Reinfeldt vinner debatten med konservativ ekonomisyn
Sahlin ville att regeringen skulle göra mer mot krisen i TV-debatten. Reinfeldt svarade gång på gång i ansvarsfull ton att hon inte kunde anvisa några pengar om hon inte tar till sedelpressarna. Hon blev svarslös. Men på ett ABF-seminarium pekade Swedbank-ekonomen på just sedelpressarna som en utväg.
Debatten om krisen mellan oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i K-G Bergströms sista TV-program "Rakt på" vanns av Reinfeldt. Med detta menar jag att jag bedömer att en vanlig tittare, som rör sig mellan blocken, borde ha fått denna uppfattning. Ett undantag finns dock enligt min uppfattning hos dem som är anställda av kommuer och landsting. Där var Reinfeldts undvikande svar inte vinnande.
Mona Sahlin har verkligen haft otur. När den ekonomisk krisen seglat upp och regeringen agerat som konservativa ekonomer och politiker gjort i Sverige under första hälften av 1900-talet och på 1990-talet skulle det ha behövts någon som kunde ha ifrågasatt denna syn på ett sakligt och pedagogiskt sätt. Men Mona Sahlin saknar både kunskaper i nationalekonomi och den pedagogiska förmåga som skulle erfordras. Dessutom uppträder hon med ett personligt och moraliserande tilltal som förtar allt förtroende för att hon sakligt skulle kunna hantera så svåra frågor.
Till yttermera visso finns det i Sverige ingen etablerad syn på hur stabiliseringspolitiken bör bedrivas vid en svår kris där traditionella åtgärder inte räcker till. Den sakkunskap som finns kan lokaliseras till det finanspolitiska rådet och dess ordförande professor Lars Calmfors. Han har kanske sin position att tänka på när han valt att ligga så lågt han kan i kritiken av regeringen utan att kunna anklagas för total passivitet. Stabiliseringspolitikens kris på det teoretiska planet medför att Sahlin inte ens kan hänvisa till oberoende ekonomiska experter.
Nu kunde Reinfeldt bemöta varje krav från Sahlin på ekonomiska stimulansåtgärder med att hon inte kunde anvisa några pengar för att genomföra hennes krav. Reinfeldt själv framhöll gång på gång hur han inte var beredd att föröda statens finanser. Han framstod som konservativt ansvarstagande - hon som oseriös slösare. Sahlin är helt enkelt inget statsministerämne. Flera gånger kunde Reinfeldt drämma till med att Sahlin vill "låta sedelpressarna gå". Och på det hade hon inget svar.
Socialdemokraternas ekonomisyn har också varit konservativ sedan mitten av 1990-talet. Detta är ett arv från Göran Persson som utifrån personlig övertygelse bröt med socialdemokratins traditionella syn på krispolitiken, vilken etablerades redan på 1930-talet. Via Thomas Östros har Sahlin fått ta över denna syn. Resultatet brukar bli en tävlan om vem som är mest ansvarstagande mot statsfinanserna. Med detta i bagaget blir det stört omöjligt för Sahlin att klara en debatt mot Reinfeldt om krisåtgärder. Problemformuleringsprivilegiet ligger hos Reinfeldt och Sahlin är slagen på förhand.
Det hindrar inte att Reinfeldt faktiskt kan ha fel om stabiliseringspolitiken. Jag var tidigare under tisdagskvällen på ett seminarium på ABF med rubriken "Den stora världskrisen -Vad bör vi göra?" Där skulle väl klara besked ges för vilken stabiliseringspolitik som skulle bedrivas? Deltagare var Lars Anell (fd ambassadör och Volvo-direktör men vänsterman i ungdomen), Cecilia Hermansson (chefekonom på Swedbank), Lena Westerlund (chefekonom på LO), Kenneth Hermele (vänsterekonom) och Torsten Sverenius (journalist och demokratiutredare). Samtalsledare var Carl Tham (fd utbildningsminister S och kritisk debattör).
Men diskussionen handlade mest om hur läget idag hade uppkommit och något om nya regleringar för att undvika kriser i framtiden. Anell och Westerlund förordade mycket kort att det borde göras omfattande satsningar på den offentliga sektorn, dock främst i form av investeringar i infrastruktur. Hermansson varnade för utträngningseffekter när stimulanspaketen skulle finansieras. Det verkade som om krisen inte var särskilt svår och att stimulanspolitikens finansiering inte var något problem.
