Kan "economic man" inte vara generös?

Den egenintresserade människan kan utanför det ekonomiska livet visa generositet. Men experiment visar att löntagare i Missouri är mest benägna att framtvinga "generositet" hos motparten. Falsifierar detta postulatet economic man som Norberg tror?

Den nationalekonomiska mikroteorin bygger på tre enkla antaganden som brukar sammanfattas i begreppet economic man: att människan är en rationell, nyttomaximerande "egoist". Det där med "egoist" kan omedelbart leda till missförstånd. Därför brukar en del nationalekonomer istället anta att folk visar egenintresse i ekonomiska frågor.

Men nationalekonomins grundpostulat lämnar inte de vänsterintellektuella någon ro. De vill till snart sagt varje pris bevisa att nationalekonomin har en felaktig och torftig människosyn. Att folk är dumma är en invändning som dock inte är särskilt populär. Och att många inte är maximerare utan istället "satisfierare" är alltför sofistikerat för att övertyga ett större antal. Då är det lättare att påstå att det finns oegennyttiga människor som rentav representerar människosläktets sanna (och medfödda) natur.

Det är att göra det lätt för sig. Nationalekonomins economic man är ju en abstraktion för att man ska kunna utveckla en teori om hur människor i allmänhet beter sig i det ekonomiska livet. Denna teori säger ingenting om hur varenda människa beter sig. Och den säger ingenting om hur folk beter sig på andra områden i livet än när det gäller uppträdandet i opersonliga ekonomiska relationer.

Redan nationalekonomins fader, moralfilosofen Adam Smith, konstaterade år 1776 att det inte är bagarens och slaktarens välvilja som gör att vi enkelt kan få vår middag på bordet. Den religiösa föreställningen att samhället inte bara borde utan faktiskt också organiseras med tanke på vår nästas välfärd fick 1776 sin dödsstöt. Adam Smith pekade på det "moraliskt fula" som alla som ville kunde iaktta - nämligen att det var bagarens och slaktarens egenintresse som ledde till det goda resultatet att samhället kunde fungera ekonomiskt på ett ganska avancerat sätt.

Nu tycks denna insikt bli alltmer uttunnad. Ekonomer med empirisk beteendeinriktning gör experiment som sägs visa att människan egentligen är oegennyttig och har värderingar som gillar jämlikhet och utjämning (t ex nobelpristippade Ernst Fehr). Ofta använder man sig av de s k ultimatum- och diktatorsspelen. Nu senast är det en kanadensisk antropolog, Joseph Heinrich som låtit utföra experiment med ultimatumspelet bland drygt 2 000 personer över hela världen och forskarna konstaterar att generositeten blir större ju mer modern och marknadsbaserad kulturen var som försökspersonerna levde i.

Den liberale skribenten Johan Norberg beskriver resultaten i en krönika i DI 1/6 och i en kortverson på sin blogg 1/6 utifrån en artikel i Science. Ultimatumspelet bygger på att den ena försökspersonen får dela en summa pengar med en okänd person. Denne kan blockera hela fördelningen om han eller hon är missnöjd med den andel som föreslås av den första personen. Då blir det inga pengar till någondera personen.

Heinrichs resultat visar att de mest blockeringsbenägna fanns i en grupp lönearbetare i Missouri med påföljd att den första försökspersonen i spelet erbjöd motspelaren en större ("generösare") andel. Den grupp som var mest samarbetsvillig trots ogenerösa erbjudanden var en grupp nomader i Tanzania. Här handlade man som det anses att teorin om economic man presumerar: Det är bättre att få något litet än ingenting alls.

Hur ska man tolka detta? Det förefaller i varje fall uppenbart att generositet, altruism och föreställningar om rättvisa som att dela lika inte är någonting medfött. Istället är det ett inlärt beteende som befordras av marknader med många möten mellan förhandlande individer. Forskarna beskrev det som att ju större erfarenheterna av att köpa, byta och sälja var, desto mer "rättvisa" var försökspersonerna. Det låter litet tendentiöst.

Ett spel som innebär att man ska dela något som ingendera parten bidragit till genom egen ansträngning är inte en särskilt realistisk verklighetsbeskrivning. Det "regnar inte manna från himlen" som den liberale filosofen Robert Nozick uttryckte saken. Därför är det inte så enkelt att dra några långtgående slutsatser om relevansen hos postulatet om economic man.

Ultimatumspelet i olika kulturer avspeglar nog mera hur frekvent man uppfattar att en delning av en vinst är. En nomad delar ett ekonomiskt resultat med okända mycket sällan medan en lönearbetare vet att pressa ut så mycket som möjligt från sin arbetsgivare - annars kan man gå till någon annan eller strejka. Men jag tror inte att en lönearbetare i Missouri skulle vara benägen att sälja sin villa till ett lägre pris i onödan till en okänd för att kunna känna sig "generös". Det är ju vad ultimatumspelet indikerar och det strider helt mot antagandet om egenintresset för economic man.

Ultimatumspelet manifesterar lika gärna ett slags rationell egoism. En företagare i Missouri kan ha uppfunnit en ångdriven tröskmaskin som ökar jordbrukets produktivitet ofantligt. Men han vet att lantarbetarna som ska sköta den måste få del i vinsterna från detta framsteg - trots att de inte lagt två strån i kors för att bidra till detta framsteg. Ja, i själva verket kommer lantarbetarna att ta 99 procent av vinsten efter en tid eftersom de kan ställa som ultimatum att inte arbeta med maskinen om de inte får mycket mera betalt.

Därför kan man inte se "rättvisa" (i fördelningsfrågor) som en isolerad företeelse. I ett feodalt samhälle med livegna skulle en ångdriven skördemaskin enbart berika feodalherren/uppfinnaren. Vore inte det rättvist? Eftersom ett feodalsystem är ofritt jämfört med en perfekt marknadsekonomi kommer en "rättvis" fördelning att se annorlunda ut i den senare. Där kommer arbetskraftens marginalproduktivitet att bestämma den ekonomiska fördelningen.

Fortfarande kommer dock "economic man" att kunna dela med sig till släktingar och vänner - samt visa generositet i välgörenhetsinsamlingar och liknande. Att sådant kan förekomma visar inte att nationalekonomins teori om vad som händer i opersonliga ekonomiska mellanhavanden skulle vara fel. Inte heller behöver vi som Norberg medge att "de ekonomiska modellerna" inte motsvarar människans beteende bara därför att löntagarna/kunderna tar det mesta av uppfinnarnas/entreprenörernas ekonomiska framsteg i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om economic man, egenintresse, människans natur, altruism, generositet, ultimatumspelet, egoism, moral, marknadsekonomi, rättvisa, Johan Norberg, ekonomi, politik på intressant.se