Varifrån kommer stimulanspengarna?
Ekonomerna tycks inte ha klart för sig varifrån pengarna till alla räddningspaket i världen kommer. Det framgick av ett TV-program med ett halvdussin nationalekonomer. Hur skall då politikerna orientera sig i krisen?
Jag tittade nyss på Axess-TV där en repris av "Ekonomiklubben" sändes. Programledaren Martin Ådahl hade ett antal frågor att avverka så diskussionerna blev litet rumphuggna. Men en förberedd fråga som flera brevskrivare hade skickat in gick ut på en undran om varifrån alla pengar till stimulanspaketen i världen kommer?
Den frågan ansåg flera av deltagarna vara viktig, såsom Villy Bergström, Hans T:son Söderström och Cecilia Hermansson. Men ingen kom med något egentligt konkret svar. Man antydde att upplåningen till paketen kunde tränga ut andra investeringar, men någon beskrivning gavs inte. Man hävdade inte att det var hushållens ökade sparande som lånades upp av staten för att användas till stimulanser. Ytterst snabbt snubblade man förbi sedelpressarna.
Någon borde ha rett ut hur centralbankernas injektioner av likviditet i banksystemen går till. Det är ju först fråga om att låna ut pengar till bankerna mot säkerhet. Dessa pengar skapas elektroniskt. Därefter lånar bankerna ut dem istället för de pengar som processen med sk "credit crunch" ätit upp. Därefter kommer pengarna tillbaka till bankerna. Slutligen sätts pengarna in på centralbankernas konton och resultatet blir den välkända "uppblåsningen" av dessas balansräkningar.
För att pressa ner den långa räntan, som inte kan kontrolleras lika enkelt som den korta, kan centralbankerna använda kvantitativa lättnader (quantitatve easing), vilka innebär att man köper obligationer och liknande istället för att ta dem som säkerhet för lån. Av någon anledning vill man relatera detta till att nya pengar skapas ur intet - finansiering med "sedelpressarna". Men det hela sker elektroniskt och betyder inte att sedelmängden måste öka.
Redan ett system med affärsbanker kan skapa pengar ur intet på elektronisk väg. Att detta inte leder till otyglad inflation beror på att kreditgivningen är reglerad. Redan ett krav på ränta och säkerhet medför att kredit nekas i många fall. Till detta kommer krav på reserver inom banksystemet. Det kan vara kassakvoter eller soliditetskrav. Dessa utgör i sista hand en rent fysisk begränsning.
Om vi har ett system med "pappersvaluta" som egentligen är ett reglerat elektroniskt fenomen (kallas därför fiat-valuta; lat fiat, må det ske) skapas pengarna alltid "ur intet". I botten ligger sedelmängden som är skapad med tryckpressar. Eftersom sedlar för mycket länge sedan teoretiskt kunde lösas in mot guldmynt för den som var nervöst lagd, finns det ännu kvar en vidskeplig föreställning att sedlarna på något sätt är mer garanterade än den osynliga elektroniska valutan. Kanske allmänheten tror att de utprintade kontobeloppen i sin tur är uppbackade av sedlar, som finns där någonstans i bakernas källarvalv.
Men fiat-pengar är enbart en fråga om förtroende för betalningssystemet. Guldpengar bygger naturligtvis också på förtroende eftersom guldmetallen i sig inte har någon utbredd praktisk användning. Skillnaden i inställning är att guld inte är lika lätt föröka som elektroniska noteringar. Därför kan en ädelmetallvaluta få större förtroende i orostider.
Ett annat problem är hur ekonomiska obalanser skall kunna förebyggas. Fiat-pengar är lättare att manipulera än specie-valuta. Detta förhållande anse kunna utnyttjas för att motverka alltför snabb ekonomisk expansion. Någon konkret beskrivning av hur detta skulle gå till har jag emellertid inte sett föras fram i debatten.
Det är dock illa nog att nationalekonomerna inte kan begripliggöra hur gigantiska penningsummor kan satsas på olika räddningspaket i världen. Hur skall då de styrande politikerna och de folkvalda i olika politiska församlingar kunna veta vad som är rätt att stödja i stabiliseringspolitiken?
