Skev stimulans genom räntan

Räntan styr inte investeringarna. Genom förändrade tillgångspriser blir det en indirekt effekt som kan upphävas av rädsla. Kvar finns räntelättnaden. Den är koncentrerad till de skuldsatta. Och i Stockholm blir det 5 950 kr/mån men bara 1 410 kr i Örnsköldsvik. Kanske skattelättnader är bättre?

Vilken är den djupa tanken med stimulansåtgärder baserade på penningpolitiska lättnader? Hur ser teorin bakom räntesänkningarnas expansiva verkningar ut? Detta är en fråga som fått aktualitet när räntesänkningarna nått sin slutstation: praktisk nollränta. Men frågan borde ha ställts långt tidigare.

I äldre nationalekonomi såg man räntan som en kostnad för kapital som styrde investeringarna. Med hög ränta minskade investeringarna. Och med låg ränta ökade de eftersom det blev fler projekt som klarade att täcka sina kostnader. Man trodde att det var spararna som styrde räntan enligt kvantitetsprincipen: stort sparande gav låg ränta och vice versa.

Genom bildandet av centralbanker kunde man styra räntan så att bättre stabilitet skulle uppnås. Systemet reglerade sig självt eftersom man trodde att spararna lockades av hög ränta, vilket minskade konsumtionen samtidigt som investeringarna minskade. En avkylning kunde uppnås med en räntehöjning och tvärtom. Det finns ännu nationalekonomer som resonerar på detta sätt och som ofta dessutom är kritiska till centralstyrningen av räntan.

Men hela denna teoribyggnad är alltför förenklad och borde vara föråldrad. Företagens investeringar är i verkligheten inte beroende av variationer i de korta räntorna med ett antal procentenheter. Inte ens den långa räntans variationer med några procentenheter är avgörande.

En långsiktig investering avgörs med hjälp av en kalkylränta som är mycket högre än t ex obligationsräntan. Dagens ränta är inte heller fast under hela investeringens livslängd. Efterfrågan kan variera. Andra kostnader kan stiga oväntat. Det behövs därför en rejäl säkerhetsmarginal för att en investering skall komma till stånd. Begränsade räntevariationer som dessutom inte kan förutses ens på 10 års sikt har liten betydelse.

En mera speciell svårighet rapporterade DN om den 22/4. Företagen kan inte ens öka sina lån när de önskar det genom kreditrestriktionerna som krisen medfört.

"Låneproblemen är extra tydliga inom byggbranschen. Bankerna ser med skepsis på att ge krediter för byggen av fastigheter och bostäder som riskerar att stå osålda under lågkonjunkturen."

Detta framgår av Riksbankens finansieringsenkät. Den oro för att låga räntor skulle leda till en byggboom och bubbla på bostadsmarknaden är alltså helt obefogad.

Men borde inte sparandet minska när man inte får någon belöning för detta i form av ränta? Konsumtionen borde öka. Men inte heller detta verkar hända i verkligheten. Sparandet beror inte på räntan på sparkontona. Det avgörs av andra skäl såsom rädsla eller tillförsikt inför framtiden.

När det inte är akut kris säger den moderna teorin om räntans inverkan att det är förändringarna i tillgångspriserna som påverkar hushållens beteende. En räntehöjning håller nere bostadspriserna och kanske också priserna på aktiemarknaden. Då känner sig hushållen fattigare och ökar sitt sparande för att återställa den sparandebuffert som tillgångar utgör. Normalt skulle också hushållen känna sig rikare vid en räntesänkning och därför öka sin konsumtion - kanske rentav genom att ta nya lån på värdestegringen.

Teorin är emellertid fortfarande förenklad. I vissa situationer där de psykologiska reaktionerna orsakade av krisstämningar dominerar över känslan att bli rikare vid lägre ränta kommer räntesänkningar inte att hjälpa mycket. Dessutom har teorin en svaghet i att enbart kunna ge en effekt för dem som har lån eller åtminstone tillgångar som kan stiga i värde. Även den normala stimulansen blir skevt fördelad. En konsumtionsökning kommer främst att ske på de orter där det finns höga tillgångsvärden.

En indikation på hur detta slår får vi idag från en undersökning som tidskriften Fokus publicerar idag 24/4. Här har man gjort (SEB) en jämförelse av räntan för medelvillan på åtta olika orter i oktober 2008 med räntan nu i april. Räntebetalningarna har sjunkit med 62 procent. Efter skatteavdrag blir lättnaden i Stockholm 5 950 kr/mån, i Malmö och Göteborg 4 570 kr, i Borlänge 2 480 kr och i Örnsköldsvik 1 410 kr/m.

Om räntesänkningarna inte ens kan få någon effekt på tillgångspriserna kommer ändå en viss ökad köpkraft spridas ut genom att kraftiga räntesänkningar ökar de skuldsatta hushållens inkomster. Detta sker dock på ett regionalt sett mycket skevt sätt. Räntesänkningar kanske inte är särskilt effektiva?

Borde man därför inte diskutera andra stimulansåtgärder? En finanspolitisk stimulans kan ju göras mycket mera likformig. Och om den görs innan hushållen blivit så pessimistiska att de försöker spara alla tillkommande inkomster borde man kunna få effekt av en skattesänkning. Av detta skäl borde också en konventionell finanspolitisk stimulans göras så fort som möjligt innan krisen blivit alltför svår.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stimulanspolitik, ränta, räntesänkning, kris, finanskris, stabiliseringspolitik, penningpolitik, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se