New Deal tredubblade skatterna till budgetbalans

Obamas stimulanspolitik har inga likheter med Roosevelts New Deal på 30-talet. Den politiken gick ut på att med höjda inkomstskatter och utgiftsminskningar få balans i budgeten, som till slut uppnåddes 1938. Då bröts uppgången och produktionen sjönk. Först när balansmålet övergavs kunde ekonomin expandera tillräckligt mycket.

Franklin D Roosevelt (1882-1945) tillträdde som president i USA år 1933. Han drog under sina första 100 dagar igång ett program mot den ekonomiska depressionen som hade börjat med börskraschen 1929. Det kallades the New Deal (Den nya given). En första åtgärd var att stänga bankerna tillfälligt och avskaffa guldmyntfoten. Dollarn skrevs ner mot guldet med ca 40 procent. Under president Herbert Hoovers sista regeringsår blev underskottet i den federala budgeten 4,0 procent av BNP (whitehouse, pdf). Roosevelt lade fram en egen budget med överskott för 1933-34. Resultatet blev dock att underskottet ökade från övergångsbudgetens 4,5 procent till 5,9.

Reformprogrammet bestod av en kombination av statsingripanden i näringslivet och sociala reformer. De ansågs av den amerikanska, kritiska opinionen som mycket långtgående och rentav socialistiska. Europeiska bedömare såg dock dem mera som en anpassning till europeiska förhållanden. Besvikelsen över att ekonomin efter 20-talet inte fortsatte att växa eller ens stabiliserade sig var stor i de breda folkgrupperna. Det gav Roosevelt mandat för hans interventionistiska politik.

New Deal innefattade ett kortsiktigt konjunkturpolitiskt mål som skulle förverkligas genom en höjning av köpkraften och ett långsiktigt inkomstomfördelningsmål till förmån för industriarbetare och jordbrukare. Den ökade köpkraften skulle emellertid inte åstadkommas genom bidrag eller skattesänkningar, vilket många vagt föreställer sig idag. Det var inte fråga om någon lånefinansierad stimulanspolitik som Roosevelt hade i åtanke. Istället skulle stimulansen ske genom framdrivandet av lönehöjningar och arbetstidsförkortningar. För jordbrukarna skulle stöd utges för minskning av den odlade arealen så att livsmedelspriserna steg.

Interventionspolitiken innefattade långtgående befogenheter för presidenten i form av ny lagstiftning. Exempel var National Industrial Recovery Act och Agricultural Adjustment Act som båda angreps av Högsta domstolen som grundlagsstridiga. Arbetsrättslagstiftningen, sociallagstiftningen och kraftverksbyggena i Tennesse kunde dock genomdrivas. Vad som inte uppmärksammats i någon större grad är emellertid Roosevelts mycket kraftiga skattehöjningar.

New Deal innebar både höjningar av inkomstskatten, bolagsskatten och införandet av en ny skatt i form av "avgifter" till socialförsäkringarna (s 33). Dessa tre skatter ökade från 1,3 procent av BNP 1934 till 4,5 procent 1938:

1934 1,3 %
1935 1,6 %
1936 1,9 %
1937 3,1 %
1938 4,5 %
1939 4,3 %
1940 3,9 %

Det betyder att de olika inkomstskatterna mer än tredubblades 1934-38. Olika acciser var konstanta och övriga skatter i form av främst arvs- och gåvoskatt samt tullar minskade något räknat i andel av BNP. Genom höjningarna av inkomstskatterna och lika stora minskningar av utgifterna lyckades Roosevelt åstadkomma budgetbalans 1938 (ett underskott på 0,1 procent). Detta var klassisk konservativ ekonomisk politik av Göran Perssons modell. Problemet var bara att New Deal ledde åt fel håll 1938. BNP sjönk, industriproduktionen minskade med 33 procent och arbetslösheten ökade.

Efter detta bakslag sänkte Roosevelt skatterna och ökade utgifterna. Redan 1939 blev det ett underskott på 3,2 procent av BNP och 1940 ett på 3,0 procent. Först krigsåret 1942 blev underskottet riktigt stort (14 %) vilket fördubblades 1943 för att sedan sjunka. Men BNP steg och arbetslösheten sjönk. Det är dessa initiala, små men aktivt framdrivna budgetunderskott på ca 3 procent av BNP som har kritiserats hårt från konservativt håll och som har bidragit till att New Deal fått rykte om sig att vara en enda stor underskottspolitik.

Från denna korta betraktelse kan man skönja vissa slutsatser. Roosevelt trädde till när konjunkturen redan hade upphört att försämras. Den enda åtgärd som kunde verka expansivt redan under 1933 var deprecieringen av dollarn som ökade penningmängden. Men verkningarna kom främst åren därefter och höjde BNP. Denna förbättring motarbetades dock av åtstramningspolitiken i New Deal med tredubblingar av skatterna och utgiftsminskningar som till slut gav budgetbalans. Men även åtgärderna för att öka lönerna, en protektionistisk handelspolitik och allmän företagsfientlighet bidrog till att bromsa uppgången. Den aktiva underskottspolitik som bedrevs från 1939 ökade däremot BNP och minskade arbetslösheten.

Roosevelts New Deal under de åtta åren 1933-1940 var en finanspolitiskt traditionell politik de första sex åren. De sedan 1931 passivt genererade underskotten bekämpades med åtstramningar och gav till slut budgetbalans men en ny lågkonjunktur. När denna bekämpades med underskott ökade produktionen de två sista åren av 30-talet. Svårigheterna med högre arbetslöshet kvarstod dock delvis in på början av 1940-talet. Det indikerar att arbetsmarknaden börjat fungera sämre. En förklaring till detta är den nya arbetsmarknadslagstiftningen. New Deal fördröjde minskningen av arbetslösheten och hela återhämtningen.

Att en interventionistisk budgetbalanspolitk som närmast verkar fascistiskt anstucken kommit att klassificeras som socialliberal keynesiansk underskottspolitik måste bero på flitig mytbildning. Denna har drivits av två motsatta läger i en ohelig allians.
De som insett att keynesiansk politik kan missbrukas för att långsiktigt öka både skatterna och den offentliga sektorn har försökt diskreditera denna med de misslyckanden som New Deal innebar. De som istället önskat utnyttja keynesiansk politik för statlig expansion har försökt göra gällande att underskottspolitiken tog USA ur depressionen. Ingetdera förefaller vara sant.
Idag är mytbildningen åter igång men nu om den pågående finanskrisens orsaker. Mycket tyder emellertid på att orsakerna är konventionella och till stor del ligger i en feltajmad stabiliseringspolitik påverkad av presidentvalet 2004. Barack Obamas krispaket ARRP är däremot ett av de första testen i verkligheten av finanspolitisk stimulanspolitik vid en stor kris.

Läs även en modern utvärdering av "austerity" (m debatt): https://www.city-journal.org/economics-austerity-policy?utm_source=City+Journal+Update&utm_campaign=f1b404ef3f-EMAIL_CAMPAIGN_2019_07_05_12_14&utm_medium=email&utm_term=0_6c08930f2b-f1b404ef3f-109656693

Andra bloggar om: finanskrisen, New Deal, 30-talsdepressionen, Roosevelt, stimulanspolitik, finanspolitik, Keynes, budgetbalans, skatter, offentlig sektor, krispolitik, kapitalism, nationalekonomi, politik, ekonomi, socialism på intressant.se