Varför är marxister emot liberalismen?

Marxisterna dominerar det akademiska livet och ser liberalismen som något negativt. De är naturligtvis emot marknadsekonomi och av taktiska skäl sociala reformer. Liberal demokrati är ett hot mot socialismen. Ideologiskt är rättigheter av ondo eftersom de tillåter egenintresse och egoism.

Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander har i två artiklar på DN Debatt angripit främst de svenska marxisterna för att de motarbetar liberalismen. Någon diskussion om själva liberalismen fanns inte med i artiklarna vilket påpekades av docenten i etik vid LU Ann Heberlein på DN:s kultursida den 22/7 (Idé & kritik, ej onl). Men hennes angrepp på Nycander andas inte mycket sympati för liberalismen trots att hon faktiskt skriver: "Det är synd, eftersom jag delvis delar Nycanders känsla av att liberala perspektiv är tämligen frånvarande i svensk idédebatt."

Heberlein riktar sig särskilt emot att Nycander angripit den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman för att denne intar en så dominerande ställning inom akademin. Detta ser hon som en "konspirationsteori". Men hon hade gärna sett att debatten handlat om mera än liberalismen som en ekonomisk teori - enkannerligen om "dess patos för jämlikhet, frihet och lika villkor för alla människor". Här nämner hon Benthams engagemang i arbetarnas usla villkor vid industrialiseringen, Mills kamp för kvinnors rättigheter och John Rawls' betoning av de sämst ställda.

Är det detta som är liberalism och orsaken till att marxisterna är emot liberalismen? Saken är nog litet mera komplicerad än så. Det är märkligt att Heberlein inte ens antyder att det finns principiellt väsensskilda element inom liberalismen som man borde ta ställning till om man ska kunna föra en meningsfull idédebatt. Emellertid klargör inte heller Nycander denna problematik.

Om vi vänder på perspektivet och vaskar fram motsättningarna med stor tydlighet skulle jag vilja peka på fyra anledningar till att marxister är emot liberalismen i olika former:

1) Av tradition Liberalismen på 1800-talet var helt enkelt "bourgeoisien" som system - dvs det som vi idag skulle kalla marknadsekonomi under början av industrialiseringen. Karl Marx och marxisterna var emot detta system och industrialiseringen (användningen av "maskineri"). Här skiljde de sig inte från socialister av andra kulörer.

2) Av taktiska skäl Förbättringar för de sämst ställda skulle göra dem mer nöjda och mindre benägna att göra revolution. Och revolution var marxisternas grundläggande budskap som närmast var en prognos. När "revisionismen" vann insteg i arbetarrörelsen blev situationen idémässigt komplicerad men viljan att acceptera liberala reformer i Benthams anda ökade.

3) Av politiska skäl Revolutionen eller någon annan omvälvande övergång till socialismen var den slutgiltiga lösningen på "arbetarproblemet". Nu skulle proletärernas materiella frihet en gång för alla säkerställas. Då kan man inte ha liberala rättigheter såsom mötesfrihet, yttrandefrihet, hemliga val och konventionell demokrati. Det skulle ju äventyra arbetarnas nyvunna ställning genom en eventuell politiskt styrd återgång till "kapitalismen".

4) Av ideologiska skäl Detta är en komplicerad punkt. Marxismen är noga taget ingen ideologi utan en ekonomisk prognoslära om den industrialiserade marknadsekonomins inneboende motsättningar som i slutändan leder systemet till undergång genom en revolution. Därför borde marxister inte ha något emot liberalismen, som ju faller ihop när tiden är mogen för socialismen. Det är som att vara emot feodalismen på 1400-talet när mjölet måste malas med väderkvarnar.

Men punkt 4) inrymmer i praktiken socialisternas motvilja mot ett ekonomiskt liberalt system baserat på rättigheter. För Karl Marx var det rätten till säkerhet och äganderätten som var mest förkastliga i t ex den franska revolutionens rättighetsförklaring. Kombinationen av dessa två såg han som rätten att med egoistiska syften skada andra när det istället borde krävas uppoffringar för det allmänna bästa. Logiken i hans essä från 1844 brister dock: Först ser han rättigheterna som ett välförstått egenintresse där rätten till frihet främst är rätten till ägande:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, 'att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit'."

Marx ser rätten till ägande (som inte skadar andra) som ett hinder för ett mer kollektivt liv där det är gemensamma intressen som är det primära. Genom rätten till säkerhet fjärmar sig individerna ännu mer från detta kollektiva liv. Säkerheten, säger han, skyddar medlemmarna till person, rättigheter och ägodelar. Säkerheten är det högsta sociala begreppet och "polisens begrepp, som innebär att hela samhället endast finns till för att tillförsäkra varje medborgare liv, rättigheter och egendom". Genom säkerhetsbegreppet "höjer sig det borgerliga samhället inte över egoismen. Säkerheten är tvärtom den försäkrade egoismen."

Genom en glidning i språkbruket har Marx övergått från möjligtvis acceptabel egennytta om man inte skadar andra till ren egoism, som tydligen möjliggörs genom rätten till säkerhet. Detta är rimligtvis också en ideologisk kritik av de principer som J S Mill 15 år senare formulerade i skriften Om friheten. Där fastställde han en enda grundläggande princip:

"Denna princip innebär att det enda fall där man är berättigad att individuellt eller kollektivt ingripa i andras handlingsfrihet är till självförsvar. Att det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medborgare mot hans vilja är att förebygga oförrätt mot andra. Hans eget bästa, vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende är inte ett tillräckligt motiv."

Den av Svante Nycander så upphaussade marxisten Sven-Eric Liedman är förvisso ingen anhängare av liberalismen. Men det är inte så enkelt att få klarhet i vad Liedman egentligen anser och därför kan man inte utan vidare fullfölja Ann Heberleins önskan om en mer närvarande idédebatt om liberalismen. År 2004 utkom denne marxist med en bok om frihet (min recension). Men den innehåller inte någon ideologisk kritik av friheten. Den är en idéhistorisk betraktelse som inte förklarar varför marxister är emot frihet. Inte heller nämner den en enda gång en av 1900-talets stora frihetsfilosofer, Robert Nozick. Det sakliga innehållet bakom Liedmans position förefaller uppenbarligen vara något bräckligt.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, marxism, Marx, marxister, ideologi, socialism, kapitalism, marknadsekonomi, idedebatt, kultur, idehistoria, filosofi, politik på intressant.se