Obamas ekonomiska politik
Det amerikanska budgetunderskottet kommer ganska snart att normaliseras enligt Kongressens prognoser. Däremot kommer balans inte att uppnås och senare under 10-talet kommer underskottet att öka långsamt. Svåra strukturella problem tycks återstå.
Jag skall här redovisa fakta om den federala sektorns ekonomi i USA. Med detta underlag kan man sedan analysera Barack Obamas ekonomiska politik på både kort och lång sikt.
President Barack Obamas krispaket och budget visas ovan i termer av utgifter och inkomster i procent av BNP. Den streckade linjen är kongressens budgetkontors analys av budgeten (sannolikt utöver stimulanspaketet på knappt 6 procent av BNP samt tidigare effekter av Bushs budget och automatiska effekter).
Enligt siffrorna från CBO är skulden (Debt Held by the Public) 5,8 biljoner USD år 2008. Det är 40,8 procent av BNP som är 14,2 bnr. Till detta kommer en intern skuld till pensionsförsäkringssystemet som medför att högre siffror ibland redovisas.
Budgetunderskottet ökar till 13,1 procent 2009 och minskar till 4,2 procent 2012, men blir 5,7 procent 2019.
Orsaken är att utgifterna ökar från 21,0 procent till 24,5 år 2019, med 28,5 år 2009. Inkomsterna ökar däremot från 17,7 procent 2008 till 18,8 år 2019, med 15,4 år 2009.
Enligt baseline-framskrivningen minskar underskottet från 3,2 procent av BNP år 2008 till 2,0 procent 2019, med en ökning till 11,9 procent 2009. Obamas budget medför istället att de knappa 2 procent som baseline anger från 2013 blir drygt 4 procent och tom 5,7 procent 2019.
Skulden 2019 blir 56 procent med baseline med minskande trend. Presidentens budget ger som sagt 82 procent och med ökande trend.
Det verkar alltså finnas ett strukturellt underskott i den federala sektorn men det är strukturellt sett svagt sjunkande. Obamas långtidsbudget ändrar detta till ett trendmässigt klart starkare ökande underskott, vilket enligt ovan beror på utgiftssidan. Dock är räntebetalningar både i baseline (0,9 p e) och i budget (2,0 p e) en ökande post. I budgetalternativet är räntebetalningarna 1,1 p e högre än i baseline budgetåret 2019.
CBO har också gjort bedömningar av hur politiken slår igenom på BNP, sysselsättning och andra variabler. Man redovisat ett högalternativ med stark inverkan och ett lågalternativ. Sålunda bedömer CBO inverkan på BNP bli plus 3,8 resp 3,4 procent i år och nästa år enligt högalternativet. (Lågalternativet ger 1,4 resp 1,1 procent.)
Balansrubbningen kan också beskrivas i termer av BNP-gap och hur politiken kan bedömas påverka gapet. Detta visas i nedanstående diagram:
Kvartalsvist BNP-gap i USA enligt CBOBNP-gapet på årsbasis som är minus 7,4 procent utan åtgärder 2009 bedöms minska till 3,9 procent i högalternativet och 6,1 procent i lågalternativet. För 2010 är motsvarande siffror 6,3, 3,2 och 5,3 procent. Krisen är nästan över 2013 då BNP-gapet är ca 0,5 procent. (BNP-gapet visar skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP. Visuellt ser diagrammet ut att vara inkonsistent med sifferuppgifterna.)
Arbetslösheten som enligt basalternativet blir 9 procent i år kommer att bli 1,9 p e lägre i högalternativet och 0,6 i lågalternativet 2010. År 2012 ligger arbetslösheten på 6 procent för att 2015 komma ner i 4,8 procent som sedan är den nivå som fortsätter hela perioden ut.
Störst effekt på sysselsättningen blir det 2010 med 3,6 miljoner fler jobb i högalternativet jämfört med basline på 143,3 miljoner sysselsatta. Då finns redan i baseline en ökning med 1,7 miljoner kalkylerad 2009-10.
Om man får tro den oberoende instansen CBO kommer USA att tappa omkring 14 procent av BNP ackumulerat över fem år - med lågalternativet 17,7 procent och med högalternativet 12,2 procent. Men diagrammet visar att den befarade nedgången genom stimulansåtgärderna inte blir djupare än 1983. Däremot blir nedgången något långvarigare.
Någon ny 30-talsdepression är det inte fråga om. Men svåra strukturella budgetproblem kvarstår på lång sikt.
