Den bokläsande arbetaren finns inte längre
Bokläsning av tyngre sort är ett tecken på teoretisk förmåga. Om personer med denna förmåga får studera blir det inte kvar just några bokläsande arbetare. Meritsamhället drar ut begåvningarna ur socialgrupp 3 med vanskliga konsekvenser för arbetarklassen.
Kjell-Olof Feldt skrev i det senaste numret av Axess 5/09 om sin uppväxt i arbetarklassen och hur han brukade försöka läsa alla böcker han kom över. Hans artikel var en av fem som handlade om temat ”det nya klassamhället”. Det är dock oklart hur man skall se hans artikel i relation till detta tema. Är det ett tecken på ett nytt slags klassamhälle att nästan inga arbetare idag läser riktiga böcker?
Vi kan först betrakta denna fråga utifrån motsatt perspektiv. Antag att arbetarna fortfarande läser klassisk litteratur i samma utsträckning som t ex den övre medelklassen. Vad skulle det i så fall tyda på? Vanligtvis är intresse för tyngre litteratur ett tecken på abstrakta färdigheter, intresse för teoretiska frågor och en förmåga att lösa komplexa problem. När Feldt växte upp fanns det en hel del arbetare som hade dessa egenskaper. Vi hade ett klassamhälle där inte personer med dessa egenskaper fick studera eftersom detta kostade pengar. De fick bli arbetare trots att de skulle ha klarat en högre utbildning.
Om arbetarna fortfarande skulle läsa riktiga böcker måste det vara ett tecken på att det finns arbetare som skulle passa för mer kvalificerade studier men som inte har studerat. En orsak till detta skulle kunna vara att de ser värdet av studier som litet. Dagens sammanpressade lönestruktur och progressiva skatter gör helt enkelt ”utbildningspremien” för liten för att det skall löna sig att bli något annat än arbetare.
En annan orsak skulle kunna vara att personer med begåvning drar sig för att vidareutbilda sig eftersom det utvecklats mer osynliga klassbarriärer som t ex en föraktfull syn på teoretisk skolning eller tvärtom, en nedlåtande syn på studenter från socialgrupp 3. Eller kanske studiemedelssystemet blivit så påvert att det återigen fordras rika föräldrar för att man skall kunna studera?
Men i verkligheten finns det inte särskilt många bokläsande arbetare längre. Klassamhället har övergått till att bli ett meritsamhälle. De som meriterar sig för högre studier blir inte arbetare utan får olika kontorsyrken och liknande. Begåvningarna i socialgrupp 3 går via utbildningssystemet till socialgrupp 2. Det medför rimligtvis efterhand avgörande konsekvenser för arbetarklassen. Men dessa kan inte diskuteras öppet – åtminstone inte i Axess.
För det första kommer det inte att finnas lika många kvalificerade företrädare för arbetarklassen i socialgrupp 3 längre, som kan bli fackliga ombudsmän, politiker eller fackförbundsordförande. Risken finns att de som ändå utses kommer att fatta mindre kompetenta beslut.
För det andra finns det en viss korrelation mellan föräldrarnas teoretiska förmåga och deras barns förmåga. Det betyder att andelen barn ur socialgrupp 3 som går till högre studier successivt minskar. Risk finns för att detta leder till en stigmatiserande attityd mot grupp 3 inom andra grupper i samhället. Följden kan bli att den sjunkande andelen måste förklaras och motarbetas på andra sätt som inte ger samma möjligheter till stigmatisering. De åtgärder som blir följden av att politikerna sticker huvudet i sanden riskerar dock att bli inadekvata och rentav skadliga.
En av de åtgärder som länge diskuterats är en rent mekanisk utjämning av medborgarnas inkomster. Om alla människor har samma förutsättningar borde slutresultatet bli ungefär detsamma i ekonomiskt (och socialt?) avseende. Eftersom detta inte är fallet måste staten enligt detta synsätt gå in med tvångsomfördelande åtgärder så att "klassamhället" elimineras.
Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, jämlikhet, klasser, socialism, utjämning, arbetare, bokläsning, kultur, staten, fördelningspolitik, tvång, stigmatisering, socialgrupp 3, filosofi, politik på intressant.se
Etiketter: filosofi
posted by Danne Nordling @ 13:17
7 comments
7 Comments:
Fram till i början av 80-talet då det nya mediesamhället gjorde sitt intåg, först med video och sedan med kabel-tv och internet, var läsandet av ett slag, både när det gäller lättare och djupare litteratur. Om man inte kom från ett hem med bildningstraditioner, var det mindre som distraherade.
T.ex tillhörde det fotfarande allmänbildningen att känna till populära 1800-talsförfattare som Alexandre Dumas och Jules.
Jan Gradvall är bl.a mediekrönikör i Dagens Industri´s Weekend-bilaga.
Denna länk är till en artikel där han beskriver sin bildningsresa:
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=54
"Jules Verne, Hergé, Alexandre Dumas, Robert Louis Stephenson, Sven Werrström, Daniel Defoe, Charles Dickens. Jag tillhör förmodligen den sista generation som läst alla de så kallade ungdomsromanerna. Det fanns varken dator eller ens VHS under min uppväxt. Det fanns bara böcker, böcker, böcker."
Att mediesamhället var annorlunda är förstås bara en del.
Mats C
En sak att tillägga är kanske att det blivit svårare för människor som kommer från "arbetarklassen" att använda sin utbildning för att få ett bra jobb eftersom värdet av en högskoleexamen har minskat i takt med att fler fått tillgång till sådan utbildning. Jag har inga siffror på detta, men har det inte uppstått en allt större grupp som utför lågt betalda, relativt okvalificerade arbeten, men som har ganska hög utbildning? Ett "meritsamhälle", där alla får den plats i samhället som de är meriterade för tar inte hänsyn till att de meriter som krävs flyttas fram hela tiden...
Denna process med en urtvättning av kognitiv talang ur arbetarklassen har försiggått helt öppet i flera generationer, men diskuteras så gott som aldrig. Detta beror på att denna verklighet strider mot det socialistiska tabu som säger att det är oacceptabelt att anse att människor är fundamentalt olika, och att de kommer att få olika resultat även om möjligheterna är exakt desamma.
Jag har Själv arbetarklassbakgrund. De flesta av mina äldre släktingar är socialdemokrater och har varit verksamma som industriarbetare under sin livstid. Jag anser att denna föreställning att arbetare förr i tiden skulle ha ägnat sig åt läsning är en myt. Det är en myt som spridits av äldre partitoppar i S för att ge den tidiga arbetarrörelsen en "finare" historia. En sorts historierevisionism alltså. Jag minns dessa mina äldre släktingar från tidigt sjuttiotal och de läste mycket litet. De läste sk kioskvästerns och de "läste" också dåtidens populäraste herrtidningar.(Se, Lektyr, Fib-Aktuellt)
//En skåning
Makarna Gunnar och Alva Myrdal, som båda tillhörde socialdemokratins vänster och som ville främja att alltfler ungdomar med arbetarklassbakgrund fick en teoretisk utbildning, lanserade begreppet "det demografiska gapet".
Enligt deras beräkningar skulle det vara möjligt att 15 procent av en årskull kunna avlägga en akademisk examen.
På 1930-talet låg det talet väsentligt lägre och likaså var fallet med de som avlade studentexamen, där ungefär 25 procent var kapabla klara av denna utbildning.
Det fanns alltså en begåvningsreserv och den var förstås att hämta inom inom såväl medel-som bonde-och arbetarklass.
Samtidigt var makarna Myrdal medvetna om att begåvningsreserven inte gärna kunde hämtas in genom att avsevärt begränsa kvaliten på utbildningen.
I ett längre tidsperspektiv är det emellertid det som ägt rum.
Lärlingsutbildningarna har kraftigt begränsats. Alla skulle ha möjlighet gå vidare till gymnasium oavsett antalet underkända betyg från grundskolan.
Den senare fick inte den differentiering, som är en förutsättning för all utbildning.
Begåvning,anlag och intressen finns inom alla sociala klasser.
Vi har nu fått en alldeles för stor grupp funktionella analfabeter, som saknar möjlighet till vidarutbildning och som får det svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Detta är dagens stora sociala klyfta.
