Förre riksbankschefen ville rucka på utgiftstaken
Lars Heikensten sa i Ekots lördagsintervu att man bore kunna höja utgiftstaken om det kan göras på ett trovärdigt sätt. Ytterligare stimulanser måste göras med finanspolitiken. Men han nämnde uppköp av obligationer (som ibland kallas finansiering med sedelpressarna).
Förre Riksbankschefen (2003-05) Lars Heikensten var gäst i Ekots lördagsintervju 2/5 (lyssna). En orsak till krisen var att man trots att man såg att obalanser byggdes upp var man ointresserade av att göra något åt dem. Varken en justering av den kinesiska växelkursen mot dollarn eller åtgärder mot det bristande sparandet i USA vidtogs. Larry Sommers, som nu är ekonomisk rådgivare åt Barack Obama, hutade åt kritikerna för några år sedan.
Alla är eniga om att vi skall ha en gemensam finansiell marknad i Europa. Men att ge upp inflytandet till en central myndighet i Europa är man inte lika intresserad av. Det är faktiskt internationella åtgärder som måste till. Här i Sverige kan vi inte göra så mycket. Någon detaljkommentar om penningpolitiken ville Heikensten inte ge. Det finns andra grepp såsom att köpa obligationer, tex från bostadsinstituten som man gjorde redan i höstas. Om man vill stimulera ytterligare bör det ske med finanspolitiska åtgärder. Inte heller lånemarknaderna fungerar riktigt bra ute i Europa.
Finns det en risk med nästan nollränta? Man måste vara beredd att strama åt och höja menade Heikensten. Centralbankerna är nu mer benägna att höja tidigare. Men säljer Volvo fler lastbilar när räntan sjunker med någon procentenhet? Ja, de som köper lastbilar lånar i allmänhet. [Problemet var dock att lånemarknaderna i höstas inte alls fungerade.]
Bör staten expandera mera finanspolitiskt? Heikensten kunde inte följa utvecklingen tillräckligt noggrant nu för att kunna göra en bedömning. Men han svarade välvilligt i bedömningen av regeringen. Sverige har starka automatiska stabilisatorer. Vi har en väldigt expansiv politik. Jag blev förvånad när mina ekonomkollegor "hoppade ut" och krävde momssänkningar.
Skall man rucka på budgettaket? [Det var ett av LO:s krav nyligen.] Man måste vara försiktig eftersom det är en fråga om förtroende. Det borde vara möjligt att övertyga om läget är mycket allvarligt. Det måste göras trovärdigt. Kommunerna skulle kanske kunna ha variabla saldon för att öka de automatiska stabilisatorerna.
Den sjunkande kronan ger nu en fördel för Sverige, enligt Heikensten. Men det verkar som om kronan försvagas även långsiktigt. Detta borde diskuteras mer. Den kommer dock att hämta sig. Men vi kommer inte tillbaka till en kurs på 8:50. Sverige har problem med att inte få vara med i Euro-samarbetet.
Både för bankchefer och längre ner i organisationen har bonusar haft betydelse för risktagningen, enligt Heikensten. Men han var tveksam till att reglera systemen mer. Det borde dock finnas krav på en öppen redovisning. Utbetalningarna kanske skulle göras först om 10 år när man slutar.
Intervjuaren Willy Silberstein gjorde intervjun i Luxemburg. Detta borde inte ha hindrat en diskussion om stabiliseringspolitikens kontroversiella kärnpunkt: sedelpressarna. Visserligen kanske inte Heikensten kunnat följa den partipolitiska pajkastningen där båda sidor beskyller den andra för att låta sedelpressarna rulla. Men en centralbankschef (f d) är väl en utmärkt person att förklara vad okonventionella åtgärder och kvantitativa lättnader går ut på? Är t ex LO oansvarigt när man förordar finanspolitiska stimulanser (lånar till stimulanser som SvD uttrycker det idag)? Och när chefekonomen Lena Westerlund direkt pekar på kvantitativa lättnader borde intresset för ett klargörande vara stort.
Vi fick inte heller någon klarhet i om finsnspolitiska stimulanser är bättre att göra med utgiftökningar än skattesänkningar. Åsikten om utgiftstaken indikerar dock att den förra åtgärden skulle vara bättre.
Andra bloggar om: finanskrisen, Riksbanken, stimulanspolitik, finanspolitik, finanskris, stabiliseringspolitik, budgetunderskott, sedelpressar, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 13:58
6 comments
6 Comments:
Hur kommer det sig att nästan varje ekonom som uttalar om krisen verkar anse att det är nödvändigt med mer eller mindre omfattande finanspolitiska "stimulanser" och även såklart sänkta räntor? Det är ju inte så att de pekar på några historiska erfarenheter, utan det är bara självklart.