Andra bloggar om: USA, Barack Obama, finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanskris, stimulanspolitik, budgetunderskott, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 16:35
9 comments
9 Comments:
En ny 1930-tals kris blir det inte, under förutsättning att inget handelskrig utbryter och skatter/regleringar hålls tillbaka.
Dagens situation liknar mer 1970-talets stagflation (hög arbetslöshet och hög inflation). Stagflation uppkommer när konsumtionen stimuleras med en hög ökningstakt av penningmängden. Konsumtionen och priserna stiger men det uppkommer inga nyinvesteringar i produktionsstegen som är längst ifrån konsumtionen (produktion av råvaror, halvfabrikat och investeringsvaror).
Orsaken till att det inte uppkommer nyinvesteringar i dessa produktionssteg, är att den ständiga penningstimulansen vid nedgångarna gör att investeringar som inte är lönsamma på lång sikt inte avvecklas. I stället byggs det upp allt större felinvesteringar över tiden. Dessa investeringar kommer även att binda produktionsresurser som hade kunnat användas någon annanstans.
Dessa investeringar är enbart lönsamma så länge ökningstakten av penningmängden hålls uppe. Eftersom pengar är icke-neutrala så stiger intäkterna innan kostnaderna stiger. (Om pengar hade varit neutrala så hade intäkter och kostnader stigit vid samma tidpunkt och lika mycket). När ökningstakten av penningmängden dras ned i konjunkturtoppen så blir dessa investeringar olönsamma.
Denna uppbyggnad av felaktiga investeringar skedde åren 1945-1970. För varje lågkonjunktur krävdes det allt högre penninginjektioner för att ekonomin skulle vända uppåt. Förr eller senare blir felinvesteringarna för stora och en ökning av penningmängden kommer enbart att skapa inflation.
Krisens lösning var rekordhöga räntor och avveckling av felinvesteringarna 1979-1982. Sedan var det bara till att börja om från början igen.
Obama har hittills inte lyckats med att genomföra de grundlägganda förslag, som krävs för att få den amerikanska ekonomin någorlunda i balans.
Det mesta tyder på federala budgetunderskott i nivån 6-8procent av BNP även när konjunkturen har vänt.
Obama ställs även inför krav att staten ska ge krediter, garantier och direkta subventioner till företag i kris.
Det gäller förstås främst fordonsindustrin och banker.
Obamas mål är att stärka regringsmakten inom en rad områden.
Hans avsikter är att utveckla en stat, som påminner om de välfärdslösningr många andra i-länder valt.
Det kommer att ställa krav på skattehöjningar, vilka ytterligare kommer att belasta den amerikanska ekonomin.
Fråga är om han då kommer att få med sig opinionen i förändringens ågor.
/Per Fredö
Det kunde ha blivit en 30-talsdepression i USA eftersom den till största delen berodde på inhemska faktorer. Protektionismen på 30-talet gjorde den amerikanska depressionen världsomfattande. Dagens depression har spritts genom normal exportminskning men också genom finanskrisen och den globalisering av finanssektorn som finns idag.
Stagflationen på 70-talet är ganska sammansatt. Sannolikt sammanhänger den med att arbetsmarknaden börjat fungera sämre och vid exogena kostnadsimpulser spreds dessa som inflation när också penningmängden ökade.
Stagnationsdelen är däremot inte något nytt. Det är fråga om en lågkonjunktur av vanligt slag, som medför ett negativt BNP-gap. Kanske inflationen under 70-talets lågkonjunktur också var en konsekvens av övergången från regleringarna under Bretton Woods till en friare växelkursregim.
Den generella betoningen av felinvesteringar, som den österrikiska teorin implicerar, är inte någon fruktbar förklaring. Det är ju arbetskraft som är den resurs som kan låsas in i mindre produktiv verksamhet. Själva produktionsanläggningarna kan inte till någon större del användas till något helt annat.
Konjunktursvängningar kan förvisso orsakas av felinvesteringar. Ett snart klassiskt exempel är IT-boomen vid sekelskiftet. Tron att massiva IT-lösningar var framtidens modell drev fram IT-investeringar, som i sin tur kunde uppvisas som indikation på att tron var riktig. Det ledde till ytterligare IT-investeringar osv. Till slut upptäckte man att denna enorma IT-kapacitet inte hade någon större användning för den fundamentala ekonomiska utvecklingen, varvid IT-kraschen blev ett faktum. Penningmängdsutvecklingen hade knappast någon avgörande betydelse.
