USA:s bankstöd misslyckas?

Börsen gick upp när bankstödet presenterades. Men det innebär inte att staten tar över några större tillgångar. Det nya stödet kanske också misslyckas. Då riskerar USA att gå en liknande väg som hösten 1930 när tusentals banker började gå omkull.

Igår kom USA:s finansminister Timothy Geithner till slut med sitt program för att få igång kreditgivningen från banksystemet. Det är en del av den andra hälften av TARP på 700 mdr USD som beviljades efter några turbulenta turer i oktober 2008. Det har alltså tagit ett halvt år att komma fram med ett program som skall bli en "troubled assets recovery". Eller kanske "toxic assets"?

Det är en fråga om att köpa ut de "giftiga" värdepapperen hos banker och finansinstitut, som ofta är bostadsrelaterade. Börsen har länge varit pessimistisk pga Geithners taffliga agerande. Ibland har har anledningen till pessimismen förväxlats med programmet ARRA eller ARRP på 787 mdr USD och tagits som en indikation på att börsen misstror Barack Obamas finanspolitiska stimulanspolitik.

Nu gick börserna upp och både SvD och DN (ej onl) skrev att PPIP (Public-Private Invetment Program) togs upp positivt. Leif Petersen beskriver i SvD hur "manualen" ser ut: 1) Banken väljer ut vad man vill sälja, 2) Bankstödsmyndigheten (FDIC) säljer tillgångarna på auktion - t ex till 84 procent av nominella värdet, 3) FDIC garanterar 72 av de 84 procenten, 4) Av mellanskillnaden 12 enheter betalar finansdepartementet hälften och privata investerare andra hälften, 5) Den utköpta tillgången förvaltas av de privata köparna med personal som godkänts av FDIC.

Det relaterade exemplet innebär att de privata köparna måste betala 78 procent men den egna risken är bara 6 procent av det nominella värdet om tillgången skulle visa sig vara helt värdelös. Men om det kan läggas ned ett stort arbete på att bena ut vad tillgångarna innehåller kan ett rimligt värde åsättas redan vid auktionen. Det var detta granskande som var så arbetskrävande vid den svenska bankkrisen i början av 90-talet (Ingves art i EkD 1/98, pdf). Pessimistiskt värderade tillgångar kan också stiga i värde.

Idag skriver i DN också professor Lars Jonung om USA: obenägenhet att komma med resoluta åtgärder mot bankkrisen. En svårighet som skiljer USA från Sverige är att saneringen inte kan göras med partipolitisk enighet. Enighet ansågs vara mycket viktigt vid den svenska bankkrisen. En annan svårighet är den nu aktuella:

"Ett tredje hinder, och det svåraste, är storleken på och komplexiteten hos det amerikanska finansiella systemet. Sverige hade ett fåtal banker och enkla låneformer. USA har tusentals banker och en uppsjö av institut och fondförvaltare med långtgående internationella bindningar. De finansiella ingenjörerna på Wall Street har konstruerat extremt komplexa instrument. Ingen vet hur stora åtaganden de döljer.

Detta gör att amerikanska politiker drar sig för att garantera det finansiella systemet såsom det svenska etablissemanget gjorde i september 1992. I stället väljer man att pytsa ut skattedollar där det är som mest akut i hopp om att problemen skall lösa sig."

Av ortodoxt ideologiska skäl vill den amerikanska staten inte ta över finansiella institutioner. Det medför också att åtgärderna blir fördröjda. Bankstödet PPIP kan misslyckas. Under tiden får nedfrysningen av kreditgivningen liknande effekter som lamslåendet av bankväsendet i USA under perioden hösten 1930 till mars 1933. Det resulterade i att en allvarlig konjunkturnedgång utvecklades till en långvarig depression. Bankkriser är farliga.

Andra bloggar om: finanskrisen, bankstöd, USA, stabiliseringspolitik, bankkrisen, finanskris, stimulans, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se