Skatter och frihet

Skatter innebär en inskränkning av den personliga friheten. Men alla skatter är inte av ondo. Det gäller att hitta moraliska principer för hur höga skatterna kan tillåtas bli. De försök som gjorts verkar hamna alltför högt genom att tillåta en långtgående omfördelning.

Skatter är kontributioner till staten som är obligatoriska. Sådana pålagor innebär alltså en frihetsinskränkning. Men skatterna kan vara av olika slag eller avsedda för olika syften. Och frihetsinskränkningarna gäller främst den individuella friheten som inte verkar vara lika viktig som de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Moralfilosofiskt sett är dock den personliga friheten ett värde i sig. Politiska friheter - t ex yttrandefrihet - är främst ett instrumentellt värde. I slutändan är de till för att försöka garantera att den personliga friheten inte inskränks alltför mycket. Dagens betoning av de politiska friheterna betyder att mindre kraft finns kvar för att värna den individuella friheten. Vi kommer de närmaste åren att få se hur skatterna kommer att höjas - kommunalskatten höjs t ex i genomsnitt 2010. Med ett regimskifte blir det massiva skattehöjningar 2011.

Hur motiveras skattena ur principiell synvinkel? Alla skatter har inte samma karaktär som tidigare auktoritära samhällens pålagor som mera liknade maffians "pizzo" (skyddspengar). Det finns tre principiella ändamål som anses motiverade att finansiera med skatter. Dessutom kan speciella skatter användas som styrmedel för medborgarnas aktiviteter - t ex miljöskatter.

1. Finansiering av kollektiva nyttigheter (t ex försvar, polis, rättsväsende)

2. Finansiering av sociala system som marknaden inte anses klara eller som folk inte säkert förstår att de borde betala frivilligt för

3. Finansiering av överföringar från vissa grupper till andra. Det gäller både i form av pengar och in natura (välfärdstjänster).

Frågan om hur frihet och tvång skall avvägas mot varandra när det gäller offentlig verksamhet är en av den politiska filosofins svåraste frågor. All offentlig verksamhet som inte finansieras med frivilliga bidrag bygger på tvång. Om man principiellt avvisar allt statligt tvång blir resultatet sannolikt anarki. Men om man, som många liberaler är beredda till, gör ett pragmatiskt avsteg och accepterar punkt 1) kan detta utnyttjas logiskt av olika etatistiska företrädare som vill argumentera för en mycket omfattande socialstat och omfördelning som leder till praktiskt taget fullständig inkomstutjämning.

Nu kan det sägas att punkt 1) innehåller en ett principiellt element: Om inte statligt organiserat tvång för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär accepteras kommer sannolikt olika maffia-organisationer att kunna etablera sig och utöva ett långt större organiserat tvång. För att garantera den individuella friheten måste alltså en liten frihetsinskränkning accepteras. Rättigheterna till frihet och egendom är alltså inte absoluta utan betingade av att resurser för rättigheternas upprätthållande kan uppbådas - med tvång om det skulle behövas.

Filosofen Robert Nozick (1938-2002) lade 1974 fram en teori om hur en minimal stat som skyddar den individuella friheten kan växa fram utan att någons rättigheter kränks utan gottgörelse. Man kan säga att denna teori riktar sig mot dem som vill mena att ett accepterande av kostnadskrävande skyddsinstitutioner skapar ett logiskt prejudikat för att vilka tvångsåtgärder som helst då är lika acceptabla.

Dessvärre innebär Nozicks teori i övrigt att några pragmatiska eftergifter för ändamålen 2) och 3) inte kan accepteras. Skatter för sådana ändamål innebär kränkningar av rättigheterna och skulle skapa det logiska prejudikat som etatisterna önskar sig. Sålunda anses det under punkt 2) finnas en marknadsimperfektion för socialförsäkringar som nödvändiggör att dessa bedrivs i offentlig regi med hjälp av skatter. Den kallas "adverse selection" och innebär att de som vet med sig att den egna risken för "social misär" är liten inte vill ansluta sig till ett marknadsbaserat försäkringssystem - med påföljden att premierna måste höjas i en ond spiral som leder till att systemet bryter samman.

Nu kan det finnas statliga regleringsmetoder som eliminerar risken för att ett marknadsbaserat system inte skulle fungera. Dessutom finns det förslag till medborgarkonton som också skulle eliminera denna risk. Men de förutsätter ett statligt ramverk som bygger på ett litet element av tvång. Återigen uppstår dilemmat att ett frihetligt system skulle kunna fungera med visst tvång men som skulle skapa prejudikat för närmast obegränsat tvång.