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, pengar, fiat-valuta, sedlar, pappersvaluta, guldmyntfot, finanskris, sedelpressar, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 01:51
13 comments
13 Comments:
Antyder du att nationalekonomerna är mindre kompetenta? Kan det inte vara så att de vill ta ansvar för stabiliteten och därför inte gärna ger sig in på att förklara att all stimulanspolitik bygger på en papperskonstruktion?
Tack Danne, för åtminstone en första och grundläggande förklaring till varifrån pengarna kommer. Den person som ställde frågan begrep säkerligen inte ett ord av vad som sades i programmet.
Men det är sannerligen inte lätt att tydliggöra detta. Alla tycks föreställa sig att det ligger pengar någonstans och skramlar och att det gäller att få i gång dessa. Men vems pengar är det och var ligger dom, tycks frågaren undra.
Har man den föreställningen hjälper nog inte en förklaring på den nivå som programdeltagarna erbjöd.
När jag blir ombedd att förklara nationalekonomiska ting brukar jag utgå från det råd jag fick under studierna på Handels - tänk bort pengarna! Se till vad som realt händer i ekonomin. Det händer (eller kan hända) oavsett det monetära systemet. Det betyder inte att det monteära systemet inte har någon påverkan, men det kan vara bra att börja med att försöka förklara ett händelseförlopp med bortseende därav.
Vad som hänt som har förorsakat den nuvarande krisen är (kanske) den politiskt frambringade överkonsumtionen av amerikansk bostadsstandard. Bortsett från den reala överproduktionen av bostäder satte den även igång en sofistikerad lånemarknad för att finansiera byggandet. Översmarta finansmatadorer kreerade finansieringsinstrument som inga egentligen förstod sig på. Plötsligt visade sig instrumenten värdelösa och en kedjeeffekt av förluster och misstroende spred sig i ekonomin, så en stor del av produktion av reella varor och tjänster stannade upp. (Där fick finansmarknaden en reell påverkan på ekonomin.) Ett annat skeende är förflyttningen i stor skala av amerikansk och europeisk tillverkningssindustri till Asien. Det påverkar - i vart fall temporärt och branschvis - arbetslöshet i USA och Europa innan de kan anpassa sig till de nya villkoren.
Denna produktionsförflyttning har skett samtidigt som Kina avstått från att utnyttja sina exportinkomster till import till en befolkning vars konsumtion hålls nere med politiska medel. Detta har lett till ett stort sparande i statens hand och krav mot USA genom innehav av amerikanska obligationer. Därigenom har Kina också underlättat den amerikanska överproduktionen av bostäder. Vad som händer den dag Kina anser sig ha lagt under sig tillräcklig stor del av världens tillverkningsindustri och använder sina fordringar mot USA kan man frukta. Det kommer med visshet att utlösa realekonomiska effekter den dag det sker.
Man kan fundera på varför de möbler, apparater och prylar vi köper på Clas Olson, Jula och IKEA mm. kan vara så otroligt billiga. Vad händer när Kina och Indien blir världens ledande ekonomier och börjar ställa anspråk på billiga inköp från Europa och USA?
Allt detta kan förklaras utan att beröra frågan om var pengarna finns eller om det alls finns pengar.
Nu står näringslivet i USA och Europa still och alla ropar på åtgärder för att få igång ekonomin igen. Det traditionella sättet är då stimulanspaket "som kostar pengar". Varifrån kommer pengarna? Och vem tog dom? Och var det därför ekonomin stannade?
Danne, du har själv förklarat tekniken bakom detta så det behöver jag inte göra.
I reala termer betyder det att staterna beslutar om att vissa saker ska byggas eller göras. I sämsta fall blir det värdelösa saker som görs, men om det skapas något nytt och värdefullt, så kommer det att finnas nya reala resurser att betala dem som annars skulle varit arbetslösa.
De betalningsmedel som skapas på det sätt du beskrivit är smörjmedel för att den reala processen ska löpa. Om för mycket betalningsmedel skapas eller om stimulanspaketen leder till värdelösa investeringar (det blev alldeles för halt) kan det gå illa och bli penninginflation. Penninginflationen kan i bästa fall vara nyttig genom att folk upplever sig bli rikare och därför börjar köpa och därmed dra igång ekonomin.
Men den i grunden avgörande faktorn är att folk (och framför allt näringsidkare) återfår förtroende för varandra och för systemet och att förutseende entreprenörer ser möjligheter att skapa och producera varor och tjänster till en kostnad (resursförbrukning) som är lägre än vad allmänheten (konsumenterna) tycker att de är värda.
