Solidaritet och folkmord

Människans natur är uppenbarligen inte särskilt god eftersom folkmord förekommit genom hela historien. Dessa har inte enbart varit rasistiska utan ofta mer prosaiska. Grogrunden kan vara förvanskning av ideal som demokrati, gemenskap och solidaritet, visar ny forskning.

Kulturskribenten Hans Ingvar Roth, professor vid SU, gjorde igår 28/7 en genomgång av motiven bakom folkmord i en artikel Under strecket i SvD. Han börjar med en hänvisning till den amerikanske historieprofessorn Ben Kiernan som i sin bok Blood and Soil: A World History of Genocide and Extermination from Sparta to Darfur (2007) ger en bred bild av folkmordens historia. Där har inte bara rasism, etnisk nationalism och religiösa skiljelinjer varit drivande utan också en romantisering av jordbrukskulturer och ett motstånd mot olika moderniserings- och urbaniseringsprocesser.

Ett exempel på jordbruksmotivet är kommunisternas i Kambodja föreställning om ett mönsterjordbruk. De "röda khmerernas"politik fick till konsekvens tvångsförflyttningar och folkmord på meningsmotståndarna. Kiernan menar också att romarrikets erövrings- och utrotningspolitik mot t ex Kartago var en förebild för Hitlers egna maktsträvanden.

Den moderna forskningen har speciellt uppmärksammat händelserna i Rwanda 1994. Här hänvisar Roth först till den amerikanska forskaren och författaren Samantha Powers Pulitzerbelönade bok A Problem from Hell (2003, Wp) som tog fram FN:s stora oförmåga att stoppa folkmordet. Under tre månader 1994 dödades cirka 800 000 medlemmar av tutsifolket (boskapsskötare). Förövarna var framför allt medlemmar av hutufolket (jordbrukare) som utgjorde 85 procent av befolkningen. Folkmordet var regisserat av en politisk elit som använde sig av statliga institutioner för att genomföra blodbadet. Några djupt liggande gruppmotsättningar anses inte ha funnits.

Inte heller var det fråga om en auktoritär statsbildning av typ Hitlers Tyskland eller Pol Pots Kambodja. Vid tiden för folkmordet gick Rwanda igenom en påtaglig demokratiseringsprocess. Efter det kalla krigets slut genomgick nämligen flera stater i Afrika en övergång från enparti- till flerpartisystem, däribland Rwanda. Roth hänvisar till den amerikanske sociologiprofessorn Michael Mann (Wp) som i sin bok The Dark Side of Democracy: Explaining Ethnic Cleansing (2004) argumenterat för att:

"risken för folkmord är som mest överhängande just när en grupp utifrån majoritetsdemokratiska skäl försöker göra staten till sin egen och därigenom få ett genomslag för en etniskt färgad nationalism".

Roth nämner Scot Straus men lägger tonvikten vid professor Lee Ann Fujii (GWU) och hennes bok Killing Neighbours: Webs of Violence in Rwanda (2009). Hon menar enligt Roth att för dem som deltog i folkmordshandlingarna blev dödandet en starkt gruppsammansvetsande kraft. Fujii vill hävda att ”dödande skapar grupper och grupper skapar dödande”. Roth refererar:

"När väl dödandet hade börjat fanns det ingen återvändo utan ens gruppidentitet bestod mycket i att man just hade dödat medlemmar av tutsifolket. Det ansågs sedan osolidariskt att lämna över det smutsiga arbetet till de övriga gruppmedlemmarna (tankegångar som forskaren Christopher Browning tidigare givit uttryck för i förklarandet av tyska officerares ageranden under Förintelsen i boken ”Ordinary Men” från 1993). "

Utifrån de intervjuer som Fujii genomfört i skilda områden i Rwanda framstår motivbilden som betydligt mer ”prosaisk” än ideologisk hos dem som deltog i folkmordet, menar Roth och skriver:

"Avundsjuka och girighet kunde till exempel vara starka motiv hos några av de mest drivande aktörerna. Den politiska eliten kunde också spela på ”demokratins strängar” och hävda majoritetens rätt att få bestämma landets färdriktning."

Slutsatsen är oroväckande och inte särskilt trevlig för dem som förfäktar kollektivistiska idéer där folk delas upp i olika grupper:

"Vad ovanstående folkmordsforskning om Rwanda har visat är således den uppfordrande insikten att ett folkmord inte nödvändigtvis behöver starta i någon rasism eller främlingsfientlighet. Grogrunden kan istället vara en förvanskning av ytterst välkända och omhuldade ideal som demokrati, gemenskap och solidaritet. "

Professor Roth nämner ingenting om den forskning som finns om hur vanliga människor på kort tid kan bli utstuderat ondskefulla - den s k Lucifereffekten lanserad av Phillip Zimbardo (efter experiment med studenter som skulle agera fångar resp fångvaktare). Det är uppenbarligen ganska vanskligt att i politiken dela upp folk i "vi" och "dom andra" (se min bloggartikel från aug-07). Det där med "solidaritet" kan bli farligt. Människans natur är inte så god som många tror.

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, moral, människans natur, folkmord, kollektivism, vänstern, solidaritet, Rwanda, Lucifereffekten, ondska, politik på intressant.se