Varför betalar vi skatt?

Skatter motiveras med att gemensamma utgifter är viktiga, att omfördelning behövs och att marknaden inte klarar produktionen av personliga tjänster som alla kanske inte förstår att de behöver. Men kom detta fram i radions program?

I Filosofiska rummet igår 20/12 i P1 tog man upp frågan om de samhällsfilosofiska motiveringarna för att vi skall betala skatt. Utgångspunkten var att västerländska samhällen efter att tidigare epokers överhet ensidigt pålagt medborgarna skatt för att tillgodose sina egna intressen nu motiverar skatterna som något som gagnar medborgarna själva.

Programledaren Peter Sandberg hade konstruerat en "saga", ett konkret exempel, som fokuserade på hur skatterna och de skattefinansierade förmånerna skulle fördelas i samhället. Detta består av tre personer: Birgit som arbetar, Kalle som är arbetsskygg och Doris som är sjuk. Birgit tjänar 100 guldmynt (per tidsenhet) och nu förordar socialisterna i parlamentet att inkomsterna skall vara jämna så att alla skall få lika stor inkomst. Birgit måste betala 67 gm i skatt och får behålla 33.

De liberalkonsevativa betonar det personliga ansvaret och förordar istället att Kalle inte får någonting medan Doris får 10 i sjukersättning. Birgit får behålla 90 gm av intjänade 100.

Slutligen förordar de socialliberala solidaritet och generell välfärd så att även arbetsskygge Kalle skall kunna överleva [utan att behöva arbeta trots att han kan]. Kalle får 5 gm och sjuka Doris får sjukförsäkring på 25 gm. Arbetande Birgit måste betala 30 gm i skatt och får behålla 70.

Detta hade kunnat bli en intressant diskussion om två av de tre huvudmotiveringarna för beskattning som finns i ett modernt samhälle: omfördelning och finansiering av personliga tjänster som marknaden inte anses klara. Den tredje motiveringen gäller finansieringen av gemensamma utgifter - dvs kollektiva nyttigheter som försvar, polis och rättsväsende. Den behandlades inte alls i hela programmet.

Men programmet hamnade snett redan från början när rättighetsliberalen Sofia Nerbrand (kolumnist i SvD) inte ville ta ställning för det "liberalkonservativa" alternativet. Istället talade hon litet löst om frågan om vem som äger ens inkomst och om hur man demokratiskt skall fastställa hur hög skatten skall vara.

Den socialdemokratiske chefredaktören Göran Greider placerade sig mellan socialisterna och de socialliberala i exemplet. Motiveringen var att man borde eftersträva att inkomsterna i samhället moralfilosofiskt borde användas för att åstadkomma mest nytta i samhället och det sker om man så mycket som möjligt sprider ut inkomsterna.

Varför Greider inte hamnade på lika inkomster efter denna deklaration - som bygger på utilitaristisk moralfilosofi - förklarade han inte moralfilosofiskt utan med pragmatisk-psykologiska argument. I modern politisk filosofi brukar man istället anföra John Rawls' kritik mot utilitarismens jämna inkomstfördelning och dess negativa konsekvenser för arbetsviljan som argument för att det moraliskt är motiverat att det skall löna sig att arbeta och öka inkomsterna som går att beskatta så att de sämst ställda kan få det bättre än med utilitarismen.

Den tredje deltagaren var Per Bauhn, professor i praktisk filosofi i Kalmar. Han betonade egendomsrätten som en motvikt till kraven på beskattning men ville å andra sidan erkänna att det fanns legitima krav på skatter. Detta exemplifierade han med finansieringen av utbildningen som inte individerna själva skulle kunna klara. Hans förklaring var ganska obegriplig och han deklarerade att det hela var mycket komplicerat.

Här borde Bauhn ha läst på om kollektiva nyttigheter. Grundläggande utbildning är en förutsättning för att ett avancerat samhälle skall kunna fungera utan att bli farligt för dess invånare. Därför kan denna del av beskattningen motiveras på samma sätt som t ex rättsväsendet. Den komplicerade frågan gäller hur utbildning som syftar till att någon skall kunna få ett mer välbetalt jobb i framtiden är en fråga som borde involvera skattebetalarnas omsorger. Kan en så personlig tjänst inte finansieras av den enskilde med hjälp av lån som, om nödvändigt, garanteras av staten?

Programledaren kom därefter in på filosofen Robert Nozick och dennes exempel att skatt utgör tvångsarbete. Det naturliga i denna diskussion hade varit att dela upp skattefrågan i de tre delfrågorna som jag nämnde ovan. Att betala skatt för att få försäkringsmässigt korrekt uträknade socialförsäkringstjänster utgör knappast något tvångsarbete (omfördelningsprinciper). Motiveringen för att personliga tjänster ändå skall skattefinansieras brukar vara att folk inte förstår sitt eget bästa. Det behövs statlig paternalism. Men denna aspekt nämndes inte alls.

Sofia Nerbrand såg den berömda skattefridagen i augusti som ett mått på detta tvångsarbete. Men det var oklart om hon verkligen menade att alla skatter alltid går till någon annan och att man själv inte har någon nytta av skatterna. Det var denna aspekt som Nozick (något slarvigt) hade i åtanke. Att demokratin blir eftersatt av att folk inte har någon påtaglig information om skatterna är viktigt att påtala men har inte den samhällsfilosofiska betydelse som rättfärdigandet av skatterna har.

Bauhn gjorde ett lamt försök att fokusera omfördelningsaspekten genom att säga att den arbetsskygge Kalle fick skattepengar som användes på fel sätt. Det är ett jobb han skulle behöva, inte bidrag. Man borde kanske redovisa vad olika grupper betalar i skatt och vem som får skattepengarna. Det motsatte sig Greider eftersom då skulle de rika kunna känna sig mer stolta över sina bidrag till andra. Och Nerbrand hade någon diffus föreställning att låginkomsttagarna betalar mycket skatt. Jovisst, men de betalar ju inte för alla sina förmåner utan lever i praktiken delvis på andras bekostnad.

Diskussionen gick sedan över till särintressenas förmåga att lägga beslag på skattepengar i form av ishockeyrinkar, konserthallar och golfbanor. Bidrag till handikappade var dock inte ett särintresse utan en rättighet, påpekade Bauhn. Men den principiella frågan om försäkringar mot risken för "socialt elände" kom inte upp. Inte heller den variant som kallas medborgarkonton nämndes. Istället fick Greider breda ut sig om de progressiva skatternas fördelar. Nerbrand som tagit upp frågan om proportionell skatt fick stryka på foten.

Greider fick också orda om att skatterna trendmässigt kommer att bli högre. Det är demokratin som avgör skattetrycket. Arvsskatten kom upp. Greider påstod att Svenskt Näringslivs skatteexpert ansett att borttagandet av arvsskatten var ett misstag [artikel i DI nyligen?]. Han tyckte det var fel med arvsrätt och hänvisade till "liberalen" John Stuart Mill [kallade han sig inte socialist under äldre dagar?]. Både Bauhn och Nerbrand ansåg dock att man borde ha rätt att ge bort sina tillgångar till vem man vill av redan beskattade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om skatt, skattepolitik, skatter, omfördelning, jämlikhet, utjämning, Rawls, Nozick, liberalism, liberalkonservatism, socialism, filosofi, politik på intressant.se