/Per Fredö
Mats C, utvecklingen av mediesamhället med TV, datorspel, internet etc är en störningsfaktor som grumlar Kjell-Olof Feldts enkla bild av den bokläsande arbetaren. Men jag tror ändå att jag förstår vad bilden går ut på. Feldt själv verkar dock inte förstå om han vill att arbetarna skall vara begåvade även idag eller inte.
Mikael Olsson, att utbildningen förmedlad till stora grupper för med sig att ett större antal då också får inadekvat utbildning är kanske ofrånkomligt. Det kan dock ge en signal till en del osäkra att det trots "god" utbildning ändå inte går att få ett jobb som motsvarar den, och därmed hämma en del från att gå vidare från arbetargrupperna. Dessutom finns det en "inflationseffekt" i utbildningen när det är kroniskt ont om jobb som medför att utbildning i normal omfattning framstår som meningslös.
Lars, du har sannolikt rätt i att det är "urtvättning av kognitiv talang ur arbetarklassen" som är det centrala problemet. Jag har dock noterat att det inte bara bland socialister är vanligt att förneka att en sådan effekt skulle finnas. Många anser att människorna inte är "fundamentalt" olika - det är bara en fråga om ambition och vilja att anstränga sig intellektuellt. En del anser att detta rättfärdigar skillnader i slutresultatet. Andra menar att det förekommer några ytterligare oklara hinder eftersom en del som har ambition ändå misslyckas. Här finns problemet med gruppen obegåvade men ambitiösa, som med detta synsätt borde få lika bra utfall som andra ambitiösa.
"En skåning", det är intressant att bokläsandet skulle kunna höra till mytbildningen. Feldt är i så fall ett undantag som verkligen läste. Men oavsett detta fanns det rimligtvis en begåvningsreserv i de breda grupperna på den tiden det kostade pengar att utbilda sig. Därför kan vi föra ett mer generellt resonemang om utbildningssystemets konsekvenser för socialgrupp 3.
Per Fredö, du pekar på att det gått inflation i examenskvalifikationerna. Om Myrdals hade rätt skulle en akademisk examen idag motsvara kanske som mest gamla tiders realexamen. Det är väl cirka hälften av en årskull som idag skall genomgå akademisk utbildning. De 25 procent som skulle klara studentexamen motsvarar då en mera kvalificerad akademisk utbildning idag.
Sammanhållna klasser, teoretisk skolning för alla och avvecklingen av lärlingsutbildningen motiveras officiellt med rättvise- och osäkerhetsargument. Men undvikande av stigmatisering är nog det bakomliggande argumentet.
Däremot kan man fråga sig om stigmatiseringen var mindre tidigare när låg utbildning inte var självvald/testad i ett meritsystem. Dessutom uppstår en ny stigmatisering genom det faktiska utanförskapet genom funktionell analfebitism och annan intellektuell oförmåga. Dessa personer kan inte någonsin få några jobb eftersom den typen av jobb slagits ut genom höga ingångslöner och samhällets teknikifiering. Har majoritetssamhället något ansvar här? Eller det kanske är en fråga om rationell kriminalpolitik? De både kognitivt och habilt misslyckade måste i så fall sättas i någon vettig verksamhet för att hålla nere kriminaliteten.
/DNg
Makarna Myrdals syn på utbildningen finns återgiven i deras bok Kris i befolkningsfrågan.
De var inte enbart oroade över att arbetarklassens barn inte kunde få adekvat utbildning.
Det som de kanske mest var oroade för var det framtida konkurrenssamhället, som skulle kunna betyda att en stor andel av befolkningen logs ut.
Även om det var Per-Albin Hansson som lanserade begreppet Folkhemmet så fanns det en ideologisk koppling till makarna Myrdals uppfattning om att samhället måste ta hand om de svaga.
Det gällde dock inte alla. De med betydande handikapp, mest av själslig art, skulle idiotförklaras och spärras in.
I min hemstad hade vi på 1940-talet det som allmänt kallades idiot- och sinnesslöanstalter.
Detta var för övrigt s-politik redan på 1920-talet.
Det är svårt undgå uppfattningen att det i folkdjupet fanns en skräck och avsky för icke renodlade svenskar.
Per Fredö
Skicka en kommentar
<< Home