Men det kommer alltid att uppstå nya behov och konsumtionsmönster som vänder upp och ner på den befintliga näringslivsstrukturen och skapa arbetslöshet och krav på omgrupperingar. I den ideala världen går detta ganska långsamt och påverkar en lite del av ekonomin i taget. Folk som ändå skulle byta jobb eller gå i pension gör det och onyttiga företag tynar bort. I verkligheten kan det gå fort och omfatta stora delar av ekonomin samtidigt. Då blir det kännbart för alla.
Det är det samma i penningekonomier som vid byteshandel. Men med penningekonomi går mycket allt lättare.
"Redan ett system med affärsbanker kan skapa pengar ur intet på elektronisk väg. Att detta inte leder till otyglad inflation beror på att kreditgivningen är reglerad."
- Definitionen av inflation leder dock till problem. Om inflation definieras som "en allmän prishöjning för konsumentvaror under de senaste 12 månaderna".
Det stora problemet är inte att det existerar "en allmän prishöjning", utan att en ökning av penningmängden "förändrar relativpriserna". Relativpriserna är priserna i förhållande till varandra.
Alla förändringar av relativpriserna skapar också förändringar i den reala ekonomin. En viktig orsak till detta är människor förändrar sin värdering av olika konsumentvaror i förhållande till varandra. En viss vara får därmed ett visst pris i förhållande till andra varor.
Priserna på konsumentvaror och på produktionsresurserna (naturresurser, halvfabrikat, investeringsvaror, arbetskraft), skapar i sin tur företagens intäkter och kostnader. Detta skapar i sin tur vinstsystemet.
Det är vinstsystemet som gör att alla företag har rätt storlek av produktionen i förhållande till varandra. Eftersom produktionen är uppdelad i ett otal produktionssteg får det inte uppkomma överproduktion i några steg och underproduktion i andra steg. Det får inte i heller uppkomma överproduktion av vissa konsumentvaror (ex bilar) jämfört med andra konsumentvaror (ex cyklar).
Vinstsystemet ser till att produktionen ökar av de varor som ökar sin lönsamhet och minskar produktionen av de varor som minskar sin lönsamhet. Vinstsystemet ser till att produktionen av miljontals varor hela tiden förändras i förhållande till varandra. Därmed får alla företag rätt storlek av produktionen i förhållande till varandra.
Uppkomsten av ekonomiska kriser beror på att en ökning av penningmängden förändrar vinstsystemet och därmed den reala produktionen. Denna faktor kallas "Cantillon-effekten" och innebär att de nya pengarna skapar högre vinster inom de branscher som först får tag på de nya pengarna.
Dessa branscher får tag på pengarna innan pengarna har börjat skapa ökade kostnader. Vanligtvis gynnas bilbranschen, byggbranschen och den finansiella sektorn. Högre vinster leder till investeringar som på lång sikt inte kan vara lönsamma eftersom lönsamheten beror på en evig ökning av penningmängden.
Dessa högre vinster leder också till att produktionsresurser överförs ifrån branscher med lägre lönsamhet (ex cyklar) till branscher med högre lönsamhet (ex bilar). Detta gör att vissa branscher blir mindre i förhållande till andra branscher.
Produktionsstrukturen förändras på längre sikt på ett negativt sätt eftersom branscher som säljer direkt till konsumenterna växer medan branscher som är längre ifrån konsumenterna krymper. Det sker en avindustrialisering eftersom industrin nås av de nya pengarna senare och då har pengarna redan böjat höja kostnaderna.
Uppkomsten av ekonomiska kriser beror också på att en sänkning av räntan under marknadsräntan förändrar investeringskalkylerna. Investeringar som på lång sikt inte är lönsamma blir nu lönsamma. Denna faktor kallas "Wicksell-effekten" och innebär att industrin överinvesterar. I slutet av högkonjunkturen upptäcker industrin att investeringarna är olönsamma och detta leder till neddragningar som påbörjar lågkonjunkturen.
Om de insända frågorna var kända i förväg och ändå inte besvarades begripligt kan vi fundera på alternativa förklaringar som inte berör kompetensen. Då skulle man kunna tänka sig att det fanns något dolt skäl till de obegripliga förklaringarna - som tex att tal om sedelpressar oroar allmänheten eller liknande. Men jag tror ändå inte att man skulle hålla inne med förklaringarna.
