Socialdemokratins framtid

De traditionella socialdemokraternas guldålder är förbi eftersom den hade samband med urbaniseringen. Nu återstår en strid mellan olika socialliberala partikonstellationer om helt marginella frågor. Blir det nytt politikerförakt?

Socialdemokraterna tycks lida av två problem: ett långsiktigt orsakat av trängseln i mitten och ett kortsiktigt orsakat av partiledarens svaghet. Trots detta har opinionssiffrorna hittills varit bättre än regeringens men med stora förluster sedan i höstas. Enligt bokutgivningen, som jag refererade i artikeln 4/5, finns det dessutom ett utbrett missnöje bland ideologiskt engagerade socialdemokrater med den profillösa S-politiken sedan lång tid tillbaka. Detta kan ställa till ytterligare problem om politiken vrids åt ett röstmotverkande håll.

Historiskt är Socialdemokraterna ett revisionistiskt socialistiskt parti. Det betyder att man inte tolkar den materialistiska historieuppfattningen så deterministiskt som Karl Marx ursprungligen tänkte sig. Övergången till socialismen kunde enligt revisionisterna Bernstein och Kautsky ske utan en våldsam revolution. Men socialisering och planhushållning skulle det bli.

Detta socialistiska budskap blev aldrig särskilt framgångsrikt. Det var först när Socialdemokraterna lanserade den nya krispolitiken på 1930-talet som ett vinnande koncept kunde formuleras. Denna krispolitik byggde på en ganka abstrakt tillämpning av keynesiansk stimulanspolitik. Ironiskt nog kallas striden mellan S och de borgerliga om det lämpliga i att driva statsbudgeten med underskott för planhushållningsdebatten. Den debatten vanns av Socialdemokraterna enligt professor Leif Lewin i sin doktorsavhandling Planhushållningsdebatten (1967). När verklig planhushållning lanserades i arbetarrörelsens efterkrigsprogram gick det sämre. Valet 1948 vanns av S med minimal marginal. PHM-företrädarna (planhushållningsmotståndet) lyckades få S att skrinlägga socialiseringsplanerna ända till slutet av 1970-talet då en misslyckad utvikning med löntagarfonder gjordes.

Genom urbaniseringen i Sverige uppstod behov av sociala välfärdstjänster av helt annat slag än i det gamla bondesamhället. Dessa drevs som ett politiskt projekt av Socialdemokraterna vilket gav framgång i valmanskåren. Lanseringen av statsadministrerad tilläggspension, ATP, på 1950-talet var inte lika framgångsrik. Alternativförslagen i folkomröstningen fick klar majoritet. Men genom skicklig taktik och mytbildning kom ATP att under lång tid symbolisera en framsynt välfärdspolitik.

När denna samhällsomvandling med vidhängande reformperiod hade avslutats vid början av 1980-talet upphörde också de historiska förutsättningarna för ett någorlunda skickligt socialdemokratiskt parti att agera som ett socialt reformparti. Det blev därefter hur skicklig man framstod i den ekonomiska politiken som blev avgörande för valframgångarna. Den principiella krispolitiken var dock som bortblåst. Välståndsutvecklingen hade nu framskridit så pass långt att ett socialistiskt parti på alla sätt framstod som överflödigt. Skattereformerna på 1980-talet kanske kan markera slutpunkten. Från 80-talet finns det inte i några större väljargrupper behov av ett parti ens med ett socialetatistiskt program.

Där är vi fortfarande. Det finns inte några realistiska reformer som S kan lansera och som de borgerliga kommer att motsätta sig. När så de borgerliga, eller åtminstone moderaterna, tagit upp Socialdemokraternas traditionella näringslivskritiska linje (ex Borg i DN 29/5) finns inte heller denna attitydfråga kvar att exploatera väljarmässigt. Det som möjligtvis återstår är en satsning på mer progressiva skatter. Det skulle kunna ansluta ett litet steg till de missnöjda socialdemokraterna som jag skrev om igår.

Men ännu har Mona Sahlin inte preciserat sina tankar på en skattehöjning för löntagare med över en miljon i årsinkomst. Denna nämndes inte ens i Ekots lördagsintervju 30/5 där skattehöjningar för alla istället diskuterades. Det blir intressant att höra vad Fredrik Reinfeldt har för kommentar till en sådan skatt. Kommer han att säga att den är någonting skadligt och/eller orättvist eller kommer han att försöka undvika att ge klart besked?

Är det så att Socialdemokraterna inte längre behövs i sin traditionella tappning? De har blivit etatistiska socialliberaler som därtill nästan inte går att skilja från de traditionella socialliberalerna som dessutom blivit mer etatistiska. De politiska striderna kommer i framtiden i så fall att handla om alltmera marginella frågor inom ramen för just den samhällsmodell som vi råkade uppnå - säg år 2008. Leder inte det till politikerförakt?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, ideologi, Marx, planhushållning, socialism, skatter, välfärd, reformer, socialliberalism, socialdemokrati, Mona Sahlin, SAP, politik på intressant.se