Finanspolitisk passivitet

Bristen på finanspolitik särskilt i ett tidigt skede av den svenska krisen borde stimulera till debatt och konstruktiva förslag. Men finanspolitiska rådet tycks inte kunna rå på regeringens taktiska och försiktiga inriktning.

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte 7/6 om Finanspolitiska rådets rapport. Den presenterades av professor Lars Calmfors, ordförande i rådet. Därefter kommenterades den av professor Ingemar Hansson, statssekreterare på Finansdepartementet. Notabelt var den höga medelåldern bland åhörarna. Kan det vara så att aktuell finanspolitik inte intresserar så många unga nationalekonomer?

Det blev inte heller något skarpt meningsutbyte mellan professorerna. Åsiktsskillnaderna är inte så stora och skillnaderna i konkret dimensionering motsvarar 0,5 till 1 procent av BNP 2009 resp 2010, vilket påpekades av Calmfors. Detta anmärkte jag själv i en artikel 13 maj. Calmfors påpekade att om Riksbanken nu skulle ta till okonventionella åtgärder (som uppköp av statsobligationer) inträder en mera oklar gränsdragning mellan penningpolitiken och finanspolitiken. Eftersom penningpolitiken har delegerats till Riksbanken kommer även denna okonventionella del att handhas av Riksbanken vilket kanske inte var meningen.

Någon diskussion kring detta blev det dock inte. Det hade varit intressant att få höra några synpunkter på det omvända: att även finanspolitiska åtgärder skulle kunna delegeras till ett oberoende organ enligt vissa regler. Det kanske vore ett sätt att åtminstone övervinna den tidseftersläpnoing som finanspolitiska åtgärder alltid är behäftade med därför att politikerna har så olika uppfattningar om det lämpliga med finanspolitiska åtgärder i sig och om vilka de borde vara om det vore befogat att sätta in dem.

Något hettade det till när Hansson ansåg att flera av rådets förslag var "fega" i meningen att de innebar att t ex pensionärer, låginkomsttagare och studenter skulle få större bidrag eller inkomster efter skatt. Men förslaget om en konjunkturberoende arbetslöshetsersättning är inte opportunistiskt enligt min mening, utan kommer att mötas av stark kritik när sänkningar skall genomföras. Om man då höjer den långsiktiga nivån något innebär det bara att ersättningsnivån närmar sig dagens nivå i högkonjunkturer. Både Hansson och Calmfors var överens om att forskingen visar att högre a-kassenivå i allmänhet leder till att jämviktsarbetslösheten ökar.

Hanssons kommentarer kunde till stora delar kännas igen från vad Anders Borg skrivit på sin blogg, vilket jag kommenterade 28 maj. Vi fick veta att finansdepartementet ser situationen som osäker och Hansson relaterade beräkningarna av det strukturella budgetsaldot som hans eget departement bedömer till +1 procent av BNP 2010 men som EU-kommissionen beräknar till -1,9 procent. Någon förklaring fick vi inte men efteråt fick jag reda på att Hansson trodde att kommissionen antagligen bedömde att jämviktsarbetslösheten skulle bli mycket högre än finansdepartementet. Det leder naturligtvis till att skatteintäkterna blir lägre och försämrar saldot. Men skillnaden är faktiskt 2,9 procent av BNP, vilket med en "förbättringskvot" på drygt 40 procent indikerar en skillnad i arbetslösheten vid normalt konjunkturläge på uppemot 7 procentenheter. EU-kommissionens ekonomer ser ut att ha räknat fel.

Varför har Sverige drabbats så hårt av krisen? Hanssons förklaring var att Sverige är exportberoende och har mycket investeringsvaror i exporten. Jag ställde frågan om det fanns några beräkningar som visar hur mycket som beror på exporten och hur mycket som beror på att den privata konsumtionen minskat till följd av ökat sparande. Men något konkret svar gavs inte. Det är anmärkningsvärt eftersom detta är till stor del avgörande för vad som teoretiskt kan åstadkommas med expansiv finanspolitik.

Den finanspolitiska passivitet som regeringen visat fick inte någon förklaring. Man kan misstänka att det beror på att man inte vill utsätta sig för kritik för ansvarslös hantering av statsfinanserna. Men detta blev aldrig någon avgörande fråga i debatten även om Calmfors snuddade vid den. Rådet kan inte få grepp på regeringens försiktiga inrikting som kan misstänkas vara mer betingad av valtaktiska skäl än av omsorg om ekonomins utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, finsnskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se