onsdag, april 01, 2009

Reinfeldt och Ingves driver på mot depressionen

Konjunkturinstitutet förutsätter stimulanser på nästan 60 mdr kr. Detta avvisas bestämt av Fredrik Reinfeldt. Samtidigt antyder Riksbankschefen Stefan Ingves att någon ytterligare stimulans genom uppköp av statsobligationer inte behövs. Men ekonomin blir allt sämre...

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte i går kväll. Där uppträdde Riksbankschefen Stefan Ingves med ett föredrag betitlat "Det penningpolitiska landskapet i en finansiell kris". Det finns på Riksbankens website och jag återger deras egen sammanfattning nedan:

”Globala makroekonomiska obalanser, fundamentala brister i de finansiella aktörernas riskhantering, och brister i regelverk och tillsyn ledde tillsammans till den finansiella och ekonomiska kris vi nu upplever. För att få de finansiella marknaderna att klara sig själva måste vi hitta instrument för en mer balanserad utveckling.”
Det var en bred översikt som Ingves målade upp utan så mycket konkreta uppgifter. En viktig tanke var dock att han betonade att pengarnas omloppshatighet sjunkit mycket kraftigt i den finansiella krisen. Han visade upp den gamla bytesekvationen:

M x V = P x Y

Kvantitetsekvationen, som den också kallas, säger som bekant att penningmängden (M) multiplicerad med omloppshatigheten (V) måste motsvara den nominella bruttonationalprodukten - dvs prisnivån (P) multiplicerad med den reala BNP (Y). Real BNP betecknades tidigare med T som står för transaktionsvolym.

Problemet för Riksbanken är nu, enligt Ingves, att öka M på ett adekvat sätt för att kompensera nedgången i V så att man kan hålla uppe PxY på ett önskvärt sätt. Det gäller alltså, kan tilläggas, att undvika reala produktionsförluster och ökad arbetslöshet så bra som möjligt.

Stefan Ingves illustrerade hur detta går till med två bilder (7a och b) av Riksbankens balansräkning 30/6 respektive 31/12 förra året. Balansräkningen hade där blåsts upp från 192 mdr kr till 700 mdr genom en formidabel ökning av utlåningen främst till bankerna (tillgångssidan). På skuldsidan uppträder samma belopp som inlåning från bankerna och i någon mån som riksbankscertifikat (ett resultat av sk repor). Detta är i princip ett resultat av att räntesänkningarna gjort det billigt att låna i Riksbanken samtidigt som den övriga kapitalmarknaden kämpat med olika låsningar.

Men hur genomför Riksbanken en ökning av penningmängden när räntan närmar sig noll? Svaret gav Ingves genom att visa en bild (ej med i dokumentationen) av hur den brittiska centralbanken har gjort i sin balansräkning. Banken har köpt statsobligationer. Kring detta stora principiella steg uppehöll sig Ingves inte alls. Är ämnet måhända kontroversiellt?

Nationalekonomer vet att detta att köpa statsobligationer gärna av propagandister, som predikar olika ekonomiska frälsningsläror, brukar kallas att "trycka pengar". Det är ägnat att oroa den stora allmänheten och okunniga sparare samt anhängarna till ogenomtänkta ekonomiläror som inte kan se skillnad på 20-talets hyperinflation i Tyskland och modern penningpolitik. Därför vill varken regeringen eller Riksbanken prata för mycket om sådant.

Jag försökte dock få Stefan Ingves att avslöja något mera om hur han resonerade kring denna problematik genom att ställa två frågor om stimulanspolitik.

Den första frågan anknöt till gårdagens rapport från Konjunkturinstitutet där man förordar en finanspolitisk stimulans på 8 mdr kr i år och 50 mdr nästa år. Tillsammans blir det nästan 2 procent av BNP vilket i ett underskottsläge måste finansieras med lån. Kommer dessa att tränga ut andra låntagare eller är det lämpligt att Riksbanken köper upp en del av dessa statsobligationer?

Riksbankschefen slog ifrån sig denna förgripliga(?) tanke med att förklara att Sverige har en fungerande obligationsmarknad som helt visst kan ta sig an en sådan upplåning. Det var till och med fallet under bankkrisen på 90-talet.

Tiden vid frågestunden medgav inte något replikskifte. Men jag hade varit intresserad av Ingves' syn på huruvida kreditgivningen till företagen under 90-talskrisen var något lyckat exempel på en fungerande kreditmarknad. (Kan Ingves ta till sig någon kritik för detta då han var chef för bankstödsnämnden?) Dessutom var staten i början på 90-talet tvungen att låna utomlands genom bytesbalansunderskottet. Det behövs inte idag så varför skall staten konkurrera med företagen på kreditmarknaden när syftet är att få ner räntan?

Min andra fråga tog fasta på att statsminister Fredrik Reinfeldt explicit redan tagit avstånd från Konjunkturinstitutets prognoser om en ytterligare finanspolitisk stmulans på 2 procent av BNP. Som en reaktion på detta framhåller prognoschefen Kerstin Hallsten i TV att detta skulle innebära en ytterligare allvarlig försämring av lågkonjunkturen.

Frågan till Ingves var huruvida Riksbanken kunde tänka sig att som ett sämre substitut för en finanspolitisk stimulans med 58 miljarder, som inte blir av, istället ändå köpa statsobligationer? Detta undvek Ingves att svara på med sitt kringgående resonemang om den utmärkt fungerande obligationsmarknaden. Ett känsligt ämne uppenbarligen! Skall vi tolka det som att Riksbanken inte kommer att följa den brittiska m fl centralbankers stimulanspolitik genom kvantitativa åtgärder såsom uppköp av statsobligationer? En räntesänkning på en halv procent eller så, blir all ytterligare stimulans.

