Varför blir uppgången W-formad?
Borde inte konjunkturuppgången bli V-formad snarare än som många tror W-formad? Om stimulansåtgärderna har liten effekt blir kanske ett för tidigt upphörande orsak tll en ny nedgång. Kan en självförstärkande process inte uppnås?
Nu ser många bedömare att uppgången i världsekonomin har kommit igång. Kinas export och import har varit på uppgång efter att årsskiftet passerats. Uppgången är V-formad. Ungefär samtidigt bottnade inköpschefsindex både i USA och Sverige även om kurvorna där varit mera U-formade. Finanskrisens räntespreadar har normaliserats. Tysklands och Frankrikes BNP steg något andra kvartalet 2009 jämfört med första, vilket var avsevärt bättre än vad bedömarna väntat (DN).
Stimulanspaketen i Kina, USA och Europa har naturligtvis haft effekt. Konstigt vore det annars. Men den populära nationalekonomiska debatten har ofta ifrågasatt att det skulle bli någon starkare effekt. Uppgången blir kanske bara W-formad. Det är illavarslande. Nationalekonomin som ämnesområde har återigen diskrediterats. Vi såg samma fenomen i Sverige i samband med 90-talskrisen. Nu pekar media på att nationalekonomerna inte kunde förutse att bostadskrisen i USA skulle utvecklas till en allvarlig världskris.
Argumentet att nedgången blev värre än väntat har emellertid en ganska enkel förklaring. De professionella bedömarna med många medarbetare och datorkapacitet till förfogande gjorde beräkningar av vad som skulle hända med hjälp av kända samband. Kanske missade man en del av de samband som hade utvecklats inom den finansiella sektorn. Det berodde till viss del på att den akademiska forskningen inte utvecklat en adekvat syn på hur känslig denna sektor blivit genom uppkomsten av en rad nya finansiella instrument. Se min artikel om den amerikanska krisens upprinnelse 10/7-09 för detaljer.
Den viktigaste förklaringen till prognosmissen är däremot psykologisk. Nationalekonomerna kunde inte förutse den psykologiskt betingade oviljan att hantera krisen på ett kraftfullt sätt. Här vill jag peka på två oförutsebara händelser. Den amerikanske finansministern Henry Paulson ville statuera ett exempel mot Lehman Brothers genom att låta företaget gå i konkurs 15 september 2008. Och den amerikanska Kongressen ville inte hjälpa andra "oansvariga spekulanter" med skattebetalarnas pengar två veckor senare, utan röstade ner räddningspaketet trots att det stöddes av George W Bush, Barack Obama och John McCain.
Det är väl litet förmätet att kräva av nationalekonomerna att de skulle ha kunnat förutse dessa två händelser. Men om man hade kunnat detta skulle rimligtvis ett psykologiskt mer panikartat prognosalternativ kunnat beräknas. Och då hade en riktigt nattsvart prognos kunnat göras, vilken naturligtvis hade kunnat påverka politikerna att inte fatta de två ödesdigra besluten som orsakade den katastrofala delen av krisen - i form av det som kallas "finanskrisen".
Nu finns det de som litet aningslöst menar att eftersom nationalekonomerna felbedömde krisens styrka i nedgångsfasen så är det troligt att de likaledes missbedömer styrkan i uppgången. Det stämmer naturligtvis inte av de skäl som jag nyss nämnt. Men det finns en liten tendens att vara alltför pessimistisk inför uppgångar. Det kanske är något slags försiktighetsbeteende.
Men många bedömare menar att det finns risk för att ett annat mönster från tidigare uppgångar upprepas. Det blir först en uppgång men sedan en ny nedgång innan den verkliga uppgången kommer - alltså en W-formad utveckling. Ett klassiskt exempel är uppgången efter den amerikanska 30-talsdepressionen. Botten nåddes 1933 och uppgången bröts 1937-38. Det var egentligen upprustningen i samband med andra världskriget som definitivt övervann 30-talsdepressionen.
Detta exempel illustrerar dock mest hur det kan gå genom att driva åtstramningspolitik i en lågkonjunktur (skatterna tredubblades). Franklin D Roosevelt uppnådde sitt mål om balans i budgeten till priset av en "depression i depressionen".
