Stabilisering med guldmyntfot kostar tillväxt

Borde vi byta växelkursregim? En utvärdering visar att guldmyntfot gav lägre tillväxt men också lägre inflation. Flytande växelkurser gav god tillväxt men hög inflation. Perioden 1947-1971 gav bäst tillväxt men starkast ökning av penningmängden och medelhög inflation.

Industriländerna kan reglera sina valutor för att uppnå tre olika mål:
(1) Stabil växelkurs
(2) Fri kapitalrörlighet
(3) Penningpolitisk självständighet

Detta har i praktiken utmynnat i tre olika växelkursregimer som kombinerar de intressanta målen på olika sätt:
1) Guldmyntfot - en kombination av (1) och (2)
2) Bretton Woods - en kombination av (1) och (3)
3) Flytande växelkurser - en kombination av (2) och (3)

I en tidigare artikel har jag framfört hypotesen att om en dominerande del av världen har flytande kurser kan inte en betydelsefull aktör (Kina) dessutom sträva efter en stabil växelkurs mot en annan aktör (USA) och samtidigt ha ett stort handelsöverskott utan att en farlig obalans uppstår.

En annan aspekt av hur valutasystemen organiseras är strävan efter makroekonomisk stabilitet och stabila priser. Det har i denna diskurs ansetts att guldmyntfot ger prisstabilitet. Dessutom har några ekonomer också ansett att guldmyntfot ger stabilare utveckling av penningmängden, vilket skulle medföra bättre makroekonomisk stabilitet. Dessa finns företrädesvis inom den österrikiska skolan och Ludwig von Mises (1881-1973) argumenterade på sin tid för ett återinförande av guldmyntfoten.

Borde vi byta växelkursregim? Vi skulle behöva en utvärdering av olika sätt att organisera valutasystemen med avseende på tillväxt, inflation och stabilitet mm för att kunna avväga vilket system som är "bäst". Och det finns faktiskt en utvärdering från mitten av 1990-talet. Den gjordes av EMU-utredningen i Sverige och omfattade en rad intressanta variabler. Detta redovisas i en bilaga betitlad Internationella växelkurssystem och valutaunioner: några lärdomar rörande Sverige och EMU skriven av Michael D Bordo och Lars Jonung (SOU 1996:158). Där gick man igenom ett antal ekonomiska variabler för 14 industriländer under perioden 1881-1995. Jag skall återge några av variablerna och utelämnar perioderna under de båda världskrigen.

Vi har sålunda fyra perioder: guldmyntfoten 1881-1913, mellankrigstiden med viss guldanknytning 1920-38, perioden under Bretton Woods-avtalet där dollarn var knuten till guldet 1947-71 samt perioden med flytande växelkurser 1973-95, som gäller fortfarande. Denna har sannolikt under senare år haft lägre inflation.

Guldmyntfotens stabilitet kostade i form av lägre tillväxt

Växelkursregim .		Penningmängd förändr % p år		Budgetundersk årligt % av BNP		Inflation årlig		BNP-tillväxt/ cap, årlig
Guldmyntfot		4,7		0,8		0,5		1,6
Mellankrigstid		2,6		2,0		-0,2		2,4
Bretton Woods		9,8		1,5		5,0		3,9
Flytande växelk		9,1		3,1		9,7		3,0

En ganska komplicerad bild framträder. Vi ser dock att att perioden med guldmyntfot inte kan hävda sig gentemot de andra perioderna när det gäller tillväxt i BNP per capita. Penningmängdens tillväxt var måttlig och inflationen låg. Även de statliga budgetunderskotten var små. Ändå blev tillväxten bara 40 procent av den under Bretton Woods-perioden.

Inte heller inflationen har något entydigt samband med tillväxten. Det förefaller vara lagom hög inflation som är bäst. Sannolikt är tillväxten högre och inflationen lägre under den senaste delen (före krisen) av perioden med flytande växelkurser. Den perioden närmar sig därför Bretton Woods om den utsträcks. Men den innebär också en risk för farlig obalans och känslighet för störningar genom att den innevarande krisen blivit så kraftig.

Författarna menar att vi bör vara försiktiga med tolkningarna av vilken växelkursregim som är bäst för den ekonomiska tillväxten. Andra faktorer än de här listade kan ha spelat roll. Men onekligen ger tabellen en bild som visar att det inte är särskilt enkelt att införa striktare regleringar och hoppas att den ekonomiska tillväxten skall bestå på en tillfredsställande nivå. En drakonisk reglering av penningmängden och budgetunderskotten skulle, verkar det som, leda till lägre tillväxt. Är det ett pris vi vill betala för bergfast stabilitet?

Dessutom är det inte säkert att stabiliteten blir bergfast med guldmyntfot. Det förekom flera allvarliga depressioner under denna tid. Men orsakerna kan alltid diskuteras. Krisen i USA 1873 kan hävdas vara en följd av ett återinförande av guldmyntfoten efter inbördeskriget. Den långa europeiska krisen i slutet av 1800-talet var kanske en följd av det fransk-tyska kriget. Däremot finns det ingen sådan yttre händelse bakom 1907 års kris i USA.

Lärdomen för framtiden av dagens kris är kanske inte så enkel som att penningmängdens tillväxt skall regleras i den långsamma takt som ökad guldproduktion innebär. Det finns anledning att fundera på någon variant av Milton Friedmans rekommendation att öka penningmängden med en konstant procentsats som är högre. Samtidigt är det också motiverat att förebygga uppkomsten av sådana obalanser och excesser som låg bakom dagens kris. Den stora frågan är dock vilka slutsatser som skall dras för den politik som borde föras om en kris trots allt uppstår.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, guldmyntfot, Bretton Woods, växelkurser, tillväxt, kapitalism, finanskris, budgetunderskott, inflation, penningmängd, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se