Slutsatsen av beskeden från Reinfeldt och Ingves är tydligen att en djup försämring av lågkonjunkturen, där BNP kommer att sjunka mer än de 3,9 procent som KI nu förutser, inte skall mötas med vare sig finanspolitisk stimulans eller penningpolitisk. Vi medborgare i Sverige får stå bredvid medan Reinfeldt och Ingves driver på ekonomin mot en riktig depression.

Det enda vi kan glädjas åt är att Reinfeldt hänvisar till ekonomisk-politisk maktlöshet och inte till att krisen skall rena oss från moralisk ruttenhet, som likvidationisterna gjorde på 30-talet. Men hur stor är den reella skillnaden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

5 Comments:

At 01 april, 2009 07:31, Anonymous Anonym said...

Så blir det hyperinflation eller inte?

GuldköparFredrik

 
At 01 april, 2009 13:10, Anonymous Anonym said...

Bra att någon argumenterar för stimulans. Konservatism är ingen lösning. Däremot försiktighet med uppköp avobligationer.

 
At 01 april, 2009 14:24, Blogger Per-Olof Persson said...

Åtgärder måste följa teorin

Om man ska vidta åtgärder för att lösa problemen måste först teorin för vad som orsakat problemen vara klar. Det vi vet är att den keynesianska teorin är felaktig. Den teori som säger att ett ökat sparande, som inte motsvaras av ökade investeringar, orsakar krisen. Ett ökat sparande och en minskad konsumtion är den faktor som viker sist när konjunkturen faller.

Om man ser på USA så började företagens vinster att sjunka ifrån kvartal 4 2006. Industriproduktionen började falla i februari 2008, men krisen anses börja i september 2008 när den finansiella sektorn fick lönsamhetsproblem.

Av detta vet vi att krisen utlöstes av att industrin och tillverkningsföretagen fick problem med lönsamheten. Företagens inköp ifrån andra företag började minska och krisen började sprida sig genom ekonomin. Företagens inköp ifrån andra företag är i kronor tre gånger större än konsumenternas inköp av konsumentvaror. Problemet ligger i att efterfrågan på producentvaror började minska.

Företagens inköp ifrån andra företag syns inte i BNP-måttet eftersom BNP är ett netto-mått. BNP anses vara ett brutto-mått men ändå lägger man samman ett netto-värde i varje produktionssteg, dvs vinster och utbetalda löner.

Det finns ingen logisk förklaring till detta mer än att BNP-måttet är anpassat till Keynes teori om att det är konsumtionen som skapar efterfrågan i ekonomin. Detta skulle innebära att om konsumtionen ökar samtidigt som produktionen minskar av exempelvis järnmalm och stål, så kommer ändå BNP att öka trots att vi blir fattigare. Detta innebär också att om sparandet ökar och pengarna används till att producera mer järnmalm och stål, så kommer BNP att minska trots att vi blir rikare.

Den enda teoretiska förklaringen till varför ekonomiska kriser startar är att produktionsstrukturen blir felaktig under konjunkturuppgången. Detta innebär att vissa företag/branscher kommer att ha en för hög produktionskapacitet medan vissa företag/branscher kommer att ha en för låg produktionskapacitet.

All produktion måste vara anpassad till annan produktion rent storleksmässigt eftersom de fysiska resurserna i en ekonomi är knappa. Vissa företag/branscher har skaffat sig för mycket fysiska resurser medan andra företag/branscher har för lite fysiska resurser. De företag/branscher som har skaffat sig för mycket fysiska resurser utlöser krisen genom att deras produktion blir olönsam.

Den enda åtgärden som kan lösa krisen är då rent teoretiskt att:

- De företag/branscher som har skaffat sig för mycket fysiska resurser måste frigöra sina resurser. Resurserna måste föras över till företag som har för lite fysiska resurser.

- Denna process tar tid och kan bara fungera om prissystemet ger korrekt information. Alla priser måste vara rörliga både uppåt och nedåt. Centralbank, banker och fackföreningar får inte lov att förstöra prissystemet.

- Prissystemet ger upphov till vinstsystemet. Om det uppkommer en process där alla företag tenderar att få lika höga vinster, så kommer de fysiska resurserna att fördelas på ett riktigt sätt inom alla företag/branscher. Det är först nu som produktionen inom alla företag/branscher får rätt storlek i förhållande till varandra.

 
At 02 april, 2009 08:31, Anonymous Per said...

Nationalekonomer vet att detta att köpa statsobligationer gärna av propagandister, som predikar olika ekonomiska frälsningsläror, brukar kallas att "trycka pengar".
Vad vill du kalla det om inte "trycka pengar" är ett lämpligt uttryck? Det är väl precis vad det handlar om ?

 
At 03 april, 2009 08:30, Anonymous Ingemar Bengtsson said...

All diskussion om penningmängd tenderar att bli förvirrad då den tar avstamp i kvantitetsidentiteten M x V = P x Y. Det är klart att V faller i lågkonjunktur; om inte M faller måste ju V falla för att identiteten ska hålla när PY faller. I en modern ekonomi är V perfekt rörlig och blir residualen som får identiteten att hålla. Faktiskt finns det inget annat sätta att förstå vad V är; kvantitetsteoretikerna använder V som en metafor för antalet ggr en penning används för transaktioner under en viss period. Metaforen är dock tom så länge vi talar om en värld där inte en aktör har monopol på alla betalningstekniker. Därmed inte sagt att centralbankssköp av långa obligationer inte skulle kunna påverka ekonomin, utan bara att vi inte kan förstå och än mindre mäta den påverkan genom kvantitetsidentiteten.

 

Skicka en kommentar

<< Home