Idag är det istället upphörandet med stimulansåtgärder i förtid som anses vara hotet mot uppgången och som kan göra den W-formad. Här föreligger ett dilemma som den knapphändiga nationalekonomiska forskningen bidrar till. Är det så att stimulansåtgärder inte kan sätta igång en självförstärkande process? Måste nya åtgärder sättas in under flera år för att hålla igång uppgången? KI bedömer t ex att det skall komma nya, stora finanspolitiska stimulanser nästa år. Visar inte det sanarare att de initiala åtgärderna var för begränsade?
Det finns också andra föreställningar om att tidigarelagd konsumtion och investeringar minskar behovet i framtiden och därmed bidrar till W-formen. Men bygger inte detta på ett logiskt feltänkande?
Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturuppgång, uppgång, finanskris, krisen, stabiliseringspolitik, finanskrisen, stimulanspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 18:48
11 comments
11 Comments:
Dagens nationalekonomi har verkligen kommit en lång väg bort ifrån att vara en vetenskap. Det är enklare att utgå ifrån att företagarna ökar produktionen och investeringarna, när de bedömer att det är lönsamt att öka produktionen och investeringarna.
Lönsamheten beror på skillnaden mellan intäkter och kostnader. Kostnaderna måste anpassas till intäkterna eftersom intäkterna inte kan bli oändligt höga. Intäkterna beror på hur mycket pengar det finns och på hur ägarna av pengarna väljer att använda dem.
2/3-delar av intäkterna beror på företagens inköp ifrån andra företag och 1/3-del beror på konsumenternas inköp ifrån företagen. När en stor mängd företag samtidigt får problem lönsamheten uppkommer en ekonomisk kris.
Detta leder till att företagens totala intäkter sjunker eftersom inköpen ifrån andra företag minskar. Samtidigt minskar företagens utbetalning av löner och intäkterna ifrån konsumtionen sjunker. Krisen är över först när kostnaderna har dragits ned till rätt nivå i förhållande till intäkterna. I denna situation är företagen åter lönsamma och de kan åter börja öka produktionen och investeringarna.
Problemet är att en del av de knappa resurserna hamnar på fel ställen under högkonjunkturen. Resurserna hamnar där de är mest lönsamma att använda. En för låg ränta och en ökning av penningmängden leder till att det skapas "övervinster" inom de företag där de nya pengarna först används. Dessa företag skaffar mer resurser för att öka sin produktion och sina investeringar.
Krisen innebär att de resurser som hamnat på fel ställen måste bli lediga och omfördelas till andra ställen i ekonomin. Men detta kräver att de tillåts att bli lönsamma i ett annat användningsområde. Priset på resursen måste således sjunka till rätt nivå.
Det som kan hända om penningmängden tillåts att öka under krisen, är att resurserna inte omfördelas till andra ställen i ekonomin. Detta kan leda till stagflation och att uppgången ser ut så här wwwwwwwwwwwwwwwwwwww.
Nationalekonomin som ämnesområde har återigen diskrediterats. Vi såg samma fenomen i Sverige i samband med 90-talskrisen. Nu pekar media på att nationalekonomerna inte kunde förutse att bostadskrisen i USA skulle utvecklas till en allvarlig världskris.
Det är väl mycket rimligt att nationalekonomin diskrediteras. Om förutsägelser är allt, vilket lärs ut på universitetet, så måste det väl vara ett jättefiasko att inte kunna förutsäga den största nedgången sen 30-talet.
Den amerikanske finansministern Henry Paulson ville statuera ett exempel mot Lehman Brothers genom att låta företaget gå i konkurs 15 september 2008
Varför var det så katastrofalt? I många av dina inlägg framhålls detta nästan som orsaken till krisen, vilket verkar rätt absurt. Skulle åratal av en ohållbar utveckling trollas bort för att ett bolag inte tillåts gå i konkurs?
Och den amerikanska Kongressen ville inte hjälpa andra "oansvariga spekulanter" med skattebetalarnas pengar två veckor senare, utan röstade ner räddningspaketet trots att det stöddes av George W Bush, Barack Obama och John McCain.