Idag pekar man ut bilindustrin som ett exempel på felinvestering. Detta är dock en mer komplicerad fråga. Globalt sett på längre sikt är produktionskapaciteten för bilar knappast överdimensionerad. Men genom obalanser i växelkurserna kan inte all produktion avsättas. Dessutom har vi ett akut problem med krisen som skjuter upp konsumtionen av bilar. Till detta kommer ett konsumentpreferensproblem som sammanhänger med bränslepriser och miljöideologi. Detta verkar den amerikanska bilindustrin inte ha lyckats hantera.
/DNg
Svar till Per Fredö: Jag vet inte vad du syftar på att Obama inte lyckats genomföra "grundläggande förslag". Det kanske är Geithners schabblande med TARP för finanssystemet som du avser?
CBO kalkylerar med ett underskott på ca 5 procent på lång sikt. Det är rimligtvis ohållbart. Ser vi på diagrammet över BNP-gapet är det ett överutnyttjande av kapaciteten som fordras för att eliminera underskottet. Under Clintons andra period blev det också överskott i budgeten.
Till detta kommer Obamas socialstatsambitioner. Skall han införa skattefinansierad sjukvård för 50 miljoner personer måste skatterna höjas ordentligt. Dessutom har han väl andra ambitioner? Allt detta kräver sannolikt så stora skattehöjningar att Obama kommer att misslyckas. Frågan är hur detta misslyckande kommer att gestalta sig konkret.
Borde han inte försöka med marknadslösningar istället?
/DNg
Skall man ligga kvar i dollarpapper på lång sikt ?
Apropå skattefinansierad sjukvård så skulle jag tro att pensioner och existerande sjukvårdsprogram kommer att bli ett svårt problem, i synnerhet om nu den offentliga ekonomin kommer att gå med stora årliga underskott i ett årtionde till.
Det skulle inte förvåna mig om följden blir nedskärningar av olika slag. Pensionsfonder av olika slag verkar redan behöva ta in mer pengar av de just nu inbetalande.
Vad jag tror kommer att hända:
• Obama kommer att få förtjänst för den ekonomiska återhämtning som förr eller senare kommer att inträffa. Han kommer ha politiskt kapital för att driva igenom ytterligare förstatligande av ekonomin. Det finns också en bred stöd bland media och bland eliten för ekonomisk vänsterpolitik i USA.
• Att försäkra de utan försäkring (som I teorin kostar drygt 1% av BNP) är bara en del av sjukvårdsplanen, det rör sig inte om ett riktad program utan en bred alternativ till privata försäkringar. Det är teknisk svårt att rikta sjukvård till den grupp som idag inte har försäkringar, eftersom gruppen är så fragmenterad (blandning av låginkomstatagare som inte har råd, höginkomsttagare som inte har behov, småföretag, unga och friska, illegal invandrare, folk som implicit är försäkrade) etc . Sjukvården i USA kommer därför att på sikt alttmer förstatligas, då statlig sjukvård kommer att att tränga ut det mesta av privata försäkringar. Dessutom kan problemen med kostnadsökningar av 6-7% per år i Medicare och Medicare samt nya segment av statlig vård bara lösas genom ransonering och kontroll över produktionen.
• När skulden och underskotten pågått ett tag kommer budskapet att USA måste agera “ansvarsfullt” och höja skatterna. De rika kan inte ensam betala för en välfärdsstat, skatterna måste höjas på medelklassen. Skatter är dock fortfarande impopulära här. Därför tror jag att det mest troliga är en massiv ökning på dolda skatter. Detta inkluderar att ta bort taket på socialförsäkringsavgifterna, införande av nationell moms, samt andra former av dold beskattning. Cap and Trade är ett exempel på en dold skatt, lika stor i termer av intäkter som Obamas direkta skatteökningar.
• Man behöver inte blanka dollar, underskotten är som Nordling skriver ohållbara, och man kommer att tvingas täppa till hålen i budgeten på ett sätt eller annat. Någon bankrutt kommer det inte att bli: den nuvarande vägen leder till bankrutt, men det kommer inte att följas.
• Amerikanska tillväxten per capita på medellång sikt kommer att sjunka, kanske tom. under Europeiska nivåer (tillväxten totalt kommer fortfarande att fortfarande ligga högre, på grund av befolkningsökning I USA men inte I Europa). Detta beror också på kvalitetssänkning av den Amerikanska arbetskraften på grund av demografiskt omvandling (högutbildade grupper blir en allt mindre del av befolkningen, inte minst av de I arbetsför ålder). Andelen med gymnasieutbildning har tex. sjunkit I USA de senaste decennierna.