Med den synen blir det omöjligt att förklara hur krisen 1920-21 kunde bli så kortvarig. Den borde ju enligt gängse idéer blivit rekordlång när de offentliga utgifterna sänktes kraftigt (tillsammans med skatterna) och räntan höjdes.
Jag tror att kraven på stimulanspolitik är ett utflöde från den neoklassiska teoribildningen. Men eftersom ingen trott att svåra konjunkturnedgångar skall uppstå mera har den stabiliseringspolitiska forskningen blivit eftersatt. Den har uppenbart inte gett någon prestige till utövarna. När så en kris uppstår tar många till recept från en äldre tid där empirin inte hade kommit så långt.
Var krisen 1921 ett exempel på att budgetbalans ledde till ekonomisk återhämtning? Jag har hittat en del empitiska data. Början till krisen uppstod genom en överhettning efter första världskriget. Höjningen av styrräntan i USA 1920 var en motåtgärd mot den spekulativa högkonjunktur som utbrutit under senare delen av 1919. Politiken var något motsägelsefull eftersom den federala budgeten underbalanserades mycket kraftigt budgetåret 1918/19 och rimligtvis var detta tillsammans med för låg ränta orsaken till den inflation som då förekom. Ännu 1920 hade USA ett mycket stort överskott i bytesbalansen.
Underskott samtidigt som man hade nästan full sysselsättning genom att exportindustrin gick för högtryck för leveranser till det krigshärjade Europa var ett misstag. Det ledde till inflation och inflationen förvärrades av en lagerboom som spekulerade i värre inflation. När sedan exporten föll tillbaka, finanspolitiken blev restriktiv med överskott och räntan höjdes på det kapital som fanns i lagren skedde ett tvärt omslag vid mitten av 1920. Priserna började sjunka och företagen vräkte ut sina lager på marknaden med ännu större prissänkningar som följd. Produktion och investeringar stannade av och 100 000 företag gick i konkurs.
När lagren hade uttömts behövde produktionen öka. Räntan sänktes och företagen fick kredit. Avbetalningshandeln introducerades på konsumentsidan. Produktionsminskningen totalt var inte så stor som en del anger (-24 %), vissa källor anger bara några procent.
Det verkar som om hela svängningen från överhettning till depression berodde på felaktig stabiliseringspolitk som utmynnade i ett mellanläge som kunde ses som "normalt". Jag har inte några mer exakta data om räntan men det verkar som om ändringarna hade kraftfulla effekter som förstärkte och sedan uppvägde att finanspolitiken sannolikt var restriktiv redan från hösten 1919. Själva lagercykeln hade dessutom sannolikt en kraftig, självförstärkande effekt som liknar en finanspolitisk omläggning. Det är inte så vanligt.
Kanske visar krisen 1921 att en normalisering av politiken i ett läge med en hemmamarknad som har stora eftersatta behov efter kriget snabbt kan innebära en återhämtning. Det var dessutom tydligen inte någon "efterkrigsdepression" som inträffade 1920.
/DNg
Finanskrisen startade i USA. redan inom loppet av ett par månader var den ett faktum.
Världens största banker var konkursmässiga och de som räknat med kraftigt stigande vinster via en som man trodde normal riskkapitalbedömning gjorde enorma förluster.
Finanskrisen ledde också till en kraftig minskad efterfrågan inom flertalet branscher.
Detta gällde främst fordonsindustrin och i USA stod ett bilföretag som GM inte att rädda utan ekonomiskt stöd och nationella garantier.
USA har nu ett budgetunderskott motsvarande 12-14 procent av BNP.
Dessutom är risken stor att kraftigt ökat federalt stöd kan behövas för att rädda det finansiella systemet och även GM trots strikta krav på en rekonstruktion.
Det finns förvisso andra länder med motsvarande problem.
Vårt land däremot hade vid finanskrisens utbrott en av västvärldens mest stabila ekonomier.
Nuvarande regering hävdar att vi kommer att föra den mest expansiva politiken av andra EU-stater,
Dit måste då räknas att riksgälden köpt upp statsobligationer för 1 500 miljarder , som ska garantera att vårt finanssystem fungerar.
Därmed har t ex Carnegie kunnat räddas från konkurs utan att skattebetalarna förlorart på det.