Så de spenderade 2500 miljarder dollarna var för lite? Det verkar inte uppenbart.
Bailout summary
Nationalekonomin kan inte förutsäga
Nationalekonomin kan inte förutsäga på samma sätt som sker inom naturvetenskaperna. Problemet är att nationalekonomin har gått över till att använda samma vetenskapliga metodik som inom naturvetenskaperna.
Det är inte samma sak att förutsäga mänsklig handling, i ett socialt sammanhang, i en miljö med knappa resurser, som att förutsäga vad atomer och planeter kommer att uppträda i framtiden. Det är vanligt att fysiker och kemister kan upprätta exakta matematiska formler för vad som kommer att hända i framtiden.
Det kommer alltid att misslyckas att upprätta matematiska formler inom vetenskaper som bygger på mänsklig handling. Om detta hade varit möjligt hade psykologin använt sig av matematiska formler.
Nationalekonomins problem är den vetenskapliga metodiken
Den vetenskapliga metodik som används inom naturvetenskaperna utgår ifrån observation och det är vanligt att avancerad teknologisk utrustning används. Problemet med nationalekonomi är orsakssambanden oftast är osynliga för forskaren. Det går inte att få fram orsakssambanden om nationalekonomin använder samma vetenskapliga metodik som används inom naturvetenskaperna.
Nationalekonomin måste använda en metodik som utgår ifrån både observation och logik. Problemet med logik är att forskaren måste utgå ifrån helt sanna premisser. Om teologer och marxister utgår ifrån osanna premisser blir slutsatserna osanna. Men detta är egentligen ingen kritik mot metodiken utan mot de som inte förstår att premisserna är osanna.
Den vetenskapliga metodiken är en politisk fråga
Ekonomer under 1800-talet kunde genom att använda logik krossa alla politiska ideologier. Men det är också politikerna som kontrollerar utbildningen och forskningen. Därför var det lätt att ändra den vetenskapliga metodiken inom nationalekonomin.
Hotet mot politiska utopier (marxism, socialism, fascism, nationalsocialism, konservatism, nationalism, imperialism, kolonialism etc) är den klassiska liberalismen, laize-faire och logiken. Exempelvis påstår marxismen att det finns olika logik för varje samhällsklass, nationalsocialismen påstår att det finns olika logik per ras, andra påstår att det inte finns någon logik utan det handlar enbart om att människor har olika värderingar osv.
Detta är orsaken till att nationalekonomin idag inte använder en metodik som kan få fram orsakssambanden.
Kan konsumtionen skapa produktionen - problemet med BNP
Dagens nationalekonomi bygger på att BNP är ett exakt mått över ekonomin. Det är dock av politiska skäl som det ska se ut som att det är konsumtionen som skapar produktionen och att ekonomin till cirka 80 % består av konsumtion.
Om detta är sant kan politikerna genom en socialistisk planekonomi styra marknadsekonomin. Genom att öka penningmängden kan politikerna skapa tillväxt och sysselsättning. Om detta hade varit sant hade vi kunnat vara 1000 gånger rikare och ha en sysselsättning på 1 miljard arbetstagare.
BNP ifrån användningssidan, undantaget utrikeshandeln:
Privat konsumtion + Offentlig konsumtion + Investeringar
BNP ifrån inkomstsidan:
Vinster + Löner + Kapitalinkomster
BNP sägs vara ett brutto-mått men varför då lägga in netto-mått i formlerna ovan? Investeringar och Vinster är netto-mått.
Brutto-måttet är Investeringar + Naturresuser (ex järnmalm) + Halvfabrikat/Förbrukningsmaterial/Tjänster etc, som företagen använder inom produktionen (ex stål, stålplåt, konsulttjänster).
Brutto-måttet är inte Vinster utan Försäljningsintäkter. Vinster är ett netto-mått, Intäkter - Kostnader.