På min fråga hur gigantiska stimulanspaket såsom Barack Obamas skulle finansieras menade Anell att en ytterligare upplåning på 5 procent av BNP inom EU inte är något större problem. Men Cecilia Hermansson pekade på att Obama måste låna upp 2 500 miljarder USD eller 15 procent av BNP {eg 17,8 %). Det kommer att öka marknadsräntorna, nya pengar måste tryckas och inflationen stiga. Någon fara för deflation finns inte. Sverenius invände för Europas del med att EU förbjuder sådan finansiering. Det trodde Hermansson dock skulle ändras. Ett problem var emellertid att om centralbanken skall köpa upp obligationer (den moderna formen av sedelpressfinansiering) så måste man klara ut vilka av medlemsländernas papper som skall köpas.
Några spår av Reinfeldts och Östros' skräck för sedelpressarna fanns inte hos seminariedeltagarna. Så vad skall vi tro? Kommer det att bli stimulanspolitik i Sverige? Enligt EU-kommissionen ligger Sverige på 11:e plats räknat i procent av BNP i stimulans. Eller är det så att låsningen mellan S och M beträffande vem som tar mest ansvar för statsfinanserna kommer att förhindra aktiv stimulanspolitik?
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, budgetunderskott, stabiliseringspolitik, finanskris, stimulanspolitik, krispolitik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Moderaterna, Socialdemokraterna, regeringen, inflation, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: metakommentarer, nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 01:53
7 comments
7 Comments:
Varje gång jag läser ordet "stabiliseringspolitik" så tänker jag att det är en politik som skall lösa de problem som centralbanker, FIAT-pengar och fractional banking orsakat.
Enligt Robert Pretcher så har centralbankerna skapat den största kreditexpansionen någonsin i världshistorien och följaktligen så blir deflationen och depressionen den djupaste någonsin. Han säger att endast två gånger tidigare under de senaste 300 åren har aktiepriser, fastighetspriser och råvarupriser kraschat samtidigt och det var under The South Sea Bubble och The Great Depression 1929-1932 och nu under The Greatest Depression 2007-3007(?).
Förhoppningsvis leder depressionen till att centralbanker, fiatpengar, fraktionsbanking avvecklas och att vi får en 100% guldvaluta vars mäng och ränta ingen politiker eller bankster kan påverka och att kapitaltäckningskraven i banken höjs till 100%.
..och jag reagerar också på exakt samma sätt som tidigare talare.
Bankerna har skapat låtsaspengar genom att kreditera låntagaren nya färska pengar mot skuldbrev. Eftersom pengar inte har något inneboende värde leder detta till transfereringar och snedfördelningar. Allt eftersom expansionen fortsätter blir resurserna allt mer snedfördelade tills korthuset börjar kollapsa. När skuldbreven försvinner övergår låntagarens kredit till en skuldpost hos banken (dvs istället för 0 fås -1). Banken blöder likviditet. Ingen likvid = ingen kredit. Då systemet är byggt på kredit drabbas resten av ekonomin.
Hanteringen av krisen är givetvis att begränsa kreditdelens storlek av den totala ekonomin. Vem som helst kan förstå att som på Island ha en kreditmängd som är minst 10ggr större än den totala ekonomin är dömt att misslyckas, oberoende av kontroll och politik. Hur begränsar man då kreditdelens storlek? Jo, genom att öka reservkraven. 10% reserv ger ca 10ggr hävstång, 20% reserv ger ca 2ggr hävstång o.s.v. Finansiering kan skötas alldeldes utmärkt mha obligationer och aktier (utan förfalskade värdedokument, som är en icke-liberal företeelse)
När krisen väl är igång? Pja, man kan likvidera hela kreditkalaset och börja om från början (österrikarnas syn). Man kan täcka alla skulder mha staten (Islands strategi). Det förstnämnda minskar snedfördelningen och skyddar så stor del av skattebetalarna som möjligt, det sistnämnda skyddar kapitalägarna och fördelar ut kostnaden maximalt. Man kan även prova mellanvägar och nå fram till Den Stora Depressionen om man klantar till det maximalt
Nu är jag i sak inte negativ till FIAT-pengar. Pengar har inget inneboende värde vare sig de är gjorda av papper eller metall. Inte heller negativ till Riksbanken, alla stora företag/rörelser bör ha en egen bank. Den enda istabila faktorn i det hela är fractional reserv banking, framförallt när denna får en ökad hävstång. Höj reservkraven till 20%!! Eller höj dem till 30% där jag bedömmer att FRB slutat vara lönsamt och upphör spontant.
