söndag, december 20, 2009

Miljövänstern fick Obama emot sig

Vad inbillade sig miljövänstern? Skulle USA:s president bidra till en total samhällsomdaning? Har inte dagens revolutionsromantik gått litet väl långt när miljörörelsen manifesterar sin enorma besvikelse? Det var klart att COP15 skulle bli ett fiasko.

Fiaskot för klimatmötet i Köpenhamn COP15 blev ännu något större än jag förutspådde i onsdags. Det blev inte ens någon antydan till vilka klimatmålen för 2050 skulle vara. "Copenhagen Accord" är enbart en politisk deklaration gjord av ett antal stater (inte alla på mötet) om ett tvågradersmål till 2050 och att pengar något lösligt skall sättas av för att hjälpa de fattigaste u-länderna att vidta åtgärder och att hjälpa dem (DN). Det kommer också att bli åtgärder mot avskogning. Utsläppsminskningarna skall avrapporteras med viss transparens.

Maria Wetterstrand (MP) kommenterade resultatet med att hon var mycket besviken och inte hade trott att det skulle bli så ynkligt ens i sina dystraste drömmar. Klimatarbetet har förts flera år tillbaka i tiden, menade hon (TV4). Miljöorganisationer i hela världen fördömer också resultatet. Pikant nog har ingen fordrat att EU skall anta sitt 30-procentsmål istället för 20 procents minskning till 2020.

En preliminär bedömning av klimatmötets resultat måste utgå från vad klimataktivisterna inbillat sig skulle kunna bli följden. Vi har då tre grupper som på olika sätt nu är besvikna: den hårda kärnan, reformisterna och reformvännerna.

Den hårda kärnan består av den moderna vänsterns arvtagare på klimatområdet. Här har man länge använt sig av miljöargument mot det kapitalistiska systemet, den västerländska livsstilen och den egoistiska individualismen. När klimatfrågan dök upp bildade man IPCC och man tog koldioxidhypotesen till sig eftersom man såg dess förmåga att verka som hävstång mot mycket av det man avskydde i det moderna samhället. Det första offret blev bilismen. Därefter angreps andra delar av industriländernas livsstil. Planerad ekonomi förordades. Nu på slutet har man också kunnat använda klimatfrågan som argument mot demokratin.

Den stora delen av miljövänstern måste dock betraktas som "reformistisk" på samma sätt som socialdemokratin på sin tid tog avstånd från den kommunistiska delen av socialismen. Det är inte en total omdaning av samhället som eftersträvas i första hand. Dessa personer lägger större vikt vid att koldioxidhypotesen är korrekt och har svårt att förlika sig med att det finns skeptiker. Man vill göra gott genom att reglera och höja skatter därför att resultatet värderas i första hand. Regleringar och skattehöjningar välkomnas som något positivt på vägen - i synnerhet om det tvingar "rika egoister" att maka åt sig.

Miljövänsterns medlöpare är reformvänner som består av traditionellt borgerliga personer. Likaväl som de på 1800-talet inte stod opåverkade av social misär är de nu beredda att förorda åtgärder om de verkligen tror att de är nödvändiga. Det är dessa som är mest mottagliga för argument som berör uppvärmningens konsekvenser (oavsett orsak): isbjörnarnas svårigheter, öriken som översvämmas, glaciärer som smälter, torkan som breder ut sig etc. Regleringar och skatter är inte något trevligt men tydligen nödvändiga för att ett högre mål skall kunna uppnås.

Analogin kan göras mer generell. När ett antal västerländska länder gick in i en fas av snabb urbanisering och därefter industrialisering uppstod en hel del social misär. Då lanserade Marx och Engels hypotesen att det var marknadsekonomin ("kapitalismen") som ekonomiskt system som orsakade misären. Därför måste systemet avskaffas genom en omvälvning.

Denna socialistiska hypotes visade sig vara felaktig. Systemet orsakade inte fattigdom utan istället rikedom. Men länge kunde socialistiska politiker genom att hänvisa till systemets undermålighet vinna röster och politisk makt. Reformer istället för omvälvning var budskapet under lång tid.