BNP döljer att landet avindustrialiseras eftersom det inte mäter spenderandet i varje produktionssteg. Problemet med alla penning-mått är att alla typer av produktion anses vara av samma värde i kronor. Men om landet avindustrialiseras samtidigt som fler enklare tjänster plus fler finansiella tjänster produceras, är detta i verkligheten en sänkning av välståndet.
Kommer produktionen och konsumtionen samtidigt? Dagens nationalekonomi påstår att produktion och konsumtion kommer samtidigt. Därför kan konsumtionen också finansiera produktionen.
Detta antagande är felaktigt eftersom produktionen bevisligen kommer för konsumtionen, och ibland många år före konsumtionen. Detta innebär att företagen måste betala sina utgifter för produktionen av en viss produkt innan produkten kan ge en försäljningsintäkt.
Detta innebär i sin tur att sparandet i ekonomin (inte använda pengarna eller de knappa resurserna till konsumtion) finansierar produktionen. När försäljningsintäkterna kommer in till företagen måste pengarna åter sparas för att kunna användas till ny produktion. Om konsumtionen skulle öka till 100 % skulle inga pengar användas till ny produktion.
Detta innebär också att löneutbetalningarna i ekonomin finansieras genom ekonomins Sparande. Därför är det sparandet och inte lönerna som skapar efterfrågan på konsumentprodukter.
I en ekonomi där penningmängden ökar är det Sparandet i ekonomin + Ökningen av penningmängden som finansierar produktionen. Men en ökning av penningmängden innebär att en individ kan öka sin konsumtion utan att först producera något. Andra individer går miste om sin konsumtion samtidigt som priserna på längre sikt stiger. På längre sikt minskar detta Sparandet i ekonomin och därmed möjligheten att finansiera produktionen.
(Det är sant att produktionen av tjänster kommer samtidigt som konsumtionen av tjänsten. Detta innebär att betalningen också kan komma samtidigt som tjänsten konsumeras. Men företagens ägare måste ändå först spara pengarna (inte ta ut till egen konsumtion) för att ny produktion ska kunna uppkomma.)
Om vi håller oss till den vanliga nationalekonomiska konjunkturanalysen så är det efterfrågan som bestämmer produktionen. Det är inte detsamma som att den "skapar" produktionen. Det är inte denna ontologiska fråga som är relevant för den aktuella analysen. Den österrikiska skolans terminologi bidrar till förvirring.
Per, det är väl få nationalekonomer som gör anspråk på att kunna göra korrekta prognoser när det krisar som det har gjort det senaste året? Antingen är det media som missuppfattat vad som går att förutsäga eller så är skribenterna ute efter att just diskreditera genom att hålla upp en vrångbild av vad som är möjligt för nationalekonomin att utföra. Något "jättefiasko" är det inte fråga om!
Problemet är att nationalekonomerna sällan slår tillbaka mot journalister som beskriver vad som går att göra felaktigt. Det skulle behövas mer av framträdanden från nationalekonomernas sida.
Hank Paulsons agerande aktualiserar en rad frågor. Detta tillsammans med Kongressens agerande förvandlade en mer eller mindre hanterlig kris till en okontrollerad global panikkarusell som skulle ha krävt omåttligt kraftiga motåtgärder.
De motåtgärder som vidtogs kan faktiskt anses ha varit otillräckliga - enligt SEB:s ekonomer. Men de kanske har en viss verkan. Fler misstag kan dock göras framöver.
Om de "spenderade" 2,5 biljonerna dollar (motsv 1/5 av USA:s BNP) är någorlunda tillräckliga avgörs av om vi får en V-formad och inte en W-formad återhämtning.
Fundera ett ögonblick på vilka uppoffringar som måste göras för att lindra kisen. Får vanligt folk det sämre om krisen går över? Blir vinnarna de anställda i finanssektorn som kan öka sin konsumtion omåttligt? Eller är det "utlandet" som tjänar på att krisen går över? Kanske det är våra barn som får det sämre för att krisen går över?
/DNg
Om vi håller oss till den vanliga nationalekonomiska konjunkturanalysen så är det efterfrågan som bestämmer produktionen.
Det är hög tid att släppa idén att "produktionen" är en homogen klump som varierar med konsumtionen. Så länge man håller fast vid det kommer man nog aldrig förstå konjunkturer.