Liknande gäller för de fenomen av obetänksamhet som statliga tvångsåtgärder vill reglera med det som kallas paternalism. Barn och otillräkneliga måste ställas under förmyndare. Varför skulle då inte andra, begränsade tvångsåtgärder för att skydda obetänksamma vuxna kunna motiveras? Faran med detta är återigen att då skulle långtgående tvångsåtgärder också kunna rättfärdigas. I slutändan skulle alla t ex kunna tvingas bli vegetarianer.

En särskild aspekt av paternalism är statliga försök att förmå obetänksamma att ta olika försäkringar. Vi har sett detta de senaste åren då alliansregeringen önskat att alla skall ta en arbetslöshetsförsäkring. Att överlåta detta till individens fria val har varit så motbjudande för regeringen att man försökt införa en obligatorisk a-kassa. Om vi skulle ha haft frivillig sjukpenningförsäkring, sjukvårdsförsäkring eller pensionsförsäkring skulle argumenten ha varit likartade. Men av någon anledning har detta inte omfattat hemförsäkringar eller brandförsäkringar. Inte heller är den bilförsäkring som omfattar stöld, brand eller vagnskada föremål för paternalistisk propaganda. Trafikförsäkringen som skyddar tredje man är däremot obligatorisk, men det är knappast motiverat med paternalistiska skäl.

En del av det som ytligt sett framstår som paternalism är kanske i själva verket något som är betingat av ett kollektivt egenintresse. Man kunde exempelvis tro att en brandsläckningsförsäkring är så viktig för den enskilde att den görs obligatorisk i form av en skattefinansierad kommunal brandkår. Men det är knappast av omsorg om den enskildes egendom som brandkåren är skattefinansierad. Det är för att en brand hotar många omkringliggandes egendom som vi har skattefinansierad brandkår. Här finns ett kollektivt skyddsintresse med samma motivering som föreligger vid polisens beivrande av brott.

Vi kan urskilja en liknande mekanism när vi betraktar den tredje punkten som gäller omfördelning. I praktiken har alla samhällen ett system som försörjer de flesta som inte ekonomiskt kan klara sig själva. Sockenstugan var föregångaren till socialbidrag och folkpension i Sverige. Om folk inte tar frivilliga försäkringar mot "social misär" kommer socialbidragskostnaderna att öka, vilket kan leda till skattehöjningar. Därför finns det ett egenintresse hos skattebetalarna att förmå folk att ta försäkringar som förebygger att de blir socialfall. Det kan lätt slå över till rent tvång i form av obligatoriska försäkringar finansierade med s k arbetsgivaravgifter.

För de flesta innebär dock aktuariskt korrekt uträknade försäkringspremier, som är obligatoriska, ett mindre tvång än generella skatter på inkomster, konsumtion och egendom. Försäkringar skulle man ju ändå ha skaffat sig. Aktuarisk rättvisa är dock en styggelse för alla etatister från kommunister till socialliberaler. De vill ha interpersonell omfördelning, vilket kräver mera tvång. Den aktuariska rättvisan skall tunnas ut så att omfördelning blir möjlig under täckmanteln som kallas "socialförsäkringar" och "generell välfärd". Därför anses inte selektiv välfärd vara möjlig. Om medelklassen måste betala skatt för att enbart understödja de sämst ställda utan att själv få någonting tillbaka skulle ett skatteuppror bli följden. Men genom att ha ännu högre skatter och låta en liten del gå tillbaka till medelklassen kan betalarna hållas lugna och omfördelningen bli större.

I Sverige har låginkomsttagarna lyckats få understöd från andra skattebetalare i en omfattning som kanske är världsunik. Omkring 60 procent av medborgarna får i ett livscykelperspektiv understöd från minoriteten på 40 procent. Det kan man utläsa av Långtidsutredningen. Trots detta är det ständigt låginkomsttagarna som står i centrum för debatten om "de ökande klyftorna" och det är dessa löntagargrupper som får de största procentuella ökningarna av sina disponibla inkomster när det ena jobbskatteavdraget efter det andra införs.

Ändå finns det debattörer som vill omfördela ännu mera så att inkomstfördelningen blir helt utjämnad (Göran Greider 21/12, Peter Singer tidigare). Motiveringen var att detta skulle ge mest nytta för hela samhället. Den moralfilosofiska lära som påbjuder en sådan omfördelning kallas utilitarism. Omsatt i praktiken skulle den rimligtvis kräva ofantligt mycket mera tvång än dagens mera beskedliga skatter. Eller är det så att om staten upplyser medborgarna om att inkomsterna gör mera nytta hos låginkomsttagarna så kommer höginkomsttagarna att frivilligt överlämna alla inkomster över genomsnittet till dessa?