Min erfarenhet från hur saker går till i verkligheten säger mig att det nog inte fanns någon möjlighet att förbereda sig. Och utan någon längre betänketid är tydligen många nationalekonomer inte klara över hur en fråga om varifrån stimulanspengarna kommer skall besvaras. Därför blir svaren undvikande och oklara.
Med litet tid skulle det ha gått att härleda hur det rimligen går till - i synnerhet om man tar Niclas Virins råd att först tänka bort pengarna till hjälp.
När det gäller definitionen av inflation är det fruktbart att hålla sig till den gängse i form av allmän prisstegring om man inte skall analysera någon mycket speciell aspekt av penningmängdens inverkningar. I det här aktuella fallet spelar det för analysen mindre roll vilken definition som används. Den österrikiska definitionen är ju här vad jag avser. Men risken för missförstånd ökar.
Den allvarligaste risken för missförstånd är att en ökning av penningmängden som inte ger en ökning av KPI kallas inflation. Det ger ett intryck av att om man står inför en ur KPI-synpunkt oförarglig ökning av penningmängden kan man tolka den som att man står inför en närmast Penser-artad hyperinflation.
Vi kan alltså öka "inflationen" (M) i österrikisk mening utan att öka inflationen (mätt som dKPI).
Vinstsytemet och den fria marknadsekonomin bör vi slå vakt om. Men vi behöver inte anamma Wicksells abstrakta kapitalteori som en vägledning för hur politikerna bör handla för att stabilisera ekonomin i verkligheten. Jag upprepar att räntans betydelse inte är avgörande för investeringskostnaderna och därmed för företagens investeringsbeslut. Den kalkylränta som tillämpas är långt högre än obligationsräntan och dess begränsade och på 10 års sikt opredikterbara variationer.
/DNg
Hej!
Jag kan avslöja att vi fått just den frågan i förväg, och därför rimligen borde kunnat svara begripligt.
Till vårt försvar kan möjligen sägas att tiden i ett TV-program inte medger någon av de utläggningar som Danne och Niclas presterat ovan. Men jag tycker inte det duger som ursäkt.
Mitt eget svar var att pengarna kommer från två håll: Dels har centralbankerna sedelutgivningsmonopol, dels har staten beskattningsrätt.
Det som gör frågan svårbesvarad är att relationen mellan pengar och den reala ekonomin är oklar (och omstridd).
Jag delar helt Niclas Virins syn att den reala ekonomin förstås bäst genom att tänka bort pengar. Men då och då har ju ändå monetära fenomen reala konsekvenser.
Således: oavsett om det rör sig om penningpolitiska stimulanser, eller finanspolitiska stimulanser, kan "mer pengar" ge reala effekter endast om de bidrar till "att folk (och framför allt näringsidkare) återfår förtroende för varandra" på exakt det sätt Niclas beskriver ovan.
Till detta vill lägga följande fundering (som jag inte hann komma in på i programmet): Hur stimulanserna genomförs, kommer att ha konsekvenser för fördelning och incitament. Detta gäller både inom länder men också mellan länder (jfr hur ECB och FED agerar).
Det är förmodligen dessa reala fördelningsfrågor som gör det svårt att enas på ett sätt som skulle återställa förtroenden fullt ut.
Att lösa en finansiell kris som orsakats av lånebaserad överkonsumtion med ytterligare stimulanser i form av nya jättelån, borde bara kunna sluta på ett sätt.
Den som är intresserad får gärna hoppa vidare och läsa mina egna reflektioner om Ekonomiklubbens ekonomiteoretiska gyttjebrottning om varifrån pengarna kommer...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Widar Nord, hur pengar skapas är någonting som nationalekonomin inte redovisat särskilt explicit. Därför har både ekonomer och massmedia tagits på sängen vid finanskrisens utbrott och inte kunnat förklara hur krisen kunnat försvåras genom finansiella förhållanden.
Vårt system idag bygger på en fiat-valuta som på ett abstrakt sätt är beroende av förtroende. Men även en guldmyntvaluta är baserad på förtroende eftersom guld i sig inte är särskilt användbart. Skillnaden är att fiatvaluta är mycket mer flexibel - på gott och ont.