Consumers Don't Cause Recessions
Per, det är väl få nationalekonomer som gör anspråk på att kunna göra korrekta prognoser när det krisar som det har gjort det senaste året?
Det stämmer att få eller inga ekonomer gör det. Det jag syftade på var att väldigt få ekonomer 2006-2007 sa nåt i stil med "den nuvarande utvecklingen är inte uthållig och kommer att leda till en kraftig nedgång". Om nu förutsägelser är allt (enligt Friedman, 1952) så är det väl rätt pinsamt om man inte kan peka ut den här krisen i förväg?
Post av Robert Murhpy om ekonomers insats
More Thoughts on Economists Making Excuses
Per, Bob Murphy argumenterar visserligen i en ton som om konsumtionen var oväsentlig för den ekonomiska utvecklingen. Men hans konkreta analys visar inte riktigt detta. Exemplet med restauranger och kryssningsfartyg är belysande.
Folk slutar att gå på restaurang för att spara pengarna till en semesterkryssning. Detta leder inte till allmän lågkonjunktur eftersom kryssningsarrangörerna förutser den kommande efterfrågeökningen. Räntan går ner och de köper in fler kryssningsfartyg.
Men uppenbarligen blir det lågkonjunktur i restaurangbranschen och om den framtida konsumtionsökningen felbedöms blir det också en störning i ekonomin som helhet. Det kanske visar sig att folk tänkte köpa husbilar istället för semesterresor.
Murphy visar inte varför en konsumtionsminskning framkallad av en försiktighet inför en konjunkturnedgång skulle ha en automatisk positiv effekt på producenterna. Han antyder att de skulle planera för ökad konsumtion i framtiden men går inte in närmare på detta.
Under tiden lider vi alltså av en, som många anser, onödig produktionsnedgång och arbetslöshet. Det är väl i synen på denna situation som skiljelinjerna går mellan österrikarna och övriga ekonomer.
Prognoserna
Per, jag håller med dig om att det är genant för konjunkturbedömarna att de inte kunde peka på att det skulle komma en nedgång efter den uppdrivna utvecklingen av bostadsbyggandet i USA. Det var ju ändå dettas nedgång som låg bakom 30-talsdepressionen redan flera år före 1929.
Dessutom tycker jag att det inte hade varit alltför svårt att se att det också höll på att utvecklas finansiella instabiliteter med ursprung i bostadssektorn. Men om inga amerikanska ekonomer varnade för detta är det för mycket begärt att de (vanliga) svenska prognosmakarna skulle ha kunnat förutse svårigheterna.
Intressant att notera är Murphys motvilja mot nobelpristagaren 1995 Robert Lucas som han skäller för att vara keynesian. Däremot verkar Lucas vara väl mekanisk i sina bedömningar av om det är möjligt att göra prognoser. Den effektiva marknadshypotesen är knappast någon kontingent teori i hans framställning.
Det som jag vände mig emot var att man nu i Sverige tycks begära att ekonomerna skulle ha förutsett den svåra krisen som började i höstas. Då skulle man ha kunnat förutse både politiska beslut och hur dessa skulle påverka det psykologiska klimatet (det kunde inte ens Hank P). Att det väl ändå är för mycket begärt borde alla seriösa bedömare kunna hålla med om.
/DNg
Men uppenbarligen blir det lågkonjunktur i restaurangbranschen och om den framtida konsumtionsökningen felbedöms blir det också en störning i ekonomin som helhet. Det kanske visar sig att folk tänkte köpa husbilar istället för semesterresor.
Den störningen kan inte rättas till av "stimulanser" från politikerna. Deras möjligheter att omforma produktionen efter konsumenternas ändrade preferenser är ju rimligen klart sämre än kapitalisternas (och stimulanser gör bara "störningen" ännu större).
Under tiden lider vi alltså av en, som många anser, onödig produktionsnedgång och arbetslöshet. Det är väl i synen på denna situation som skiljelinjerna går mellan österrikarna och övriga ekonomer.