Det är naturligtvis så att de som vill införa progressiva och omfördelande skatter anser sig ha insikt om att utilitarismen är den rätta moralen. Om de bara får makten så kommer de att införa dessa skatter oavsett vad oppositionella grupper tycker och anser. De är ju okunniga, vilseförda eller egoistiska i utilitaristernas ögon. Sådana omoraliska personer får tydligen tvingas in på den rätta vägen. Ändamålet helgar medlen. Ett exempel på detta är sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton i TV av Tage Danielsson från 1975. Programmet sänds idag julafton kl 19.

Men, men, varken utilitarismens grunder eller Greiders/Singers argumentation utgår från filosofiska grunder som kan accepteras av praktiskt taget alla. Det finns ingen rätt för staten att ingripa i den rådande inkomstfördelningen om denna är ett resultat av lagliga aktiviteter. Detta avspeglas av formuleringen i den svenska grundlagen, regeringsformens §2 där det stadgas att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd" (se äv artikel okt-05). Något utrymme för maximering av samhällsnyttan ger inte vår grundlag.

Man skulle dock kunna tänka sig att alla medborgare kom överens om vissa grundläggande principer för hur samhället skall organiseras och därefter erkände den inkomstfördelning och de skatter som blev följden. Det är detta koncept med ett samhällskontrakt som utnyttjas av nobelpristagaren John Harsanyi (1920-2000) och den prisbelönte filosofen John Rawls (1921-2002) när de lanserar två något olika varianter av omfördelningsprinciper.

Harsanyis princip utgör en revidering av utilitarismen. Staten skall omfördela så att den genomsnittliga välfärden (nyttan) blir så stor som möjligt. Härvid måste man beakta att höga skatter verkar hämmande på produktionen och kan sänka genomsnittet om man inte ser upp.

Rawls princip säger att staten skall omfördela så att de sämst ställda får så stor välfärd som möjligt. Även då måste man beakta att höga skatter hämmar produktionen och alltså kan minska möjligheterna att gynna de fattigaste om man inte ser upp.

Själv har jag kommit fram till att man i en kontraktssituation som denna (bakom "okunnighetens slöja") kommer att bestämma sig för en grundtrygghetsprincip. Det finns empiriska undersökningar som stöder denna slutsats. Dessutom är det vad alla civiliserade samhällen kommit fram till: någon form av socialbidrag måste samhället ha. Men ytterligare omfördelning är svår att moraliskt rättfärdiga.

En intressant sidonotering kan göras här. Rawls ansåg själv att hans princip kunde uppnås med proportionella skatter. Harsanyi ansåg att hans princip skulle medföra att om marginalskatten skulle vara 50 procent med Rawls princip så skulle den med Harsanyis princip bli något lägre. Själv anser jag med empiriska resultat från Frolich&Oppenheimer som grund att de båda herrarna tagit fel när de trott att folk i ett samhällskontrakt skulle komma överens om långtgående omfördelning.

Det finns ytterligare en aspekt på beskattningens grundläggande principer. Hur kan skattehöjningar för att gynna särintressen motiveras? Ett exempel är satsningar på olika former av kultur och idrott som bara ganska små grupper har intresse av. Jag har inte sett någon principiell motivering alls hittills. Sådana satsningar är tydligen renodlat en följd av makthavarnas möjligheter att gynna sina egna stödgrupper. Dessa utgörs av t ex adeln och hovet i ett auktoritärt samhälle och av olika marginalväljargrupper i ett demokratiskt samhälle.

Slutsatsen av denna korta genomgång blir alltså att dagens skattenivå på nästan 50 procent av totalproduktionen (BNP) i Sverige är alldeles för hög för att vara förenligt med ett samhälle med stor personlig frihet. De frihetsinskränkningar som skatterna utgör kan till största delen inte moraliskt rättfärdigas. Exakt var gränsen skall sättas går dock inte att avgöra. Det är en följd av att någon moralisk princip för hur mycket paternalism ett samhälle kan tillåta sig inte synes ha formulerats. Men det kanske är något som klarnar så småningom.

GOD JUL! (Läs min artikel från 05 om solens återkomst som vi firar.)

Andra bloggar om: jul, julfirandet, julfirande, karl-bertil jonsson, skatter, omfördelning, utilitarism, skatt, välfärd, filosofi, politik på intressant.se