/Philip
En stimulanspolitik kommer att misslyckas
Stimulanspolitik bygger på teorin att det är konsumtionen som skapar produktionen. Men företagens försäljningsintäkter av konsumentvaror är det allra sista steget i en mycket lång produktionskedja som tar många år att genomföra. När företagens försäljningsintäkter av konsumentvaror kommer in till företagen så har företagen för länge sedan både producerat och betalat sina utgifter.
Eftersom det är produktionen som skapar konsumtionen så är stimulans av konsumtionen en teoretiskt felaktig åtgärd. Denna åtgärd går ut på att försäljningsintäkterna av konsumentvaror går bakåt i den långa produktionskedjan utan att det sker förändringar i marknadsekonomins prissystem.
Prissystemet ger upphov till intäkter/kostnader och vinster/förluster. Stimulans av konsumtionen kommer att gynna de företag som producerar/säljer konsumentvaror eftersom vinsterna ökar i denna del av produktionskedjan. Samtidigt kommer en ökad konsumtion att leda till att priserna på de knappa resurserna stiger, vilket missgynnar de företag som inte producerar/säljer konsumentvaror.
Stimulans av konsumtionen leder till att vinsterna och därmed investeringarna ökar i de företag som producerar/säljer konsumentvaror. Detta innebär att produktionsresurserna kommer att överföras från företag som producerar råvaror, halvfabrikat och investeringsvaror till företag som producerar/säljer konsumentvaror.
På lång sikt leder en evig stimulanspolitik (den förekommer även i konjunkturuppgångarna) att leda till att ekonomins kapitalstruktur krymper. På lång sikt ger stimulanspolitik alltid motsatt verkan. Den krymper näringslivet och sysselsättningen inom näringslivet.
Sverige ska inte stimulera mer.
Det enda som stabiliseringspolitik gör (de gånger det fungerar) är att skifta konjunkturen i tid.
Även om vi inte bedriver stimulanspolitik kommer vi ur krisen för eller senare. Realistisk är skillnaden mellan måttlig stimulans och stora åtgärder några kvartal.
Göran Perssons kontracykliska politik I mitten av 90-talet gjorde att det tog några år längre att ta sig ur krisen, men tillväxten var desso starkare när vi väl kom ur. Det fungerade med andra ord.
Är det verkligen värt permanenta kostnader som större statsskuld, eller högre inflationsförväntningar att få en temporär vinst, att skifta återhämntningen? De här artificiella efterfrågestimulanserna gör också att nödvändinga strukturförändringar skjut upp.
För Sveriges fall med 45% av BNP I export är det bästa att fri-rida på USA och EU-länders stimulanspaket. Låt de skuldsätta sig och trycka pengar.
Socialdemokraternas taktik inför valet är en långt mer aktivistisk stimulanspolitik än den nuvarande.
Det är i själva verket fråga om en överbudspolitik, som ska genomföras snabbt, inom en mängd olika områden som staten förutsätts rädda från strukturförändringar och detta till priset av enormt stora budgetunderskott.
Det ska bli en skrämselpropaganda. Allt och alla ska raddas.
Det ska ske till kraftigt höjda förmåner än de nuvarande.
Något tal om en ansvarsfull budgetpolitik, lik Reinfeldts och Borgs, ska det inte bli tal om.
/Per F-ö
Per Paterson, om vi håller oss med ett system som brister i stabilitet, t ex genom fractional banking, måste vi också ha en optimal stabiliseringspolitik. Det gäller att göra det bästa i dagens läge till skillnad från avsikterna hos Mellon 1930.