Kärnan i miljövänstern hade kanske hoppats att klimatmötet hade kommit fram till så långtgående utsläppsminskningar att många rigorösa regleringar nu skulle bli nödvändiga. I enlighet med analogin ovan utvecklades "en revolutionär situation". Detta var i så fall fråga om den vanliga revolutionsromantiken. När revolutionen väl kommit till stånd skulle allt bli bra. Besvikelsen är naturligtvis stor och tar sig aggressiva uttryck för att formera anhängarna till en ny kraftsamling framöver.

Den reformistiska klimatvänstern känner en mer resignerad besvikelse. En stunds eftertanke resulterar i att man naturligtvis inte kunde hoppas på att USA:s president Barack Obama skulle komma med utsläppskrav som drastiskt skulle förändra världen - i varje fall inte när det tycks finnas en hel del oklarheter i den teoretiska grundvalen för förändringskraven. Men det måste upplevas som extra irriterande att länder som Kina, Venezuela, Bolivia, Kuba och Sudan inte är med på noterna. Det är dock en etnocentrisk syn. Vad skulle dessa länder ha för intresse att ta på sig olägenheter för att förändra livsstilen i västerländska länder? En del av denna del av klimatvänstern är offer för den centrala kärnans omvälvningsretorik. En annan del är frustrerad över att stater som har setts som "politiskt korrekta" nu visar en helt annan sida och vägrar att vara solidariska med vad den västerländskt genererade koldioxidhypotesen har som följder.

Borgerliga reformvänner är nog mer förundrade än besvikna. Hur kan en stort upplagd klimatreform uppbackad av det internationella samfundet, IPCC och forskarvärlden så snöpligt gå i stöpet? FN kanske inte är en organisation att lita på? Enbart sättet att sköta det praktiska för deltagarna i Köpenhamn med mångtimmeslånga köer gav en indikation på att allt inte stod rätt till. Min förhoppning är att tilltron till prominenta auktoriteter fått sig en törn. De kanske inte är så ofelbara när de så skändligen kan misslyckas? Även koldioxidhypotesen, som redan fått en smäll i form av Climategate, kanske nu utsätts för tvivelsmål. Varken Obama eller Kina ser ju ut att ta alarmisternas budskap riktigt på allvar.

Klimatvänstern misslyckades och gjorde fiasko i Köpenhamn genom att man i praktiken fick Obama emot sig (eller åtminstone inte med sig). Så "tänker" nog en hel del borgerliga om resultatet av klimatmötet. En följdfråga är hur de borgerliga som gått över till Miljöpartiet de senaste månaderna reagerar. Kommer en del av dessa att överge det förlorande partiet?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 20 december, 2009 11:33, Anonymous Anonym said...

Snyggt! En vattentät analys av dagsläget i klimatdebatten, och till viss del även miljödebatten.

Personligen tror jag dock att pengar (regleringar, skatter och avgifter) i det här fallet har en lukt som planeträddarna svårligen kan bortse ifrån och som de bara längtar efter att få lägga vantarna på.

Därför kommer aldrig ens den största av skandaler inom den suspekta statsfinansierade fakta- och rådataindustri de backar upp sin politik med att nånsin få dem att lägga hela klimatcirkusen åt sidan och säga att de gjorde fel.

Dessutom blandar de friskt ihop klimathysterin med omsorgen om miljön på ett irriterande oärligt sätt, för att skuldbelägga folk.

Det som hjälper rättfärdighetens apostlar på traven är givetvis de naturliga förändringar av miljön som sker vid sidan av den relativt sett mindre och kontrollerbara och iordningställbara påverkan som människan gör i miljön här och där i världen.

Jag läste nånstans att någon ville likna hela CO2-hysterin, klimatdebatten och det som de repressiva ekonomiska regleringarna för med sig för västvärldens välståndsmaskineri, som en tågurspårning i slow-motion.

En mer träffande beskrivning tror jag man får leta länge efter.


/Nils Gladius

 
At 21 december, 2009 07:25, Blogger Thomas said...

Det kanske ljusnar i hysterins tunnel, se:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1465&blogg=38134

Frågan är 'bara' när regeringen/alliansens företrädare börjar den långa resan mot sans, & balanserad verklighetsförankring i frågan(-orna)?

Mvh/TJ

 

Skicka en kommentar

<< Home