåningen, den monetära basen sänktes och räntan höjdes (Friedman & Schwartz, 1963). Dock sänktes diskontot från 6 procent i okt -29 till 2,5 i juni -30. Marknadsräntan var 1930 uppe i drygt 8 procent och genom prisfallet detta år blev realräntan ex post över 11 procent.

Genom att bankerna drabbades av förluster orsakade av att låntagarna inte kunde betala sina lån måste de driva in ganska sunda krediter för att stärka sin kapitalbas. Utlåningen minskade kraftigt. Oron för att bankerna var insolventa medförde fler bankfallissemang och ett par ytterligare allmänna bankrusningar, se nedanstående diagram:

Definitiva och temporära bankstängningar i USA 1929-1930 (kv1)

Källa: Richardson 2007

Denna kris för kreditsystemet medförde att den reala krisen blev flera gånger värre än om krediter fortfarande hade funnits att tillgå. Enkelt uttryckt var det avsaknaden av en insättningsgaranti och återfinansiering i centralbanken som orsakade en "finanskris" ovanpå den initiala reala krisen, vilken i sin tur allvarligt förvärrade den reala krisen så att en depression blev resultatet. 9 000 banker gick omkull under 30-talet.

Andrew Mellon 1855-1937

Varför var då centralbanken och regeringen så obenägna att hjälpa bankväsendet? Det berodde i stor utsträckning på president Herbert Hoovers finansminister Andrew Mellon, som Hoover övertagit - Mellon hade varit finansminister sedan 1921. Han kom att dominera den ekonomiska politiken sedan Fed-chefen Benjamin Strong avlidit 1928. Mellon kunde då få gehör for sin "likvideringstes" hos ledningen för Fed. Den gick ut på att medborgarna skulle tvingas ändra sitt lastbara och utsvävande konumtionsbeteende.

Finansminister Mellon hörde till "likvidationisterna" som såg depressionen som ett straff för 20-talets spekulativa excesser. Budgeten borde balanseras och utgifterna skäras ned. Han rådde Hoover att "Likvidera arbetskraft, likvidera aktiekapital, likvidera bönderna, likvidera fast egendom. Det kommer att rena ut ruttenheten ur systemet." Folk kommer att arbeta hårdare och leva ett mer moraliskt liv, menade han. Och Hoover försäkrade väljarna att om man bara följde dessa ortodoxa principer skulle återhämtningen komma.

Ett konkret uttryck för Mellons politik var att svaga banker skulle utsättas för utrotning (weeding out). Därför är det inte underligt att bankerna fick gå omkull. Men efter de två ytterligare gigantiska bankrusningarna i slutet av 1931 och början av 1932 avskedade president Hoover honom i februari 1932.

När Franklin D Roosevelt tog över 1933 och iscensatte programmet New Deal var ambitionen också att få budgetbalans. Genom tredubblade skatter lyckades detta 1938 men samtidigt blev det ett återfall i depressionen.

Idag 27/3 lanserar också Socialdemokraterna i Sverige genom Thomas Östros och Mona Sahlin skattehöjningar på DNdebatt. Förmögenhetsskatten skall återinföras, fastighetsskatten bli progressiv och en extra progressiv inkomstskatt vid ca 80 000 kr/mån skall införas. Syftet är att få pengar till att bekämpa krisen. Roosevelt har återuppstått?

Andra bloggar om: finanskrisen, Hoover, Mellon, likvidationisterna, 30-talsdepressionen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, stimulanspolitik, kris, bankkris, depression, skatter, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se