De två närmast ovanstående frågorna berör de fundamentala problemen för USA och den industrialiserade världen: bytesbalansunderskottet och budgetunderskottet.
Den konventionella synen säger att ett handelsunderskott är ohållbart på längre sikt och att detta kommer att uppmärksammas av andra länder med överskott. Investerare där kommer att räkna med en anpassning som måste innefatta ökad export och dämpad import, vilket förutsätter sänkt dollarkurs. Slutsats: sälj dollarpapper inom några år.
Men världens investerare skulle kunna se på USA som på ett företag. Ett företag som levererar en tillräckligt god riskjusterad avkastning kommer varken att betala tillbaka sina lån eller sitt aktiekapital. Det viktiga är att vinstmarginalen och soliditeten är tillräckligt hög. Då kan företaget ständigt dra till sig mera lånekapital och aktiekapital. Med detta synsätt är handelsunderskottet inte något avgörande problem. Slutsats: sälj inte.
Budgetunderskottet är i så fall ett värre problem. Den konventionella synen med framskrivningar omfattande många år och med ränta på ränta slutar vanligtvis med omdömen som "bankrutt". Nedskärningar eller skattehöjningar nu blir slutsatsen.
Det är mycket svårare att se en skattefinansierad verksamhet som ett företag. Därför är det motiverat att privatisera offentlig verksamhet och sänka skatterna så att balans i den kvarvarande offentliga sektorn kan uppnås. Problemet är att detta kan upplevas som smärtsamt av stora grupper. Ett sätt att göra övergången mindre omvälvande är att införa medborgarkonton.
Men Obama har inga planer på någon frihetsreform, som ju måste förberedas under många år. Därför är det oklart hur han tänker sig finansieringen av sin stora socialstat. Eller blir det inget...?
/DNg
Med de grundläggande förändringar som behövs syftar jag på att få en ekonomi i balans.
USA är är det läget att det komer att ta sin tid. Däremot är de ytterst få länder i G20-gruppen, som tillåter budgetunderskott med 12-14 procent.
EU har som känt det kravet på sina medlemsstater att de ska sträva efter budgetöverskott på 2 procent, men att det är godtagbart , menar EU-kommissionen, med motsvarande underskott under en lågkonjunktur.
Den amerikanskas avvilkelsen är så stor att den kommer att belasta kommande generationer.
Det råder både mellan partierna och mellan nationalekonomer skilda uppfattningar om riktigen av nuvarande budgetunderskott och om vilka lösningar som krävs för att få den nuvarande statskapitalismen att åter
utvecklas mot den marknadsekonomi, som gjort USA till det ekonomiskt ledande landet.
Obamas recept för att banker och finansinstitut att förhindra en total kollaps har också ifrågasatts.
Anders Borg t ex har uppfattningen, vilken han gett uttryck för gentemot amerikanarna, att även USA delvis ska kunna tillämpa den svenska modellen från vår egen finanskris.
USA under Obama borde ha kunnat förstatliga en del banker eller på andra sätt bidragit till deras rekonstruktion.
Det menar Borg har man inte gjort närmat av ideologiska skäl och det betyder att det kommer ta längre tid innnan det finansiella återhämtat sig.
systemet.
Utan en väl fungerande kapitalmarknad så ungerar ingen ekonomi i övrigt.
Däremot är det felaktigt att förstatliga företag eller att ge dem så omfattande subventioner att konkurrensen sätts ur spel.
Obama har i det fallet intagit enligt min uppfattning en kluven linje.
Det du Danne skriver om vikten av att privatisera offentlig verksamhet är förstås riktigt likom att det måste ske etappvis.
Men hur stor andel av den amerikanska offentliga verksamheten ägs av unionen, delstaterna, städerna och kommunerna?
Knappast så mycket.
Detta med medborgarkonton är tycker jag oklart.
Vi har det väl inte hemmavid oavsett att våra statliga och kommunala bolag har en stark och ofta även monopolliknande ställning.
Obamas socialstatsambitioner kan förefalla rimliga utifrån vårt perspektiv, men vägen dit är mycket lång.
Det kommer att kräva skatteskärpningar och även politiska spänningar.
Som Danne påpekar har USA sedan länge haft ett bytesbalansunderskott.
Den linje som var Obamas i samband med presidentvalet var närmast protektionistisk.
Än så länge har man inte märkt så mycket av det, men som bekant överger åtskilliga stater en global, konkurrensutsatt politik på lika villkor under kristider.
Vad gäller Geithtner har jag inte ens hört talas om.
/Per Fredö
Skicka en kommentar
<< Home