Om produktionen under flera år följt en ohållbar bana måste ju produktionsstrukturen förändras, vilket tar tid. Löntagare måste sluta i vissa branscher o börja i andra, priser på råvaror o andra insatsfaktorer måste anpassas till "rätt" nivå. Om man så snabbt som möjligt vill nå en hållbar produktion som följer konsumenternas preferenser är inte produktionsnedgången och arbetslösheten onödig, utan tvärtom nödvändig (dock beklaglig). Att ösa ut pengar på "stimulanser" snabbar inte upp den processen, tvärtom så ger det bara nya störningar.
Per, vi kan konstatera att stabiliseringspolitiken har ganska små möjligheter att motverka en konjunkturnedgång och inga möjligheter att leva upp till den föreställning som rådde under efterkrigstidens första årtionden att svängningarna nästan helt skulle kunna elimineras.
Men vi kan med Murphy konstatera att konsumtionen har kraftiga effekter. Det betyder inte att konsumtionen autonomt brukar orsaka konjunkturnedgångar. Däremot kan konsumtionen förvärra en av andra faktorer orsakad nedgång. Det beror på att det sk försiktighetssparandet ökar om folk blir osäkra inför nedgången.
Detta "försiktighetssparande" kan bli olika stort om stabiliseringspolitiken bedrivs på olika sätt. Utan 'automatiska stabilisatorer' blir det mycket omfattande. Med grova och preferensinkonforma konsumtionsstimulanser kan en del av sparandeökningens verkningar ändå nettas ut. Dessutom kan själva föreställningen om konsumtionsstimulansernas effektivitet medföra att försiktighetssparandet blir mindre.
Om politikerna däremot "målar fan på väggen" med tal om "vargavinter" blir folk oroliga och ökar sparandet. Det gäller också sådant tal som Thomas Östros ständigt återkommer till: låntagning och försämrade statsfinanser leder till ett moras och ett nytt 90-tal med sociala nedskärningar som följd. Det är klart att då ökar sparandet. En ny Göran Persson skall återkomma och göra allt sämre för att det skall bli bättre. Vill S aktivt frammana "ricardiansk ekvivalens"?
Slutligen måste vi skilja Sverige från USA. Nu har vi till skillnad från 90-talskrisen drabbats av en exportminskning och en till större delen irrationell kreditåtstramning. Om krisen inte blivit så allvarlig i USA till följd av Hank Paulson mfl:s agerande hade Sverige inte märkt av den på något avvikande sätt från andra vanliga nedgångar. Därför kan vi inte hävda att Sverige "följt en ohållbar bana" som a priori skulle ta flera år att rätta till.
I USA har däremot bostadsbyggandet följt en ohållbar bana. Frågan är om konsumtionen i övrigt gjort det? Om Kina mfl (bl a Sverige) gett sig den på att hålla överskott i utrikeshandeln måste ju någon ta på sig att gå med underskott. Varför skall balanskravet ses som nationalstatsrelaterat? Med ett mindre ortodoxt synsätt skulle USA kunnat återgå till sin "oanständiga" lånefinansierade konsumtion. Det moraliskt önskvärda är inte alltid det ekonomiskt effektiva.
/DNg
Detta "försiktighetssparande" kan bli olika stort om stabiliseringspolitiken bedrivs på olika sätt. Utan 'automatiska stabilisatorer' blir det mycket omfattande.
Om det ovan stämmer och har stor effekt, borde inte de klart allvarligaste lågkonjunkturerna uppkommit innan det fanns automatiska stabilisatorer?
Om krisen inte blivit så allvarlig i USA till följd av Hank Paulson mfl:s agerande hade Sverige inte märkt av den på något avvikande sätt från andra vanliga nedgångar.
Krisen hade blivit allvarlig oavsett hur de gubbarna agerat.
Därför kan vi inte hävda att Sverige "följt en ohållbar bana" som a priori skulle ta flera år att rätta till.
Om svenska företag har anpassat sig till en efterfrågan som inte går att upprätthålla hur länge som helst så måste ju givetvis de anpassa sig också, även om det inte är deras "fel". Hur lång tid det tar att rätta till går självklart inte att komma fram till a priori.
Skicka en kommentar
<< Home