Våra metoder att klara den egna finanskrisen i början av 90-talet praktiseras nu till betydande del och ses som mönsterbildande i många andra länder.
Då liksom nu sänktes också räntan betydligt, men samtidigt deklarerades det att den hittills förda politiken med ideliga devalveringar skulle vara ett passerat stadium.
Vi liksom andra exportberoende länder kan förtås inte undvika en kraftigt stigande arbetslöshet, dock inledningsvis från en låg nivå.
Arbetslösheten kan eventuellt nå ett tak på tio procent innan det vänder.
Ärets budget och kommande års budgetar har av den anledningen reserverat enorma belopp för att via olika åtgärder som arbetsmarknadspolitik, utbildning, forskning, investeringar, statliga bidrag till kommunerna och direkta stimulanser för att hålla sysselsättningen uppe och även öka den.
Detta kommer att ett budgetöverskott på nästan 2 procent av BNP ändras till ett motsvarande underskott.
NU ställs ytterligare krav på finanspolitiska stimulanser.
Lars Heikensten sa försiktigt att i ett ytterst extremt läge skulle sådana vara motiverade.
Det skulle i så fall kräva att ekonomiskt sakkunniga ger våra politiker de bästa råd som kan stå till buds.
Vi kanske redan nu skulle tillsätta nåt som liknar Lindbeckkommissionen?
Eller räcker det mer att lita på Anders Borg, Ingemar Hansson, Stefan Ingves och Bo Lundgren?
/Per Fredö
Ett av problemen är att politikerna inte vill verka passiva och skulle man se lågkonjunkturen som ett tillfrisknande, istället för själva sjukdomen, så skulle också recepten bli därefter.
Sen är det viss skillnad mot 1920-1921. Den offentiga sektorn då var väldigt liten. Minskade man ner den för att finansiera en sänkning av bolagsskatten så blev en relativt liten del av befolkningen av med jobbet och man kunde troligtvis få igen detta eftersom det privata näringslivet kunde expandera snabbare.
Idag med en offentlig sektor som är 30% av BNP, omfattande statliga skyddsnät och fullt med regleringar som hämmar nyföretagande så skulle effekterna av ett omfattande neddragande av offentliga sektorn slå hårdare.
Jag är dock förvånad att det finns ett sådant motstånd mot att minska bolagsskatterna. Vi har en brist på arbetsgivare och ett överskott av arbetstagare. Ingen kan förneka detta.
Om man nu ska stimulera så är ju det logiska att stimulera arbetsgivarsidan så att det blir fler och snabbare växande företag? Lämpligvis finansierar man en sänkning av bolagskatten genom att skära i transfereringssystemen eftersom det ökar incitamenten för att flytta, byta till en anna sektor eller på annat sätt skaffa sig försärjning.
En krona vars trend är långsiktigt sjunkande visar att Sveriges ekonomi och system trots allt inte är i gott skick, även om vi då och då efter vanvettets tid, 60-70-talet, lyckats med "hail mary passes" som tillfälligtvis rycker upp ekonomin och får oss att tro att problemen är lösta.
Och det är naturligtvis inte gudagivet att vi ska åtnjuta välstånd, ens ett tynande sådant. Länge var svenskarna fattiga satar, det kan vi bli igen.
Depressionen 1929-1945
En mytbildning är att kriget avslutade depressionen. Men under denna tid var USA en socialistisk planekonomi som producerade krigsmaterial. BNP under denna tid bestod till största delen av denna produktion som inte är välståndshöjande.
BNP var inte i heller inflationsrensat eftersom Roosevelt hade förbjudit prishöjningar och därför fanns det officiellt inga prishöjningar. Men prishöjningar uppkom ändå pga att kriget finansierades över sedelpressarna. Det fanns ingen arbetslöshet i heller eftersom de arbetslösa skulle dö i kriget som patriotiska soldater.
Det som löste depressionen var:
1) 2/3 av de offentliga utgifterna skars ned efter 1945. Detta var en förutsättning för att de fysiska resurserna skulle vara tillgängliga för näringslivet.
2) Skatter sänktes och Roosevelts regleringar från 1930-talet togs i stor utsträckning bort. De fysiska resurserna måste vara lönsamma att använda i annat fall blir de lediga.
3) Roosevelt dog 1945. Enligt undersökningar under 1930-talet trodde majoriteten av företagarna att Roosevelt skulle införa en fascistisk planekonomi. Detta innebar att företagarna inte vågade satsa på expansion även om det hade varit lönsamt.
Skicka en kommentar
<< Home