Philip, en leverantör som inte kräver kontant betalning i guld skapar väl också "låtsaspengar mot skuldebrev"? Att vi överlåter hanteringen av krediter till banker är marknadens naturliga strävan efter arbetsspecialisering. Eftersom detta både kan ge upphov till bedrägerier och svängningar efterfrågas den kollektiva nyttigheten säkerhet. Den kan tillgodoses genom ett rättsväsende och någon form av stabiliseringspolitisk institution.
Stabiliseringspolitiken verkar dock befinna sig i kris när man inte ens är klar över riktningen. I Aktuellt idag ställde man frågan: gasa eller bromsa? USA vill gasa, Europa vill bromsa.
Höj kravet på primärkapitalreserven till 20 eller 30 procent, säger du. Men det är knappast något som hjälper mot krisen nu. Och för framtiden skulle väl resultatet bli långsam tillväxt och kronisk arbetslöshet?
Per-Olof Persson, jag har svårt att se att det är den ekonomiska teorins syn på konsumtion och produktion som är relevant.
För det första är det orskerna till förändringar som nu är relevanta. Och då påverkar den aktuella köplusten företagens omedelbara produktionsbeslut och därför också sysselsättning och utbetalda löner.
För det andra är distinktionen mindre meningsfull idag när företagen inte längre som på österrikarnas tid präglas av vertikal integration.
Naturligtvis är det nästan omöjligt att bedriva stimulanspolitik för att lindra en primär exportminskning eller betydande felinvestering. Men detta hindrar inte att man försöker bekämpa de sekundära spridningseffekterna - den "sekundära depressionen" som Röpke sade.
En stimulans av konsumtionen har inte i alla lägen en inflationsökande effekt. Om konsumtionen just har sjunkit genom rädsla kommer en ökning till den gamla nivån inte att ge inflation!
Tino, stabiliseringspolitik kan både påverka tidpunkten för konjunktursvängningarna och djupet på dem. Givet att man kan tajma rätt betyder ett undvikande av en "sekundär depression" (Röpke, se ovan) en vinst i förhållande till att låta nedgången bli en "stor depression" som efter 1930 i USA.
Eftersom det inte ens går att i praktiken undvika sekundära nedgångseffekter trots stimulanspolitik kommer vi att få strukturomvanling i snabbare takt ändå. Statsskuldens ökning är oundviklig under alla omständigheter. Även en passiv politik eller en bromsande politik kommer via de automatiska stabilisatorerna i ett modernt samhälle att ge upphov till budgetunderskott - se Sverige på 90-talet.
Att vi i någon mån kan gratisåka om vi fixar finanssektorn (till skillnad mot 90-talet) genom att exporten ökar igen (som på 90-talet) är intressant som praktisk rekommendation. Men det är teoretiskt otillfredsställande.
Per Fredö, har du några indikationer på att S kommer att bryta med Persson/Östros-linjen? Och finns det något resonemang som skulle verka trovärdigt att Mona Sahlin kan leda en sådan omorientering till framgång i valet?
/DNg
Jag instämmer med dig att det är det instabila finansiella systemet som orsakar behovet av en "stabiliseringspolitik" och att vi måste göra det bästa av situationen.
Det bästa som jag kan se är att införa en 100% guldvaluta vars mängd och värde ingen politiker eller bankster kan påverka. Det är den stora kreditexpansionen som orsakar enorma övervärden i tillgångar som aktier och fastigheter samt kraftig inflation som förstör värdet av sparkapital ex en tändsticksask kostade 10 öre när jag var ung och idag 2kr.
Sedan frågar jag mig vad är det vi skall stabilisera? Jag tycker det är utmärkt att priset på aktier sjunker till låga nivåer där man kan köpa aktier i livskraftiga företag till 4 gånger vinsten och erhålla en utdelning på 15%, det vore jättebra om priset på fastigheter (ex en 100kvm bostadsrätt i Stockholms innerstad) sjönk i pris från 5 miljoner till 500.000 kr. Det är bra att företagen friställer arbetskraft som inte behövs när efterfrågan faller och anpassar sina kostnader. Jag tror att det bästa är att banker får gå i konkurs så att insättare och banker blir ansvariga för sina handlingar.
Skicka en kommentar
<< Home