Miljöpartiet kan dupera borgerliga att rösta vänster

Med ett stort miljöparti i riksdagen efter nästa val kommer kärnkraftens förnyelse att förbjudas. Elbrist hotar i framtiden. Skatterna höjs. Men borgerliga latteliberaler låter sig tjusas att rösta vänster. Och andra borgerliga tilltalas av Maria Wetterstrands lyckade framtoning.

Opinionsundersökningarna visar att Miljöpartiet sannolikt kommer att få mer än 10 procent av rösterna i valet 2010. Det är detta parti, inte Socialdemokraterna, som nu medför att de röd-gröna är större än Alliansen i mätningarna. Om dessa siffror står sig kommer Mona Sahlin att bli statsminister med egen majoritet för vänsterkoalitionen. Det sannolika är dock att regeringspartierna gör en begränsad uppryckning så att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen med vänstern som största fraktion i riksdagen.

En orsak till att Miljöpartiet ökat är den intensiva uppmärksamhet klimatfrågan fått inför Köpenhamnsmötet COP15. Kan det tänkas att fiaskot i Köpenhamn nu medför en tillbakagång? Det fordrar väl att någon driver detta emot MP?

En mera skruvad orsak är den "latteliberalism" som Miljöpartiet nu skulle stå för. Den skulle attrahera socialliberaler i storstäderna som blivit besvikna på regeringens sinistra politik på medborgarrättens område. Denna förklaring har presenterats av statsvetaren Svend Dahl i tidskriften Neo (pdf) och liberalen Johan Norberg (Newsmill 13/11). Dahls artikel togs emot med öppna armar av språkröret Peter Eriksson. Den gör gällande att MP är ett frihetligt parti på områden som omfattas av den icke-ekonomiska liberalismen. Egentligen är MP också för rätt sorts tillväxt och det är bara näringslivshögern med sin syn på företagens vinstintresse som har ett annat perspektiv.

Även Norberg spinner vidare på samma tema. Det är storstadsliberalerna som drabbats av en uppblossande förälskelse i Miljöpartiet menar han:

"Särskilt den där urbana, frihetliga kretsen av journalister, bloggare och politiskt engagerade som tycker lika illa om den bigotta högern som den etatistiska vänstern och som tycker att det är lika viktigt med fri rörlighet för människor som för varor över gränserna."

Norberg hör själv till denna grupp och flera av hans meningsfränder leker med tanken på att rösta grönt. Men han själv nyktrade till i en uppföljande artikel på Newsmill 24/11 och "gjorde slut med Maria Wetterstrand". Anledningen var att hon förordade en livsstil med lattedrickande framför en som innefattade semesterresor till Thailand. Det kan tyckas vara legitimt att ta avstånd från sådan paternalism. Men man kan inte undgå misstanken att hennes krav på en flygskatt på 600 kronor enkel resa utanför Europa mera är ett utflöde av hennes vilja att utbreda sin egen livsstil än en omsorg om klimatet.

En annan orsak till framgångarna är mer strukturell: journalisterna i massmedia beskriver Miljöprtiet i positiva ordalag och avstår från kritisk information därför att de själva är miljöpartister. I en undersökning från 2006 sympatiserade en fjärdedel av journalistkåren med Miljöpartiet, vilket var en överrepresentation med 400 procent. Med samma överrepresentation menar Per Gudmundson (SvD.se 25/12) att halva journalistkåren idag skulle vara miljöpartister (grön kritik).

En liknande orsak emanerar från den osäkra situationen i riksdagen efter nästa års val. Det bästa regeringspartierna kan hoppas på är att de blir något större än de röd-gröna. Då kommer SD att bli vågmästare. Eftersom Fredrik Reinfeldt lovat att inte regera med SD:s passiva stöd måste samarbete över blockgränsen etableras. I dagens SvD (art av Lena Hennel) säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att det naturliga då vore "att inleda samtal med Miljöpartiet". Kan det vara en förklaring till att moderaterna och övriga regeringspartier avstått från att kritisera Miljöpartiet? Man vill helt enkelt inte försämra sina möjligheter att få stöd i framtiden.

Men den viktigaste orsaken är sannolikt att Maria Wetterstrand i sin personliga framtoning framstått som en förtroendeingivande person. Hon får oemotsagd uttala sig i etermedia med en lugn auktoritet som om hon besatt den största sakkunskap. Det är annat än den känslomässiga Mona Sahlin som egentligen inte har något i sak att komma med utan som moraliserar inkännande med viktiga grupper. Sådant är viktigt för de egna men ger uppenbarligen inte mera sympati hos de skeptiska. Därför har Wetterstrand nu ökat i AB:s förtroendeundersökning till 52 procent (nästan som statsministern) medan Sahlin ligger på 34 procent.

Förtroendesiffrorna går igen mera uttunnat i partisympatierna. Socialdemokraternas satsning på "jobbkongresen" i skiftet okt-nov har inte gett någon utdelning. Och MP har ingen känd jobbskapande politik. Därför finns det chanser för Allians för Sverige att ta igen en del av de förlorade rösterna i den kommande valrörelsen. Men det är ganska osannolikt att det skulle leda till att regeringen fick fler röster än de röd-gröna. Hur som helst uppstår frågan om MP skulle bryta sig ur den tilltänkta koalitionen och börja samarbeta med de borgerliga.

Det finns två frågor som är särskilt viktiga i kommande koalitionsförhandlingar: klimatpolitiken och kärnkraften. Skulle de borgerliga vilja införa fler restriktioner mot bilismen och flyget för att få samarbeta med MP? Det verkar troligt men jag skall återkomma till vad det är för skattehöjningar som står på lut. Kommer då de borgerliga att frångå sin uppgörelse att nya kärnkraftsreaktorer får byggas för att ersätta gamla? Det är mera osäkert.

Det program Wetterstrand har för att kunna sätta stopp för en förnyelse av kärnkraften hänger inte ihop. Hon har tydligen falskeligen byggt detta program på en föreställning att förnyelsen innebär en utbyggnad. Och då är det ju lätt att säga nej. Det är inte livsviktigt för Sverige att kunna börja exportera el i stor skala med hjälp av utbyggd kärnkraft. Men det är inte detta frågan gäller. Istället gäller det problemet med den automatiska nedläggning av reaktorer som kommer att ske under 20-talet. Det är inte helt sannolikt att det går att ersätta detta bortfall på 70 TWh och därför kommer företag att läggas ned eller flytta ut från Sverige i den befarade elbristens spår.

När Wetterstrand i oktober slog fast att de röd-gröna redan var överens om ett förbud mot förnyelse av kärnkraften tog hon enligt min bedömning en risk. Något sådant förbud hade ju inte deklarerats officiellt. Men det kom inga dementier från Sahlin och LO hördes inte av. Så förbudet är därför sannolikt ganska väl förberett på den röd-gröna sidan. Varför skulle då Miljöpartiet efter valet ändå vara intresserat av att hoppa av och börja samarbeta med de borgerliga? För att få igenom ännu större klimatpolitiska skattehöjningar? Eller vad?

Så länge Wetterstrand och MP inte ansätts hårdare av media och sina politiska motståndare i riksdagen och näringslivet inkl LO kommer partiet att befästa och kanske öka sina opinionssiffror. Med benägen passiv hjälp av dessa grupper kommer MP att lyckas dupera borgerliga att rösta vänster.

Andra bloggar om: Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, LO, kärnkraft, el, klimatpolitik, klimat, miljö, val 2010, regeringen, vänster, rödgröna, politik på intressant.se