Normalt kommer pengar från inlåning i bankerna. Med gmf kan lika mycket lånas ut som lånas in. Det leder till att en del bedömare tror att detta system representerar inkarnationen av "sundhet". Men då bortser man från nödvändigheten av transaktionskrediter som till stor del består av sk handelskrediter.
En företagare som beställer insatsvaror får dessa levererade ett visst datum. En tid senare får han en faktura som skall betalas inom säg 30 dagar. Under tiden säljer han en volym vidareförädlade produkter som han litet senare också skickar en faktura på som kräver betalning inom 30 dagar. Företagen kan alltså skapa betalningsmedel utan inblandning av vare sig banker eller sedlar.
En del transaktioner är av litet längre tidsräckvidd. De kräver i allmänhet en mellanhand i form av en bank eller annat kreditinstitut. Om finansieringen av dessa inte kräver att konsumtion definitivt omvandlas till realkapital skulle gmf inte fungera. De krediter som behövs som "smörjmedel" får inte samtidigt leda till att den totala efterfrågan minskar så att den totala produktionen inte kan säljas. En del av kredittransaktionerna innebär alltså inte en realkapitalbildning.
Den dominerande nationalekonomin förklarar emellertid enbart att kreditmarknadens uppgift är att kanalisera sparandet till de mest lämpliga reala investeringarna. Hela den intermediära processen hoppas över.
Denna process innefattar emellertid ett komplicerat system uppbyggt på förtroende. Det kan förefalla som om pengar här (normalt) skulle kunna skapas ur intet. Men det vore förödande om så skulle vara möjligt i större omfattning. Då skulle vi få överefterfrågan och inflation. Det är detta den österrikiska teorin pekar på: konjunktursvängningarna skulle bero på en oförmåga att hålla penningmängden inom sådana gränser att skadliga svängningar kunde undvikas.
Fortsättning följer /DNg
I allmänhet har fiat-valuta inneburit att svängningarna kunnat kontrolleras någorlunda väl. Men det betyder inte att en stark chock skulle kunna tas upp av systemet utan att detta "gick överstyr". Så vitt jag kan se var det detta som inträffade under andra hälften av 00-talet. Ett antal påfrestningar av normal natur inträffade samtidigt. Men en ytterligare fadäs uppträdde i form av sub-primelänen till amerikanska bostadsköpare. Tillsammans med den efterföljande "bestraffningen" av Lehman Brothers utlöste detta finanskrisen.
Denna karaktäriserades av en självförstärkande, kumulativ process av "credit crunch" som innebar samma sak som en drastisk statlig kreditåtstramning i banksystemet. Mängder av företag kunde inte få normal kredit utan var tvungna att inställa planerade investeringar, dra in krediter till kunder, dra ut på betalningarna till leverantörer och avskeda personal. Att dessa företag eller de som drabbades i nästa led skulle till övervägande del varit äventyrliga eller otillständigt riskbenägna är en myt som sprids av Andrew Mellons arvtagare, se min artikel från mars:
http://danne-nordling.blogspot.com/2009/03/finanskrisen-gjorde-1930-ars-nedgang.html
En kreditåtstramning orsakad av förtroendebrist kan motarbetas med hjälp av nyskapade pengar från centralbanken. Dessa kan ställas till förfogande mot låg ränta och svag säkerhet, eller genom inköp av aktier i bankerna, eller genom uppköp av bankernas värdepapper inklusive bostadsobligationer. När bankerna bara kan låna av varandra mot skyhög ränta är det viktigt att centralbanken lånar ut pengar till låg ränta så att bankerna i sin tur kan låna ut pengarna till företagen utan alltför mycket svårigheter.
Observera att bankerna till stor del finansierar sin utlåning genom att utge ränteinstrument till andra placerare. Det är inte så att bankerna enbart får in pengar via depositioner från allmänheten. (Även med insättningsgaranti för allmänheten kan andra institut bli benägna att göra sig av med bankernas instrument vilket kan bli lika förödande som de mera välkända "bankrusningarna" från allmänhetens sida.)
