Är girighet värre än egoism?

Girighet är inte rationell och därför inte så farlig. Egoism bygger på förnuftet och kan leda till farliga konsekvenser. Samtidigt är vi beroende av strävan efter vinst för vårt välstånd. Det säger även ärkebiskopen. Behöver vi mer eller mindre etisk egoism?

Ärkebiskop Anders Wejryd anser att girighet är ett lyte och systemfel hos människan som vi måste kämpa med dagligen. Han uttalar sig i Dagens Industris weekendbilaga för en vecka sedan (19/09). I samma artikel uttalar sig också akademiledamoten och historikern Peter Englund. Han menar att med den ökande sekulariseringen har moralen försvagats: "

Det finns inte längre en barsk allmänhet som bevakar de mäktiga och fördömer dem som avviker från samhällets regler. Bromsklossen är borta."

Är det en korrekt historieskrivning? Skulle girigheten varit mindre utbredd förr i tiden? Hur stämmer det med att man i Nederländerna kunde spekulera i tulpanlökar (t ex tulpansorten pottebacker) på 1600-talet på ett mycket extremt sätt trots att kyrkan borde ha hållit de giriga i ett järngrepp? Peter Englund har skrivit essän Kring admiral Pottebacker och finansbubblornas historia och borde därför kunna prestera något bevis som underbygger hans tes.

Måste vi inte söka orsakerna till dagens finanskris i andra bakgrundsfaktorer än i ökad girighet? Egenintresset finns inbyggt i människans gener. När det går till överdrift talar vi om egoism och girighet. DI citerar en ordbok med följande definition:

"Girighet är ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet."

Detta brukar kompletteras med en hänvisning till att egenskapen är oberoende av egna behov. Hur det förhåller sig med andras behov är tydligen inte relevant. Vi ser här en nyansskillnad i relation till begreppet 'egoism'. Det är att enbart eller huvudsakligen ta hänsyn till sina egna intressen. Den girige är tydligen inte rationell medan den egoistiske åtminstone snävt tänker på sina egna behov utifån ett rationellt synsätt.

Om vi håller oss till ovanstående betydelsenyans är tydligen girighet värre än egoism.

Men det finns ytterligare en betydelseskillnad. Det är graden av hänsynslöshet. I definitionen av egoism ingår ofta en antydan till att egenintresset inte bara skulle vara ett förstadium till girighet. Begreppet egoism innehåller ett element av hänsynslöshet som inte finns i girigheten. Den egoistiske försöker befordra sina egna intressen på bekostnad av andras. Någon annan får det sämre när egoisten får det bättre.

Nu kan man säga att även girigheten kan ge försämrande effekter för andra. Men det är i så fall en sekundär effekt som beror på girighetens irrationalitet. Det kan t ex bli finanskris. Den girige tar chansen att kapa åt sig pengar när det går men medlet är inte att ruinera alla andra. Den hänsynslöse egoisten är däremot beredd att med ojusta metoder försämra för andra för att själv tjäna mer pengar.

Denna hänsynslöshet manifesteras särskilt tydligt inom olaglig affärsverksamhet. Här försöker t ex olika gangsterligor skaffa sig monopol på affärerna inom olika områden. Det har vi sett prov på sedan spritförbudet i USA på 1920-talet till dagens narkotikasyndikat som bekämpar varandra med dödligt våld. Men det finns också mindre flagranta metoder att försämra för andra för att tjäna mer pengar såsom att sprida illasinnade rykten om konkurrenter, sabotera deras leveranser och liknande.

Är då egoismen främst en fråga för affärslivet? Man kunde tro det av samhällsdebatten att döma. Men det beror nog mera på att fördelningsfrågor är vanligare när det gäller att dela det ekonomiska resultatet i denna sektor. Den som är missnöjd med en affärsuppgörelse eller lönesättning har lätt att beskylla motparten för egoism. Med detta menar man egentligen att motparten är "ogenerös" och inte att denne är särskilt hänsynslös.

Skulle man kunna beteckna tjuvar, rånare och bedragare som egoister? De är ju särskilt hänsynslösa eftersom de inte drar sig för att gynna sig själva på andras bekostnad trots att de kan utsättas för bestraffning av rättsapparaten. Normalt är det överflödigt att beteckna olagliga handligar även som egoistiska. Men moraliskt sett är det en skillnad mellan brott som syftar till att tillägna sig ekonomiska värden och brott som går ut på vandalism, förstörelselusta eller att pina offret på olika sätt.

Detta leder in på distinktionen mellan psykologisk egoism och etisk egoism som moralfilosofin brukar syssla med. Någon skulle kunna säga att det inte är skillnad mellan den som bryter sig in och stjäl 100 000 kronor och den som kastar in en bensindunk och bränner ner huset för att det är nöjsamt. Båda handlar egoistiskt utifrån vad de för tillfället värdesätter. Även Moder Teresas välgörenhetsarbete skulle med detta synsätt bli egoistiskt. Detta tror jag är en återvändsgränd. Psykologisk egoism är ganska ointressant utifrån ett moraliskt perspektiv.

Etisk egoism är betydligt intressantare. Det är en morallära som föreskriver att alla bör handla egoistiskt. Förmodligen menar man detta i en svagare mening än att stjäla, råna eller rentav mörda. Frågan är bara varför man bör vara mer eller mindre egoistisk. Är det ett sätt att bli mer lycklig för egen del? Eller är det ett sätt att göra hela samhället rikare? Om alla strävar efter sitt eget intresse får alla det kanske bättre? Detta antyder Peter Englund när han citerar Bernard de Mandeville (1670-1733):

"fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de - oavsiktligt - ledde till ekonomisk tillväxt och utveckling."

Inte ens ärkebiskopen är främmande för kapitalismens fördelar. Men den bör tämjas, anser Wejryd. Han menar i DI: "Det behöver inte inte vara syndigt att vara avundsjuk eller girig. Det går inte att säga att strävan efter vinst är något dåligt." Vi landar tydligen på den ståndpunkt som Adam Smith formulerade 1776 och som gick ut på att vår middag kunde säkras genom slaktarens och bagarens egenintresse - inte genom dessas välvillighet.

Adam Smith var av allt att döma anhängare av teorin om den psykologiska egoismen när han avvisar all benägenhet att dela med sig. Av experiment i modern tid framgår att detta är att gå för långt. Det finns en benägenhet till medfödd tendens att dela med sig till den egna gruppen hos en tiondel av de riktigt små barnen - en andel som uppfostran och livserfarenhet sedan tenderar att öka.

Frågan är om denna altruistiska tendens blivit för stark. Då finns det fog för etisk egoism. Idag tycks dock motsatsen anses råda: den etiska egoismen har medfört att det blivit finanskris. Eller är det bara, med Peter Englunds terminologi, "den fördummande girigheten" som är orsaken? Kanske orsakerna är helt andra? Dagens Industri borde ta sig en funderare.

Läs även andra bloggares åsikter om girighet, egoism, altruism, osjälviskhet, finanskris, filosofi, moral, etik, moralfilosofi, ärkebiskopen, kapitalism, politik, ekonomi på intressant.se