Centralbankerna kan förse det finansiella systemet med nyskapade pengar på elektronisk väg utan att starta några sedelpressar. Det gäller dock att se upp så att inte överefterfrågan skapas så småningom. Räntan måste höjas och utgivna krediter fås in genom att bankernas vinster (räntemarginaler) ökar en del. I huvudsak ersätts centralbankernas pengar dock med de pengar som banksystemet självt kan generera när normal kreditgivning kommer igång. Det är ju så att om inte transaktionshastigheten sänks eller kontanthållningen hos företag och allmänhet ökar så kommer alla extra pengar som lånas ut att komma tillbaka till banksystemet och då kan de betalas tillbaka till centralbanken. Det är motsatsen till credit crunch som tydligen inte ens identifierats som begrepp och än mindre har något namn.
Att långivning av "icke existerande pengar" skulle leda till räntekrav som i slutändan riskerar att strypa ekonomin är rent nonsens (se Slupen). Det är ju enbart räntemarginalen som behålls av bankerna. Resten blir ränteintäkter som leder till ökad efterfrågan från spararnas sida. Och även räntemarginalen används till ökad utlåning och till bonusar för bankanställda samt aktieutdelning så det finns knappast något krav att penningmängden måste öka och räntan i slutändan sänkas till minus för att systemet inte skall krascha.
Fiat-valuta bygger på den konspiration som i positiva ordalag kallas förtroende. Den leder till att alla tjänar på systemet genom högre tillväxt. Ingen grupp förfördelas systematiskt. Men vi kan naturligtvis istället ha gmf med syftet att få större stabilitet men med lägre tillväxt som följd. Dock har den större stabiliteten inte kunnat beläggas empiriskt.
/DNg
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Stort tack för en mycket intressant genomgång!
Att räntenettot för affärsbankerna är för högt (och leder till för allmänheten stötande miljardbonusar och hög aktieutdelning speciellt i kristider) borde ju kunna lösas med höga skatter, hög konkurrens mellan banker eller att bankerna nationaliseras. Inget av detta kräver ju någon guldmyntfot eller att man byter ut det ekonomiska systemet.
Detta med att "ingen grupp förfördelas systematiskt" köper jag således, om man undantar att Riksbanken givetvis gynnas eftersom inflationen tillfaller dem i form av ränta varje år. Vill dock tro att Riksbanken är statligt ägd så detta kan man väl leva med.
Vad jag däremot som lekman tycker mig se (i Sverige & USA) är att låntagare med säkerheter favoriseras framför andra samhällsgrupper genom inflationen när staten för in nya pengar i systemet genom bankerna.
Den "hyperinflation", i form av enorma prisökningar som uppstår på just de marknader där lån är populärt - t.ex. på bostadsmarknaden - gynnar ju faktiskt bostadsägarna på de andra svenskarnas bekostnad, eftersom värdet på deras säkerheter blåses upp när pengarna först når in i ekonomin just den vägen. Att vi haft en 20-procentig ökning av bostadspriserna mitt under krisen kan ju inte gärna förklaras på något annat sätt. Jag tycker det ser ut som en mycket märklig form av oavsiktlig omvänd socialism där varje åtgärd för att tillskjuta ekonomin likviditet i kristider leder till att man sänker värdet på allas pengar och kanaliserar det till bostadsägande medelklass. Det känns som ett långsamt sätt att t.ex. rädda arbetstillfällen och företag eftersom det tar sån tid innan dessa pengar - eventuellt - omsätts i inhemsk konsumtion. (Låntagaren måste belåna eller sälja sin bostad och gå ut och shoppa upp pengarna - vilket förmodligen är ovanligt)
Om man t.ex. hade haft mer politisk styrning av Riksbankens utlåning eller t.ex. satt lägre kaptaltäckningskrav för företagskrediter och höjt kraven för bostäder, så skulle krisåtgärderna enligt min lekmannahypotes nå företagen snabbare och inte bara kanaliseras ut den relativt tröga vägen till svenska bostadsägare och i förlängningen, eventuellt, rädda lite företag genom deras konsumtion.
Ligger det något i detta eller är jag ute och cyklar?
Var tvungen att ta bort mitt ursprungliga inlägg pga PUL-invändning från nationalekonomen i fråga.
Idag snart 5år senare har vi inte kommit längre, injektioner görs dagligen så att hjulen ska fortsätta snurra, probblemet idag är bara att hjulen börjar gå bakläbges och jag tror personligen att vi har en finansiell härdsmälta inom 2år.
Och jag kommer att sitta på första parkett och bara le.
Skicka en kommentar
<< Home